Vem är kulturpersonligheten Jörn Donner?
Det har Jörn Donner funderat över hela sitt liv. Efter att ha skrivit en tegelstensroman om sig själv har han kommit fram till att han är hypokondrisk, egocentrisk och ensam.
Och kanske lite pervers.

Läs vår stora intervju med Jörn Donner – i veckans Söndag

Ja, visst ska hon leva, jag visst ska hon leva. Ja, visst ska hon leva uti hundrade år!
Jag ler då jag hör den alldeles för ljusa och lite falska sången. Vänner och familj står runt mig med blandade röstresurser. Alla klämmer i lite extra i HUNDRADE år, som för att betona det tokiga i att utlova hundra år. Det är tänkt att vara trösterika rader för en som önskar leva länge. Och det gör jag. Jag vill leva. Jättelänge. Men för mig förslår inte hundra år. Om jag fick önska skulle jag bli mycket äldre.

Den främsta anledningen till att jag vill bli riktigt gammal är att jag är så otroligt nyfiken. Jag vill ju veta hur det blir med allt. Jag vill veta vad det blir av mina barn. Vill se mina barnbarn växa upp. Och jag vill möta mina barnbarnsbarn. Men jag nöjer mig inte med det. Jag vill även se hur mina barnbarnsbarn utvecklas. Och så jag vill se deras avkommor. Kommer någon få mina­ krokiga fingrar och hur många ska ärva min överböjliga rygg?
Min nyfikenhet stannar förstås inte vid familjen.­ Jag vill se vad som händer med världen. Vilka stormakter har vi i framtidens sköte? Hur ska vår värld hantera ekonomin? Ska vi fortsätta se den som religion? Och klimatet? Jag funderar mycket på kommande uppfinningar. Vad blir det nya internet? Vad kommer vara möjligt i fram­tiden? Läsa tankar? Käka hamburgare med noll kalorier? Eller vad? Och hur blir det, kommer vi att finna svar på livets och universums gåta? ­Antagligen inte. Men kanske …
Jag tycker döden är så hemskt tråkig. Hur kan jag vara så säker på att det är trist, kanske du ­tänker. Jo, jag betraktar nämligen mig själv som död innan jag föddes. Alltså, allt innan 1976 är tråkigt. Jag var ju inte där. Eftersom jag ännu inte fanns var jag… ja, död. Och det var skittrist. Jag längtar inte tillbaka till åren innan 1976. Bara tanken på att det ska bli så igen ger mig ångest.

Givetvis följer jag med spänning alla nya forskningsrön som visar att vi väntas leva allt längre. Fler och fler kommer att få uppleva sin hundraårsdag. Wow, tänker jag. Förutsatt att man får vara en frisk gamling förstås. Och förutsatt att ens pensionsfonder och orange kuvert inte ­placerat en i en rännsten på gatan.
Om jag fick välja när jag ska dö hade jag landat på tvåhundra år, sisådär. De sista 125 åren ska ­levas i en pigg sjuttiofemårings kropp. Sjuttiofem känns lagom eftersom jag önskar vara förbi den värsta rynkpaniken när mina steg mot slutet tas. Och om jag har 125 år på mig att förbereda mig för livets slut, genom härliga pensionärsaktivi­teter, tror jag att jag kommer hinna bli mätt.

Så kära släkt och vänner, jag vet ju att ni läser mina krönikor. Nästa gång ni sjunger för mig kan ni väl ändra lite i sången. Falsksången kan ni behålla. Men snälla sjung: ”Ja visst ska hon leva uti tvåhundrade år”.

2012 var ett fesljummet år för listpopen, men 2013 blir super­stjärnornas år. Lady Gaga, David Bowie, Justin Timberlake, Britney­ Spears, Katy Perry, Eminem och Cher släpper nya skivor. Alla lär dock få hosta i dammolnet efter stridsvagnen Beyoncé.­ Kolla bara listan nedan, och inse att motstånd är meningslöst.

