Jag fyllde nyligen 40 år. Det är inte mer med det, sådant händer.

Men eftersom min ålder brukar kallas för att ”fylla gubbe” uppstår frågan om jag upplever några ålderstecken.

Njä. Med tanke på att vi, om inget oförutsett händer, lever allt längre är läget rätt lugnt.

Det sägs ju att 40 är nya 20. Eller att 50 är nya 30. Eller att 60 är nya 37,5. Och med tanke på Donald Trump verkar ju 70 vara det nya bebis.

Framtiden är med andra ord så ljus att jag ­behöver köpa nya solglasögon. Vi kan säga så.

Men på en punkt märks det att tiden går.

Jag zappar. Det vill säga: jag ägnar timmar ­
i soffan åt att byta kanal utan att egentligen titta på någon­ting alls. Det är en kär gammal tradition som hos yngre människor tycks vara utrotnings­hotad.

Att över huvud taget äga en tv är för ett växande antal människor passé. Det räcker med en laptop eller en telefon. Och att konsumera tablålagd tv är i sin tur lika gammeldags som Bingolotto.

Tv-tittandet har gått från passivt till aktivt. Tack vare strömmad tv som Netflix och HBO Nordic, Youtube och otaliga Play-tjänster – plus alla mer eller mindre lagliga alternativ på internet, ska väl sägas – kan de flesta välja var och när de ska låsa fast ögonen vid en skärm.

Men att själv göra ett urval innebär ett visst arbete. Planeringen blir viktigare. Och alla som är förälskade i dramaserier vet hur stressframkallande störtfloden av nya titlar och ”måsten” kan vara.

Forskningen visar i sin tur att det är bra att göra­ ingenting. Ja, ingenting. Titta ut genom fönstret. Stirra i taket. Rulla tummarna framför en vägg. Det får hjärnan att vila och återhämta sig.

Och jag kan inte tänka mig ett större ”ingenting” än att zappa på tv:n.

Hör här:

Vi börjar tidigt på kvällen med ett dubbelavsnitt av komediserien The big band theory … han Sheldon är en lustig filur … ”zzapp” … hur kunde de missa den musikfrågan i Vem vet mest? … ”zzapp”… Simpsons! … ”zzapp” … Veckans brott! … ”zzapp … reklam … ”zzapp” … kulturmagasinet Kobra, en special om konstnären Tom Of Finland med underrubriken ”Finland firar 100 år med ikoniska kukar” … ”zzapp” … reklam… ”zzapp”… reklam… ”zzapp” … reklam … ”zzapp” … amerikanske skådespelaren Morgan Freeman pratar om krökningar i rumtiden i det utmärkta populärvetenskapliga programmet Through the wormhole på Discovery channel…

Här har det redan gått åtskilliga timmar. Men vi fortsätter:

 … ”zzapp” … en osedvanligt korkad amerikanska actionfilm … ”zzapp” … borde någon gång ge serien The good wife en chans … ”zzapp” … samma avsnitt av The big bang theory som visades för några timmar sedan … ”zzapp” … reklam … ”zzapp” … reklam … ”zzapp” … dubbelavsnitt av How I met your mother som jag redan sett tre gånger förut, vilket är perfekt … ”zzapp” … ”reklam” … ”zzapp” … Agents of SHIELD?

Har tittat på tv utan att ha engagerat mig eller tänkt en enda sammanhängande tanke länge nu. Hjärnan är lika tom som Homer Simpsons gula huvud. Kroppen är lugn, jag är ett med ingenting, allt är lugnt och stilla.

Många brukar lägga tusentals kronor för att uppnå samma effekt genom dyra spabehandlingar och retreats. Men det räcker med en fjärrkontroll och ett lagom stort kanalutbud.

Och till slut når jag målet med den stillastående och underbart passiva resan – jag somnar mitt i bruset.

”Zzapp.”

Veckans krönikör

Namn: Markus Larsson, 40. Yrke: Rockjournalist.
Familj: Mor, far, storebror. Bor: Lägenhet i närförort full av hipsters i Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för…

… ostbågar.

2.  Jag vill bli bättre på…

… att jobba mindre.

3. Nästa resa går…

… antagligen till någon av städerna i nästa års Melodifestivalen. Ett jobb är ett jobb.

4. Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till…

… Sveavägen i Stockholm i höjd med Tunnelgatan, 28 februari 1986, klockan 23.21. Sedan hade jag löst Palmemordet.

De var nygifta, jag tror de hette Henry och Charlotte, och de var på väg till ett hotell vid kusten, ­inte långt ifrån där jag bodde. De skulle fira smekmånad. Dimman och nattmolnen sänkte sig över den vingliga vägen där de körde fram.

Då plötsligt ser de en flicka vid vägrenen. Hennes vita långa klänning bländar dem i mörkret och de är nära att
köra i diket. De stannar och frågar om hon vill ha lift. Först då ser de att hon är hemskt blek, nästan genomskinlig. ”Åh vad snällt, jag bor bara fem mil härifrån”, säger hon och kliver in
i baksätet: ”Ni kommer att se en gammal nedlagd bensinstation på vänster sida och efter den ett vitt trähus. Där bor jag. Mina föräldrar väntar på mig.”

Snart ser de huset. ”Hörru, jag tror vi är framme nu”, säger Henry och vänder sig om. Men flickan är borta! Då kommer ett gammalt par ut från huset. ”Kan vi hjälpa er?”, frågar de.

Charlotte berättar om flickan. ”Och nu finns hon inte?”,
säger den gamle mannen som om han redan vet. ”Ni är inte dom första som stannar på vår uppfart. Vår dotter har varit död i 30 år, hon blev överkörd. Men en gång om året liftar hon tillbaka hit”. Två dagar senare hittades Henry och Charlotte döda. Det vita trähuset finns bara på gamla svartvita fotografier – det brann ner för 60 år sedan. Men jag har åkt förbi. Ibland skymtar man huset. Ibland inte. Och ibland kan man se en blek, spöklik flicka i vitt nattlinne vid vägkanten. Låt henne inte lifta med dig.

”Berätta mer!” Jag, Sarah och Ted sitter och kurar skymning i Sarahs bortresta föräldrars hus på Arholma ö. Det knakar i trappen och regnet smattrar mot rutorna. Vi är
16 år och Ted har precis kommit hem från USA där han har bott i ett år. Nu återger han alla läskiga berättelser han hörde där. En efter en. Vi driver på: ”En till!”  De blir mer kusliga ju mörkare natten blir och utanför tornar den gamla bykvarnen upp sig. Den ser olycksbådande ut i månskenet.

När de amerikanska spökena är slut fortsätter vi med historier om de som en gång bott på ön, om mormor Dina som en gång levde i det här gamla huset, om de som gått hädan och går igen. Om de som drunknade till havs. Om de som blev galna.

Då plötsligt hör vi det. Ett fruktansvärt skri ljuder genom natten. Vi vågar knappt andas. Sedan inser vi vad det är: Det måste vara råbocken! Vi skrattar. Vi slappnar av lite. Men det varar inte länge. Kissy kommer springande och hoppar upp i soffan. Hon är alldeles blöt av regnet. Först tänker vi inte på det. Men så blir Sarah allvarlig: ”Vem släppte in katten?” Vi blir knäpptysta och ser skrämt på varann. Ingen av oss har släppt in Kissy.

Om ni gissar att ingen av oss vågade sova den natten så gissar ni rätt. Ändå är det ett fint minne.

Halloween och Allhelgonatiden är här och det är hög tid att låta sig skrämmas och kura skymning. Vill ni börja redan nu kan ni läsa om läskiga ”Wicker man” i veckans tidning. Jag tror vi alla ­behöver lite mystik i vardagen.

En vacker, rimfrostig höstdag gav han sig av på skogsvägen för sista gången.­ Jag vet exakt vilket datum det var, ­eftersom jag skrev det i kalendern. 7  oktober 2007 trippade min svart-vita, jovialiske katt Sotnos i väg och när solen gick ner var han fortfarande borta. Det låter kanske patetiskt, men ni vet hur det är med djur: Vissa gör djupare­ avtryck än andra. Sotnos var speciell – en modig, charmig och genomsnäll individ.

Oron växte som ett hål i kroppen för varje kväll han var borta. Jag tittade på termometern vid dörren. Nätterna blev kallare och kallare. Satt han fast någonstans, frös han? Hade han blivit instängd i någon lada? Var han påkörd och skadad?

Vi satte upp lappar, letade, ropade. Varje morgon spanade vi mot vägen där han hade gått och nästan hallucinerade att han kom traskande tillbaka, precis som varje annan dag i hans liv.

