Svärmor Chris är på besök från England och har ett enda önskemål (förutom att få umgås med oss, förstås): ABBA-museet.

Jag blir jätteglad. För om inte Chris hade varit sugen på Mamma Mia-sing along, hade det sannolikt tagit minst ett år till innan jag pallrat mig i väg. I Stockholm har vi massor av kulturupplevelser precis runt knuten, men kommer jag mig för? Näpp. Jag har varken varit på Artipelag eller Fotografiska (ja, jag skäms) och duckar ofta teater, då jag är lite känslig för överdrivet salivutsöndrande och arrrrtikulerrrrande. Dessutom: Under helgerna geggar ju gärna livet ihop sig till en trasslig mix av mangeltvätt, läxläsning, träning och – möjligen – vila.

Men i dag har vi kulturfest, svärmor och jag. Vi testas i ABBA-kunskap, dansar på karaokescenen och förundras över scenkostymernas pyttestorlekar. Efter det interaktivintensiva besöket dricker vi kaffe i Melody hotels foajé och avhandlar viktigheter som sällan hinner blir sagda då vi bor i olika länder.

Inte nog med det: Jag, vars själ fått vingar av Björn och Bennys magiska melodier, bestämmer att nu ska det bli ändring – här ska upplevas! Jag tänker på Gunnika (sid 12–15), som bannlyste stugsittarhelger och lyckades trycka in 52 äventyr på lika många veckor.

Min ambition är något lägre. Tvätten måste ju manglas någon gång, så jag satsar på ett ”äventyr” i månaden och väljer att hålla mig till Wikipedias definition av ordet: ”En aktivitet som innebär risker eller osäkert utfall och som ofta ställer krav på deltagarna”.

Så dagens strapatser räknas, absolut. Jag uppträdde på scenen tillsammans med hologramversionerna av Björn, Benny, Anni-Frid och Agneta. Inte bara riskfyllt (publiken hade kunnat bua) utan också krävande (det gällde verkligen att hålla tungan rätt i tonarten).

Första utmaningen är således avklarad. Nu återstår bara elva.
Hörde jag ”Drrrrramaaaaaten”?

Svärmor Chris möter sina idoler på ABBA-museet. 

Cristina gömde undan bullar och godis för familjen och kollegorna och fick svår abstinens om hon inte åt konstant.

I 40 år kämpade hon med sitt sockerberoende innan hon till sist fick hjälp. Nu är hon sockerfri och till på köpet 10 kilo lättare.

Experterna delar in vårt förhållande till socker i tre kategorier: Socialt bruk, skadligt bruk och ett beroende. I veckans Söndag kan du testa dig själv om du är fast i sockerfällan.

Och läsa Cristinas berättelse om hur hon gick från sockerjunkie till hälsosam 47-åring.

Just nu singlar snön ner utanför fönstret här på redaktionen och det är inte utan att jag längtar tillbaka till Koh Phi Phi när jag ser de fina bilderna i veckans resejobb om de thailändska paradisöarna. Läs och dröm dig bort.

Ovanpå på det får du som vanligt allt du är van vid i tidningen: Kryss, Malena, veckans 5:2-recept, mode, skönhet, böcker, mat & vin och mycket mer.

Jag har två kvinnliga kompisar som är 50 plus. De är coola, självständiga, och vågar stå upp för det de tror på. Typen som gärna sätter sig i en bar var som helst i världen, beställer in en whisky sour och obehindrat börjar konversera lokalbefolkningen. Trodde jag.
Men icke. Den ena berättar om sin tid på Kuba. Nej nej, jag var ute på dagarna, och jag åt lunch ute men middag blev det på rummet. Jag skulle aldrig gå ut på restaurang eller bar ensam, det är mest unga killar som kommer fram och snackar och då skulle folk tro att jag var ute efter att ragga eller köpa sex.
Den andra berättar om några ensamma veckor i Tyskland. Hur hon ringde dit sin man på helgen,­ bara för att ha någon att gå ut och äta tillsammans­ med på kvällen.
Om de här fräsiga fruntimren inte vågar sig ut på egen hand, tänk då hur många kvinnor som trycker i sina hus, lägenheter och hotell efter klockan 18 bara för att inte bli dömda.
Äh, det ligger väl hos dem själva, intalade jag mig själv, när jag härom året traskade ut ensam efter mörkrets inbrott i italienska Bari. Jag kom från en weekend i Rom med en kompis och var på väg till Kroatien där en pojkvän väntade. Så EN ynka kväll skulle jag väl klara av att gå ut och äta på egen hand?

