Inlägg av Söndagsredaktionen

Min inre teaterapa har
 äntligen hittat sin scen

av Söndagsredaktionen

Öva alltid in din låt! Applådera alltid! Sjung gärna med! Det offentliga samtalet har mycket att lära av 
karaokekulturen.

Jag har alltid varit livrädd för att tala inför folk och är det fortfarande. Icke desto mindre har det alltid funnits en ivrigt stampande liten teater-
apa djupt inom mig som längtat efter att få 
komma ut ibland, och nu har apan hittat sin scen på en karaokekväll söder om Stockholm.

Min tidiga karaokehistoria kan närmast 
beskrivas som katastrofal. I slutet av nittio­talet framförde en killkompis och jag Beautiful souths duett A little time på piren i Brighton. Marinerade i könsroller som vi var sjöng jag kvinnostämman och han mansditon, vilket var väldigt dumt då han har en ljus och någor­lunda musikalisk stämma medan min är låg och omfångsfattig.

Mindre än halvvägs in i låten fick karaokevärdinnan rycka in och ta över. Det tog många år att skaka av sig den nesan, och mina­ karaoke-framträdanden begränsades till att emellanåt vara sidekick till mer musikaliskt begåvade 
bekantskaper.
Men för några år sedan väcktes apan till liv igen på en bar i Midsommarkransen. Kanske var jag tidigare helt enkelt inte mogen för den äkta karaokeupplevelsen men nu, med tv-serien Klippans karaokecup någorlunda färsk i minnet, förstod jag vad det handlade om: Respekt, 
värme och glädje.

Inte behöver du vara Adele eller Mariah Carey för att sjunga karaoke, men inte heller bör du välja låtar av Adele och Mariah Carey om de inte passar dig. Jag insåg att korta, energiska punk- och poplåtar var som klippta och skurna för min inre karaokeapa. Låtar av band som Under­tones, Buzzcocks, Transvision vamp och Gyllene tider ingår nu i min ”repertoar”, och är jag ­lite 
osäker på texten händer det att jag pluggar
in den på toaletten.

Ännu är jag livrädd när mitt namn ropas ut 
och behöver minst ett par, tre enheter innanför karaokevästen, men kicken jag får av att våga gå fram, och glädjen jag känner av att sjunga låtar jag gillar gör det värt det. Men framförallt 
acceptansen och värmen jag känner från de 
andra besökarna. För är det något de ambulerande karaokevärdarna är noga med så är det 
att instruera alla att applådera och sjunga med. Än sen om samma person vecka efter vecka sjunger Calle Schewens vals – applådera
ändå. Gillar du inte låtvalet? 
Applådera ändå (om det inte är 
en typ ­rasistisk låt förstås). 
Sjunger personen så falskt att 
dina hörselgångar skrumpnar? 
Applådera ändå.

”Min” karaokeafton är som bäst i början av kvällen, när vi inte är så många där. Fram på småtimmarna ramlar det yngre gardet in, de som är på 
karaokekväll på ett ironiskt sätt och himlar lite med 
ögonen åt oss som tar det på allvar. Vänta bara, tänker jag. En gång var jag som ni, men snart kommer ni kanske också förstå grejen med 
karaoke. Och 
då kommer era 
inre teaterapor 
att tacka er.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Om jag träffade mig 
själv för första gången skulle jag …

… misstänksamt undra varför jag verkar så misstänksam.

2 Det äckligaste
 jag vet är …

… kött.

3 Världen vore bra 
mycket vackrare om …

… regnskogen i Amazonas inte skövlas.

4 Ett ord jag använder alldeles för ofta är…

… precis och exakt.

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 44.
Bor: Hägersten.
Yrke: Redigerare och skribent 
på Aftonbladet.

Kärleken jag ger räddar inte världen

av Söndagsredaktionen

Ambjörn, 4, hejdar sig mitt i sagan.

”Mamma. Jag älskar dig.”
Jag ger honom en kram.
”Jag älskar dig också, det vet du.”
Jag berättar aldrig om mina mörka tankar när jag håller om honom. Att jag oroar mig för hans framtid. Hans livsmiljö, hans fysiska och psykiska hälsa, hans relationer. Inte för att han är mer sårbar eller utsatt än andra barn, utan för att jag tyngs av ständiga larm om klimat-katastrofer, konflikter, skövling och katastrofer. Vad är det för värld han ska växa upp i? Vad har jag gjort?
Jag sväljer och biter ihop. Hans ovillkorliga kärlek är min ångest.

På senaste tiden har jag funderat mycket på det där. Hur vi hanterar sorg, förluster, dåliga nyheter. Vi lever alla på samma planet, ändå har vi olika förhållningssätt till allt som händer. Hur gör andra?

Själv har jag märkt att jag använder fem 
olika strategier när de där dystra stunderna tränger sig på. Inte för att mina knep ändrar något i grunden, utan för att de ger mig något slags respit från verkligheten – en liten fåfänglig bubbla att tanka energi från.

Jag skriver mig fri. I mitt eget huvud 
råder alltid de omständigheter som jag själv valt. Vill jag ha kyla, tecknar jag en frostig dag för mitt inre. Vill jag skrämma mig själv, fantiserar jag ihop en deckarintrig. I berättelsen återtar jag kontrollen över en värld som inte kan kontrolleras.

