Inlägg av Söndagsredaktionen

Det är fasen inget fint med cancer

av Söndagsredaktionen

Helena_utterDet finns få saker jag inte kan prata öppet om. Men det finns en sak jag brukar undvika att prata om: att min mamma dog i bröstcancer.

Ibland hör man att det finns ”fina” och ”fula” sjukdomar. Att det är fult att vara alkoholist eller psykiskt sjuk. Men att det är ”fint” att få cancer eller något annat väldigt kliniskt och väldigt dödligt. Det ska tydligen vara mer synd om en då, och det ska vara lättare att få samhällets och omgivningens stöd, medan beroendesjukdomar och psykiatriska diagnoser bemöts med skepsis.

Kanske är det så. Vad vet jag, jag har hittills i mitt liv rört mig i den ”fina” världen. Alltså där man får cancer och dör. Eller får cancer och får livet förstört. (Eller dör av ålderdom, vilket jag tycker verkar vara det bästa alternativet, inte minst för att det är en orsak ingen kan ha några synpunkter på.)

Och det kan jag säga, att det är fasen inget fint med cancer. I mina ögon är det en skitig business. Det är skräck och långsam plågsam nedbrytning av kropp och psyke. Det är maktlöshet och behandlingar som strålar livslusten ur människor och förvrider både det inre och det yttre. Det är att överlämna sig i experternas – ibland väldigt kalla – händer.

Jag har suttit bredvid när överläkaren svepte in i min mammas rum och i en bisats nämnde tumörerna i ryggraden innan hans vita rock fladdrade vidare.

Så fick hon beskedet att hennes cancer spridit sig och blivit obotlig.

Jag har suttit (med en sexveckorsbaby i famnen) bredvid en annan person när en läkare sade att ”tyvärr, de flesta dör inom nio månader. Men om ni inte har fler frågor just nu, så var det allt. Kallelse till strålningen kommer på posten.” Och sedan gick vi ut i julidagen, jag minns allt med otrolig skärpa och ändå så dimmigt, jag förstår inte i efterhand hur jag lyckades köra bil därifrån, men jag minns att jag gråtande bad den dödsdömde att inte skämta, för jag var inte på skojhumör just den dagen.

Men allt det där är en annan historia.

Anledningen att jag helst inte vill berätta att min mamma dog i bröstcancer är denna: jag vill inte en gång till få höra:

– Är inte du rädd att också få bröstcancer?

Ja, vad säger man? TROR FAN DET ATT JAG ÄR RÄDD. Jag är så rädd så att jag helst skulle vilja springa och gömma mig bakom en sten i skogen (men jag är också rädd för skogen så jag gör inte det). Jag är så rädd så att enda möjligheten att våga leva är att hela tiden förtränga massa fakta.

Fast det är svårt när andra trycker upp dem i ansiktet på en.

Jag undrar varför. Är de rädda att jag har ett bra liv trots vissa sorger? Vill de säkerställa att jag verkligen har ångest?

Jag borde såklart lugna dem med att jag har min beskärda del av mörka tankar, thank you very much. Eller bara säga ”jo tack, jag är rädd, men vänligen påminn mig inte”.

Men det säger jag inte. I stället vecklar jag in mig i utläggningar om min pappas släkt av fysiska praktexemplar – trots att de är uppvuxna på sånt som tillverkades på Utters konditori.

Som om jag behöver försvara min möjliga genetiska uppsättning.

Sanningen är att jag använder min viljestyrka för att hejda de tankarna.

Och det krävs ganska mycket viljestyrka när hela världen verkar ha upphöjt genetiken till en lag som står över allting annat.

Inklusive medkänsla och vanligt jävla hyfs.

Jag vet att genetiken talar emot oss.

Men i så fall talar den väl lika mycket emot oss alla.

Den viktiga, men inte självklara, sömnen

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineJag har en kompis som somnar så fort han lägger ­huvudet på kudden, ja ibland nästan innan. Det spelar ­ingen roll var han befinner sig, han somnar lika bra på bussen eller på flyget, som i en säng.

”Det är ärftligt, ­hela min familj är sån”, sa han en gång. Jag vet. Jag har sett det med egna ögon. För några år sedan följde jag med ­honom och hans pappa till deras sommarställe. Klockan var runt nio på kvällen och vi satt och pratade. Eller nej, vi diskuterade ­intensivt; inte en gäspning på långa vägar. Sedan gick jag på toa – det tog EN minut – när jag kom tillbaka satt ­båda med ­sina huvud bakåtlutade mot soffryggen, halvöppna ­munnar, djupa andetag. Sovandes. Jag blev både imponerad och avundsjuk.