Så en dag ringde det en bonde från en gård i närheten.

– Jag har hittat er katt, kom och hämta honom,­ sa mannen med skrovlig röst.

Sotnos, äntligen! Vi slängde oss in i bilen, fyllda av hopp. Men djuret vi mötte var en svart-vit hona, omärkt och uppenbart på rymmen.

Det tog tre månader innan jag slutligen accep­terade att han aldrig skulle komma tillbaka.

Det är så märkligt när man förlorar ett djur. Förlusten är större än bara en vän. Plötsligt känns det som om typ 15 år av ens historia raderas ut och försvinner.

Den sista katten jag tog farväl av var Richard Ratbone.

Han var Sotnos motsats, en argsint, lättkränkt brittisk gatukatt som fräste ”fuck off” till alla han mötte. Vi plockade upp honom när vi bodde i England, från ett katthem utanför Liverpool. Jag antar att vi tänkte att vi gjorde en god gärning. Vid första anblicken var han en söt och rar liten hane, brun-svart tigrerad och vit kring nosen. Men bilden skulle strax förändras.

Richard följde med oss när vi flyttade till Sverige och blev snart beryktad på gatan där vi hade­ köpt bostadsrätt. Grannarna betraktade honom med ett slags vördnad, fast på betryggande distans. Den som inte visade katten 100 procent ­respekt åkte på stryk, varken mer eller mindre.

Ibland uppstod sådana konflikter.

En dag hörde jag ett hjärtskärande smärtvrål från gatan. Jag tittade ut, övertygad om att någon­ hade blivit påkörd eller brutit lårbens­halsen.

Men i stället såg jag en yngling i luva som höll på att lasta ut möbler ur en transport. Hade han tappat pianot på foten? Tänkte jag. Sedan hörde jag honom ropa till sin vän:

– Det var en kattjävel i trailern!

En sekund senare såg jag katten komma ­lomande hem, med irriterat viftande svans.

– In Richard för satan, innan han kommer efter dig! Ropade jag till honom genom ­fönstret.

Ilskna grannar till trots – min största rädsla­ var alltid att Richard skulle råka ut för något­ och försvinna, precis som Sotnos hade gjort. Så blev det inte.

Förra året drabbades han av en tumör på magen. Några månader senare tappade han även sin stolthet; pälsen var tufsig och livlös. Den morgonen då mat­skålen stod orörd visste jag att det var dags.

Jag vet att det är löjligt att sörja­ ett djur så, att det är det ultimata beviset för hur jävla bra vi har det. Men i år ska jag tända ett ljus på alla helgons dag för Sotnos och Richard. Kanske kan jag en dag till och med tänka mig att skaffa en ny katt.

Vi får se.

”Har dom inte orkat läsa några böcker i år?!’’
’’Vad är detta?! De får ju betalt för att ­vara elitistiska. Jag vill höra ett namn jag aldrig hört talas om förut, upptäcka någon ny’’.

Nobelpriset i litteratur har tillkännagetts. I sann kvällstidningsanda rasar vi. I sann kvällstidningsanda är det snabbt övergående. Katarina från Plus-redaktionen kommer förbi, hon är alltid lite på språng. Sätter sig ­sällan ner. Katarina rasar inte: ”Näee, den där fåfänga utmärkelsen bryr jag mig inte om”, säger hon, snor åt sig ­lite godis och rusar till nästa intervju. Behöver man en sockerkick är Söndagsredaktionen bästa omvägen att ta i hela huset. Vi har alltid godis. Ju närmre julen vi kommer, desto mer lär det bli.

Telefoner ringer, mejl skickas. Det knattrar på tangentborden. Johan går iväg för att intervjua en skådespelare till kommande nummer.

”Tysk tv är i huset”, säger vår hovexpert Jenny. De ska filma henne om något kungligt. Tysk tv älskar det svenska kungahuset och Jenny har en alldeles egen dubbröst   – en kvinna där i Tyskland dubbar alla hennes inslag till tyska. Jenny vet inte vem hon är. Dubbaren alltså.

Gunilla svär. Hon sitter och redigerar sidorna 44–49. Där berättar artisten Lisa Ekdahl om sexismen på 90-talet. ”Men vi var ju inte bättre”, konstaterar ­Gunilla och hänvisar till gamla omslag av Söndag. Det var ­mycket sex och naket på den ­tiden. I dag känns det märkligt långt borta med en halvnaken Lena Olin på Söndagsettan.