Jag drar på mig gympaskorna och springer. Det får gärna regna, ja helst piska ner. Jag känner naturens råa krafter in på bara huden. Kampen mot vädrets och gravitationens krafter får mig att glömma framtiden och bara slåss i nuet. Mission accomplished.

Jag tar itu med jobbet, räkningarna, all tråkig admin. Alla de där grejorna som man måste göra ändå, även om världen står 
i brand. För det har jag lärt mig, efter 40 år – oavsett hur hopplöst läget är, måste man ändå panta burkar och betala trängselskatt.

Jag åker till stallet. Där andas jag in den frodiga, syrliga doften av senskördat hösilage, packar höpåsar åt min häst Cazcada och bara låter livet vara.

Om inget av ovanstående hjälper, beklagar jag mig för Dave. Jag kryper ihop i fosterställning på sängen medan han vant knattrar på sin dator. Jag ältar och han bemöter mina tankar med logiska, metodiska argument. Tålmodigt förklarar han vetenskapliga fakta och modeller. På något sätt lyckas han alltid vrida på mina argument. Lyfta fram positiva fakta, på det där trösterika Rosling-sättet.

Och plötsligt vänder det. Jag upptäcker att jag nästan ler. Kanske är det av tacksamhet, för att jag har alla dessa härliga personer och djur i min närhet. För kärleken jag får. Och kärleken jag ger. Den räddar inte världen, men det gör världen värd att älska.

3 x tankar i mitt huvud:

1 Om jag satt 
i riksdagen skulle jag …

… kräva licens för att sätta upp onödiga, fula och blinkande julprydnader (och lagstifta om obligatorisk nedplockning i januari).

2 Min ovanligaste 
vana är …

… att memorera tonarter. Jag lovar, jag kan plocka ut toner på varenda låt som spelas på Radio vinyl.

3 Jag skäms över …

… min totala brist på händighet, som gränsar till lindrig utvecklingsstörning.

 

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead. Ålder: 41. Familj: Ambjörn, 4, Arvid, 5, Dave, 48. Bor: Stockholm. Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Jag trycker bittert 
på gilla i mobilen

av Söndagsredaktionen

Man lär sig alltid något nytt. Som förra året när jag lärde mig vad 
förkortningen FOMO betyder: Fear Of Missing Out. Rädd att 
missa det som gäller, och att i efterhand få höra: ”Du skulle varit med.”

En skräck som funnits med sedan jag var barn. Rädslan för att komma till skolan på morgonen och höra från kamraterna om allt kul man missat. Eller lite senare i livet – för att komma till jobbet efter helgen och alla undrar: ”Var var du? Vi som hade en sån rolig fest!”
Jag led svårt av fomo som ung, men det avtog med åren, även om det inte försvann helt. På sistone har rädslan smugit sig tillbaka igen. En snabb titt i telefonen räcker – alla andra verkar ha fest.

Jag har under mitt liv försökt mota fomo 
med hjälp av onyttigheter. Under högstadiet 
i uppväxtens Malmö försökte jag fly min lätt mobbade tillvaro genom att ta steget in i rökrutan. Där fanns alla coola, och jag hoppades att min nördstämpel skulle försvinna i rökdimmorna. Men icke. Jag började blossa förgäves; det enda som hände var att jag hamnade i elevrådet.

Gymnasiet, nytt försök. Jag hakade på den 
populära trenden att tura, det vill säga att åka fram och tillbaka över Öresund för att dricka öl på färjan. Detta var inkörsporten till en massa kul och jag fick nya vänner som jag har kvar än 
i dag. Fomon försvann. För gott, trodde jag.
Men nu har den börjat smyga sig på igen, och det beror förstås på sociala medier där mobilen fylls med vännernas middagar, resor, fester och allt möjligt du önskar att du blivit medbjuden på. Jag trycker bittert på ”like” och intalar mig själv att jag nog ändå haft det mycket bättre där jag var …
Men på nyårsafton slog fomo till med full kraft. Jag hade firat jul med min bror och hans familj, som bor i ett kallt, grått och blåsigt Detroit. Därför hade jag och min man även bokat in en solvecka i Florida över nyår. Själva nyårsafton skulle vi fira hos vänner i Miami som bor 
i en fantastisk våning med terrass mot Atlanten – utsikten var perfekt för tolvslagets fyrverkerier utmed berömda South beach. Visst låter det underbart? Eller? Gästerna visade sig förstås vara trevliga, men även mycket stillsamma. Maten var riklig och god, men … ingen drack alkohol. Nu protesterar du säkert: ”Man kan visst ha kul utan alkohol”. Säkert, men tyvärr inte den här gången.

Gästerna talade om nyårsdagens tidiga löprundor och tennisträningar, medan jag grön av fomo sneglade i telefonen på vännernas champagnebubblande fester med serpentiner, roliga hattar, skrålande sång och dans på gatorna. När värden några minuter i tolv fyllde på mitt glas med ingefärsdricka längtade jag bort från den ljumma Floridanatten till iskalla Sverige och att skåla i lika iskall champagne. Så det blev till att gå och lägga sig strax efter tolvslaget, utan champagnesnurr i huvudet.