Hur kommer det sig att en del har så lätt för att somna medan andra vrider och vänder på sig i timmar innan sömnen i bästa fall infaller? Något så basalt som att sova borde ju vara lika enkelt som att äta och dricka. För alla.

”Prioritera vila om du vill leva friskare och längre”, säger stressforskaren Aleksander Perski, författaren till boken Frisk till hundra, på sidan 32. Han menar att sömn är den viktigaste källan till ett långt och välmående liv. Lätt för honom att säga, tänker jag och funderar på om inte detta faktum blir ytterligare ett stress­påslag när man redan har svårt att sova. Men jag inser också logiken i det han säger. Självklart mår man bättre om både kropp och hjärna får vila. Vi är mer stressade än någonsin, unga män­niskor bränner ut sig och det anses paradoxalt nog även vara status att ha mycket att göra: ’’Om vi kan ses om fem veckor? Vänta så ska jag kolla i min fullspäckade kalender’’.

Att sova är viktigt. Men ibland så svårt. Därför ger vi dig även några tips på hur du lättare kommer ner i varv och får en bra sömn. Testat allt? Gå till din husläkare. Ibland är medicin den enda vägen. Inte alla har lyxen att somna på en minut – eller ens på flera timmar.

Till sist kanske du undrar om min kompis är mycket friskare än jag? Ha! Knappast. Han klagar ofta över sina förkylningar. Senast förra veckan var det feber och ont i halsen: ”Köp med dig glass” sa han med vad som i alla fall lät som stor möda. Och om vi jämför vinner han överlägset i antal sjukskrivningar. Okej, detta har nog sin förklaring: Han har, till skillnad från mig, barn i förskoleåldern. Jag ger honom och forskningen det. Vem av oss som lever längst återstår att se. ­Oddsen är emot mig där, inser jag.

I kväll tar jag mina Atarax.

Sensmoral: kolla alltid en bra story

av Söndagsredaktionen

svante_lidenRyktet gick som en löpeld. Det gör det gärna på det här stället där det bara bor ett par tusen:

– Matt Damon, superstjärnan, är i stan.

Och inte bara det:

– Han har flugit omkring i sin helikopter.

Och det är något man inte gör utan vidare på Svalbard och Spetsbergen. Det krävs inte bara ­helikopter, det krävs dessutom tillstånd från den allsmäktige Sysselmannen som bestämmer det mesta här uppe.

Men Matt hade flugit utan tillstånd. Och inte bara det. Han hade åkt dit och blivit näpst av Sysselmannen. Och varför inte? Matt hade sin enorma yacht ankrad ute på redden. Och helikoptern stod som den tydligen brukar parkerad på akterdäck.

Jag och fotograf Anna Tärnhuvud som var där i helt andra ärenden fick plötsligt släppa allt och bege oss ut på superstjärnejakt.

Matts helikopter hade tydligen inte använts alldeles nyss för den var inklädd i en skräddarsydd specialpresenning och försatt i viloläge.

Samtidigt som vi spanade in hans skuta ute på redden anlände det stora holländska kryssningsfartyget Princedam med sin last av penningstinna pensionärer som skulle iland för att köpa vykort. Och kanske ett renskinn.

– Egentligen skulle vi vilja ha ett isbjörnsskinn, sa en av dom.

– Är det någon skillnad på renskinnen och isbjörnsskinnen?

– Ingen alls, upplyste jag den blåhåriga.

– Det går inte att se skillnad på dom. Eftersom de är så nära släkt, förtydligade jag.

– Dessutom är renskinnen betydligt billigare. Och lättare att packa in i hytten.


Hon tackade mig
för min expertkunskap och satte av in mot stan.

Vi själva stod alldeles intill den världsberömda varningsskylten nere i hamnen som upplyser alla att man befinner sig i isbjörnsland. Och att man följaktligen har starka skäl att passa sig noga. Hela tiden. Matt Damons båt låg på säkert avstånd. Inte en människa syntes på däck. Tenderbåten låg och skvalpade vid aktern.

Ingen superstjärna i sikte.

Vi pratade med Mikael Johansson, 29, från Arjeplog som just fått fast jobb nere i hamnen och som hjälpt till att förtöja Princedam.