Vi rasar lite, vi skrattar lite och vi jobbar ­vidare. Knatter knatter på tangentborden. Djup koncentration. Då bryts plötsligt tystnaden av Oisín från samhällsredaktionen. ”Jag måste ha en cigg!”, utbrister han när han är framme vid sitt mål: Gunillas skrivbord. Efter löfte om att detta är sista gången – fortsättningsvis ska han köpa egna – får han en och ­släntrar, till synes jäktad, iväg mot rök­balkongen.

Vi dukar upp tårta. Vår redigerare Margareta ska sluta. Hon ska flytta hem till Sundsvall. Några av oss äter alldeles för mycket. Vi blir ­dåsiga. När dagen är slut kramar vi om Margareta.

Vi har rasat. Vi har skrattat. Bob Dylan har fått Nobelpriset och en kär ­kollega har slutat.

Vissa tycks ha inbillat sig att det är ­glamoröst att vara journalist och ha hela världen som arbetsfält. Ingen föreställning kunde vara mer felaktig.

Ta bara resan som fotograf Magnus Wennman och jag företog till Pakistans huvudstad Islamabad ­ i september 2009 för att rapportera om tre svenska medborgare som illegalt hade rest runt i al-­Qaida-styrda gränstrakter till Afghanistan.

Det var inte vilka personer som helst som hade gripits. Mehdi Ghezali, den svenske fången från Guantanamo, och Munir Awad, som tidigare suttit fängslad i Etiopien i tre månader (och som år 2012 skulle komma att dömas till tolv års fängelse för förberedelse till terrorbrott i Köpenhamn) samt Awads fru.

Ett bra jobb att åka på. Trodde vi.

Vi checkade in på Marriot hotel. Ett gigantiskt komplex med alla tänkbara butiker i gatuplanet. Säkert 1000 rum. Femstjärnigt. Lyx.

Men det var så egendomligt ödsligt och folktomt. Jag frågade en av receptionisterna om det alltid låg till på det viset. Hon log generat och sa att det var årsdagen av ett attentat mot hotellet och att nästan ingen vågade bo där.

Det visade sig att några terrorister för ett år ­sedan kört in i hotellet med en lastbil fylld med sprängmedel. 54 döda. 266 skadade.

– Av säkerhetsskäl har ni fått rum mot gården, ­berättade hon och tillade att om jag gick in på ­you­tube så hittar jag en film från en av övervakningskamerorna som visar hur terroristerna an­länder till hotellet i sin lastbil.

Det visade sig stämma.  Jag låg på hotellrummet och tittade på den hemska filmen gång på gång. Särskilt muntert var det inte.

Nästa dag skulle vi börja jobba. Besöka ­myndigheter. Försöka få intervjuer med polis­chefer och politiker. Hur gick det för svenskarna? ­Skulle det bli rättegång? Eller kanske utvisning?

Det var omöjligt. Allt var stängt. Det gick inte få tag på en kotte. Vår fixare upplyste oss om att vi kommit vid årets sämsta tidpunkt. Firandet av Eid, högtiden som avslutar den muslimska fastemånaden Ramadan, hade inletts. Allt skulle vara stängt
i­ tre, fyra dagar.

Wennman och jag rullade våra tummar. Slöade på hotellet. Gjorde små utflykter i Islamabad, som visade sig vara en trist stad. Väntade med stigande irritation på att Eid skulle ta slut. Vi var ju här för att jobba!

Den enda trösten var upptäckten att hotellet var det enda stället i Islamabad som sålde alkohol. Jag fyllde i ett dokument på fyra sidor där jag intygade att jag inte är muslim och köpte en flaska lokal­producerad whiskey.  Det var nog det äckligaste jag har druckit.

Efter att ha surat några dagar och blivit på bara allt sämre humör var högtiden äntligen över. Hög tid att få någonting gjort.

Då inträffade helikopterrånet. Några gangsters hade landat med helikopter på taket på en vär­­de­depå i ett industriområde i Stockholm.

Uppståndelsen över den fräcka kuppen var ­internationell: Vi låg på våra hotellrum och såg hur CNN och BBC direktrapporterade från ­Stockholm.