Men inget ont som inte har något gott med sig– aldrig har jag varit så pigg morgonen efter en nyårsfest! Vi gick upp tidigt, njöt av en magisk morgonpromenad på stranden, struntade i bakispizzan och plötsligt var gårdagens fomo-ångest som bortblåst!

Och efteråt märkte vi att det var VÅR nyårsafton som nog fick flest likes.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Jag drömmer om 
att jobba som …

… solstolsuthyrare på 
Ipanema-stranden i Rio.
2 Mitt första 
husdjur hette …

… Murran och var en jättesöt svart katt som grannarna skänkte bort. Mina föräldrar var inte lika glada.

3 Jag gnäller oftast på …

… produktutveckling av tekniska prylar. Uppdateringar gör mig vansinnig.

4 Det mest korkade 
jag gjort …

… är köpet av min första 
bil, en Volvo Duett, som gick sönder efter en kilometer 
och fick skrotas.

Veckans krönikör

Namn: Nils Franchell. Ålder: 61.

Familj: Maken Pär Jonasson.

Bor: Lägenhet i Hammarby Sjöstad, Stockholm. Yrke: Redaktör för Aftonbladets papperstidning.

Jag har inte tid för små barn med russintankar

av Söndagsredaktionen

Det blir som vanligt bråttom. Just i dag går det ändå raskt att fixa ärenden på apoteket och att förlänga SL-kortet och tunnelbanan går som på räls och folk står liksom inte i vägen för mig. Mycket bra.

Och så ska jag bara köpa några förnödenheter 
i min närbutik.
Det är utan överdrift så att om man kommer 
in i en gång i min pyttelilla lokala livsmedelsaffär och ser att det är stopp i den gången, till exempel i form av en annan kund, då får man backa ut ur gången och välja alternativ färdväg.
Att vända sig om, om man har minsta lilla handväska eller gudförbjude ryggsäck, innebär risk att välta en hel hylla.

Så jag far omkring i den enkelriktade labyrinten. In i en gång, oj stopp, backa, välja annan väg, oj stopp.

Och så vidare.
Och tiden går.
Och hela tiden är de där. Föräldrarna med det OÄNDLIGA tålamodet.
Föräldrarna vars värld kretsar kring barnet.
Föräldrarna som förklarar och förklarar och förklarar för treåringen att de inte ska köpa 
russin i dag. Även om russinpaketet är fint och färgglatt. För russin har de hemma.
Och med ännu oändligare tålamod väntar de medan treåringen försöker omfamna hela godishyllan på dess strategiska plats vid kassan. De upprepar lugnt att det inte blir godis i dag för det är inte lördag och det är bara på lördag man får äta godis för alla andra dagar är godis giftigt.
Eller nej, det säger de inte. De förklarar hur snabba kolhydrater påverkar den mänskliga 
organismen.
Och kassakön, den bara växer.

Till slut kommer jag hem och kompisen på 
besök från Göteborg berättar om sin tunnelbanefärd. Om ett barn i ej talför ålder som försökt att med sina till buds stående medel påkalla sin förälders uppmärksamhet. Föräldern, djupt försjunken i sin mobiltelefon, hyssjade åt barnet 
i sittvagnen, och släppte inte skärmen med 
blicken. Min kompis tycker att hon ser det ofta, föräldrar som missar chansen att interagera med sina barn.

– Jaså? säger jag. Jag tycker tvärtom.
Och så beskriver jag hur jag i min pyttelilla 
lokala livsmedelsaffär haft lust att gå fram och 
ryta DET BLIR INGET GODIS I DAG, PUNKT SLUT.
Sätta ned foten, liksom.
Min kompis ser bestört ut och säger att hon tycker att fler föräldrar borde bete sig så.
Alltså inte som jag, då.
Utan som dem som tar sig tid, lyssnar, 
förklarar varför man inte ska köpa russin. Eller godis. Om man nu inte ska det.

Men ALLA ANDRA! invänder jag. Barn måste lära sig att ALLA ANDRA måste kunna komma fram! Det går inte an att tro att hela världen kan stanna upp medan man själv får en lång russinförklaring.

Säger jag.
– Varför inte? säger min kompis.
– Men JAG då? säger jag.
– Vadå du?
– Jag måste ju kunna handla. På trettio sekunder blankt. Jag har ju bråttom.
– Varför har du bråttom?
– Jag måste ju hem!
– Varför det?
Jag måste ge upp. Självklart måste jag ge upp. Jag har ju faktiskt nästan aldrig mer bråttom än någon annan. Fast just den här dagen ville jag ju hem och träffa min kompis.
För det är ju ganska skönt med någon som tar sig tid 
och lyssnar på en, det får jag medge.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Jag drömmer om 
att jobba som …

… en sån som textar skyltar i affärer och menyer på restauranger.

2 Mitt första husdjur var …

… en massa icke-namngivna akvariefiskar. Konstigt nog missade jag chansen att namnge dem, eftersom att namnge individer är det roligaste man kan göra. Men jag tror att jag aldrig knöt an till fiskindividerna.

3 Jag gnäller oftast på …

… tiden. Att den går för fort. Eller är för kort.

4 Det mest korkade 
jag gjort är att …

… jag aldrig flyttat utomlands, till ett klimat där huden trivs bättre.

 

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter.

Ålder: 49.