Jag siktade in mig på ett enkelt ställe som ­ut­lovade pizza och pasta. Stegade fram till servitrisen som frågade hur många vi var i sällskapet. Uno sa jag. Hon såg lite konfunderad ut men ­visade mig till ett litet bord med utsikt över ­torget. När en servitör kom fram försökte jag ­beställa men då skakade han bryskt på huvudet.
No no, jag ska ha ditt bord. Resolut lyfte han upp mitt lilla bord och satte ihop det med ett ­annat längre bort där en barnfamilj väntade på att slå sig ner. När jag reste på mig tog han min stol också. Där stod jag, lätt handlingsförlamad och undrade vad som just hänt. När jag inte fick några indikationer på att jag skulle få en annan plats så gick jag, med svansen mellan benen ­(undrandes om att jag hade behandlats annor­lunda om jag fötts med penis mellan samma ben), tillbaka till hotellet.
Jag lade mig hungrig och ledsen den kvällen och förstod mina kompisar fullt ut.
Men det här var ju Kuba, Tyskland och Italien. Säkerligen är det annorlunda i världens mest ­jämställda (nåja, plats fyra) land Sverige.

Jag har en annan kompis som också är 50 plus. Han är man och hänger på en bar på Söder i Stockholm varje fredag och lördag. Han går dit ensam men slår sig alltid i slang med andra, både män och kvinnor, som glatt välkomnar hans sällskap.
Jag frågar honom om en ensam kvinna skulle få samma bemötande. Nja, då skulle folk dra öronen åt sig, det skulle verka desperat.
Jahaja. Givetvis finns det större problem. Som att många kvinnor inte får gå i skola, inte jobba, inte gå ­hemifrån överhuvudtaget. Men jag tycker ändå att det är deprimerande att halva jordens befolkning inte känner sig bekväm på egen hand i det offentliga rummet på kvällstid.
Jag vill ha en värld, ett Europa, ett Sverige där en ensam kvinna på krogen varken ses som patetisk, desperat eller potentiell sexköpare.
Och får behålla ­bordet hon sitter vid.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 38.
Bor: Hägersten.
Gör: Redigerar.

3 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid …
… en stock snus.
En låt alla borde lyssna på …
… är The hardest walk med The Jesus and Mary Chain. 2:39 ­minuter man aldrig tröttnar på.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag … 
…trots att det skulle ­vara lite creepy, berömma min bakdel och säga till mig själv att sluta noja och ta bort skämskoftan från höfterna.

I morgon ska jag göra någonting jag aldrig gjort förut.
Och kanske aldrig kommer att göra igen.
Eftersom jag är sportjournalist till yrket kanske ni tror att jag ska åka på ett stort mästerskap någonstans långt bort.
Att jag ska se häftiga matcher, träffa stora stjärnor, bo på fint hotell, och kamma hem ett fett traktamente för ”besväret”.
Det är ju sånt sportjournalister gör.
Men nej, jag ska göra någonting mycket större och viktigare än så.
Jag ska gå på pappaledighet.
Koka gröt, byta blöjor, torka snor, läsa sagor, tvätta väldigt små kläder väldigt många gånger.
Jag ska vara borta i åtta månader, över vinter, vår och sommar.
Över OS, Champions League-finaler och VM
i Brasilien.
För mig känns det lite overkligt.
För många andra tycks det helt overkligt.
När jag berättat om mina planer har flera manliga sportjournalistkollegor tittat konstigt på mig och sagt: ”Ja, kul, men du ska väl fortsätta skriva?”.
Nej, jag ska vara pappaledig.
”Jo, men dina krönikor ska du väl fortsätta med?”.
Nej, jag tänkte vara helt ledig för en gång skull.
”Jaha, häftigt, men lite tv blir det väl ändå?”
Otroligt.

När jag lämnade in min ledighetsansökan dröjde det bara någon dag innan en överordnad ringde.
Han undrade om jag ändå inte skulle ta och jobba lite under pappaledigheten.
Gärna direkt, under de första veckorna.
Mest för min egen skull, förstås.
Jag har ingen säkerställd statistik på det här, men det är ganska uppenbart att manliga sportjournalister inte är överrepresenterade i kategorin pappor som tar ut längre, sammanhållande föräldraledighet.
Att förlänga semester med ett par veckor är ­däremot mycket populärt.
Vi föräldrar har det bra i Sverige, vi lever i ett föregångsland när det kommer till föräldraförsäkringen.
De allra flesta kan faktiskt dela föräldraledigheten rakt av.
Vad är det som är så uppseendeväckande med att just jag vill vara hemma?
Är det för att jag är man?
Sportintresserad?
”Medieprofil”?
Förmodligen en kombination av alla tre.
Och en ganska mossig syn på hur en sportjournalist är.

