… Det är ont om äkta stockholmare, de finns inte runt mig på tidningen, de finns inte runt mig på Söder, jag är dränkt i lallare från landsorten och de flyttar hit, de är medelklass, de har fina betyg, de flyttar in till innerstan, antagligen, och de har noll koll på Stockholm. De är käcka. De är framåt. De pratar skit med vem som helst om vad som helst och kallar det ”social begåvning”. De tänker positivt. De gör karriär. De blir omtalade på sin löjliga hemort som lyckade. De går på gym.

De kommer att dö med noll koll på Stockholm.

No disrespect, jag bara redogör för fakta. De har inte blicken högre än tipsen i valfri storstadstidning. Vill de uppleva naturen åker de hem.

När det räcker så bra med att ta röda linjen från Slussen och gå av vid Axelsberg och träffa…

Och, varför ljuga, varje gång jag hänger med Sally Felicia känner jag mig som en tjur och det rycker i baguetten.

Hon älskar mig. Men vänta!

Vänta!

Det här är bara början. Vi går vidare. Häng på! OK? Har jag alla med mig. Jag har fler vänner i Axelsberg, en fin station på röda linjen, halvvägs till Fittja räknat från Slussen. Fåret Berta. Hon och jag är fett tajta.

Sen rör man sig – om man är en infödd stockholmare med klass stil och värdighet – och sån är jag, gott folk – bort mot stans Beverly Hills, Mälarhöjden. Satan i gatan. Bromma – go fuck yourself in the ass! Vill man ha en kalasvilla med sjötomt är det helt klart Mälarhöjden som gäller.

Nånstans i det hela fikade vi också, jag och Jenny alltså, på Lyran. Förr åkte man hit och blev på lyran, allvarligt, nu är det ett fik med garanterat inga rättigheter. Men på Bellmans tid… Gosse!

Sen glider man in och då ser det ut så här. Classy!

Ni undrar – och det med all rätt – finns det nån utsikt att tala om från Lyran. Döm själva!

Ja, och villaomrädet där precis vid vattnet, eller villor och villor, PALATSEN, ligger alltså i Mälarhöjden och jag gick där och jag dreglade och jag kände hela mitt klasshat från 20 år i en tvåa i Farsta på 70 kvm tillhörande Stockholmshem välla upp och nästan kväva mig, men i slutändan vann den goda människan jag har i mig och jag sa till mig själv:

Kul för dom!

Jag gick till restaurang Porto Salvo intill Mälarhöjdens t-bana och tog en Napoletana, pizzornas pizza och jag har 59 miljoner italienare i ryggen vad gäller den saken:

 Jenny – så här ser hon ut…

Tog en pasta frutti di mare:

Porto Salvos skönt bohemiska uteterass:

Och alldeles intill!

Och vad händer där?!?! Jo, grovhångel på bryggan under hopptornet. Fy fan!

Jag rörde mig vidare efter förortskusten, skulle nånting mera kunna hända, som i spänning räknat överträffade vad jag redan varit med om?

Oh, ja.

Café Uddvillans. Läs själva. Jag var inte i vildmarken. Jag var i djungeln. Bland djur!

Jag blev paranoid. Jag blev skräckslagen. Och – som i en ond dröm – dök den upp: Campingen! En ensam rumänsk sexmissbrukare bodde där i sin husbil med en kanot på toppen… Jag ropade: Jenny! Jenny! Jenny! Men allt jag såg var en skylt:

Var var jag? Jag ställde mig frågan i panik och plötsligt gick det upp för mig. Hjälp! Jag var i…

Men då, som den räddande ängel hon är, ropade Jenny: Kom! Kom! Jag ska föra dig i säkerhet. Jag ska ta dig till Kocksgatan på Södermalm!

Allt det här, gott folk, finns 15 minuter med tunnelbana från Sthlms innerstad. OK? Stockholm regerar. Stockholm är bäst.