Familj: Två barn.

Bor: Stockholm.

Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Den nya tiden är här – nedlagd och nedsläckt

av Söndagsredaktionen

Varför är jag så besatt av Riksväg 90?
Den går från Härnösand upp till 
Vilhelmina. Ungefär 30 mil. För de flesta är det kanske bara en skitväg 
i Norrland. Men inte för mig. För mig är det 
den viktigaste vägen som finns.

Det var liksom på den allt började. Eller det var det väl inte. Allt började med att jag läste böckerna om Barna Hedenhös, stenåldersungarna som reste ut i världen, mötte andra folk och kulturer och tog det bästa med sig hem till det primitiva Sverige.
De var internationalister i ordets rätta 
mening. De var mer än det, de tog mig till 
och med ut i rymden, till månen och till Mars.
Barna Hedenhös och deras skapare, Aftonbladets Bertil Almqvist, väckte mitt intresse för världen utanför Sollefteå. Väckte min längtan efter att upptäcka vad som fanns bortom älvkröken, bortanför Multråberget.
När jag var 19 ställde Lasse Modin och jag oss vid vägkanten vid Riksväg 90 i Sollefteå, höll upp tummarna och liftade till Bagdad. Redan när vi kom ner till Lundekarusellen vid Sandöbrons södra fäste kände vi att vi Var På Väg. 
Ett halvår senare var vi hemma igen.
Året därpå gjorde min vän Ulf Söderberg och jag samma sak. Södra utfarten. Lundekarusellen och vidare till Nepal. Vi skildes åt i Katmandu. Men jag var tillbaka vid Lundekarusellen 
efter ett år igen. Riksväg 90, hemma …
Vägen går genom vad som inte allt för länge sen var en pulserande pulsåder av liv, arbete 
och oändliga framtidsmöjligheter.

Nu ser det annorlunda ut. Livet längs Vägen och längs Ångermanälven strax intill har förvandlats till oigenkännlighet. Skrumpnat ihop.

Fabrikerna och sågverken i det en gång så stolta Röda Ådalen är borta.
Ja, inte alla, några jättar finns kvar, men alla de andra … Folk som gillar övergivna platser tycker om att komma hit och smyga omkring 
i de gamla byggnaderna som blir mer och mer livsfarliga för varje år.
Några kämpar förvisso på längs Vägen. De 
är mina hjältar som stretar i en uppförsbacke och under villkor som ingen som bor på till 
exempel Södermalm i Stockholm ens kan göra sig en föreställning om.
Inte jag heller egentligen, jag har ju lyckats glida omkring på räkmackan hela livet.

Jag behöver inte se de tomma butiksfönstren 
i Bollstabruk varje dag, eller för den delen gå 
förbi det nedlagda Hotell Appelberg i Sollefteå. Appelberg låg precis vid gamla Riksväg 90 innan vägen drogs om och flyttades upp några hundra meter från den nedlagda järnvägsstationen.

Nu klyver Riks 90, för övrigt utsedd till Sveriges överlägset sämsta väg av Motormännen för några år sen, stan mitt itu innan den svänger 
av och ut över den nya bron över älven – bara några hundra meter från det nedlagda BB på Sollefteå sjukhus. När sjukhuset invigdes 1961 klassades det som Sveriges modernaste.
Just som 90:an kommer in till Sollefteå 
passerar den gamla I21 och när vägen 
lämnar stan på andra sidan älven så går den förbi T3. Båda regementena är förstås nedlagda. Liksom Arméns hundskola som också låg alldeles intill vägen.

Och nu har 90:an blivit av med sina lampor. Den går som ett becksvart, trafikfarligt stråk genom Sollefteå.

Trafikverket fick nämligen för sig att vägen ligger utanför detaljplanerat område och som ett led i den senaste förbättringen plockade man bort lyktstolparna strax innan jul.
Nedlagt, nedsläckt. Så ser den nya tiden ut.

 

4x tankar i mitt huvud

1 Jag drömmer om att jobba som …

… reporter på din favorit-tidning tills jag dör.

2 Mitt första husdjur hette …

… Mosti och var en 
ilsken lapphund.
3 Jag gnäller oftast på …

… SJ.

4 Det mest korkade 
jag gjort är att …

… strunta i läxorna i plugget.

 

Veckans krönikör

Namn: Svante Lidén. Ålder: 66.
Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala, vuxna sönerna Magnus och Einar. Bor: Lägenhet 
i Uppsala. Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Delfinljud hjälper inte – jag är skitförbannad

av Söndagsredaktionen

Jag är väl inte så gammal. På tv:n är en man som är så arg. Alltså jättearg! Han ser helt normal ut. Till en början. Men ju argare han blir desto mer rubbad ser han ut. 
 Ögonen får en annan ton, pupillerna blir små. Han kämpar emot. Det gör han varje gång jag tittar. Och jag förstår ju varför. Ingen vill väl förvandlas till en jättestor grön knäppgök med larvig frilla och spräckta byxor? Men den här gubben verkar inte ha så bra självbehärskning så det blir samma visa som förra gången: Han blir stor och grön och tappar talförmågan. Rasande flackar han omkring och välter allt som kommer i hans väg.