– Det kommer en del kändisar hit upp. John McCain var här för ett tag sen. Men han flög hit. Och så var det någon som visst såg Woody Allen här. Men jag gjorde det inte.

Det framgick inte om Woody Allen hade tagit sig hit för egen köl.

– Men han skulle ha åkt en mindre båt mellan två yachter. Fast själv såg jag honom inte. Om det nu var han.

Ingen annan tycktes ha sett honom heller.


Vi drar upp till Sysselmannen
och försöker reda ut Matt Damon-mysteriet.

– Matt Damon här? Inte vad vi vet. Jasså, det är hans båt som ligger därute på redden? Rejäl sak må jag säga.

Jag säger att han visst skulle ha flugit helikopter lite hur som helst.

– Inget vi känner till.

Och att han skulle ha tagits i upptuktelse av just Sysselmannen.

Sysselmannens representant ser ut som en fågelholk:

– Det har vi verkligen inte.

Återstår kollegorna på Svalbardsposten, världens nordligaste tidning.

– Vi har hört talas om den där historien, ja inte att han skulle ha flugit illegalt, men att han är här.

– Men ingen har sett honom. Och hade någon gjort det så skulle vi ha vetat om det. Inget undgår oss på den här redaktionen.

På väg ner till hamnen igen möter vi en passagerare från Princedam och kommer återigen in på Matt Damon.

– Ingen jag sett. Men jag tyckte att jag såg Barack Obama inne i stan.

Vad jag vill säga med det här? Inte mycket mer än att man inte ska tro på rykten och alltid kolla en bra story.

Veckans krönikör

Namn: Svante Lidén, 64 år. Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Sönerna Magnus och Einar. Bostad: Lägenhet i Uppsala. Inkomst: Inget att skriva hem om.

4x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för …

… isländsk torkad fisk – som tyvärr är förödande för andedräkten.

2. Jag vill bli bättre på …

… allt.

3. Nästa resa går till …

 … övergivna gruv­samhället Pyramiden på Spetsbergen.

4. Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …

… Hallstabacken i Sollefteå eftersom jag bröt benet 1965 och aldrig hann bli någon bra backhoppare.

Det är människorna som gör hemmet

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineMina kompisar är i New York, det är 37 grader varmt, ”nästan outhärdligt” får jag reda på i ett sms. De hyr en lägenhet på nedre Manhattan och jag sms:ar ­tillbaka att de inte kan förvänta sig något medlidande från mig.

Jag vill också vara där. Jag vill försvinna bort i myllret av färgstarka personligheter, neon, brandtrappor, upp­snappade samtal, brownstone-hus och alltför långa promenader i områden jag inte känner till. Känna mig borttappad och kraftfull på samma gång.

Jag vill bo i den där märkliga lägenheten i Brooklyn med utsikt över Manhattans skyline igen. Den som luktade hasch och vars inredning var så långt ifrån allt man någonsin sett på Hemnet, att bara att vara där kändes som ett äventyr i sig. Jag vill bo i det där huset i Queens igen. Det med ett stort gammalt flipperspel i vardagsrummet och eldflugor på verandan. ”Skicka bilder på ­lägenheten ni bor i”, sms:ar jag mina vänner.

Jag läser sällan inredningstidningar, har liksom aldrig funnit de där stylade och tillrättalagda rummen på bilderna intressanta. Jag ser sällan heller på inredningsprogram på tv. Jag kanske helt enkelt är ointresserad av inredning. Men jag älskar att komma hem till vänner och se hur de bor. Jag gillar riktiga hem – inte kulisser.

Jag har kompisar som kallar sig hemnet-knarkare – de går in och kollar på lägenheter som är till salu minst en gång om ­dagen. Inte för att de har tänkt flytta eller köpa nytt, de vill bara se hur andra människor bor. Hur de inreder. Och kanske ­drömma sig bort ett tag.

Själv föll jag ett tag hårt för sajten Airbnb där människor          i ­olika länder hyr ut sina lägenheter eller hus till turister. Jag ­kunde sitta i timmar och kolla på lägenheter att hyra i New York. Och jag var inte ens i närheten av en flygbiljett. Men de där ofiltrerade mobilbilderna på ibland riktiga råtthål till hem, ibland storslagna och fantasifulla – se där, de har badkaret i vardagsrummet, kändes spännande och på riktigt. Disken på bänken, tandborstarna och schampoflaskorna vid handfatet, inköpslistan och magneterna på kylen.