Hur det såg ut i svenska medier ska vi bara inte tala om. Aftonbladet rensade ut allt och satsade dag ut och dag in på rånarjakten.

Men Wennman och jag gnetade på. Fick loss lite information. Ringde nyhetschefen. Han låtsades lyssna artigt, men det framgick med all önskvärd tydlighet att han inte var det minsta intresserad av vad vi hade att komma med.

Det märktes även på hanteringen av vårt material i tidningen. Små frimärken på sidan långtbortistan.

Dag ut och dag in hängde vi vid ­Sveriges ambassad. Skrev notiser. ­Ingenting fungerade för oss och ­nyhetsdeskens intresse var fortsatt måttligt.

Vi fick ett tips om att svenskarna förts till Karashi, Pakistans största stad, och slängde oss på första bästa plan. Men det stämde inte och vi återvände resignerat till Islamabad.

Wennman tog en bild på en ung man som gripits av några invånare som befarade att han var en självmordsbombare. En bild som senare vann pris. Men det var senare: ­
i ­Islamabad stod inga framgångar att finna.

Efter tio dagar gav vi upp och åkte hem. Fiaskot var totalt.

Några dagar senare släpptes svenskarna – utan att ha ställts ­inför rätta.

Veckans krönikör

Namn: Oisín Cantwell.

Ålder: 52.

Yrke: Nyhetskoluminist på Aftonbladet.

Bor: Södermalm i Stockholm.

Familj: Sonen Henry.

3 x tankar i mitt huvud

1. När jag blir pensionär ska jag…

        …dricka vin.

2. I mitt hem skulle jag ­aldrig kunna vara utan…

        …snus.

3. Jag blir kär när…

…hon är intelligent.

Det är inte kallt här. Det regnar inte och det finns inga stormiga oktoberväder. Jag är ute och kör bil längst en slående vacker kuststräcka. Det måste vara Garden route­ i Sydafrika. Solen skiner och nedanför glittrar havet.­

Jag vet inte riktigt vart jag är på väg men det spelar ingen roll. Jag kör bil och jag gör det fort. Jag gör det bra. Ja, helt fantastiskt bra med tanke på att jag inte­ har körkort. Nej just det! Det hade jag glömt. Tänk om någon kommer på mig?

Då, precis när jag börjar oroa mig för att bli stoppad och avslöjad – har de vägkontroller här? – får jag syn på de vita husen. De ligger perfekt vid stranden, på håll hör jag ljuden av vågor och måsskri.

Jag känner på mig att något kommer att hända här. Något spännande. Jag går in i ett av husen, det liknar ett gammalt pensionat. En kypare som är påfallande lik kommissarie Montalbano visar mig vägen till ­verandan. Jag får det bästa bordet. ”Jag vill ha en stor cocacola”, säger jag till Montalbano. Bilfärden har gjort mig osannolikt törstig.

Medan jag väntar ser jag mig omkring, och titta där sitter ju mina vänner Magnus och Cia. De har sin katt Stevens med sig. Jag försöker vinka men de är alla fullt upptagna med att dricka ur de största cocacola-glasen jag någonsin sett. Inte visste jag att Stevens gillar läsk, tänker jag och vänder mig otåligt mot baren. Var är min cola? Jag håller ju på att törsta ihjäl här. Och se där kommer äntligen Montalbano. Han ska precis ställa ner den iskalla drycken när plötsligt måsskri och vågbrus bryts av ett mycket märkligt ljud. Det låter nästan som en … gris? Var kommer det ifrån?

Montalbano hejdar sig och tittar skrämt på mig. Ja, nu tittar alla på mig, till och med Stevens­ har avbrutit sitt drickande och spanar­ anklagande med sina stora gula kattögon. Var sjutton är grisen, undrar jag. Varför stirrar alla på mig? Då vaknar jag. Min egen snarkning har precis väckt mig från isbitsklirrande cola och havsutsikt. Det var jag som var grisen!

I veckans tidning har vi pratat med överläkaren ­Michael Lysdahl som berättar vad du kan göra för att sluta snarka. Låt inte en gris avbryta din – eller din partners – perfekta dröm!

Jag har blivit med community.
Dygnet runt finns de där – nätvännerna.

Före den 25 augusti, då jag förlorade min communityoskuld, var jag betydligt mer bekant med de många näthatare som stör sig på att jag är kvinna, inte ser perfekt ut, har mage att skriva om politik och brinnande ämnen som flyktingar, jämställdhet eller skola. You name it. Något finns det ju alltid för män som Bosse, Carl och Viktor att reta sig på.

Men nätvännerna har jag aldrig gett en chans tidigare, jag har liksom inte sett poängen. ­Förrän nu. De är kompisar som jag aldrig har träffat eller kanske inte ens har sett på bild. Ja, i alla fall inte med huvud. Det är liksom lite för intimt, som att kyssas ungefär. Däremot har jag sett många bröst, magar och lår – med och utan linnen, tatueringar och bristningar efter barnafödande. Alla lika accepterade och alla fina på sitt sätt.

Dygnet runt finns de där, mina nätvänner, och tar emot med öppna famnen, skickar hjärt­emojis, kommer med goda råd och peppar den som är nere. Snabbt upptäckte jag att vissa är där mer än andra och alltid har en vänlig kommentar till hands. De är lite som stalltjejerna som visste hur allt funkade och gärna lärde upp oss som var yngre, nyare.

Snabbt stod det också klart att vi ju alla är där av samma anledning. Och att vi alla vet hur tufft det kan vara ibland, hur lätt det är att trampa snett och hur oförstående ”de andra” kan vara. En hel del har varit här många gånger förut.

Nu tänker ni kanske att jag har fastnat för någon av alla dessa lättklädda sajter som erbjuder en stunds webbaserad njutning. Men nej, inte alls.

Jag pratar om en community-familj som har bättre hälsa som gemensamt mål. Vi vill bli ­friskare, starkare, piggare. Vi skickar bilder på bilringar som minskat i omfång, tipsar om bra och hälsosamma middagar för hela familjen eller ger tummen upp när löpskor och spinningcyklar gått extra hårt och timmarna framför tv:n i soffan har minskat. Men här finns också omedelbart och ärligt stöd till den som lyckats mind­re bra en dag, en vecka eller kanske ibland flera år.

Den kärlek som finns i detta internetforum har överraskat mig fullständigt. Och gett mig en förnyad tro på mänskligheten. De flesta här inne är kvinnor som jag, med familjer, jobb och almanackor och liv som ska pusslas ihop. Men här finns också en och annan man, lika schysta och redo att skicka applåder, tummar och glada tillrop som sina medsystrar och mycket långt ifrån de män jag brukar möta på nätet i mitt jobb.

Jag tänker ta chansen och låta mina nätvänner hjälpa mig fram till bättre hälsa.

Till dess säger jag bara –
♡♡♡ heja mig och heja oss.

Veckans krönikör
Namn: Anette Holmqvist. Ålder: 49. Yrke: Politik- och samhällsreporter
på Aftonbladet. Familj: Ja. Bor: Bostadsrätt i Stockholmsförort.

5 tankar i mitt huvud:

Det märkligaste rykte jag hört om mig själv …
…är att jag smugglar heroin (dementeras omgående).

Jag längtar alltid till …
… London för att ja, det är London.

Det mest korkade jag har gjort…
… är att höggravid äta ett grönt äpple trots rejäl allergi.

Kärlek för mig…
… är min familj.

Senast jag ljög var …
… här ovanför om det mest korkade jag gjort.

”Nu blir jag paff. Vem är det? Ah, det måste vara Divine som vi hade som gäst i Nöjesmaskinen på 80-talet.”

På sidan tio intervjuar vi Sven Melander och vår reporter Hanna Radtke Bergström visar en gammal bild ur vårt arkiv. Den föreställer en blond och hårt sminkad Divine som lyfter upp Sven som om det vore det enklaste i världen. Minns ni Divine? Låt mig berätta om honom. Divine var för enastående för att inte bli ihågkommen.

Divine, eller Harris Glenn Milstead som han egentligen hette, föddes 1945 och växte upp i Baltimore, USA. I skolan blev han mobbad. Dag ut och dag in.

I dokumentärfilmen I am Divine berättar regissören och vännen John Walters, i vilkens filmer Divine senare skulle bli den stora stjärnan, om sitt första intryck av skolvännen:

”Han försökte vara normal, att inte sticka ut, men han kunde ALDRIG komma undan som normal”.

John Walters ler när han säger detta i filmen. Hans uttalande är en hyllning. För är det något han ärar över allt annat så är det det ickenormala. John Walters filmhjältar är alltid något annat. John och Divine blev snabbt vänner. Och det var när John Walters fick en filmkamera och började filma som Harris Glenn Milstead blev Divine – en gränslös dragshow-artist och skådespelare som inte liknade någon annan. En som, i stället för att försöka passa in, såg styrkan i att inte göra det. Visst fanns det drag – män som uppträdde som kvinnor – innan Divine, men då handlade det mest om att se ut som Miss America eller en beskedlig hemmafru. ­Divine gjorde något annat. Han överdrev sminket, höjde på ögonbryna och drog på sig klänningar som inte tidigare hade ansetts passande för tjocka människor att bära.

Divine var rå. Han var hänsynslös. Han var obekväm. Han var mer punk än Johnny Rotten.

”Divine sprängde gränserna för vad ’drag’ var och tog det till en helt annan nivå. Han var anarki”, säger John Walters i filmen.

Genombrottet kom när han åt bajs. Ja, du läste rätt. Regissören John Walters, som då var ung och okänd, försökte hitta ett sätt att bli uppmärksammad på. ”Vad kan göra oss kända”, tänkte han. ”Hm, om Divine äter hundbajs i min film lär det bli uppståndelse.” Han hade rätt. Filmen Pink flamingos skakade om USA när den hade premiär 1972. Divine själv, som fick frågor om bajs­ätandet även långt efter, ja under hela sin karriär, tyckte inte att det var en stor grej: ”Äh, jag var ung då, det jobbigaste var att följa den där hunden i flera timmar, han ville ju inte skita”, sa han i en av alla intervjuer.

1988 dog Divine, bara 42 år gammal. Då hade han även hunnit bli en discostjärna. På sidan 44 intervjuar vi Alcazar-stjärnan Lina Hedlund om just discons betydelse. ”På discot var alla välkomna oavsett vilken färg du hade på kroppen, oavsett vem du älskade och, ja, du fick vara dig själv”, säger hon.

Det var exakt det som Divines livsverk handlade om. Det och att skaka om.

Ibland kan jag tänka tillbaka på tiden före ”diagnosen”. Livet som icke upplyst var enklare – men sedan hände något.

Miljön var ståtlig, vi var på kurs på ett slott ­utanför Stockholm och ”diagnosen” fick jag efter att ha fyllt i ett formulär med massor av frågor. Efter att ha sammanställt svaren stod det klart: Jag är introvert.

Nu för tiden vet väl de flesta ungefär vad det innebär – men det här var i självhjälps- och förverkliga dig själverans begynnelse och där och då kändes det först som en nitlott.
”Vem fan vill vara introvert?”, undrade också en av kollegorna – men vår kursledare var noga med att påpeka att det inte låg någon värdering i begreppet. Introvert eller extrovert – alla är lika bra, fast på olika vis.

Och sakta men säkert började jag känna igen mig i beskrivningarna. Framför allt en förklaring satte sig: Extroverta får energi genom att umgås med andra. För introverta är det tvärt om – vi blir av med energi och behöver i stället vara för oss själva­ för att kunna ladda batterierna.
Äntligen förstod jag varför jag ofta kände ett inre motstånd inför stora tillställningar, kalas och annat som de allra flesta tycker är oerhört kul.

Frälst av nyvunnen självinsikt åkte jag hem till min fru, som jag förövrigt redan hade hobby­diagnosticerat som osedvanligt extrovert, med den glada nyheten – men där blev det tvärstopp. Hon gick inte alls i gång på definitionerna, ville­ inte kliva in i extrovert-boxen och tyckte hela grejen bara var en ursäkt för att bete sig lite som man vill. Människan är mer komplicerad än så, påstod hon.

Själv tyckte jag ändå att det låg en hel del i det där I:et som inledde min fyra bokstäver långa personlighetsprofil. De övriga tre bokstäverna, som stod för andra personlighetsdrag som gick att utläsa av mina testsvar, har jag glömt bort – och det är kanske lika bra det. För, tvärt emot vad som troligen var meningen,­ så har jag aldrig känt mig mer introvert än efter det att jag fick reda på att jag var just introvert.

Susan Cain beskriver i boken Tyst – de ­introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns att många introverta är skickliga­ på att anpassa sitt beteende efter de ­sociala krav som krävs. Man tar seden dit man kommer, helt enkelt.

Det låter rimligt, så fungerar även jag – men det var enklare före ”diagnosen”. På den ­tiden då man inte hade något att skylla på, ­medvetet eller omedvetet, och helt enkelt fick ”kamma till sig”. Nu känns startsträckan längre eftersom jag till råga­ på allt elände också är ­introvert.

Det händer allt som ­oftast att jag känner mig introvert utmattad i förväg, redan innan jag hamnar i en situation där mina batterier riskerar att tömmas. Bara för ­säkerhets skull.

Avslutningsvis vill jag passa på att med­dela att all eventuell uppvaktning på min 50-årsdag ­undanbedes ­vänligen men ­bestämt.

Veckans krönikör:
Namn: Kristofer Forssblad Olsson. Ålder: 49. Gör: Jobbar på Aftonbladets debattredaktion. kristofer.f.olsson@aftonbladet.se

Fyra tankar:
När jag blir pensionär ska jag …
… börja kolla vad de egentligen står i det där orangea kuvertet.

Jag får fjärilar i magen när jag …
… hittar Hollandspressen av Blitzkrieg Bop i mint condition.

I mitt hem skulle jag aldrig kunna vara utan …
… en morgontidning. Så gammal är jag.

Jag skulle kunna begå brott om …
… jag ville. I alla fall enligt delar av poliskåren.

Har du någonsin varit kär? Visst är det fruktansvärt? Det gör dig skör. Det öppnar ditt bröst och ditt hjärta så att någon kan ta sig in dit och såra dig.”

Neil Gaiman var väl inte en stor leende Sundsvallskör när han skrev nämnda rader i sin kultförklarade serie Sandman, men i dag är han gift. Han hittade sin stora kärlek i artisten Amanda Palmer. Kanske bryr han sig lite mindre om att bli sårad nu. Eller så lever han i ständig rädsla.

Den där känslan är tidlös. Vi kan juica, skaffa robot-dammsugare och renovera huset med rotavdrag. Men när det kommer till kärlek står tiden still. Neil Gaiman hade kunnat författa de där raderna för flera hundra år sedan eller om hundra år.

Hjärta och smärta är våra själars klassiker. Just därför tipsar vi om några av våra favoriter i bokhyllan – kärleksromanerna. I veckans tidning hittar du böcker som lockar fram de stora känslorna och gör hösten lite varmare.

Jag älskar kärlekshistorier – fiktiva så väl som verkliga. Så på klockan tre-fikat häromdagen frågade jag mina kollegor hur de träffade sina kärlekar. Små fina historier förgyllde sedan den stunden. Ja, jag måste låta er ta del av några.

Monika jobbade ihop med sin man:

”Jag tyckte att han var fantastisk men trodde inte att han var intresserad av mig. Men så började vi allt oftare gå samtidigt hem från jobbet. Vi promenerade hela vägen genom stan, pratade och pratade. Därefter tyckte vi att vi lika gärna kunde äta middag ihop när vi ändå var ute och traskade. Sen var det en kväll, på en pizzeria, då  vi plötsligt höll handen över bordet, jag vet inte hur det gick till. Det kändes som alla nervtrådar i hela kroppen flyttat sig till den där handen.”

Margareta träffade sin kille på en finlandsfärja för nästan exakt sex år sedan:

”Vi hamnade bredvid varandra på en förfest i en hytt. Lite dans, drinkar och hångel senare bytte vi telefonnummer och styrde upp en dejt redan nästa helg.”

Och så har vi Johan som inte alls imponerade på sin sambo. I alla fall inte första gången de sågs:

”Jag och Linda träffades på en krocketmatch i ­Uppsala. Jag och min kompis fuskade som fan men klagade samtidigt på att alla andra fuskade,vilket de sannolikt INTE gjorde. Summa summarum: Linda tyckte att jag var odräglig! Några månader senare hamnade vi på samma kurs på universitetet. På första föreläsningen satt Linda i bänken när jag kom in i salen, och hon tänkte:

’’Vänta här nu! Den där killen känner jag igen.

Å nej! Det är ju krocketkillen!”

I dag har krocketkillen och Linda varit till­sammans i 19 år.

Har du en kärlekshistoria du vill dela med dig av? ­Kanske träffade du också din kärlek på finlandsfärjan eller på jobbet?  Skriv till sondag@aftonbladet.se och berätta!