– Är det så där man blir när man blir riktigt arg ligger jag risigt till, skämtade jag när vi hoppade hage på skolgården någon dag senare.
Citatet hade jag snott. Någon vuxen hade sagt det och jag tyckte det lät fränt. Min kompis började genast göra sig till, härma förvandlingen, spärra upp ögonen innan hon gjorde det som bara hon kunde: vända ut och in på ögonlocken. Usch! Vi fnissade.

Jag var väl inte så gammal. Men arg var jag ofta. Lite så där pre-Hulken. Det är jag fortfarande.

Och nej, det är ingen charmig arghet. Det är ingen ilska jag låter synas eller ger uttryck för. 
Jag är ingen hetlevrad kärring eller en söt lilla My. Fan heller! Min ilska saknar etikett. Min ilska söndrar och härskar. Men bara inom mig.
Min ilska är även banal. Ja, den är så extremt dum och barnslig att jag blir förbannad. I dag blev jag till exempel skitarg över att tvättstugan såg ut som ett bombat skithus. Det var väl en rätt så rimlig reaktion. Jag fick ställa mig och sopa och torka golv innan jag ens började tvätta. ”Skitgrisar” muttrade jag under tiden. Lite knasigt att prata tyst för sig själv är det väl kanske men 
fortfarande inte helt orimligt. Eller hur? Och 
sedan borde jag väl ha släppt det där. Golvet blev blankt, tvättmaskinerna avtorkade. Dags för tillfredsställelsen och lugnet att infinna sig. Men nej nej nej. Och nu kommer det orimliga: Hela vägen upp till lägenheten går jag och fantiserar om hur jag läxar upp dem, ja de ansiktslösa skitgrisarna alltså.
Och det räcker inte där. Jag hinner laga en 
kycklinggryta och nästan börja äta innan ilskan lägger sig. Ja, det går ju å andra sidan rätt snabbt att hacka lök och få till en middag när man är arg. Men det är ju så urbota enfaldigt! Som om jag, om jag ens fick chansen, skulle skälla ut någon? Jag 
är inte en person som ryter till åt folk. Jo, i mitt 
huvud. Tydligen. Ändå kan jag inte låta bli att 
gå och koka för mig själv. Smida planer. Ge till-
baka. Uppfostra folk. De som är idioter. Det finns så många av dem.

Ja, jag inser så klart att jag själv är en idiot. 
En arg idiot. Lite som Hulken, men med avsevärt mycket snyggare frilla och med väsentligt 
mycket mer sans. Min arghet skadar ju i alla 
fall ingen. Bara mig själv. För det är jobbigt 
och energikrävande.

Det är inte bara bagateller som plumpa 
kommentarer eller en skitig tvättstuga som framkallar min ilska, nej det finns allvarligare 
saker också. Orättvisor, mäns våld, fattiga och sjuka som inte får hjälp, ja allt det där man läser om i tidningarna varje dag. Det gör mig ibland så arg att jag inte kan sova.

Så hur gör man för att få sinnesro? Hur blir man lite mer cool?

Säg nu inte att jag ska lyssna på delfinljud eller på en sådan där 
inspelning där en filbunke till man säger att jag ska slappna av 
i fingrar och tår. Det är bannemej tortyr! Och jag har provat yoga men blev stressad över att det gick så långsamt.
Kanske är jag ett hopplöst fall. Snart fyller jag 47 och sedan är det väl dags att börja tänka på blodtrycket. Jag går utför. Och jag gör det skitförbannad. Lite som Hulken. Men återhållsamt och med stil.

 

4 x tankar i mitt huvud

1Mitt hjärta slår 
lite extra av/när …

… jag blir arg.

2 I högstadiet var jag …

… blyg men modig.

3 Jag mår som bäst när…

… jag är med mina vänner eller får hänga med en hund.
4 Jag är trött på 
att prata om…

… Ingmar Bergman.

 

Veckans krönikör

Namn: Veronica Larsson. Ålder: 46.
Familj: En jättegullig pojkvän och 
en jättesnäll mamma och bror. 
Bor: I söderförort till Stockholm. 
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Jag hade ju lyckats – så
 varför blev allt mörkt?

av Söndagsredaktionen

Det finns tillfällen då luften vid 
Karlbergs slott känns lite lättare att andas. När den fyller lungorna med en lugnande flämtning som liksom lägger en vänlig hand runt hjärtat, ett ögonblick av frid i det annars så uppskruvade innerstadstempot. En plats där du kan gråta, skratta och, inte minst, leva med en tacksam lättnad i sinnet.

Jag vet egentligen inte hur många gånger jag har stått här under mina mer än två decennier som invånare i huvudstaden. Betraktat city-myllret på vänster hand, ackompanjerat av 
Pampaslänkens stadiga sus i ryggen och med den vackra strandpromenaden i Hornsberg några få steg bort. Under de snart tio år jag har bott på andra sidan Rörstrandsgatans uteserveringsmyller har platsen alltid haft en speciell dragningskraft på mig. I såväl glädje som i sorg har den liksom kallat på mig, med ett löfte om att den förstår. Att den inte klandrar, skuldbelägger eller ifrågasätter. Att kanalen som skiljer Kungsholmen från Vasastan koncentrerar en speciell visdom i sitt halvgrumliga vatten, som sedermera ansluter till Mälaren på andra sidan Europavägen.