Om det fortfarande är någon som ­tvivlar så vill jag här och nu passa på att tala om en sak.
Jag kan inte komma på någonting som skulle kunna kännas ens i närheten av lika meningsfullt som det som nu ­väntar.
Jag ska leka med en gammal stekspade, leta efter den där strumpan som alltid försvinner, spola vatten i kranen, åka pulka, bada, äta potatismos med händerna, sova middag, räkna hur många gånger min dotter stänger av tv:n under en OS-femmil.
Och så ska jag vara högst delaktig och närvarande när vi tillsammans plockar ut allt ur en kökslåda, stoppar tillbaka allt igen, plockar ut, stoppar tillbaka, plockar ut, stoppar tillbaka – och ­plockar ut allt en gång till.
Vi ses.

Veckans krönikör:
Namn: Marcus Leifby.
Ålder: 34.
Familj: Sambon Lina och dottern Vera.
Gör: Sportjournalist på Aftonbladet.
Bor: Birkastan, Stockholm.

6 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid …
… flera liter mellanmjölk. Är jag på riktigt bra humör kan jag ensam dricka en hel liter till middag.
En låt alla borde lyssna på är …
… The Creeps, Right Back On Track.De här pojkarna vet hur man använder en hammondorgel.
Min vision av himlen är …
… att det är ljust och fint. Alla är gråhåriga och hyggliga.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… säga åt den där heraluen att sköta sig i skolan, läsa mer böcker och ge fan i snuset.
Jag skulle vilja skälla ut …
… Olof Palme eftersom han inte borde gå ut i Stockholmsnatten utan livvakter.
Om jag var osynlig för en dag skulle jag…
… gå och hämta ut allt hemligstämplat material från ”Palmerummet”.

Anna-Karin drog med fingret över kartan, tills hon fastnade på Verbier.
– Dit ska vi, sa hon och fortsatte:
– Det är en skidort, det vet jag, för där har Pelle Hansson varit.

Pelle Hansson var en jämnårig kompis, också han från Frösön, som uppenbarligen hade spenderat ett och annat sportlov utanför Jämtland. Det var inte helt vanligt på den tiden. Min egen skiderfarenhet var begränsad till Åre, Duved, Storlien, Klövsjö, Vemdalen och Frösöbacken.

Nu befann vi oss i schweiziska Lausanne, Anna-Karin och jag. Vi var 19 år, nybakade studenter, sugna på äventyr. Planen hade varit att ta jobb som au pairer någonstans i Genève-trakten, men väl på plats lockades vi mer av preppade pister och after ski än av blöjbyten och barnkammarlekar. Så vi drog. Till Verbier, eller ”Verpan”, som var de svenska ”ski bumsens” epitet på byn.

Min och Anna-Karins säsong, vintern 1984–1985, bestod av lika delar jobb (på hotell och i bar), skidåkning (mest off pist) och festande (helst på ”säsongarnas” favorit, Le Pub Mont Fort). I liftkön trängdes vi med supercelebriteter som Diana Ross, prinsessorna av Monaco och Al Pacino, eftersom Verbier, redan då, var ett av alpernas hippaste häng.

I dag lär du fortfarande kunna skymta Diana Ross vid något av stammisborden på den legendariska nattklubben Farm Club. Dessutom har du goda chanser att springa på skådisen Leonardo Di Caprio, brittiska sessorna Eugenie och Beatrice, stjärnkocken Jamie Oliver eller fotbollsfamiljen Beckham i vimlet på bygatan. Även prinsessan Madeleine och maken Chris brukar susa nedför backarna, men i år lär de ta en paus från skidsemestrandet, de har ju annat att tänka på.

Längtar du efter pudersnö, vackra vyer och iskall öl? Bläddra fram till sidorna 68–73 och välj ort efter plånbok – eller personlighet. Själv faller jag för lugna Adamello framför party- jetsetstället Verbier.

Jag är ju, trots allt, inte 19 längre.

Nu är vi mitt inne i årets fattigaste månad. Men bara lugn – lösningen finns i ditt förråd.