… Ja, jag vet att jag har lovat att blogga om henne, det står till och med i tidningen, i Aftonbladets söndagsmagasin, no less, men ibland är det faktiskt så när man träfffar nån. I det här fallet The Mighty Linda Bengtzing:

att allt som sägs hamnar i artikeln. Eller i alla fall nära på. Kanske nämnde jag inte att hon bor i Trollbäcken i Tyresö. Jag sa definitivt inte att ungarna från Tyresö i min generation bussades in till mitt gymnasium på Söder, Skanstulls gymnasium, för de hade inte nåt eget gymnasium.

Sen drog de i gång ett gymnasium i Tyresö men då blev ungarna från Tyresö mäkta upprörda och gick i strejk. De skrev på protestlistor. De ville faktiskt komma in till Söder, vem, utom rena och skära idioter, vill inte det?

Gå på gymnasium i Tyresö, varför inte lika gärna köra upp ett järnspett i tvåan?

OK, det finns värre ställen att gå på gymnasium på. Det finns Nacka. Men Tyresö kommer strax efter.

Men tillbaka till Linda. För några år sen var jag nere på Borgholm på Öland och skrev om Rocktåget med Tomas Ledin i spetsen. Jill Johnson var också med. Och Andreas Johnson. Sen, när jag kom tillbaka till hotellet efter den monstruöst tråkiga konserten, stod Linda där och vräkte ur sig ”Jag ljuger så bra” på en liten scen intill baren till ett förinspelat komp på burk. Low budget, big time. Men ändå, klart bättre än Tomas Ledin med fullt band i ryggen. Jag svär på mina döda föräldrars gravar.

Ett unikt gig visar det sig nu. För Linda kommer aldrig igen att göra ett singback-gig. Om inte pengarna är fruktansvärt rätt:

– Aldrig igen! Fast… det är inte riktigt sant, alla måste vi ha mat på bordet och får jag ett bra erbjudande så OK, men jag gör såna grejer kanske en gång i halvåret. Max.

I en artikel jag läste innan jag träffade Linda så stod det att hon drog in runt 750 000 i årslön.

Hon har mat på bordet.

Nåväl, från det ena till det andra. Jag ger er nu min 4-åriga dotter Ella. Hon har tagit hål i öronen. Här händer det::

Min förra ex-fru som var italienska från Genua, alltså inte min senaste ex-fru, som är mamma till Ella, och kommer från den skånska obygden Vejbystrand, hävdade med emfas att bara WHITE TRASH tar hål i öronen på sina barn men då tänkte jag:

Har Keith Richards hål i öronen?

JA!

JA!

JA!

Han har ta mig 17 hål mellan näsväggarna. Så det så!

Det blev ett livsavgörande projekt för mig att ta hål i öronen på mina barn. Jag har lyckats med alla utom Qim som är äldst men vägrar. Rebecka, 16, har det. Och nu oxå Ella, 4:

Hon är stolt. Hon är ta mig fan redo att flytta hemifrån:

Framför allt är hon Ella Paloma Viola Börjesson:

Open Happiness!

Shake that ass in the name of the Lord!

Satan i gatan vad det svänger… Janelle Monáe!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Shake that ass in the name of the Lord!

…. Ingen disrespekt mot Mauro och Plura, absolut inte, men vad gäller kokkonsten, ja, vad gäller allt, är Keith Richards kung. Lyssna och lär och ger er in i den livslånga kampen för att åstadkomma

THE QUINTESSENTIAL

ABSOLUTE

SHEPHERD’S PIE

Vad gäller den kulinariska kicken Eggs & Chips kan ni bara ge upp. Ingen, säger Keith, kan överträffa hur denna rätt tillagades av hans morfar. Lyssna till kokkonstens bergspredikan!

Jag kommer hem tidigt en sommarmorgon 2008 efter en lång natt. Det är lika varmt som vid Medelhavet i augusti men jag är på Kocksgatan på Söder i Stockholm. Det är nyrenoverat. Det har gjort mig ruinerad och lycklig. Allt är på plats. Utom dörrhandtag.

Det är lång leveranstid på dörrhandtag,

Det finns totalt sju dubbelfönster i lägenheten. Jag är svettig av den kvava värmen och jag öppnar dem alla på vid gavel.

Jag klär av mig naken och hivar ut sängkläderna ur sovrrummet. Den kvava värmen är i sig som ett varmt, fuktigt påslakan.

Jag går och lägger mig.

Kabooom!

Jag vaknar. Jag tänker: Fan, vilken smäll. Jag tänker: Aha, korsdrag. Jag hör morsan och farsan eka i minnet i mitt huvud i en skrikande kör hemma i tvåan i Farsta.

– Tore, stäng balkongdörren, korsdrag!

Korsdrag är min uppväxt. Korsdrag är min talang. Just nu den enda. Dörren till mitt sovrum har slagit igen. Den har inget handtag. Det är inte svårt att öppna dörrar utan handtag. Det är för fan omöjligt.

Jag är naken.

Jag är också – och det här är antagligen mera info än ni vill ha, men jag är skoningslös – sjukt bajsnödig. Hoppa från fönstret är självmord. Skrika på hjälp gravt förnedrande. Då ser jag min mobil, hur den ligger där på laddning.

Det slår mig att det är söndag men jourlåssmeder existerar och jag ringer en och hon svarar. HON!

– Du är utelåst, säger hon.

– Nej, innelåst, säger jag.

Jag förklarar och när jag är klar börjar fanskapet i andra änden gapskratta och hojta saker som ”En svensk klassiker!”, ”Är du på riktigt!” och ”Det här finns inte!”. Hon har aldrig mått bättre. Hon säger:

– Du får ursäkta, jag kommer, men det är söndag, jag måste köra grabben till fotbollsträningen först.

Vad ska jag säga annat än…

– Okej.

Några timmar senare öppnar hon dörren. Jag håller handen för ballen och innan hon hinner torka bort skrattårarna sitter jag på muggen och exploderar.

Pris: 1 895 pix.

Funderar på att ta tag i Norr Mälarstrand i kväll om vädret håller i sig. Det är nåt speciellt med Mälarpaviljongens bög-flotte. Stockholms och Sveriges bästa under bar himmel-ställe. No contest.

Info:

http://www.malarpaviljongen.se/

Info, adress, karta för de i svenska icke bevandrade:

http://beta.stockholmtown.com/en/Dine/Restaurants/mälarpaviljongen/1058

Check it out:

Det är lika kul om man är hetero, i alla fall nästan.

Vi ses vid vattnet!

… det enda pålägg en man med klass, stil och värdighet behöver. Ni vet att det är sant. Gorgonzola är för pussys. Och folk som vanemässigt äter mellanlagrade, för att inte tala om lättlagrade ostar, saknar existensberättigande.

… Alltså: i går: 27 grader i skuggan och softish big time i Nytorgsparken (hon i kepsen med fötterna i dammen är min dotter, även kallad Ella Paloma Viola Börjesson):

Urban Deli som ligger jäms med parken och är en utsökt livsmedelsaffär, restaurang, krog och skaldjursbar i ett var ett vattenhål som inte missades. Fantastiskt ställe. Ett ställe som kräver en cool keps och en askungeklänning:

Vad gör man efter en sån dag. Jo, självklart, trots att man är svensk och borde veta bättre, eller åtminstone kolla på väderläksrapporten, lovar man 4-åringen att i morrn: GRÖNAN.

Sen vaknar man upp efter en sen natt på Debaser Medis med det fabulösa bandet Radio Dept och Guds blåsa har exploderat. Kolla in trycket på stuprännorna. Galet.

4-åringen säger:

– Det gör inget pappa, mamma säger att det blir soligt i eftermiddag, då sticker vi till Grönan.

– Det ÄR eftermiddag, säger jag.