Det var här jag ofta sökte kraft när livet var som mörkast. Den där vintern för mer än 20 år sen då ljuset hade brunnit ner och livslusten flöt ut likt en sakta stelnande stearinmassa över köksbordet. De där månaderna då en avgrund öppnade sig under mina fötter, och jag föll handlöst däri. En svart sörja av skam, sorg, självhat och desperation fyllde lungorna. Jag var fet, olycklig, otröstligt ledsen – och, handen på hjärtat, fullkomligt omöjlig att ha att göra med.

Ur ett fågelperspektiv framstår detta som fullkomligt absurt. I själva skarven mellan två av 1990-talets sista år hade jag nämligen uppnått mycket av det jag bara ett halvdecennium tidigare siktade mot. Jag hade nyss fått det där statusjobbet som tidigare kändes som en ouppnåelig dröm, jag hade en sambo som tyckte om och stod ut med mig, bostadsproblemen var lösta via en hyfsat rymlig bonusetta i ett attraktivt område. Ja. Jag hade ju lyckats. Så varför kände jag då en sorg och desperation som tycktes vilja slita sönder min hela existens? Gick igenom 
en tillvaro berövad på smak, lukt, färg och kontraster?

Jag har i efterhand förstått att det handlade om en regressiv reaktion. Summan av en rad känslomässiga trauman som jag bara begravt 
i mitt inre utan att bearbeta. Jag hade i för många år bitit ihop, förträngt, slätat över – kapslat in det så bräddfyllt att när det till slut exploderade spred sig splittret till dem som stod mig närmast. Min familj, mina vänner, min partner tvingades stå ut med ett ångestsår som skvätte blod och tårar över det som borde vara fint och tryggt.

Men jag hade tur. Bottenslaget blev en början på en period av återhämtning och återuppbyggnad. En smärtsam men viktig process där jag var tvungen att omvärdera mycket jag länge tagit för sanning, likt en mental armhävning upp ur dyn. Och även om denna resa lär pågå livet ut har den på vägen burit med sig en styrka jag aldrig trodde var möjlig.
Kanske är det detta Karlbergskanalens stilla vatten viskar till mig när jag står på dess strand. Att avståndet från när jag stod på dess motsatta sida, rödgråten och sårig, är så mycket mer än verklighetens hundra meter.
Det handlar om livet självt. Och inte minst, om skillnaden mellan att leva det eller att blott överleva.

4 x tankar i mitt huvud

1 Om jag satt i riksdagen skulle jag …

… göra mitt bästa för att ett visst parti, som bisarrt nog lockar nära nog en femtedel av väljarskaran, skulle tvingas fortsätta sin tid 
i skamvrån. Skit ska skit ha.
2 Jag skäms över…

… mina pinsamt oputsade fönster. Ibland är det lilla det stora.

3 Min ovanligaste 
vana är …

… måhända att jag laddar och tajmar kaffebryggaren innan jag går och lägger mig.

4 Jag skulle vägra äta…

… något animaliskt. Så enkelt är det.

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling. Ålder: 45. Familj: Här och där och lite överallt. Bor: I Vasastan i Stockholm. Yrke: Bildredaktör och skribent på Aftonbladet.

Är livet heligare än de som ska leva det?

av Söndagsredaktionen

För ett år sedan hittades en familj död i en villa i Bjärred. Utredningen visade att föräldrarna varit överens om att först ta livet av sina två ME-sjuka döttrar och sedan begå självmord.
En obegriplig tragedi.
Svår att ta på.
I ett avskedsbrev skrev föräldrarna:
”Ingen av oss kommer någonsin leva något liv med egentlig mening.”
Jag fastnar vid orden.
Liv och mening. Mening med livet.
Och minns en händelse långt bak i tiden, som fick mig att se annorlunda på just meningen med livet.
Min vän låg för döden, i obeskrivlig smärta.  Jag kunde inget göra. Bara se på. Vid ett tillfälle var hennes mamma med vid sjukhussängen. Hon baddade sin dotters panna och sa:
– Snart är det över älskling. Snart gör det inte ont mer.
Fram tills den dagen hade jag alltid försvarat livet och höjt dess mening över allt annat.
Den dagen slutade jag med det.
Jag ville inte att min vän skulle dö. Men jag ville heller inte att hon skulle behöva lida.

Jag försvarar inte det Bjärredsföräldrarna gjorde. Långt ifrån. Att ta en annan människas liv är aldrig försvarbart. Men vi kan inte sätta oss in i familjens situation. Vi var inte där, vi
levde inte i deras smärta.
Det jag minns mest från tiden då min vän låg i sjuksängen var att det gick upp för mig att hon betydde mer för mig  än meningen med hennes liv. Före den egoistiska tanken på att
vilja ha henne kvar kom önskan om att hon skulle få bli befriad från det onda.
Kanske var det en tanke liknande den som Bjärredsföräldrarna försökte ge uttryck för i sitt avskedsbrev.
När frågan om livets värde ställs på sin spets,
i ett verkligt skede, är det kanske inte alltid så enkelt att föredra livet. Det är i alla fall min erfarenhet.
Men vi har ingen laglig rätt att välja eftersom aktiv dödshjälp inte är tillåtet.