Det var som att kika in hos människor mitt i ­livet: Stressade på väg till jobbet drack de kanske sitt morgonkaffe ur den där Penguin books-koppen (Raymond Chandlers The big sleep om jag minns rätt) på diskbänken och vems kavaj fick hänga kvar på stolsryggen efter middagen vid Ikea-köksbordet?

Inredning och rum är alltid mycket roligare och mer inspirerande när man känner ­närvaron av de människor som lever och skapar där. Just därför har vi hälsat på hos TV4-personligheten och antikexperten Karin Laserow på ­Österlen. I veckans tidning öppnar hon dörren till sitt hem fyllt av antikviteter. Ändå känns det modernt. Och framför allt – det känns personligt.

Vi måste prata om heders­kulturen

av Söndagsredaktionen

20cecilia gustavsson.jpgFår din tonårsdotter ta en fika ­efter ­skolan? Får hon umgås även med ­killar och gå på bio med kompisar?

Tänkte väl det.

Men mängder av svenska tjejer får inte det. Nu måste vi börja prata om heders­kultur på allvar. Alltså föreställningen om att ­familjens goda rykte hänger på att flickornas och kvinnornas sexualitet hålls på mattan. Det handlar om kulturer där män har makten, inte bara vissa religioner.

Jag är etnisk smålänning sedan generationer, blond och blåögd, och vill skriva om det här ­utan att rasiststämplas. Vi ”vanliga” svenskar som nästan aldrig sätter foten i utsatta förorter måste börja ta upp förtrycket på allvar. Och självklart även skola, polis och politiker. Nu.

Debatten om burkinin rasar. Den borde ­istället handla om det som ligger bakom: Den urgamla, ruttna makt som män har i vissa kulturer.

Jag var den allra första journalist som intervjuade Fadime, som i Sverige blivit en symbol för att stå upp mot hedersförtryck. Hon sköts till döds av sin egen pappa. Jag mötte denna modiga tjej 1998 och trodde inte mina öron när hon berättade om alla absurda regler hon rymt ifrån. Då fanns inte begreppet heder i den offentliga debatten.

Jag fortsatte med att intervjua unga tjejer som rymt från våld, vardagsförtryck och påtvingade äktenskap med äldre ”lämpliga” män.

Det har gått arton år, och jag glömmer aldrig de här modiga flickorna. Det gör mig rasande att massor av svenska tjejer fortfarande styrs av den idiotiska idén att deras oskuld bestämmer familjens – ja, släktens – rykte.

En ny undersökning presenterades lämpligt nog inför den internationella kvinnodagen i år. Den visar att hederskulturen fortfarande drabbar mängder av flickor, och även pojkar och ­äldre kvinnor, om än inte lika förödande.

Några exempel:

• Hälften av flickorna säger att de är hårt ­kontrollerade hemifrån.

• Fyra av fem får bara vara kompisar med tjejer.

• Över hälften får inte vara med på fritids­aktiviteter där även killar deltar.

Jag har pratat med kvinnor som berättar att
en del flickor inte ens får sitta bredvid pojkar i skolan. Det kan räcka med att prata med en kille i klassen öppet för att få dåligt rykte. Heders­förtryck sträcker sig alltså från idiotiska frihetsbegränsande vardagsregler till hot och brutalt våld.

Mörkertalet är förstås gigantiskt. Vem vill ­anmäla sin egen familj och stötas bort ur sin gemenskap?

Genom förment kulturell tolerans låter vi flickor hoppa över simundervisning, sexualkunskap och klassresor. Vi fortsätter att ­offra de här tjejerna i Sverige – ”Världens mest jämställda land”.

Jag ser min egen 15-åriga dotter kasta sig ut i livet med en tro på att hon kan göra precis vad hon vill, och blir så fruktansvärt ledsen när jag tänker på alla som inte kan göra ­detsamma.

Fotnot: Undersökningen gjordes av föreningen Varken hora eller kuvad. 1 100 unga mellan 12 och 18 år i segregerade Stockholmsförorter deltog.

Veckans krönikör

Namn: Cecilia Gustavsson, 50.

Yrke: Reporter, som skriver om ­litteratur och gör nyhetsreportage.

Familj: Dotter, 15, son, 12.

Bor: På Södermalm i Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag skulle kunna begå brott om…

… någon tafsar på min dotter. ­Eller på min son! Jag skulle klippa till den människan hårt.