En undersökning visar att genomsnittssvensken har prylar för 25 000 kronor i förrådet. I veckans Söndag får du reda på allt du behöver för att sälja dina överblivna grejer på nätet.

Vad säljer bäst månad för månad, hur utformar du den perfekta annonsen och hur får du tid över att bli en nätsäljare? Svaren finns i tidningen!

Malenas timme är tillbaka, den här gången hjälper vår relationsexpert Elisabeth som inte får träffa sitt barnbarn.

Dessutom: Stor guide till nio metoder för viktminskning. Möt personerna som har lyckats och ta del av deras tips och inspiration.

Ha en bra vecka!

Det är precis före jul och jag står i en Telenorbutik mitt i Stockholms city, inlockad av annonsen som kränger telejättens nya Familjeflex – abonnemanget som ”smidigt samlar allas mobilanvändande på samma faktura”. Visst, det låter praktiskt, men det är inte betalningsförfarandet som tilltalar mig. Det är köttbenet: ”Få en gratis Ipad mini på köpet”.

Säljaren (vi kan kalla honom Kenny) går igenom hur många gigabite familjen Scott surfar upp per månad och skissar pedagogiskt på ett papper hur en gemensam surfpott kan delas. Eftersom maken knappt googlar alls, annat än via wifi, skulle hans del spilla över på barnen och rädda deras behov av internettimmar. Inte nog med det, för ett par hundralappar extra, får alla flexare splirrans nya Iphone 5s.

– Smidigt, va? säger Kenny och ler brett.

– Ja, jo, hummar jag och frågar om de förhöjda månadsavgifterna på de förra mobilerna försvinner i och med att vi låser in oss igen.

– Absolut, svarar Kenny tvärsäkert.

Jag funderar över helgen. Jämför med Tele2, Telia och 3, men vill VERKLIGEN ha paddan och går sålunda tillbaka till Telenor-Kenny som glatt knattrar fram nya kontrakt på datorn. När jag påminner om annulleringen av de gamla förhöjda avgifterna, ”vi förblir ju trogna telenorare”, upplyser han om att dealen bara gällde i fredags, nu kan han tyvärr inte hedra den.

Det blir varken Familjeflex eller någon Ipad. Gratiserbjudandet är helt enkelt för dyrt och jag känner hur jag ruttnar. På Kenny, telejävlaskitjättar och valfrihetshelvetet.

Och det är fler än jag som är avregleringströtta. Gunilla Granqvists framtidsspaning på sidorna 30–31 visar tydligt att svenskarnas missnöje över de fria vård- och skolvalen gror. Carema- och PISA-skandaler har fått oss att lacka ur – rejält. Nu längtar vi efter statlig kontroll igen.

Televerket, kom tillbaka!

Efter att ha varit fullständigt utmattad i tre år gick det inte längre, Lena Ryberg-Ericsson fasade för sitt eget liv.

När hon till sist fick rätt sjukvård konstaterade läkarna att hon endast hade tio procents hjärtkapacitet kvar.

Efter månader av medicinering fick hon ett nytt hjärta. I dag mår Lena bra – men hjärttransplantationen har fått oanade följder. När hon kom hem från sjukhuset stod hon inte längre ut med sin favoritkatt. Trots att hon alltid hyllats för sina ”gröna fingrar” dör numera hennes växter.

”Kanske finns det något kvar av den förra bäraren av mitt nya hjärta”, säger Lena.

Läs hennes historia i Söndag.

Den här veckan har vi extra många kryss för alla er som fortfarande är lediga. Och så är det äntligen dags att publicera reportaget från inspelningen av Antikrundan i Malmö i somras. Vad är det för konstigt kohuvud i plåt som Solbritt fick av sin farfar 1967?

Svaret får du i Johan Gunnarssons bakom-kulisserna-reportage.

God fortsättning!

Det är en sådan dag när alla ljuden på perrongen är lite högre än vanligt. En sådan dag som varit en jakt för att hinna ikapp, oklart vad, och nu sitter tröjans sömmar fel under jackan och jackan skrynklar sig under väskremmen och under kassen som jag har på handleden, idiotiskt nog den som jag borde gå till naprapaten med igen.
Och så kommer tåget och nu är det 12 minuter mellan mig och soffan. (Egentligen middagsbestyren, men skit i det nu.)
Och när jag klivit på pendeln och precis ska sätta mig får jag en knuff – och så har en kille ­tagit platsen.
Jag blir häpen, kommer mig inte för att säga något. Det är för övrigt inte lönt, han har lurar i öronen, ögonen fästa på en skärm. Och vad skulle jag säga?
Så jag säger ingenting den här gången. Heller.
Men nu möter jag dem plötsligt överallt. Eller, snarare, jag tacklas av dem överallt. De tränger sig, smiter före, släpper dörrar i fejset. De är i min ålder, jobbar säkert i innerstan på ställen med vattenautomat och fruktkorg och tillverkar event eller content och är skitviktiga.
Jag biktar mig för en vän, en småbarnsmamma. Hon sänker rösten, säger:
– De enda som hjälper mig när jag kommer med vagn och barn på armen och allt är kaos, det är äldre män, oftast med utländskt påbrå.

Jag brukade tänka att jag hör till generationen som fått allt. När farmor föddes 1901 hade kvinnor inte rösträtt. När mamma föddes fanns ingen föräldraförsäkring. När jag föddes fanns allt. Ett materiellt välstånd många av världens kvinnor bara kan drömma om. Rättigheter andra är beredda att dö för.
Visst, jag kan min genusanalys. Och jag har aldrig varit bra på att hävda mig. Men det är oklart om det beror på att jag är kvinna eller på att jag inte är så bra på att hävda mig.
Fördelar har också funnits. Som på 1990-talet när många redaktioner behövde fler unga kvinnor. Som när jag blev stoppad av en polisman som var så arg så jag började gråta. Det slutade med att han fick be mig om ursäkt för att jag hade kört mot rött.
Men nu tänker jag att vi är inte bara generationen som fått allt. Utan också som får göra allt.
Vi gör det mesta som våra mammor och mormödrar gjorde – PLUS byter torkarblad på bilen och installerar nytt grafikkort på datorn. OCH vi utbildar oss (med större framgång än männen) och jobbar och håller oss i form (också med större framgång än männen).

Men mansgeneration har också utvecklats, det medges. De är pappalediga ett halvår (fruarna ett år). De lagar show off-mat till ­parmiddagen på helgen (inte makaroner på tisdag). De klickar hem nya Myranstolar (medan kvinnorna bryter ryggen av sig på Ikeas ta det själv-lager och sedan skruvar ihop skiten).
Och så tycker de att de är jämställda.
Som om det är okej att vara ohövlig ­bara för att man är (lite) jämställd.
Och det som retar mig mest är att jag ­retar mig på dem. År 2013 ska väl inte en kvinna vänta sig att männen står i givakt på pendeln.
Men det är det här mönstret. Bästa jobben, högsta lönerna, det roliga i hushållsarbetet. Lägg därtill tränga sig före-stilen.
Jag skulle självklart inte byta några ­rättigheter mot en chevaleresk gest.
Men jag vill inte tillhöra en förlorad kvinnogeneration vars snart bensköra skelett knakar under bördorna. Och jag vill att mansgenerationen ska inse att vi måste dela. På allt! Inte bara det som är skoj eller ger status.
Sedan, mina herrar, ska jag säga: Varsågod och sitt!

4 SNABBA!
I mitt kylskåp finns det alltid …
… en urgammal filmrulle som jag haft med mig genom sju, åtta flyttar. Jag vet inte om den är -exponerad och i så fall med vad.

Min vision av himlen är …
… molnig.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… himla med ögonen.

Om jag var osynlig för en dag skulle jag …
… sno från dom rika och ge till dom fattiga. Eller åka tunnelbana på morgonen och knuffas!

VECKANS KRÖNIKÖR:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 44.
Gör: Redaktör för Wendela.
Familj: Ja.
Bor: Stockholm.

Gott nytt år, alla läsare!

För att fira det nya året har vi gjort Söndag extra matig den här veckan, 100 fullspäckade sidor! Och som traditionen bjuder får ni vårt stora årsastro för 2014 på köpet, kolla vad som händer med pengar & jobb, kärleken och på nöjesfronten.

Vi har också besökt Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala. Här tar man hand om avlidna vilda djur för att fastställa dödsorsaken. En annorlunda arbetsplats som många av oss säkert inte ens vet att den existerar men vars upptäkter kan vara skillnaden på liv och död för både djur och människor.

Missa inte heller vår hovreporter Jenny Alexanderssons fråmåtblick över vad som händer våra kungligheter under 2014, tre svenskar som avslöjar sina dolda handikapp och samtalet med Morgan Alling som bland annat berättar om skräcken inför att bli pappa.