För ett par år sedan gjorde Inizio en undersökning som visar att sju av tio svenskar är för aktiv dödshjälp.
Andra undersökningar visar samma sak, vilket möjligen kan tolkas som
ett uttryck för vår sekularism: att vi inte vill att livets varande ska vila på kristna värderingar.
Men frågan är laddad, förstås.
Dels för att införandet av aktiv dödshjälp skulle förändra vårdens uppdrag i grunden, något som majoriteten av vårdprofessionen av förståeliga skäl motsätter sig.
Ett annat vanligt argument mot aktiv dödshjälp är att samhällets grundläggande principer om människors lika värde och att livets okränkbarhet skulle ruckas om vi tillät dödshjälp.
Således fortsätter frågan att vara outredd i Sverige.
Samtidigt pågår lidandet för obotligt sjuka människor och männi-skor i livets slutskede.
Varje dag. Året om.
Så länge vårt samhälle håller fast vid att livet är heligare än människorna som ska leva det, kan vi bara se på. Badda en panna och önska att det snart är över.

 

 

3 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om …
… att jobba som detektiv.

2 Mitt första husdjur …
… hette Kinga och var en katt.

3 Jag gnäller oftast på …
… småsaker i vardagen som inte fungerar som det är tänkt.

Veckans krönikör
Namn: Åsa Passanisi.
Familj: Tre döttrar, varav två är vuxna. Och förstås katten Svea. Bor: I lägenhet, söder om city. Yrke: Journalist.

Här gås det i bredd, här gås det låååångsamt

av Söndagsredaktionen

Jag har inte alltid varit stockholmare. Om jag ens är det nu efter sju år. Tidigare har jag bott i Norrköping, Göteborg och så där jag varit längst: i Munkedal, kommunen med sloganen ”Mer av livet” och en kommunalskatt (35,11 procent) som endast slås av Dorotea, ”Lapplands sydport” (35,15 procent),  20 minuter norr om Uddevalla, ”Hjärtat i Bohuslän” (33,64 procent).
Jag minns inte att man går långsamt där. Men det gör man säkert.
För är det något man hör om Stockholm (modesta ”The capital of Scandinavia” och 29,98 procent) är det hur snabbt alla går. Hej, vad det går.
Sägs det.
Men det är inte precis som att jag märker det i rulltrappan på väg upp från T-centralen. Eller på väg ner i T-centralen. Eller på väg till och från jobbet. Här gås det i bredd, och här gås det lååååångsamt. Vilket såklart inte hade gjort något om jag alltid förflyttade mig till platser med en halvtimme tillgodo, men det kan jag försäkra å det bestämdaste att det gör jag inte (regi för ljudboksinläsaren: emfas på inte).

Så då går man där bakom damen som Mr Bean har framför sig i en berömd gammal sketch som urartar i att han klättrar i trappräcket, hängandes på en antagligen fullkomligt svindlande höjd över golvet och försöker klättra förbi damen. Det är dömt att misslyckas eftersom fler långsamma förmågor väntar framför. Det kunde vara en dag på stan för mig. Eftersom det är Stockholm är vägen högst troligt kantad av nåt slags vägreparation, framför sig har man högst troligt två sengångare av imposant modell, i bredd (naturligtvis), säkerligen med både rullväskor, midjeväskor och sidoväskor som extra hinder.
Och de fröjdas och trivs. Njuter av ett gott samtal (emfas på alla ord här) om livets glädjeämnen men även motgångar och bryderier. De riktigt flanerar. Strosar. Nästan backar.
Men de tittar inte bakåt. Nähej, inte för en sekund.
Blicken är riktad inåt. Och där har de det bra.
Men ja, jag hör vad du säger så smulorna slaskar ner över hela uppslaget och fastnar i skarven: Om detta vore vårt största problem hade vi varit lyckligt lottade. Sluta gnäll.

Fair enough. Det är möjligt att jag är lite väl grinig, att vintern bitit sig något för mycket in i min annars så soliga själ.
Enligt amerikansk forskning går en typisk New Yorkbo 1,3 meter per sekund. Och en turist elva procent långsammare.
Betänker man att brittisk forskning slår fast att new yorkarna bara går åttonde snabbast i världen (med topp tre: Madrid, Köpenhamn och värstingarna i Singapore) så hintar möjligen detta om att mina apostlahästar har ett kynne för något annat land. Stockholm är nummer 17.
Enligt ännu mer brittisk forskning går vi tio procent snabbare nu än på 1990-talet, trots att vi blänger ner i smarta telefoner (ja, jag drämde själv upp ett köttsår i huvudet i en P-skylt när jag svarade på mejl på vägen till jobbet häromsistens).
Experter säger att stressen och strävandet i det moderna livet med långa arbetsdagar, pling från just mobiltelefoner samt snabbmat ”i farten” fått oss att glömma att sakta ner och njuta.

Allt jag tänker är ändå att vi borde kunna sluta något slags konsensus kring att trafikreglerna gäller även här. Inte kör en belevad trafikant i mötandes fil. Inte låter man bli att kika i backspegeln när man såsar runt i omkörningsfil heller. Det kan få förödande följder.
Högerregeln och döda vinkeln kan vara en högst aktuell regel även inne i gångarna på Domus (eller vad det heter nuförtiden) i Åtvidaberg (32,65 procent, ”Åtvidaberg – läge för lycka”).
Då kanske även jag kan bo i ”the capital of slow walkers”.

 

 

4 x tankar i mitt huvud:
1 Mitt hjärta slår lite extra när …
… jag packar upp nån ny
Muminpryl. Vad är det för jädra privilegierat liv att ägna sig åt dyr nöjeskonsumtion när vissa svälter?

2 I högstadiet var jag …
…bara i transportsträcka till vuxenlivet. Hade någon kul på högstadiet?

3 Jag mår som bäst när…
… det är miljöfarligt
exotisk värme. Och får man den inte här så förpestar man jorden med flygresor.

4 Jag är trött på att prata om…
… hur kallt det är. Som tur är har jag massor av fluffiga fällar hemma. Under dem och några täcken smälter mitt hjärta som på sommaren.

 

Veckans krönikör

Namn: Andreas Hansson. Ålder: 32. Familj: Föräldrar, tre syskon, fem syskonbarn. Bor: Lägenhet i Stockholm. Yrke: Tf nöjeschef Aftonbladet.

Chocksommar och elcyklar – så var 2018

av Söndagsredaktionen

Ännu ett år i medelåldern, mitt-i-livet, har gått. Det kan inte bara vara jag som tycker att åren börjar flyta ihop. Som ung kunde en viss låt eller en helgresa till Stockholm vara det som gjorde att man kunde skilja 1988 från 1989 men nu måste det till nåt tyngre – ett barns födelse eller någon anhörigs bortgång – för att man med bestämdhet ska kunna minnas ett visst år.
Men det händer ju inte varje år. Så vilka
fästpunkter i minnet kan vi ge 2018? Varsågod, jag bjuder först på några kvällstidningsord som kan hjälpa dig att minnas året som just gått.

1 Vintersmockan. Herregud, vad det kom snö förra vintern. I norra Sverige började
det snöa i november och slutade inte förrän i april. I södra Sverige var det mer attack och snösmockor; lagom till sportlovet snöade Småland in och Öland syntes knappt alls. ”The beast from the east” höll oss i ett järngrepp.

2 Chocksommaren. Efter den väldigt vintriga vintern kompenserades vi med en oerhört somrig sommar. Dag efter dag med temperaturer över 30 grader i nästan hela landet – juli blev den varmaste julimånaden SMHI någonsin uppmätt. Rekordlåga grundvattennivåer och grillförbud blev följden…

3 Klimatångest. …och när värmeböljan bara rullade på var vi nog flera som kände ett visst obehag. Det här var väl inte normalt? Nej, man kan inte dra några slutsatser om klimatförändringar efter en varm sommar men det har varit väldigt många varma somrar de senaste åren. Hur vi påverkas av ett förändrat klimat blev också väldigt påtagligt av…

4 Helvetet i Hälsingland. …skogsbränderna. I slutet av juli brann stora områden runt Ljusdal men också i Bräcke och Älvdalen och andra delar av landet. Ingen enskild brand var lika stor som den i Västmanland 2014 men totalt brann större områden. 300 personer tvingades lämna sina hem men de allra flesta kunde återvända hem.

Men klimatångest eller inte, för de som hade råd rusade konsumtionen vidare – det kom ju så många roliga prylar. 2018 lade medelklassen sina pengar på:

5 Hövdingen. Mest populär bland kvinnor
i storstad. Den ser ut som en svart stödkrage men det är alltså en cykelhjälm, som likt en krockkudde utlöses vid ett eventuellt fall. Den är förstås skonsammare för frisyren än en vanlig hjälm men jag skulle vara orolig för att den inte skulle lösas ut eller tvärtom – att den skulle lösas ut utan att jag ramlat av cykeln.

6 Robotgräsklipparen. Ett nytt inslag i välmående villaområden, där den rörde sig smygande och irrationellt över de torra gräsmattorna. För somliga något av ett nytt husdjur, jag hörde namn som Rulle, Robban och Bettan. Om vi nu står inför ett robotsamhälle så var det här en rätt sympatisk början – nu slipper vi de pigga grannarna som tycker det är normalt att dra i gång sin motorgräsklippare klockan 07 en julimorgon.

7 Voi. Va? säger du. Jo, förklarar jag, den ser ut som sparkcykel men den är eldriven, du behöver alltså inte sparka. På bara ett par månader spred de sig i Stockholm som, ja det är väl inte lämpligt att säga skogsbrand, men snabbt i alla fall. Räkna med att se den på fler ställen nästa år – men kom ihåg, det var 2018 det började.

Med det vill jag önska dig ett riktigt gott nytt år. Må 2019 ge oss mindre ångest och mer hopp!

 

 
4 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag …
… njuta av att jobba i så vackra lokaler.

2     Jag skäms över …
… en del vanvårdade relationer.

3 Min ovanligaste
vana är…
…kanske mängden vanor? Är väldigt mycket ett vanedjur.

4 Jag skulle vägra äta…
…all slags inälvsmat. Men allt annat äter jag!

 

Veckans krönikör
Namn: Anna Andersson. Ålder: 48. Familj: Nej, ingen egen. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen. Yrke: Redaktör för fredagsbilagan Femplus.

Sida 8 av 82
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson, Filip Elofsson, Kristina Jeppsson, och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB