Jag hade lovat mig själv att aldrig börja twittra. Jag motiverade min vägran med att jag minsann inte behövde ännu en tidstjuv. Det verkliga skälet var att jag knappt förstod vad Twitter var, och ännu mindre vad det skulle vara bra för. Jag är alltid sån här: Jag fortsatte att betala mina räkningar på banken och höll fast vid min cd-freestyle med en dåres envishet.  Jag var sist i bekantskapskretsen med Facebook och det är inte många år sen jag fnös att ”en telefon behöver man bara kunna ringa med”. Så först nu har jag fallit ner i Twitter-världen, som när Alice föll ner genom kaninhålet. Att skriva den här krönikan nu, och inte för några år sen, är kanske pinsamt. Men jag gör det ändå, för att omvända alla som är som jag var.  Jag vet ju att ni är många.

Det jag älskar med Twitter är just det som jag egentligen avskyr med vår tid: flyktigheten. Twitter är det som händer i stunden. Jag får veta vad min bästis i Överkalix och han-som-spelar-Bettys-systerson-i-”Ugly-Betty” tänker på precis just nu. En sen eftermiddag kan jag följa ryktet om hur Thorsten Flinck fortfarande åker runt i taxin han fick av TV4 efter sin medverkan i ”Nyhetsmorgon”. Jag kan följa analyser av världsläget och Josefin Crafoords och Camilla Läckbergs diskussioner om tampongsnöresplacering i trosan. 

Jag älskar också utmaningen i att formulera sina tankar på 140 tecken. Det är som att komprimera nuet till en haikku-dikt. Och även om jag vet att det är en illusion, så känns det som en personlig kontakt med stjärnorna när deras meddelanden hamnar i mobilen. Nånstans känns det också som själens obotliga ensamhet lindras lite när man lägger ut sina ”konstiga” funderingar på Twitter och genast får bekräftat att det finns fler som tänkt på samma sak. 

Man kan förstås undra vilket behov Twitter egentligen fyller. Varför det är så lockande att kasta ut hjärnans och hjärtats innehåll i etern. Kanske är vi i själva verket bara narcissister som, för att citera ett twitter från @boegig, håller på att drunkna i vår digitala spegel. Men åh, vilket ljuvligt och beroendeframkallande sätt att dö på. 

5 kändisfavoriter på twitter!

Sarah Silverman & Joan Rivers

1. Joan Rivers 

   @Joan_Rivers 

   Twittrar flitigt sköna, ondskefulla oneliners om politik och kändisar.

2. Victoria Beckham@victoriabeckham Mycket om hennes kollektioner, förstås, men periodvis en hel del privat. 
3. Katy Perry @katyperry Twittrar, till skillnad från majoriteten av de största stjärnorna, om annat än nya skivor, videos och parfymer. Roligt och personligt. 
4. Terry Richardson @Terry_World Kontroversiell mode- och kändisfotograf som twittrar massor av bilder.
5. Dalai Lama @DalaiLama Ord på vägen från en av världens största andliga ledare? Ja, varför inte?

Snuten som är ett alkat vrak men ändå lyckas komma sanningen på spåren OCH stå upp emot korrumperade kollegor. Skilsmässobarnet som antingen tittar blygt på mammans nya kille och frågar: ”Är du min pappa nu?”, eller ilsket skriker: ”Du är inte min pappa!”. Skurken med ett hjärta av guld som bara ska göra ”en sista stöt”. Den tjatiga frun som är helt fixerad av inredning och därmed driver sin man till otrohet. Den vuxna sonen som konfronterar sin frånvarande far, och med pressad röst säger: ”Pappa, du spelade aldrig baseball med mig när jag var liten!” 

Jag fattar inte hur manusförfattare orkar skriva de här klyschorna OM OCH OM IGEN. Och för vem skriver de? Möjligtvis överraskar de någon som aldrig tidigare kommit i kontakt med filmer, tv-serier och böcker – men hur stor är den publiken? Det värsta med klyschorna är att de ofta bygger på riktigt unkna gamla värderingar – och här är de tre klyschor jag därför hatar allra, allra mest:

* Familjefadern ska flytta hemifrån, eller på något sätt utsätta sig för livsfara. Han går fram till sin son, rufsar honom i håret och säger: ”Du är mannen i huset nu. Ta hand om din mamma.” Hur vidrig framstår inte den pappan – som oftast ska föreställa filmens hjälte? Vad är det för press att lägga på en unge som just ska bli faderlös? Och vad menar han egentligen att ungen ska göra? 

*Astmasprayen som ska visa att en manlig karaktär är vek och töntig, eftersom riktiga karlar inte har några allergier. 

* En man ska gifta sig. Hans bästa vän börjar prata om hur han nu bara får ha sex med en enda kvinna, resten av livet, kommer att vakna upp bredvid henne varje morgon… Den blivande brudgummen tycks aldrig tidigare ha reflekterat över detta. Kris och ångest! Han blir full på strippklubbar, är halvotrogen och röker lite gräs, men blir förlåten av fästmön lagom till vigseln. Det framställer män som känslomässiga bebisar, och kvinnor som eviga mödrar som tårögt men tappert fortsätter uppfostra dem.

Youtube-special: Klyschkavalkader:

1. När svenska manusförfattare inte orkar komma på en riktig replik skriver de bara ett ”Vafan”. I denna häpnadsväckande klippkavalkad säger Jakob Eklund ”Vafan” när han är häpen, arg, uppgiven, frustrerad, sorgsen, rädd… Sök på: Jakob Eklund säger va fan.

Jag har raljerat flera gånger i den här tidningen om att jag får panik av schlager. Och nu, inför den kommande veckans tre (!) Europafinaler, tänkte jag förklara varför. Schlager kan ju verka som en rätt harmlös grej. 

Men livet är faktiskt helt överjävligt för oss bögar som inte älskar Kikki över allt annat, inte byggt altare åt Anna Book därhemma och inte memorerat varenda textrad som Carola någonsin ylat. Det finns nämligen ingenstans att fly undan schlagerterrorn. 

Jag menar, tänk er själva att alla straighta förmodades ÄLSKA gubbrock. Det fanns en stor gubbrockfestival, och i gubbrocksyran skrevs både fnissiga reportage och seriösa analyser om varför ”alla straighta” älskar gubbrock. Varenda gång Dire Straits, Creedence Clearwater Revival eller Status Quo intervjuades berättade de glädjestrålande om sina ”fantastiska straightfans” och hur de älskade att vara ”straightikoner”. Varje gång du ville gå ut och festa fanns bara klubbar som spelade Ulf Lundell och Rolling Stones. 

Med jämna mellanrum dök det upp unga entusiaster som försökte starta klubbar med annan musik, men de floppade alltid, för till och med straighta som egentligen gillade andra genrer gick ändå till gubbrockställena, för där visste de att det var mest folk. På den årliga Straight Pride-festivalen var de stora publikdragarna taffliga Neil Young-kopior och bortglömda gamla one hit gubbrockwonders. Jag lovar, även om du gillade en och annan Bruce Springsteen-låt så skulle gubbrocken stå dig upp i halsen. Du skulle börja hata akustiska gitarrer av hela ditt hjärta. 

Och sorgligast av allt skulle vara att se alla unga, som just kommit ut som hetero. De gjorde entré i straightvärlden med egna personligheter, men förvandlades snabbt till gubbrockdyrkande små Bryan Adams-kloner. I sitt sökande efter sin verkliga identitet blev de, ironiskt nog, bara en stereotyp. 

5 Irriterande schlagerlåtar:

1.  ”Fyra bugg och en coca-cola” med Lotta Engberg. Även känd som ”Boogaloo, dansa, rock’n’rolla”. Calypsosynthar och textrader om att spela freestyle med fräck musik. Verkligen, Lotta?

När jag var tio år gammal slukade jag Virginia Andrews böcker om syskonen som blev inlåsta på vinden av sin religiösa mormor och giriga mamma. Jag läste nyligen om dem, och blev chockad av att återvända till den där vinden med vuxna ögon. För jag mindes ju att huvudpersonen Cathy hela tiden dansade balett, att hon och storebrorsan Chris blev kära i varandra och att det var så himla ROMANTISKT fastän det var incest, och att mamman till slut försökte förgifta dem med arsenik. Det jag däremot inte mindes var att första gången Cathy och Chris har sex våldtar han henne. Men de är ganska överens om att det är hennes fel, eftersom hon är så vacker och lättklädd och han håller på att bli en man. Det där är ett tema som återkommer i alla böckerna: karlarna kan absolut inte tänka på annat än musbus när de ser Cathy, de råkar halvvåldta henne lite då och då, men det är ju bara manligt. Fräscht!

Och på 1980-talet var den här sortens historier bred underhållning. Det kallades ”tantsnusk”, men alla läste böckerna, alla såg miniserierna och de vräkiga supersåporna. Incest var ett måste i genren – ”Princess Daisy” blev ju till exempel ständigt våldtagen av sin halvbror. Ett annat måste var hämnd – den vuxna Cathy piskar sin invalidiserade mormor och skaffar barn med mammans nya make – bara på pin kiv. Det säger sig självt vad ”Tracys hämnd” handlar om. Och i ”Tillbaka till Eden” blir huvudpersonen Stephanie kastad till krokodilerna av sin man, överlever mirakulöst, plastikopererar sig till oigenkännlighet, förför den ovetande mannen, och börjar sen klä ut sig till sitt forna jag och ”spökar” för honom.

Alla smed ränker och intrigerade, gifte sig för pengar, utnyttjade förtroenden för egen vinning, slaskade med bästa väninnans make. Onda planer gick alltid i lås, hur långsökta de än var.  Och när två personer kramades var det alltid minst en av dem som himlade sig, eller våndades över en outtalad hemlighet, bakom ryggen på den andra. Jag undrar just hur skadad jag blev av att växa upp med tantsnusket. Jag hade knappt några vänner, jag hade böcker och tv istället. Är det härifrån min paranoia kommer? 

Mats Strandberg

TECKEN PÅ ATT TANTSNUSKET GÖR COMEBACK:

* Tantsnuskklassiker som ”Tracys hämnd”, ”Lace” och ”Tillbaka till Eden” släpps igen på dvd.

* Jean M Auel toppar listorna med ”De målade grottornas land”, sista boken i serien om grottbjörnens folk.

* Det talas om att MGM ska filmatisera ”Vindsträdgården” – manuset är författat av Andrew Neiderman, som spökskrivit alla de romaner som getts ut under namnet Virginia Andrews efter hennes död 1986.

* Skuggor av de vräkiga, skruvade psykopaterna och de omöjliga twistarna från tantsnuskets och supersåpornas storhetstid märks tydligt i serier som ”Gossip girl”.

I söndagens tidning kunde ni läsa om kändisarna som twittrar. Jag kastade mig över artikeln. För nu, sisådär fyra år efter ”alla andra”, hoppade jag på Twitter-tåget. Fast jag lovat mig själv att aldrig börja. Fastän det verkade så ONÖDIGT.Och krångligt.

Men sen började jag känna att jag liksom simmade hundsim i textmassorna, när jag skrev på nästa bok och krönikor för Aftonbladet Söndag och bloggade. Jag var helt enkelt tvungen att sluta med något, och valet var enkelt – bloggandet. Även om jag älskat bloggandet, så gjorde det också livet rätt konstigt ibland. Som om allt upplevdes med bloggögonen – när jag var med om något satt jag hela tiden och tänkte på hur jag skulle beskriva det i bloggen, istället för att leva i stunden.

Twitter däremot, det slänger man ur sig I STUNDEN. Och det är som en modern sorts haikku – jag älskar utmaningen att försöka formulera nåt på 140 tecken.

Dessutom: jag vet förstås att det är en illusion, men det känns lite som att få sms av stjärnorna när man läser deras korta meddelanden i telefonen.

Vill ni följa mig så heter jag matsstrandberg_

Här är sidan!

Det kan verka som en konstig -fråga. Britney Spears är förmodligen den mest omskrivna och fotograferade kvinnan på jorden. Världens kändaste kändis.

Men när jag lyssnar på senaste skivan ”Femme fatale” blir det så tydligt, vilket unikt och fascinerande fenomen Britney Spears är. Det är ett bra album. Perfekt producerad pop för dansgolv och löpband. Men Britney har varken skrivit eller producerat en enda strof. Hennes röst är så dränkt i autotune-effekter att den knappt är mänsklig längre. Och texterna handlar uteslutande om att festa tills solen går upp – fastän vi alla vet att Britney tvingats överge det livet, eftersom det höll på att bli hennes undergång.

Så vem är Britney Spears mitt i allt detta? Hennes musik har aldrig haft särskilt mycket med henne att göra; hennes bästa och mest ”personliga” singel, ”Piece of me”, skrevs ju av ett gäng svenskar som förmodligen inte ens träffat henne. Vi har följt mediastormarna runt hennes liv i tolv år nu, men intervjuer med Britney har aldrig gett några ledtrådar – de är lika opersonliga och polerade som hennes musik, och hon verkar inte ha något budskap hon vill förmedla. Det låter kanske motsägelsefullt, men kanske är det just därför som både fans och belackare tror sig veta precis vem Britney är. Hon är ett tomt skal, som vi kan fylla med våra egna erfarenheter, förväntningar och fördomar. 

Mats Strandberg

Jag blev mobbad i högstadiet. Spåren satt kvar länge. Problemet är ju att man till slut börjar tro på det alla säger. Man föraktar sig själv, tycker att man förtjänar att bli mobbad. Så jag gjorde allt för att förändra mig. Jag låtsades vara tusen saker jag inte var. Smörade för de populära. Tog avstånd från mina töntiga vänner och blev ännu ensammare. 

Jag önskar att jag kunde träffa mitt trettonåriga jag. Jag skulle säga till honom att sluta försöka passa in, för det var just hans uppenbara och misslyckade försök som gjorde honom till ett så tacksamt offer. Det är också minnena av dessa försök som jag haft svårast att stå ut med i efterhand. Och jag skulle säga till honom att det blir bättre. 

Skoltiden är vidrig för alla som inte passar in, men den tar faktiskt slut – även om det är svårt att tro när bara en lunchrast kan kännas outhärdligt ändlös, så kommer en dag när skolan bara är ett obehagligt minne. Och jag skulle aldrig påstå att mobbing är en ”erfarenhet” man ska vara ”tacksam” för – men faktum är att alla ensamma stunder fick mig att ta min tillflykt i drömmar om framtiden, och mobbarna gav mig drivet att förverkliga de drömmarna. ”Snart kan du välja ditt eget liv”, skulle jag säga till trettonåringen och hoppas att han trodde mig, eller ens ville lyssna på en 34-åring. ”Det blir bättre.”

Det är inte riktigt rumsrent att gilla skräckfilm här i Sverige. ”Det finns nog med död och elände i verkligheten”, är det vanliga argumentet. Det antyds att man ”inte kan vara riktigt frisk” om man gillar skräck. 

Det är underligt, särskilt i ett land som älskar sina deckare. Böcker där morden är häpnadsväckande brutala och uppfinningsrika. Jo Nesbøs gottande i mänsklig ondska får ”Hostel” att likna en semesterfilm från Bullerbyn. Deckarna som fyller svenska bokhyllor går också över gränser som ytterst få skräckfilmer passerar. Till exempel är barn och gravida kvinnor så gott som fridlysta på film. I deckarna ska de helst våldtas OCH styckmördas.  

Det brukar också sägas att skräckfilmerna är kvinnoförnedrande, och visst befolkas de ofta av bikinibimbos som yxmördas på löpande band, särskilt i de filmer som riktar sig till tonårspubliken. Men i de filmerna finns alltid en ”last girl standing”, hon som till slut börjar slå tillbaka, trots att alla hennes vänner är både hackade och malda. Hon är den som besegrar mördaren – åtminstone tills han vaknar till liv i nästa uppföljare. Kvinnorna i svenska deckare, däremot, är passiva och hjälplösa. De befinner sig ofta på samhällets botten och släpas upp från rännstenen bara för att våldtas, mördas och slängas på soptippen.  

Det finns många anledningar till att jag föredrar skräck framför deckare. Skräck är ärligare, försöker inte låtsas vara något annat än en adrenalinrush. Och den rör sig i ett slags mörk sagovärld. Deckare är placerade i verkligheten. Ni vet, den där det ”finns nog med död och elände”. 

Sagor är heta. Amanda Seyfried spelar Rödluvan i ”Red riding hood”. Hans och Greta är på väg till vita duken, liksom Pinocchio och två filmer om Snövit. Och snart kommer tv-serien ”Grimm”. Det alla verkar ha gemensamt är drastiska omtolkningar – till exempel är Hans och Greta slipade häxjägare – men det vore inte första gången sagorna byter skepnad. I vårt kollektiva medvetande, sponsrat av Disney, är sagorna befolkade av muntra gnagare och trallande prinsessor. Men dessa färgglada fiestor är från början muntliga berättelser från den mörka medeltiden, inte det minsta barnvänliga.

Snövits styvmor skulle vara ett utmärkt middagssällskap till Hannibal Lecter: Hon vill mumsa i sig Snövits hjärta, lever och lungor. ”De goda” framstår som lika psykopatiska då de tvingar styvmodern att dansa sig till döds i rödglödgade skor av järn. Att Snövit är sju år får drömprinsen att kännas mindre drömlik. Romantiken i Törnrosa kan också ifrågasättas. Prinsen hittar den sovande skönheten och hans första reaktion är att ligga med henne. När hon vaknar har hon redan fött tvillingar. Det måste ha varit en förvirrande stund. Rödluvan strippar för att distrahera vargen som är utklädd till hennes mormor. Och Askungens styvsystrar skär av sig tår och -hälar för att få ner fötterna i glas-skon. Sen kommer en flock fåglar och pickar ut deras ögon. Jubel och klang! Snipp snapp snut!

Hej alla Söndagläsare! Är alldeles stolt och sprallig idag, för nu har vi släppt en trailer för den kommande boken ”Cirkeln”, som jag skrivit tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Kärlek, magi, läxor, mord och vänskap. Och häxor. Kolla på trailern här!