– Ja, man vet aldrig, mamma kan ha fel, säger Ella Paloma Viola Börjesson.

– Ja, det har hänt, säger jag.

I det här läget finns det bara en medicin som hjälper: ”Disco-Daggarna” på dvd. Tänk ”Saturday Night Fever” minus John Travolta men plus daggmaskar, samt tecknat.

Disco-Dagge:

En ung dam och hennes platt-tv och discodaggarna:

Ja, det svenska vädret är inte att lita på. Men det finns värre ställen. Det finns London. Jag var där och gjorde Carola för några år sen och bodde hos den roliga, vänliga, varma och på alla sätt utmärkta människan Anders Hvidfeldt… På den tiden vår stationära korrespondent i London. Så här ser han ut:

Jag jobbade allra högst upp i huset i Hampstead (ett lätt posh ställe en bit utanför centrala London som VERKLIGEN kan rekommenderas). Här:

Vindsvåningen hade ett takfönster. Jag öppnade det. Det var 77 grader varmt ute. Blå himmel. Inte ett moln. Anders kom upp och sa:

– Tore, låt dig inte lura dig av vädret, det här är London, det kan när som helst bli regn. När. Som. Helst. Och du måste stänga takfönstret om du går ut annars kan det regna in på min dator och jag har hela mitt arbetsliv där. Om datorn pajar kan jag lika gärna köra upp ett järnspett i röven tills det kittlar halsmandlarna.

Jag sa:

– I hear you baby.

Kanske hade han hört nåt om att jag låg åt det tankspridda, bohemiska hållet. Han drog allting en gång till med betoning på varje stavelse.

– Det har gått in. Jag har hört. Jag har förstått. Jag kommer aldrig att glömma det, sa jag.

Anders gick ut. En kvart senare tänkte jag: Äh, vem fan kan sitta här och jobba i det här vädret. Jag gick ut. Jag tänkte: Man kanske skulle ta sig en pint bitter. Efter en kort överläggning med mig själv kom jag på att det var ett fullständigt fantastiskt förslag och sa ja till mig själv.

Jag hade suttit på pubens uteservering i runt 17 minuter när himlen öppnade sig.

Jag tänkte: Shit, satan, jävlar: TAKFÖNSTRET!

Jag rusade hem. Jag rusade upp till tredje våningen, vindsvåningen, jag tittade in, jag bytte om till badbrallor, crawlade in och nådde fram till datorn. Jag tryckte på startknappen. Den startade inte. Jag tryckte på startknappen igen. Datorn startade inte. Jag bad till Gud:

Gud, må denna dator återuppstå!

Gud hörde inte på. Jag blev ateist. En gravt deprimerad ateist med skuldkänslor större än vad nån ska behöva uppleva.

Låt mig förklara: jag har inga problem att fucka upp mitt eget liv och inga problem att förlåta mig själv. Jag har ett helt livs erfarenhet på området. Men jag HATAR att fucka upp andras liv. Men – det hade jag gjort här.

Anders kom hem. Jag sa:

– Du, det där med takfönstret…

Stämningen blev tryckt.

Det slutade med att jag fick ta med mig den stendöda datorn hem till teknikavdelningen på redaktionen i Sthlm. Den sysselsatte samtliga anställda på tekniken i en vecka och till slut kom beskedet, datorn var kaputt for ever, men hårddisken var räddad.

Jag tror jag köpte Anders en hela Jack D som plåster på såren.

Det jag vill ha sagt med det här är, att sånt här kan hända vem som helst EN OCH ANNAN GÅNG – men det händer mig HELA TIDEN.

Som tur är, är det inte mitt fel. Jag kan inte hjälpa det. Det är inte meningen. Det har aldrig varit meningen.

Ja! Min Gud vad livet är underbart! Rolling Stones i form av Ronnie ”No Rehab” Wood har dragit en gång en egen radioshow.

Här:

http://www.ronniewoodradio.com/