2. Jag trivs särskilt bra när…

… jag är på väg till Arlanda för någon rolig resa med barn och kompisar.

3. Om jag är ledsen vill jag…

… bli kramad, peppad och bli bjuden på fest.

4. Det vackraste ord jag vet är…

… sommaräng, för att det ger en känsla av frihet och ro.

Lycka är bara ett hittepå

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenSju vänner sitter på en nedskavd gammal krog i Gamla stan. Utanför har pokémonspelarna tillfälligt fått avbryta sin jakt på Pikachu och Eevee för att i stället slå upp sina paraplyer. Några står fortfarande tryckta mot husväggarna i skydd av takrännorna. Himlen har plötsligt öppnat sig, regnet öser ner.

Det är rätt mysigt när man inte behöver vara mitt i det, konstaterar vi. Att sitta i värmen och snegla ut på de som går förbi. De som har fullt sjå med att gå över hala kullerstenar, kånka på kassar och samtidigt parera skuren. Höra smattret mot rutan. Nära men ändå en bit ifrån.

– Det här är lite som jag känner med kärnfamiljen. Ibland har jag tänkt att jag kanske missar något. Sedan har jag hängt en hel helg i ett oväder och insett att det är okej att inte vara mitt i det. Jag får ju ta del av det ändå. Men jag håller mig torr, säger Per.

Han och hans fru har inga egna barn men är gudföräldrar till tre. De brukar ha sina kompisars barn hos sig någon helg i månaden och nu i början på september åkte de på en långweekend med två av barnen till Köpenhamn: ”Så att våra vänner får tid för sig själva men så klart också för att vi gillar att vara med våra gudbarn, vi är ju som en familj”.

Vi sju har känt varandra sedan vi var fattiga studenter och hängde på Carmen. Till och från träffas vi, även om vi lever olika liv nu. En gång var vi unga och gick på konserter tillsammans. Var kära tillsammans. Hade efterfest tillsammans. Nå ja. Nu är vi mest bara gamla tillsammans.

– Men är det ingen som har frågat varför du inte har skaffat barn? undrar Emma som vänt sig mot Per.

Hon är frånskild nu. Men länge levde hon och hennes man tillsammans. Vi som känner Emma vet även hur många år hon och hennes man kämpade för att skaffa barn. De var som två ­Sisyfos. Tillslut fick de en flicka.

– Nu får jag frågan om jag inte ska skaffa ett syskon till Astrid. Att det är egoistiskt att inte göra det, säger hon.

Per svarar att hans kollega en gång frågade varför han, som är så bra med barn, inte har skaffat egna.

– Men min fru får mycket oftare frågan. Det är som att de undrar om hon verkligen kan vara lycklig. Särskilt andra kvinnor, säger han.

Vi  sitter runt bordet och ser ut mot regnet. En del av oss har barn, andra inte. Vi lever olika liv men vi ifrågasätter inte varandras val. Vi har alla våra tillkortakommanden. Vi skiter högaktningsfullt i normer. Och vi är alla överens om att det är både dumt och aningslöst att pådyvla vår idé om lycka på någon annan. För, om vi ska vara helt ärliga, vet vi ingenting om det där med lycka. Barn eller inte.

I veckans tidning kan ni läsa om tre kvinnor som har valt bort barn och därför blivit ifrågasatta.

Jag är glad över att ha vänner som värdesätter vänskap, kärlek och intelligens. Och som ser lycka som ett hittepå. Barn eller inte.

Ensamheten i det stora sammanhanget

av Söndagsredaktionen

Kling_bloggI speglarna av hundratusentals ögon syns du troligtvis aldrig. Din skugga kastar inget avtryck på marken, dina fötter beträder en asfalt som aldrig kommer minnas att just du gick precis där, papperskorgen där du nyss la en uttjänt prilla ser ingen skillnad på dig eller andra som fyller den med skräp.

Rent intellektuellt kan jag förstå att det känns som ett mardrömslikt scenario. Likt en ickeexistens, en spegling av att leva bortom mänsklig perception och verkligt medvetande. En tillvaro i skuggornas egentliga periferi, i utkanterna av det vi vanligtvis brukar kalla för ett normalt liv.

För mig är det här drömmen. Precis det jag så desperat längtade efter då jag för snart exakt 20 år sedan för första gången låste upp den lägenhet på Kungsholmsgatan som sedan skulle vara mitt hem i några år – samtidigt som huvudstaden i fonden hälsade det nya året 1997 med en signaturmelodi av champagnekorkar och raketexplosioner.

Min fristad. Ensamheten i det stora sammanhanget.

Anonymiteten och tryggheten i att vara lika egal för dina grannar som duvorna på torget eller råttorna som plirar mellan papperskorgarna i den närliggande parken.

Syret som ger mina muskler liv och näring.

Jag inser förstås att mitt resonemang kan tyckas aningen kufiskt. Att självvalt söka efter ett liv som innebär att du inte ens ytligt känner de du delar vägg, tak och golv med, att ett oplanerat möte i trapphuset känns en smula obekvämt eller att du egentligen kan flanera planlöst i din egen hemstad under en hel dag och inte möta ens ett blott så avlägset bekant ansikte.

Jag kallar just det hemma. Min lunga av betong och intetseende egon, där jag kan andas lugnare och mer i harmoni med mina egna hjärtslag. Där jag hälsar artigt på mina grannar, strör några standardfraser likt garnityr över en intetsägande konversation, men låter de där kanske tre decimeter dörr skilja mig från det jag är och det jag råkar visa upp. Ensamheten som inte är ett ok utan snarare en livsnödvändig nytta. Avskildheten som är själva förutsättningen för att jag ska orka med att ha ett i övrigt socialt liv med de jag älskar och de jag vill ska se mig på riktigt.

Jag fick härförleden en påminnelse om varför jag så envist håller kvar vid denna kollektiva isolering.

Under semestern i somras besökte jag min hemstad, och bodde då hos mina föräldrar i ett av stadens lugnare och mer händelselösa områden.

Och jag såg dem mer eller mindre direkt. Ögon-en som plirade bakom gläntade gardiner och persienner. Granskande och noterande. Ständigt registrerande, som om min blotta uppenbarelse var dagens händelse. Som att en bullrande blå Ford Escort, som har sett bättre dagar när den rullade in på gästparkeringen, var något att tala om med grannarna dagen efter. (”Nu är Kling-pojken hemma igen.” ”Har du sett hur skäggig han är?” ”När var han här sist? Ett år sen? Att han inte ens ids hälsa på oftare…”)

Någonstans där slog det mig – det är stor skillnad på att vara själv och ensam. Vallgraven som särar den isolerade och den avskildhetstörstige är ett svårgenomträngligt träsk av besvikelser och längtan efter något som kanske aldrig kommer. Ett vänligt ord då hen där borta kanske öppnar dörren. Ett samtal som sträcker sig längre än till suckande nödvändigheter och en blick som faktiskt möter din och som ser dig.

Ögonparen på tunnelbanesätet rakt emot mig tittar, men ser inget.

Jag ler. Och känner mig trygg och nöjd i att jag må vara själv, men jag är långt ifrån ensam. Bara välsignad av den frivilliga avskildhet där jag finner min gemenskap.

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling. Ålder: 43. Bor: I Stockholm. Familj: Mer eller mindre. Yrke: Journalist och musik­recensent på Aftonbladet.

1. När jag blir pensionär ska jag…

… slutligen ta tag i isoleringsbiten på största allvar och flytta ut på landet. Odla mina egna grönsaker och leva så småskaligt som möjligt. Kanske i en kvart. Om det håller så länge.

2. Jag får fjärilar i magen när jag…

… får det där mejlet med titeln ”You’ve got the new Metallica album ready for download”. För det kommer väl snart?

3. I mitt hem skulle jag aldrig kunna vara utan…

… i stort sett alla saker som finns där. De är inom mina fyra väggar av en anledning, och är därför alla mer eller mindre livsnödvändiga.

Hon gjorde ”vin av vatten”

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenÄntligen får grevinnan Eva Ekeblad iväg ­proverna på sina upptäckter till Vetenskapsakademien i Stockholm. Snart ska vintern ta sitt långfristiga grepp över landet. Snart ska även Eva Ekeblad skapa historia.

Hon, vars namn och titel får henne att låta som en ­karaktär ur en Selma Lagerlöf-roman, var en i allra högsta grad verklig kvinna. Om än ovanlig för sin tid. Vi kommer strax till det.

Nu är det fortfarande den där kalla, färglösa novemberdagen i mitten av 1700-talet. Än har snön inte fallit.

Eva har experimenterat länge med vad man kan göra med en, i dag så kär men då fortfarande förbisedd, knöl – potatisen. I ­Sverige åt vi på den här tiden mest ärtor och rovor, strömming, kål, gröt och bröd. ­Potatis fanns inte med på menyn och odlingen var blygsam. Vad skulle den där bleka nymodigheten vara bra för?

Det visste Eva Ekeblad som hade upptäckt att man kunde göra både stärkelse och puder av potatisen. Tidigare hade man mest använt vetemjöl för att pudra de ­vita, högburna perukerna som var på modet under 1700-talet. Säden var kostsam, folk svalt, så när Vetenskapsakademien får veta att det går utmärkt att använda potatis i stället skiner de upp.

Men det som får herrarna att jubla högst, den här ­dagen när Evas upptäckter når dem, är hennes nya, revolutionerande framställning av en mycket kär dryck – brännvinet. Tänk att man kan använda potatis till att ­göra stänkare! Nu behöver vi inte slösa med det dyrbara havret och kornet. Nu kan vi alla släcka vår törst. Låt vintern komma!

Det behövs inga långa överläggningar: Henne ska vi ha, deklarerar de och år 1748 blir grevinnan Eva Ekeblad, som första kvinna, invald i Vetenskaps­akademien. Det kommer att dröja 200 år innan en kvinna, kärnfysikern Lise Meitner, blir ­invald igen.

I dag odlas det ett hundratal sorters potatisar i Sverige och den har en minst lika stor plats på tallriken som i flaskan (nåväl). Men det var Eva, som via sin forskning och våra torra strupar,  gjorde knölen folkkär. Som min kompis, som var den som först berättade historen om Eva Ekeblad för mig, sa: ”Du hajar va? Att göra sprit av potatis var ju nästan i klass med att ­göra vin av vatten!”

I veckans tidning bjussar vi på fem rustika recept – alla med den mångsidiga och billiga potatisen som ­huvudingrediens. Låt hösten komma!

Ni måste sluta gulla med era söner!

av Söndagsredaktionen

Asa_passanisi_bloggMödrar, söner och det eviga gullandet.

Jag stör mig på det.

Inte bara för att jag som ensam tjej i syskonskaran alltid förväntades ­vara ett snäpp bättre än brorsorna. Inte bara för att ­mina väninnor ständigt öser beröm över sina ­söner och samtidigt hackar på sina döttrar.

Jag stör mig eftersom världen aldrig kommer att bli en jämlik plats så länge mammor fortsätter att stryka sina söner medhårs och ursäkta deras beteenden.

Jag vet inte hur många gånger jag hört kvinnor prata om hur fantastiska deras söner är – eftersom de inte:

a) slåss.

b) tafsar.

c) begår brott.

Okej, det är ju bra. Att sönerna beter sig ­normalt, menar jag. Men kanske inte något att dubbeljubla över.

Å döttrarna då?

Har ni någonsin hört en mamma säga:  ”Min ­dotter är sååå snäll, hon rånar inte gamla tanter, hon tänder inte eld på bilar och hon tafsar inte killar på snoppen”.

Det har inte jag. Men sönerna – oj, oj, oj. De höjs till skyarna när de beter sig som de borde.

Why? Jag har aldrig fattat hur ni mammor tänker.

Är det möjligen er egen svårighet i att nå fram till den söta lilla sonen som gör att ni tycker att han är fantastisk så fort han ställer in sina fotbollsskor i garderoben eller uppvisar någon form av socialt beteende vid middagsbordet?

Berätta, för jag fattar inte. Men jag ser ju gullandet. Hela tiden.

Nu har jag ingen son och jag säger inte att jag med all säkerhet skulle ha varit bättre.  Men jag hoppas det – för pojkar förtjänar ju också – helt självklart – att lära sig ta ansvar.

Jag vet inte hur många gånger i ordningen jag hört mammor resonera HELT olika kring sina barn.

Sonen är ”duktig” om han ställer in sin smutsiga tallrik i diskmaskinen – men dottern får en ­utskällning om hon inte gör det.

Om situationen är omvänd?

Ja, inte fanken får dottern höra att hon är duktig och sonen får sällan en utskällning om han låter tallriken stå kvar på bordet. Frågar jag varför blir svaret: ”Du vet hur killar är”.

Och det är faktiskt ni mammor som säger det.  ”Du vet hur killar är”. Men skärp er.

Det är som om ni tycker att killar har ett lägre medvetande. Men guess what. Dom fattar. Dom kan också.

Tyvärr mammor, det är ni som formar era söner till att bli det som andra kvinnor sedan måste ­försöka hantera: En man som inte kan laga mat, en man som inte kan packa sin unges matsäck. Ert gullande sabbar faktiskt – och bidrar i förlängningen till att den ojämlika process, som följer flickor livet ut, fortsätter. Generation efter generation.

En gång träffade jag en kvinna som vuxit upp i en hederskultur. Hennes bror hade slagit henne gul och blå efter att hon lämnat sin man, ­efter­som han ansåg att hon dragit skam över familjen.

Jag frågade henne vad hon kände för sin bror. Hennes svar förvånade mig. Hon sa: ”Han gör bara som min mamma har lärt honom att göra. Hon har uppfostrat honom till att se ner på kvinnor. Hon har uppfostrat honom till att tro att han är gud”.

Ett liknande svar fick jag när jag ­intervjuade en tidigare huligan som betett sig illa mot kvinnor: ”Jag gjorde vad jag ville, i min värld fanns bara jag och mina behov. Jag brydde mig inte ett skit om hur tjejerna mådde. Jag ­hade ju fått lära mig att jag var kung.”

Nu menar jag inte att alla pojkar ­kommer att utvecklas till egotrippade monster bara för att deras mammor gullar med dem som små, men det är faktiskt i hemmet det börjar.

Det är där flickor blir duktiga och pojkar ursäktas för första gången.

Och så länge det får fortgå, tja, så ­kommer världen aldrig att bli en jämlik plats.

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Bor: I en stor funkislägenhet.

Gör: Reporter på Aftonbladet.

Familj: Tre döttrar, 20, 18 och 12 år.

4 x tankar i mitt huvud

1. När jag blir pensionär ska jag…

… göra så lite som möjligt.

2. Jag får fjärilar i magen när…

… jag ska flyga.

3. I mitt hem skulle jag ­aldrig kunna vara utan…

… dammsugaren.

4. Jag blir kär när…

… HAN väcker mig med kaffe på sängen.

Verkligheten ­överträffar dikten

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineAlla dessa mord! Alla dessa seriemördare! Ja, jag har läst några deckare i sommar och som brukligt kollat på Morden i Midsomer. Ingen sommar utan några fiktiva mord här och där. Kommissarie Barnaby ska se så där fånigt förvånad ut och titta med sin alltid lika bekymrade min på hunden Sykes. Det hör till.

Deckarkaraktärerna är inte sällan traditionsenligt tydliga och för den vana tv-tittaren eller bokläsaren ­oftast välbekanta och trygga klichéer: Den arge, bittre och snart barskrapade barägaren, den svikna äkta ­mannen eller hustrun, den arrogante aristokraten, den vimsiga pensionären, den snygge och narcissistiske konstnären som förför traktens kvinnor.

Allt det där är helt i sin ordning. Det är okej. Jag får det jag förväntar mig. Men det är en sak jag nästan alltid himlar och suckar över: Sluten! Jag blir alltid besviken på sluten!

Efter alla bestialiska mord, som för det mesta verkar väl uttänkta, ibland till och med så avancerade att man undrar om det är en OS-gren, är förväntningarna höga. Men efter att ha gäckat polisen, som alltid ligger steget efter, och kommit med små smarta förvillelser enbart för att smäda ordningsmakten – visar det sig att mördaren och hens avsikter är jättetöntiga, helt obegripliga eller så invecklade att du glömmer dem så fort du slår ihop boken. Exempel: ”Nä, men jag mördade alla de här människorna på det här rafflande sättet som krävde jättemycket kreativitet och fysisk ansträngning för att min mamma var otrogen när jag var fyra.”

Eller: ”Jag är ju långt tillbaka släkt med en fin familj som levde på 1600-talet och enligt historieböckerna blev de mördade och det är jag jättebitter över. Så nu flera hundra år efteråt tar jag ut min långsökta hämnd och blir seriemördare.”

Ja ni fattar, det känns inte särskilt övertygande.

Men så läser jag om en verklig seriemördare. I veckans tidning skriver vi om The Yorkshire ripper som på 1970-talet mördade 13 kvinnor och nu misstänks för 13 mord till. Hans förklaring? ”Jag hörde en röst från Gud som sa att jag skulle städa upp gatorna”, sa han under rättegången.

De där deckarna jag har läst i sommar kanske inte var så pjåkiga ändå. Verkligheten är varken mindre hemsk eller mindre obegriplig.

Sida 28 av 82
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson och Kristina Jeppsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB