Jag sitter framför datorn. Fingrarna darrar ovanför tangentbordet och hjärtat rusar i bröstkorgen. Jag stirrar på meddelandet jag just skrivit. ”Hej Adam, hoppas allt är bra …” Korrläser det för säkert sjunde gången. Adressen, stavningen och den bifogade filen.

Adressen. Stavningen. Och den bifogade jäkla filen!

Jorå, allt stämmer. Jag flyttar markören tills den står redo på send. Nu krävs bara en dutt med musen för att meddelandet ska sväva i väg. En ynklig liten dutt, ändå tvekar jag.

Plötsligt hör jag ett frasande bakom min rygg, ljudet av jeanstyg. Min man har kommit in i rummet.

Mina fingrar fumlar och jag hinner inte stänga ner mejlet.

– Har du inte fått i väg manuset än? frågar han.

– Öh, nej. Faktiskt inte. Jag tänkte bara kolla igenom det en gång …
Min man lägger huvudet på sned och ler kärleksfullt.

– Men älskling, nu har du kollat igenom det i en dryg månad. Du är mogen. Nu är det dags. 

– Okejrå, nu är jag mogen, svarar jag och sänker pekfingret mot musen. 

Min man har ju rätt. Han har läst och korrat mitt nya manus med rödpenna två gånger. Jag har självklart också läst och korrat. Tagit paus och sedan läst alltsammans igen. Jag vet ju så väl, jag kommer inte längre på egen hand. Jag behöver ett proffsutlåtande.

En elektrisk stöt far genom kroppen och ger pekfingret en impuls. Dutten är ett faktum och ett gult litet kuvert viks ihop och svävar i väg över skärmen. Manuset är hos förlaget om någon sekund.
Efter åtta månaders hårt och ensamt arbete ska mitt verk och mina pretentioner bedömas. Jag har suttit uppe på natten, med ljummen tekopp i handen och datorn i knät. Jag har fantiserat och skrivit ner en historia som jag tror på och tycker är spännande. Men tänk om ingen annan håller med mig! Tänk om min man bara varit snäll då han bedyrat att han gillat berättelsen. Jag kanske var en one hit wonder! Tänk om Adam, min förläggare, ångrar att han kallade mig ”lovande”. Han kanske tycker att jag är usel och skitjobbig och undviker min blick nästa gång vi springer på varandra utanför hans kontor på Sveavägen. Herregud, varför utsätter jag mig för detta?

Jag känner igen ångesten. Det är inte första gången jag far som en studsboll mellan min egen himmel och mitt lilla helvete. Senast var för ett och ett halvt år sedan. Då jag lämnade in manuset till ”Vinteräpplen”, min debutroman, till samme förläggare. Adam. Jag tvivlade på mig själv så mycket att jag knappt vågade lämna lägenheten. Kände mig som jordens bluff ända tills Adam ringde och erbjöd ett bokavtal.
Bör det inte kännas lättare nu andra gången? Nu när jag vet att min första roman togs emot väl och jag litar på min förläggare. Bör jag inte brösta upp mig och tro på mig själv? Jo, visst bör jag väl det.

Men vänta. Nu känner jag så här: varför skriver jag det här i Sveriges största tidning? Är jag en fullständig idiot? Stackars Adam. Nu kommer han tycka att det blir urjobbigt när han ska tacka för samarbetet och refusera mig.

Jag knappar mejladressen till Aftonbladet Söndags redaktör, flyttar markören så att den står redo på send. Och här sitter jag igen, med darrande fingrar över tangentbordet. Ska jag verkligen skicka den här krönikan? Men så känner jag den elektriska stöten och ger pekfingret en avgörande impuls. 

Dutt. 

Josefin Sundström

Vi på Söndag vill tacka Tore S Börjesson för det fina ostfika han bjöd på i går. Och som Tore skriver i ett inlägg strax här nedanför så är han en väldigt frekvent fikabjudare!

Vi drog oss därför till minnes förra gången det hände. Det var ungefär samtida med att Otto von Bismarck gick in i Ost-Preussen, Erik Lemming vann spjut-VM för vänsterhänta och Keith Richards var otrogen för första gången. Och vilket grandiost ostfika det var! Vilket överflöd!

Vi ser med glädje fram emot nästa fika, och hoppas att vi då också får smaka lite av den choklad som vi fick förra gången.

Än en gång, tack Tore för din aldrig sinande generositet!

I helgens Söndagsbilaga får ni läsa om violinisten Linda Lampenius kamp mot sina ätstörningar och hur kronprinsessan Victoria fick henne att söka hjälp. I en öppenhjärtig intervju med Söndags Magda Gad berättar hon om livet idag med maken Martin och lilla dottern Olivia.

Men innan du får läsa texten bjuder vi på lite ur Lindas personliga favorit-portfölj:

Violin: Gagliano och Guarneri.

Musik: Allätare.

Film: Med en story som kunde vara eller är sann.

Bok: Noter istället för böcker.

Tidning: Amelia, Damernas Värld och Mama.

Inredning: Ljust, gillar att blanda modernt och antikt.

Parfym: Hugo Boss ”Orange”, D&G ”L’Imperatrice” och Britney Spears ”Radiance”.

Godis: Mörk choklad.

Mat: Fisk.

Dryck: Vatten, champagne och cider.

Kläder: D&G, Herve Leger, Tiia Vanhatapio, Versace, Zara och vintage. 

Skor: Louboutin och Zara.

Make-up: Diorskin Nude Concealer och Nude Natural Glow, Lumene Double Stay Mineral Makeup, Max Factor Masterpiece Max och Maybelline The Falsies Volym Express.

Pryl: Iphone.

Resmål: Tahiti. 

Träning: Tränar för min mans thaiboxningstränare Thomas Rasmussen på Stockholm Muay Thai.

Sysselsättning: Spela med andra musiker och att bara vara med Olivia och Martin.

I helgens Söndagsbilaga kan du läsa om ett gäng ungdomar och barn från Floda som nyligen släppt en skiva med kända artister som Helen Sjöholm, Freddie Wadling och hårdrocksbandet Mustasch. 

Men det sistnämnda samarbetet har också resulterat i ett soundtrack till en Volvo-reklam som snurrat på tv. Så, de stråkslingor som låter som fullblodsproffs på videon nedan – är barnen från Floda! Köp tidningen och läs mer om kvinnan som ligger bakom allt.

I vårt förra hus var en gul tvillingsoffa liksom markören för ”här sitter Söndag”. Man kunde sätta sig där, lägga upp fötterna på nån tom bokkartong och småsnacka med redaktörs-Erika och biträdande-Kristofer. En liten skön stund när den rullande gungande skrivbordsstolen gett lite för mycket sittfläsk.

Men SOM vi saknat den ända sen vi flyttade (ca en vecka, reds. anm.). Och vi trodde att den var försvunnen, såld på Bukowskis, dyrt.

Men efter gedigna efterforskningar och blandade bekymmersrynkor har vi fått tillbaka den!

Redigerar-Veronica fick bli den förste att välkomna den. Må du aldrig lämna oss igen, gula soffa. 

Likt hela Aftonbladet har vi på Söndag nu flyttat från Globens galleria söder om stan till det centralaste man kan komma i centrala Sverige – Centralstationsområdet i Stockholm! På Kungsbron, i Kungsbrohuset.

Första veckan är avklarad, med diskussioner som skiftat mellan ”nej, det var bättre förr” och ”men det här var ju nytt å fräscht”. I dag tog vi saken i våra egna händer och skruvade bort skrivbordsväggar. Man vill ju ha det ännu ljusare och ännu fräschare, som Schyffert och Lindström.

Händige redaktörs-Kristofer fick assistans av samordnar-Nils med att skruva de första plattorna. I matchande skjortor blev vi raskt hånade av omgivningen för vårt timmerhuggarutseende. 

Jaha, tänker ni, det här kanske inte rör er så väldigt mycket. Men för oss flödar nu luften, friheten och samvaron. Spana efter den i tidningen framöver!

Redigerar-Emma nöjd.

Nu till helgen har du en unik chans att titta in i Aftonbladet Söndags värld – gratis. Om du köper Aftonbladet på söndag får du nämligen bilagan på köpet.

Varför då? undrar ni nu, lagom misstänksamma. 

Jo, för att (tillåt mig bli lite Oscarshögtidlig) vi vill säga: Tack! 

Tack för att ni läser Söndag varje vecka. För att ni mejlar om korrfel i artiklar och kryss, startar trådar om våra texter på aftonbladet.se och kommer med pigga förslag på vilka kändisar vi ska intervjua och personligheter vi bör skriva om. 

Ett specialtack får alla ni trevliga Mariestads- och Skarabor som hörde av er häromveckan när våra leveranser inte nådde er landsända. Somliga av er susade runt till 11-12 butiker i jakt på tidningen, innan ni gav upp och ringde till mig på redaktionen. Jag hoppas att postgången funkade och att ni till sist fick era exemplar av Söndag som jag la på lådan.

Så söndagens tidning är alltså en tack-ska-ni-ha-present till er från oss och som vanligt är den fulladdad med godbitar: Laila Bagge berättar öppenhjärtigt om sin relation med maken Niclas Wahlgren, ”Robinson”-gänget visar snyggaste och skönaste julmodet och vi har en gripande intervju med Heberson Viera da Costa, som föll offer för ”Lasermannen” John Ausonius 1991. Han berättar för Söndags Lennart Håård hur Malmödåden får alla hemska minnen att komma upp till ytan igen. Dessutom: vi konstaterar att långdraget tantrasex är passé (vem har tid?), kort och kärnfullt gladsex är hippt. Ni får massor av tips på hur ni maxar njutningen när det måste gå undan i bingen.

Och som ännu en tidig julklapp, skickar vi med en extratidning där vi berättar om Aftonbladets alla andra härliga magasin och delar ut prova-på-kuponger till ett värde av 134 kr! 

Vi ses i Söndag. På söndag!

/Erika

PS// Vill du ställa en egen fråga till Maria Montazami? Gå in och ”gilla” oss på vår nya sida på Facebook!    

STRANDBERGS KRÖNIKA 17 oktober:

Ni svenskar är så konstiga, säger min kompis amerikanska kollega. När ni lyssnar på Robyn-låten dansar ni helt euforiskt, men när jag hör den vill jag bara sitta ner och vara deprimerad. Det är ”Dancing on my own” hon menar. Robyn sjunger om att dansa ensam i ett hörn och plåga sig själv genom att se på när killen hon älskar kysser någon annan. Det är nästan exakt samma tema som i ”Be Mine!”, fast där hjälper killen hon älskar sin nya tjej att knyta skorna. 

Jag vet inte om det är typiskt svenskt, men jag vet att jag älskar bitterdisco. De melankoliska texterna och basgångarna som mullrar av moll kan nästan bli en andlig upplevelse när man står på ett dansgolv omgiven av främlingar: Vi känner inte varandra, men vi har alla fått våra hjärtan krossade någon gång och nu tänker vi banne mig dansa tillsammans. 

Gjorde en efterlysning på Facebook och fick in massor av förslag på bittra discofavoriter. Här är några av dem: 

BeeGees: Tragedy 

Ultravox: Dancing with tears in my eyes 

Sanchez: Another chance 

Sophie Ellis Bextor: Heartbreak made me a dancer 

Bette Midler: To deserve you-remixen 

Basement Jaxx: Good luck 

Womack & Womack: Teardrops 

Danny: If only you 

Erasure: I love to hate you 

Freemasons: Uninvited 

Alcazar: Crying at the discotheque 

Human League: Dont you want me? 

Allt med Pet Shop Boys.

/Mats Strandberg

MALIN WOLLINS KRÖNIKA 3 OKTOBER:

En man i Halland köpte en fisk. Det skulle han inte ha gjort. Han hade nämligen djurförbud och vem visste att fisk räknas som djur? Inte jag och inte mannen med fisken.

Fisken bodde i ett akvarium och det tycker jag kan räknas som humant, det hade ju tillexempel inte varit så kul att vara fisk i hundkojan.

Vet ni vad fisken hette förresten? Skäggmunsmal. Fniss. Det är ju upplagt för mobbing och djurplågeri med ett så löjeväckande namn. Kunde de inte försökt hitta på ett ännu fulare namn, typ skäggbiffsmal.

Farbror polisen kom knackandes på dörren och innan mannen hann spola ner bevismaterialet, skäggtorsken, så var de inne i hallen och mannen var avslöjad.

”Jaha hur var det här då” sa kanske polisen.

Jag var ju inte på plats så jag tar mig friheten att slentrianmässigt citera genomsnittskonstapel Kent.

Mannen med det olagliga djurinnehavet får frågan om fisken lever.

”Det vet jag inte” blir svaret.

Enligt polisen har mannen haft flera fiskar och de har ”dött, en efter en”

Jaha?

Joachim har haft akvarium i tio år, och fiskarna dör hela tiden, det är det fiskar gör. Man köper dem för ett par hundralappar i butiken, häller ner dem och så växer de sig normalstora. Sedan går det ett par veckor till och titta vem som ligger och latar sig på rygg på vattenytan med vit genomskinligt fjäll och glansig blick. Där ligger den och blir lämnad i fred ett par dagar tills ”vännerna” bestämmer att nu har vi sörjt färdigt och så säger det slafs och fisken är borta.

Enligt egen uppgift hade han gett skägget både frysfoder och brödsmulor men kylen var tom. Stackars hungriga fisken. Kom hem till oss, här bjuds det tuschpennor och tamponger nedpillade av välvillig tvååring.

Undernärda fishy fick följa med polisen till stationen och mannen fick stå kvar i farstun och gapa som..en fisk. Om ingen anmäler sig att ta hand om vår kära skäggfisk så kommer den enligt uppgift att ”avlivas”. Hur avlivar man en fisk? Rengöringsmedel i vatten? En bultpistol i nacken när fisken tittar åt ett annat håll. Och då inställer sig den oundvikliga frågan; har fiskar en nacke? Samt; var går gränsen vid djurförbud? Får mannen ha en vandrande pinne? Får han ha spindlar i källaren? Möss i väggarna? Flatlöss i kalsongerna? (tänk att vara en fluga på väggen under det omhändertagandet)

Hoppas att någon förbarmar sig över vår vän skäggmunsmal och öppnar locket till ett nyrenoverat akvarium med läckra guppies med tighta stjärtfenor och låg självkänsla.

Vi önskar dig ett långt skäggigt liv.  

Malin Wollin

STRANDBERGS KRÖNIKA 3 OKTOBER:

Jag har alltid älskat och försvarat dokusåpor. Men ”Kungarna av Tylösand” lärde mig att även jag har en gräns. Den nåddes i mitten av andra avsnittet, när en av deltagarna ligger i sängen och spyr ner i en hink. Hon är så full att hon inte ens orkar stoppa fingrarna i halsen utan kvider att någon ska göra det åt henne.  

Det fanns scener i avsnittet som var mer spektakulära. Allt handlar ju om att knulla, runka, supa, kräkas, slåss, bajsa och kissa, eller att prata om att knulla, runka, supa, kräkas, slåss, bajsa och kissa. Men just den där scenen fick mig att ifrågasätta hela argumentet att dokusåpadeltagare minsann valt själva att medverka. Såklart har de gjort det. Men plötsligt blev den så tydlig, maktbalansen mellan hon som låg utslagen framför kameran och de tysta, osynliga personer som stod bakom den. ”Ingen tvingade oss till något”, säger en av deltagarna i en intervju. Och nej, jag tror inte att producenten Calle Schulman stod och hytte med en pistol, men det märks tydligt att deltagarna vet precis vad som väntas av dem. De utför sina roller som väldresserade små cirkusdjur – bara något mindre rumsrena. 

Det finns inget försonande med ”Kungarna av Tylösand”. Ingen humor, inga sociala spel, ingen poäng. Så för första gången undrar jag: Betyder det faktum att det finns människor som är beredda att göra vad som helst framför en kamera verkligen att det är okej att låta dem göra det? 

Mats Strandberg