Hon började året med en skräll. Herrmagasinet GQ utsåg henne till millenniets sexigaste kvinna, och hon poserar glatt i småbyxor på omslaget. Men det var intervjun som väckte mest uppmärksamhet. För här passade Beyoncé på att kasta ut citat som: ”Jämställdhet är en myt, och av nån anledning godtar alla att kvinnor inte tjänar lika mycket som män … Pengar ger män makten att ­bestämma vad som är värdefullt och vad som är sexigt. Män definierar vad som är feminint. Det är idiotiskt.”
Och så var debatten i full gång. Kan man verkligen säga sånt och samtidigt vara sexig på bild i en tidning för män? Det är väl ändå dubbel­moral? Jag vet inte. Kanske var det snarare ett genidrag. Jag vet däremot att jag för första gången är intresserad av Beyoncé.
Jag menar, jag har älskat henne som artist sedan Destiny’s Child-eran, men hon är så övermänskligt fulländad att jag inte ens varit säker på att hon är en människa. Perfekt och polerad har hon aktat sig för kontroverser, och aldrig pladdrat om privatlivet. Urtråkigt. Men nu bloggar hon, instagrammar, och släpper en dokumentär med sina ­privata videodagböcker.

I GQ säger Beyoncé att hela hennes liv kretsat runt ett enda mål: att innan hon fyllde 30 ha makten att göra allt hon ville. Likt en elitidrottare studerar hon noggrant sina konsertfilmer för att se hur hon kan bli ännu bättre. Varenda bild som tagits på henne granskas och förvaras i ett noggrant tempererat arkiv. Beyoncés privata filmteam har sedan 2005 ­dokumenterat hennes liv i upp till 16 timmar per dag.
Undra på att hon inte verkat så spännande som person; hon kanske inte har haft tid att skaffa åsikter om något annat än sig själv. Men nu har hon nått sitt mål; i GQ säger hon att hon har så mycket makt att hon inte ens kan greppa det. Och om 2013 är året då hon börjar släppa lite på ­kontrollen, så är jag helt med på tåget.

Vet du att tidningen du håller i din hand är unik? Unik på så sätt att det är första gången sedan 1984, då Sveriges magasinsdrottning, Amelia Adamo startade Söndag, som den finns i butik ända tills på lördag. Det är därför vi lagt till slängen ”hela veckan” på omslaget, som uppmärk-samma läsare säkert redan noterat. 

Så varför blir vi ”äkta” veckotidning? Jo, dels för att ni läsare ofta hör av er och vill köpa tidningen under veckan, och dels för att det 84-sidiga innehållet ju håller i sju dagar. Minst. Därför känner vi att det är slöseri att plocka bort magasinet ur tidningsställen efter bara två dygn.

Som vanligt är vi nyfikna på vad du tycker om Söndag. Mejla oss med synpunkter, reportagetips, ris och ros. Självklart går det att posta ett brev till oss också. Båda adresserna finns längst ner till vänster på den här sidan.

Vill du hänga med bakom kulisserna på vår redaktion? Gilla oss på Facebook: facebook.com/aftonbladet.sondag, så får du förhandsinformation om kommande nummer, chans till fina priser i våra tävlingar, och också veta mer om oss som gör Söndag varje vecka.
För tillfället är det ämnet husdjur som diskuteras under varje fikarast. Följer du oss på Fejan vet du att Gunilla just blivit lycklig ägare till en tjusig abessinierhona, och att kattsnacket smittar, för nu går Veronica också i skaffa kisse-tankar (ivrigt påhejad av Hanna Hallin) och kräver att Söndag ska göra den ultimata ”Så väljer du katt”-guiden.

Tips på hur du hittar rätt i hunddjungeln får du redan i nästa nummer och ni som känner mig vet att för mig finns bara en ras.
Vilken? Spana in vår Facebooksida och mejla svaret, så har du chansen att vinna en överraskning.
Tills dess: Ha det gott!
Hela veckan.

 Tjoho 1! Är Söndag slut i butik? Klicka här: Köp senaste numret av Söndag och få det direkt hem i brevlådan för endast 19 kr! 

 Tjoho 2! Netflix. Jag knarkar just nu tv-serien ”Prison break” och har ”Breaking bad” på vänt. 

Det här numret av Söndag är världsunikt. Varför? Jo, för att det är det första numret som kommer att ligga i butik ändå till på lördag. Dessutom, har du svårt att få tag på ett ex, eller om tidningen har tagit slut, kan du beställa hem den genom att klicka här: Köp senaste numret av Söndag och få det direkt hem i brevlådan för endast 19 kr! 

Bra va?

Fransoserna kan det här med sötsaker och desserter. Maria Zihammou tog sin kappsäck, åkte dit och hämtade hem ett helt gäng läckra recept. Nu bjuder hon Söndags läsare på en handfull av dem.

I veckans Söndag!

Falska pass, förklädnader och mystiska resor. Isdalskvinnans liv slutade med ond bråd död. Än i dag vet ingen vem hon var.  Läs veckans mysterium om kvinnan i Dödsdalen!

Scientologerna har haft ett starkt fäste i Hollywood ända sedan grundaren, scifi-författaren L Ron Hubbard, uppvaktade filmstjärnor som Gloria Swanson. Men kanske är de kända språkrören till mer skada än nytta för scientologin nu. Den senaste tiden är de levande reklamtavlorna snarare avskräckande exempel, som synes på listan här intill. Den största smällen är Tom Cruises och Katie Holmes skilsmässa. Bilden som växt fram i media har varit tydlig; Katie har lyckats fly med Suri från en maffialiknande rörelse som utnyttjar sina medlemmar hänsynslöst och håller dem i schack med skrämseltaktik och hjärntvätt, förföljer avhoppare och försöker tysta alla kritiska röster med hot om stämning.

Det är inte bara kändisarna som ligger scientologin till last. Internet är deras värsta fiende. Inte nog med att avhoppare berättar om fasansfulla förhållanden bakom kulisserna. De avslöjar också själva kärnan i scientologin, som medlemmarna inte får tillgång till förrän de uppnår de högsta (mest hjärntvättade?) nivåerna. Det är svårt att tänka sig att någon skulle söka sig till scientologin efter att ha läst Wikipedia-artikeln om den intergalaktiske härskaren Xenu, som slängde utomjordingar i vulkaner, sprängde dem med vätebomber och fångade deras själar. Pinfärska boken Going clear, av den Pulitzer-belönade Lawrence Wright som intervjuat över 200 avhoppare, trycks i jätteupplaga och lär bli ytterligare ett dråpslag.

Men det är Tom och Katie och John och Lisa-Marie och de andra vi kan tacka för att scientologins hemligheter till slut avslöjas. Det finns massor av sekter som aldrig granskas i media. Det är kopplingen till Hollywood som gjort scientologerna intressanta. Det vore ironiskt om just det som gjorde scientologerna så framgångsrika också blev deras fall. Och det är ironiskt att själva rörelsen just nu beter sig precis som en Hollywood-diva på dekis: de skriker argt över den ovälkomna uppmärksamheten, fastän de själva så hungrigt sökte rampljuset.

För tolv år sedan skrev jag låtar. Poplåtar. Singersongwriter-låtar. Inte bara texter, även om texterna kanske låg mig varmast om hjärtat. Jag skrev faktiskt melodier också. Antingen plonkade jag fram mina slingor på piano. Eller så nynnade jag fram dem. Den låt som jag kom att bli mest stolt över nynnade jag fram på en halvtimme. Text och musik bara rann ur mig.

Bring some flowers heter låten och man kan lite förenklat säga att den handlar om olycklig kärlek. Musiken är lite oförutsägbar. Tonerna glider och melodin är skitig. Även texten är flummig, kanske kryptisk. ”Räkna ej timmar. Vi ska snart vara ifrån varandra. Men se, här serverar jag vin du känner igen. Kom, jag håller dig i handen. Kom, med lite blommor och njut. Ja njut i kväll, i morgon kan det vara för sent”. Fast på engelska då.

Men trots att den är vrålpretentiös så blev mina vänner och bekanta berörda då jag spelade upp demon. De ville höra den igen. Och igen. Vilket aldrig hade hänt tidigare. Att skriva musik hade tills dess varit en hobby. Men efter den där låten drömde jag om att beröra fler än min ganska snäva vänskapskrets. Jag fick chansen. Via ombud presenterades låten för radio. Jag fick höra att man på stationerna gillade den. Men sen hände absolut ingenting. Bara tystnad.

Jag blev låg och försökte att komponera vidare. Det blev väl ett par låtar till. Men efter en tid övergick jag till att mer och mer skriva skönlitterära texter. Musiken tog slut, kan man säga. Mina demolåtar hamnade i någons byrålåda. Gömda och bortglömda. Eller, det var vad jag trodde. Så i höstas hände något otroligt.

Det var faktiskt samma vecka som jag hörde monsterhitten Gangnam style för första gången. Ni vet den där låten med fånig dans som haft fantastiska en MILJARD visningar på Youtube. Jag hörde låten, erkände för mig själv att den var svängig. Jag googlade låten och fick reda på att artisten kallade sig PSY och att han var Sydkoreas svar på Markoolio. K-pop kallades visst musiken. Alltså koreansk pop. Jahapp.

Endast ett par dagar senare får jag ett telefonsamtal. En musikförläggare frågar om jag hört talas om K-pop. Jo, det har jag ju. Så bra, säger han och berättar att en K-popgrupp som kallar sig 2AM hört en av mina låtar. Och ja, gruppen undrar om de kan få översätta låten, ändra lite i texten och sedan spela in den för den japanska marknaden.
– Ja, säger jag.

Och i onsdags fick jag höra det färdiga resultatet. Fyra killar som i värsta nittiotalsanda sjunger ”yeah yeah” och så följer en koreansk harrang. Eller om den är japansk. Jag kan inte avgöra. Min skumma melodi låter smörig. Och ja, kommersiell. 2AM sjunger lite engelska också. ”You are my first love”, sjunger de och har vinklat bort den olyckliga kärleken. Borta är skitet. Det låter glimrande. Inte alls skört som då jag skapade den. Fyra popstjärnor på andra sidan klotet har förintat det som en gång var unikt med låten. Som upphovsman borde jag kanske bli kränkt. Men jag ler i stället och tänker: det är kanske när man inte längre försöker som det plötsligt händer!

Det var en av de första sakerna jag lärde mig om honom: Han kommer inte bära mitt bagage. Från vår allra första dejt, var min man Dans devis: ”Don’t bring more than you can carry”. En bra regel (även om jag vid just det tillfället tyckte den var onödigt oromantisk), då semesterirritation gärna uppstår av att släpa runt på en stor, tung väska som innehåller alltför många bra att ha-plagg.

Och eftersom jag och min make försöker välja lågprisflyg, löser det där sig per automatik. Det gäller, som bekant, att få ner allt ett i varsitt handbagage för att det ska vara värt krånglet att boarda bolag som Ryanair.

Om Gry Forssell bokar billigt, vet jag inte, men ett riktigt packningsproffs, det är hon, och på sidorna 20–25 visar hon vilka favoritplagg hon tar med i sin kappsäck.

För Gry, som jobbar jämt, reser ofta, både privat och i tjänsten, och jag fattar inte att hon pallar. Själv är jag måttligt förtjust i stuvande och transporterande. Jag gillar att upptäcka nya länder och miljöer, men är urless på ställtider i incheckningsköer och väntar ivrigt på lanseringen av appen Beam Me Up. Tänk er: ”Swosch”. Från Stockholm till Mallis på några sekunder!

Jag är dessutom så trist att jag tycker att det bästa med att resa bort är att komma hem. Att sätta husnyckeln i låset, inventera kylskåpet, bläddra igenom posthögen och somna med huvudet på egen kudde är en känsla som slår alla utlandsäventyr.

För nog är det ofta som den irländske författaren George Moore (1873-1958) utryckte det: ”Man reser världen runt i jakt på det man önskar, och hittar det när man kommer hem”?

BÄST! Restaurang 19 glas på Stora Nygatan i Gamla stan. Finkrog med fantastisk mat och personlig service.

PEST! Att vi är mer än halvvägs in i Gardells och Rheborgs briljanta tv-serie Allt faller. Love it.