Anna-Karin drog med fingret över kartan, tills hon fastnade på Verbier.
– Dit ska vi, sa hon och fortsatte:
– Det är en skidort, det vet jag, för där har Pelle Hansson varit.

Pelle Hansson var en jämnårig kompis, också han från Frösön, som uppenbarligen hade spenderat ett och annat sportlov utanför Jämtland. Det var inte helt vanligt på den tiden. Min egen skiderfarenhet var begränsad till Åre, Duved, Storlien, Klövsjö, Vemdalen och Frösöbacken.

Nu befann vi oss i schweiziska Lausanne, Anna-Karin och jag. Vi var 19 år, nybakade studenter, sugna på äventyr. Planen hade varit att ta jobb som au pairer någonstans i Genève-trakten, men väl på plats lockades vi mer av preppade pister och after ski än av blöjbyten och barnkammarlekar. Så vi drog. Till Verbier, eller ”Verpan”, som var de svenska ”ski bumsens” epitet på byn.

Min och Anna-Karins säsong, vintern 1984–1985, bestod av lika delar jobb (på hotell och i bar), skidåkning (mest off pist) och festande (helst på ”säsongarnas” favorit, Le Pub Mont Fort). I liftkön trängdes vi med supercelebriteter som Diana Ross, prinsessorna av Monaco och Al Pacino, eftersom Verbier, redan då, var ett av alpernas hippaste häng.

I dag lär du fortfarande kunna skymta Diana Ross vid något av stammisborden på den legendariska nattklubben Farm Club. Dessutom har du goda chanser att springa på skådisen Leonardo Di Caprio, brittiska sessorna Eugenie och Beatrice, stjärnkocken Jamie Oliver eller fotbollsfamiljen Beckham i vimlet på bygatan. Även prinsessan Madeleine och maken Chris brukar susa nedför backarna, men i år lär de ta en paus från skidsemestrandet, de har ju annat att tänka på.

Längtar du efter pudersnö, vackra vyer och iskall öl? Bläddra fram till sidorna 68–73 och välj ort efter plånbok – eller personlighet. Själv faller jag för lugna Adamello framför party- jetsetstället Verbier.

Jag är ju, trots allt, inte 19 längre.

Det är precis före jul och jag står i en Telenorbutik mitt i Stockholms city, inlockad av annonsen som kränger telejättens nya Familjeflex – abonnemanget som ”smidigt samlar allas mobilanvändande på samma faktura”. Visst, det låter praktiskt, men det är inte betalningsförfarandet som tilltalar mig. Det är köttbenet: ”Få en gratis Ipad mini på köpet”.

Säljaren (vi kan kalla honom Kenny) går igenom hur många gigabite familjen Scott surfar upp per månad och skissar pedagogiskt på ett papper hur en gemensam surfpott kan delas. Eftersom maken knappt googlar alls, annat än via wifi, skulle hans del spilla över på barnen och rädda deras behov av internettimmar. Inte nog med det, för ett par hundralappar extra, får alla flexare splirrans nya Iphone 5s.

– Smidigt, va? säger Kenny och ler brett.

– Ja, jo, hummar jag och frågar om de förhöjda månadsavgifterna på de förra mobilerna försvinner i och med att vi låser in oss igen.

– Absolut, svarar Kenny tvärsäkert.

Jag funderar över helgen. Jämför med Tele2, Telia och 3, men vill VERKLIGEN ha paddan och går sålunda tillbaka till Telenor-Kenny som glatt knattrar fram nya kontrakt på datorn. När jag påminner om annulleringen av de gamla förhöjda avgifterna, ”vi förblir ju trogna telenorare”, upplyser han om att dealen bara gällde i fredags, nu kan han tyvärr inte hedra den.

Det blir varken Familjeflex eller någon Ipad. Gratiserbjudandet är helt enkelt för dyrt och jag känner hur jag ruttnar. På Kenny, telejävlaskitjättar och valfrihetshelvetet.

Och det är fler än jag som är avregleringströtta. Gunilla Granqvists framtidsspaning på sidorna 30–31 visar tydligt att svenskarnas missnöje över de fria vård- och skolvalen gror. Carema- och PISA-skandaler har fått oss att lacka ur – rejält. Nu längtar vi efter statlig kontroll igen.

Televerket, kom tillbaka!

Det är en sådan dag när alla ljuden på perrongen är lite högre än vanligt. En sådan dag som varit en jakt för att hinna ikapp, oklart vad, och nu sitter tröjans sömmar fel under jackan och jackan skrynklar sig under väskremmen och under kassen som jag har på handleden, idiotiskt nog den som jag borde gå till naprapaten med igen.
Och så kommer tåget och nu är det 12 minuter mellan mig och soffan. (Egentligen middagsbestyren, men skit i det nu.)
Och när jag klivit på pendeln och precis ska sätta mig får jag en knuff – och så har en kille ­tagit platsen.
Jag blir häpen, kommer mig inte för att säga något. Det är för övrigt inte lönt, han har lurar i öronen, ögonen fästa på en skärm. Och vad skulle jag säga?
Så jag säger ingenting den här gången. Heller.
Men nu möter jag dem plötsligt överallt. Eller, snarare, jag tacklas av dem överallt. De tränger sig, smiter före, släpper dörrar i fejset. De är i min ålder, jobbar säkert i innerstan på ställen med vattenautomat och fruktkorg och tillverkar event eller content och är skitviktiga.
Jag biktar mig för en vän, en småbarnsmamma. Hon sänker rösten, säger:
– De enda som hjälper mig när jag kommer med vagn och barn på armen och allt är kaos, det är äldre män, oftast med utländskt påbrå.

Jag brukade tänka att jag hör till generationen som fått allt. När farmor föddes 1901 hade kvinnor inte rösträtt. När mamma föddes fanns ingen föräldraförsäkring. När jag föddes fanns allt. Ett materiellt välstånd många av världens kvinnor bara kan drömma om. Rättigheter andra är beredda att dö för.
Visst, jag kan min genusanalys. Och jag har aldrig varit bra på att hävda mig. Men det är oklart om det beror på att jag är kvinna eller på att jag inte är så bra på att hävda mig.
Fördelar har också funnits. Som på 1990-talet när många redaktioner behövde fler unga kvinnor. Som när jag blev stoppad av en polisman som var så arg så jag började gråta. Det slutade med att han fick be mig om ursäkt för att jag hade kört mot rött.
Men nu tänker jag att vi är inte bara generationen som fått allt. Utan också som får göra allt.
Vi gör det mesta som våra mammor och mormödrar gjorde – PLUS byter torkarblad på bilen och installerar nytt grafikkort på datorn. OCH vi utbildar oss (med större framgång än männen) och jobbar och håller oss i form (också med större framgång än männen).

Men mansgeneration har också utvecklats, det medges. De är pappalediga ett halvår (fruarna ett år). De lagar show off-mat till ­parmiddagen på helgen (inte makaroner på tisdag). De klickar hem nya Myranstolar (medan kvinnorna bryter ryggen av sig på Ikeas ta det själv-lager och sedan skruvar ihop skiten).
Och så tycker de att de är jämställda.
Som om det är okej att vara ohövlig ­bara för att man är (lite) jämställd.
Och det som retar mig mest är att jag ­retar mig på dem. År 2013 ska väl inte en kvinna vänta sig att männen står i givakt på pendeln.
Men det är det här mönstret. Bästa jobben, högsta lönerna, det roliga i hushållsarbetet. Lägg därtill tränga sig före-stilen.
Jag skulle självklart inte byta några ­rättigheter mot en chevaleresk gest.
Men jag vill inte tillhöra en förlorad kvinnogeneration vars snart bensköra skelett knakar under bördorna. Och jag vill att mansgenerationen ska inse att vi måste dela. På allt! Inte bara det som är skoj eller ger status.
Sedan, mina herrar, ska jag säga: Varsågod och sitt!

4 SNABBA!
I mitt kylskåp finns det alltid …
… en urgammal filmrulle som jag haft med mig genom sju, åtta flyttar. Jag vet inte om den är -exponerad och i så fall med vad.

Min vision av himlen är …
… molnig.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… himla med ögonen.

Om jag var osynlig för en dag skulle jag …
… sno från dom rika och ge till dom fattiga. Eller åka tunnelbana på morgonen och knuffas!

VECKANS KRÖNIKÖR:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 44.
Gör: Redaktör för Wendela.
Familj: Ja.
Bor: Stockholm.

I Argentina har det under hösten pågått ett mediekrig mellan landets mest kände politiska journalist Jorge Lanata och presidenten Cristina Fernández de Kirchner.Kritiken mot president ”CFK” (som hon snitsigt kallas) har framförts i Lanatas tv-program Periodismo para todos (Journalistik för alla) som sänds på söndagkvällar.
Regeringens motdrag blev att köpa rättigheterna till den argentinska fotbollsligan. Sedan sändes matcherna samtidigt som Lanatas program.
Tittarsiffrorna för den politiska tv-showen minskade märkbart.
I Sveriges Radios Godmorgon, världen! inter­vjuades en kollega till Lanata, Alejandro Alfie, redaktör på Argentinas största tidning Clarín.
Vad tittar han på om söndagskvällarna – fotboll eller politisk granskning?
– Jag brukar faktiskt spela in Lanatas tv-program och se det efter matchen. I alla fall när Boca Juniors spelar. Men sådana möjligheter har ju inte alla argentinare så de flesta tvingas välja – fotboll eller regeringskritik? sa Alfie.

”Spela in” – snacka om att påminnas om en tid som flytt.
Ni minns väl då man var bortbjuden på släktkalas en helg och missade Tipsextra eller Uno, kryss, due? Ingen fara – VHS:en rullade och vi kunde lugnt traska hemåt för att njuta av matchen utan att veta hur det hade slutat.
Eller som VM 1986, nattmanglingen mellan Spanien och Danmark var inget för tioåringar. Då fungerade SVT:s eftermiddagsrepris utmärkt.
I dag är det här nästan omöjligt.
Du kan inte längre plocka upp din smartphone eller slå på datorn utan att löpa risken att få reda på resultatet. Och eftersom vi till stora delar lever våra liv på nätet leder det till svårhanterliga problem.
Några kollegor och jag hamnade faktiskt i en sådan situation för en tid sedan. Vi jobbade på en allsvensk match i Helsingborg – samtidigt spelade Spanien–Italien semifinal i Confederations cup.
Min skånske broder Johan Flinck tryckte på rec, tanken var att se landskampen när vi hade arbetat klart.

Det blev precis så besvärligt som vi befarat.
I stället för att säga ”Hej” inleddes varje telefonsamtal till chefer och redigerare med ett vrål och en svordom:
– Säg nu fan inget om hur det gick mellan Spanien och Italien, vi har spelat in matchen!
De trodde inte att vi var kloka.
Vi smög fram nätsidorna på datorn likt man gör i en viktig omgång poker när man vill hålla hoppet levande så länge som möjligt vilket kort man har fått.
Svara på sms? Glöm det.
Mot alla odds lyckades vi.
Efter att artiklarna om allsvenskan var färdigskrivna slog vi oss ner i soffan, mätte upp en bättre whisky och njöt av ovissheten.
Hur matchen slutade?
Det tänker jag förstås inte avslöja, kanske finns det någon stackare där ute som också har spelat in den.

5 snabba!
I mitt kylskåp finns det alltid…
… ingenting. Jag vill vara fri i mitt matval.

En låt alla borde lyssna på är…
…  Machine Gun med Manu Chao därför att den gör trumpeten rättvisa.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… backa upp honom till hundra procent. Punken dör aldrig och Thåström håller 20 år senare också.

Jag skulle vilja skälla ut …
… främlingsfientligheten. Jag tror inte på att skälla ut individer, men väl strukturer.

Om jag var osynlig för en dag skulle jag …
… hoppa in i Sveriges landslag i fotboll. Tänk vilka passningar Zlatan skulle
kunna ge mig.

Veckans krönikör:
Namn: Robert Laul.
Ålder: 37 år.
Familj: Singel.
Bor: I Solna.
Gör: Journalist och krönikör på Sportbladet.

Den är överallt.
Den där förbannade rädslan.
Jag borde ringa min mormor. Jag hör av mig för sällan. Hon bor ensam i ett stort hus ute på landet, sedan morfar för flera år sedan tynade bort i cancer.
Jag går på Kungsgatan i Stockholm. Genom fönstret till en restaurang ser jag två kvinnor i 70-årsåldern sitta med två gigantiska pizzor framför sig. De pratar ivrigt med varandra medan de sågar pizzabitarna. Det hugger till i bröstet på mig av saknad, jag tar upp telefonen och slår hennes nummer.
Mormor låter alltid som hon vunnit på Lotto när jag ringer. Sedan vill hon prata skit om vädret. Hon hatar när det är mörkt och kallt utomhus. På hösten blir hon ledsen och sedan går det bara utför tills våren kommer och hon blir på bättre humör igen.
Jag säger att hon inte behöver bo i Norden, att hon kan sälja huset och skaffa en liten stuga och massor av vänner i Spanien. Mormor fnyser. Så kan man väl inte göra. Inte om man är över 80 och har höftvärk så man knappt får sömn.
Jag säger att så kan man göra, många pensionärer flyttar utomlands nu för tiden. Planen går stup i kvarten och det är bara att åka hem igen om man ångrar sig.
Jag vill tro att hon för någon sekund vågar tänka tanken på ett annat liv. Men jag hör bara en djup suck.
”Men det är väl par som gör sånt, inte några ensamma kärringar”.

Där är den.
Den där förbannade rädslan.
I tio år har jag styrketränat. Jag älskar det. I lite mindre än tio år har jag tyst för mig själv fantiserat om hur det vore om jag kunde lära ut det jag älskar till andra.
Ibland tänker jag hur bra jag skulle kunna bli på det, hur jag skulle få folk att känna den där gränslösa känslan man känner när man får första gången orkar lyfta sin egen kroppsvikt, kanske till och med känna tårarna bränna i ögonen av endorfiner när man klarar något man övat på flera månader.
Oftast tänker jag att jag är löjlig, för vem skulle betala för att träna med mig? Jag som inte ens har magrutor.
Precis som så många gånger tidigare klickar jag bort sidan där man kan anmäla sig för utbildning till personlig tränare.
Där är den.
Den där förbannade rädslan.

Det var sommaren 2009 på Åland och min kompis var så fruktansvärt nerkärad i en tjej på jobbet. Han berättade att han fick blackouts efter varje gång de pratade. Han hade inte en susning om vad han sagt, om han nu lyckats klämma fram något alls. Under sommarfesten med kollegorna tog han starkölen till hjälp och vågade fråga om hon ville att han skulle följa henne hem. Hon svarade ja. Under den korta promenaden dit malde han på om obetydligheter för att slippa ta upp det han egentligen ville säga. När de skildes åt utanför hennes dörr kunde han knappt andas, så han bara vände och gick.
Några minuter senare blev han förbannad på sig själv att han varit så feg, han tog upp telefonen och ringde, men när hon svarade kunde han ändå inte få fram något av det han ville säga. De la på och två veckor senare var det dags för henne att sluta sommarjobbet och åka tillbaka till Helsingfors.
Där var den igen.
Den där förbannade rädslan.
Må varje dag vara ett steg mot att övervinna skiten.

3 snabba!
Om jag fick åka vart som helst i världen just nu …
… hade jag åkt till Zihuatanejo i Mexiko. Vackraste platsen jag har sett.

En låt alla borde lyssna på är …
… Strangers med The Kinks. För att den gör kalla decemberkvällar mer uthärdliga.

Just nu väntar jag spänt på …
… en spirituell klassiker, Oneness av Rasha. Eftersom boken var slutsåld i hela Sverige måste den skeppas hela vägen från England.

Veckans krönikör:
Namn: Zandra Lundberg.
Ålder: 26.
Familj: Fästmannen Christian.
Bor: I en liten lägenhet i Enskede i Stockholm.
Gör: Reporter och krönikör på Nöjesbladet.

Ett pressmeddelande dimper ner i inboxen och när jag ögnar igenom det, blir jag lätt illamående. En undersökning, gjord på uppdrag av tvål- och ­desinfektionsmärket Dax konstaterar: ”Fyra av tio svenskar uppger att de sällan eller aldrig tvättar händerna före julbordet”. Dessutom står det att 31 procent av de drygt 1 000 tillfrågade inte skulle tacka nej till ett planerat julmatsfrosseri, även om de var sjuka.

Nu kan man ju misstänka att Dax-enkätens främsta syfte är att kränga handsprit, men då jag får anta att ­statistiken inte är riggad enbart för att sprida bacillskräck, spär den på min redan starka aversion mot offentliga bufféer. Blotta tanken på hur avföringsbakterier sprids via skink- sill- och köttbullebestick på landets alla julbordsbalunser får mig att bli extremt osugen på julmat.

Faktum är att de enda traditionella rätter jag längtar ­efter är de som mamma brukar bjuda på: Hennes ­­­ soja- och ingefärsmarinerade revbensspjäll, ugnsbakade leverpastej och gräddiga Janssons. Resten av julbordets ­”måsten” kan jag gärna vara utan. Särskilt om de står ­uppdukade någon annanstans än i mamma Evas kök.

Men ett julbord på restaurang blir det i alla fall. För ­fjärde året i rad skålar jag och maken in julen till­sammans med vännerna Pär och Nicke på Djurgårdskrogen Ulla Winblad. Jag väljer omsorgsfullt bland sillar, laxar, skaldjursröror och småvarmt, ratar köttbullarna och ålen, men njuter desto mer av den smarriga kalvsyltan.

Självklart tvättar jag händerna innan jag ­sätter mig till bords. Vid eventuell sjukdom lämnar jag naturligtvis återbud, så att jag inte råkar nysa någon i nyllet.

Efter att ha fått ta del av svenskarnas sorgligt snuskiga hand­hygienrutiner, kommer jag också omsorgsfullt sprita händerna efter att ha nuddat vid gemensamma ­serveringsbestick.

Till Dax, förmodar jag, stora ­förtjusning.

Det lackar mot jul. Högtiden som många av oss firar ensamma med några skivor plastinbakad julskinka från närbutiken nere på gatan.

Då är det kanske passande att skänka stackars Khanzir,12, en tanke.

Khanzir?

Khanzir är Afghanistans enda gris.

Han har bott på zoo i Kabul de senaste elva åren och är det ömkligaste djuret i parken.

Visserligen går han omkring tillsammans med några hjortar och getter. Han kanske till och med tror att han är en get. Eller en hjort. Men i så fall kanske han undrar varför det är just honom och inte de andra getterna eller hjortarna ungarna kastar sten på.

Under talibanernas tid var djurparken ett livsfarligt ställe. Folk som inte hade mat för dagen bröt sig in och gick loss på djuren.

Nyskjutna rådjur och harar bars hem och tillagades. Den enda elefanten sköts ihjäl och styckades på plats.

Men det var innan Khanzir kom dit.

Efter talibanernas fall och en tid innan annat elände tog vid fanns det åtminstone lite hopp i Afganistan.

Massiva hjälpinsatser sattes in för att få landet på fötter och återigen göra Kabul till den central­asiatiska pärla den var på väg att utvecklas till innan helvetet brakade loss för snart 35 hemska år sedan.

Kineserna skickade en djurlast till parken, som trots allt hade klarat sig någorlunda under kriget.

Khanzir och en annan gris var två av nykomlingarna. Tyvärr så dog kompisen ganska snart och Afghanistans grisbestånd halverades.

Han blev snart parkens största kändis som folk reste långt för att titta på. Ett riktigt monster, en vidrig, oren skapelse. En sådan som de otrogna kors­fararna glufsar i sig. En del mådde illa och höll för näsan när de såg honom. Ungarna blev skrämda.

Khanzir var nästan lika skräckinjagande som parkens förra stjärna, lejonet Marjan. Fast på ett annat sätt.

Marjan, en present från djurparken i Köln, kunde lyssna på skottsalvorna under statskuppen 1978 då hela den styrande familjen Daud sköts ihjäl. Han hörde ryssarnas inmarsch, han var med om strider i djurparken, han upplevde talibanernas fall och överlevde kriget tillsammans med sin lejoninna Chucha.

Så, den 27 mars 1995 hoppade en machoafghan in i lejongropen. Han hade slagit vad om att han skulle kunna klappa Chucha. Hon hade faktiskt inget emot det. Men det hade Marjan, som slet honom i stycken.

I Afghanistan är blodshämnden viktig så dagen därpå kom mannens ursinniga bror till parken och kastade tre handgranater på Marjan. Marjan överlevde, blind, döv och med bortsprängd käke. Han fick matas med finmalen köttfärs.

Folk blev vansinniga. En vecka senare var ­hämnaren ihjälslagen.

Marjan dog av ålder och krämpor 2002 och begravdes i parken. På gravstenen står det ”Här vilar Marjan, han blev ungefär 23. Han var världens mest berömda lejon.”

Lika berömd som Khanzir är ensam.

Det kunde ha gått lika illa för Khanzir. När svininfluensan slog till 2009 drabbades världen av panik. På Bagdads zoo sköts omgående de tre vildsvinen ihjäl. Och i Egypten slaktades en halv miljon grisar som föddes upp av den koptiska minoriteten.

Men Aziz Gul Saqib, zoochef i Kabul, höll huvudet kallt och satte Khanzir i karantän i två månader. Så han fick, som så många andra av oss, fortsätta att böka runt i sin ensamhet.

Ingen vet vad som väntar. Inte Khanzir ­heller. Vilken dag som helst kan det komma någon skjutglad rättrogen som gör slut på det vederstyggliga odjuret.

Men en sak är i all fall säker: ­Khanzir riskerar inte att bli julskinka.

3 snabba!

I mitt kylskåp finns alltid …
… hardfiskur, torkad fisk från Island. Proteinbomb som tyvärr ger en förödande andedräkt.

Min vision av himlen är …

… nattsvart.

Skulle jag träffa på mitt 17-åriga jag skulle jag…

… ha sett till att jag lagt an på min älskade Maria redan då och fått ytterligare sju år tillsammans med henne.

Veckans krönikör:

Namn: Svante Lidén. Ålder: 61. Yrke: Reporter på Aftonbladet. Familj: Maria, läkare på Akademiska sjukhuset. Två vuxna barn. Bostad: Lägenhet i Uppsala. Inkomst: Åt helvete för liten.

Det fanns en tid då den som viftade med en nummerlapp till Vasaloppet belönades med beundrande blickar. Och den som dessutom outade planer på att göra en klassiker blev antingen idiotförklarad eller hjältehyllad.

I dag ser omvärlden annorlunda på idrottsbedrifter.

I dag kan du lägga ut svettiga ”selfies” från Vätternrundan och Tjurruset, samt Facebookskryta om personbästa-­rekord under New York-maran utan att en kotte höjer på ögonbrynen.

Möjligen får du några tummar upp.

Det räcker knappt att plåga sig igenom en Iron man ­(triathlon där du först simmar fyra kilometer, sedan cyklar 18 mil och avslutar med ett maraton) för att imponera nämnvärt. Nej, den som vill slå omgivningen med häpnad bör köa för en startplats i Marathon des Sables (MdS), ett ultralopp genom Sahara. Tävlingen för de tuffaste av de tuffa.

Eller de galnaste av de galna. För vem pallar att kuta cirka 25 mil i ett 50-gradigt ökenlandskap?

Jo, enligt arrangören, kommer deltagarna från hela världen och är en skön mix av amatörer och elitlöpare, som går i gång på att ”lungorna liksom rostas på insidan” och att man inte blir svettig, då ”dropparna dunstar direkt i hettan”.

I våras firade loppet 28 år. Vann gjorde marockanen Mohamad Ahansal, 40, som gick i mål efter ofattbara 18 timmar och 59 minuter. Första kvinnan, ­Meghan Hicks, en 34-åring från USA, norpade 17:e plats med tiden 24.42,01. Sist i resultatlistan: 65-årige Mick Ramayet, Frankrike, som stapplade över mållinjen (antar jag) på 73.25,48, alltså drygt tre dygn efter segraren.

Ändå, en otrolig bedrift.

Är du sugen på att ­delta? Glöm 2014. ­Biljetterna släpptes i juni 2012 och tog slut efter elva minuter, men till 2015 finns det plats. Under tiden kan du anta träningsutmaningen på sidorna 10–13, men sannolikt räcker den inte för att komma i form för MdS.

Möjligen får du några tummar upp.

Eller inte.

Underläppen, hakan, munnen, dunk, dunk, dunk. Det sticker, domnar, ­bultar. Lever sitt eget liv där inne.
Och sen, helvetessmärtan från ­käken, en blixt mot tinningen.
Fosterställning i feberdvala.
Något var åt helvete, det förstod jag ju, men det var inte förrän känseln helt försvann i ansiktet som jag blev rädd, på riktigt.
Yr, illamående, desorienterad. Slår numret till vårdguiden.
– Du kan ha fått en stroke…
Damen i andra änden är uppspelt och propsar på att skicka en ambulans.
På väg till akuten undrar ambulanspersonalen om jag inte blivit biten av en fästing.
– Nja, nää, men vänta …
Plötsligt minns jag bettet under armhålan. Den blåröda knölen som vägrat försvinna. Men fästingbett? Min knöl såg ju inte ut som borrelia.
På akuten skakar doktor ETT på huvudet:
– Nää, du har nog bara fått en inflammation
i örontrumpeten.
Men jag har ju ont i nerverna, i käken, i munnen, i ögonen. Jag vill visa bettet, men doktor ETT vill inte se.
– Ta en Citodon, åk hem och vila.

Dunk, dunk, dunk … Dagen efter, ännu intensivare smärta, svårt med balansen, prickar i synfältet. Ont, ont, ont. Och in till nästa sjukhus. Men inte heller doktor TVÅ eller TRE vill titta på ­bettet. Nu serveras i stället en ny förklaring: Tandvärk.
Men blir man verkligen förlamad av tandvärk?
Käkspecialisten nyper och klämmer i munnen. Han fotar käken och säger:
– Du har perfekta tänder, men du är svullen i ansiktet, röd i ögonen och ja, jag måste fråga, har du möjligen blivit biten av en fästing?
Käkspecialisten, på tandakuten vill se bettet, som TRE läkare på två av Sveriges största sjukhus vägrat titta på.
– Jag tror att du har borrelia, men det är inte min sak att avgöra, suckar han och gör en anteckning om sina misstankar i journalen.
Det ska visa sig att ambulanspersonalen och käkspecialisten har rätt. Bara några timmar senare blommar bettet ut i ett klassiskt ringformat mönster. Jo, jag har neuroborrelios, en allvarlig infektion i hjärnan. Inte öroninflammation eller tandvärk – som läkarna sa.
Och nu blir det fart, plötsligt. Aggressiv antibiotikabehandling, epilepsimedicin mot nervsmärtan och en månads sjukskrivning.
Tack, men alltså, varför lyssnade ni inte från början?

Jo, fästingjävlar är kontroversiella, ska det visa sig. Jag får veta att långt ifrån alla borreliasjuka ­utvecklar ett klassiskt utslag – samtidigt testa få sjuka positivt vid provtagning. Dessutom är listan på symtom oändlig. Den ene blir blind, den andre får ont i benen och den tredje förlorar korttidsminnet.
Med andra ord – har du inget bett, eller positivt provsvar – får du inte hjälp.
Och som grädde på moset tjafsar forskarna om hur länge borreliasjuka ska behandlas. En del hävdar att en antibiotikakur på tio dagar botar infektionen, andra tror på 20 dagar och vissa menar att årslånga behandlingar är det som gäller.
Fajten fortgår, fästingjävlarna blir fler och lidandet ökar. Total rundgång i fästingträsket.
Jag fick min diagnos, till slut. Vilket gör mig till en av de lyckliga få. Eller?
För jag undrar ju: sju veckor har gått, antibiotikakuren är uppäten för länge sedan. Men förlamningen i ansiktet vägrar släppa.
Jag frågar min läkare om jag är frisk. Han svarar:
– Svullnaden på nervsystemet lägger sig förhoppningsvis framöver.
Förhoppningsvis. Kanske.
Nästa sommar är det stadssemester som gäller.

Veckans krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 41.
Familj: Jag är varannan vecka-mamma och har fullt hus ena veckan och tyst den andra.
Bor: I en funkissexa i Årsta.

5 snabba
I mitt kylskåp finns alltid … 
… vaniljyoghurt och minst ett över­dimensionerat vitkålshuvud. Alla
i min familj älskar vitkål i olika former.
En låt alla borde lyssna på …
… vad som helst av Gullan Bornemark. Underbar barndomsnostalgi att bli varm av.
Min vision av himlen är …
… att det verkar rätt dött där uppe.
Skulle jag träffa på mitt 17-åriga jag skulle jag…
… säga: ”Men hörru, lugna ner dig. Du hinner! Va inte så dum mot din mamma, skit i ältandet och killarna. Och framför allt: Släng de där fula rosa pumpsen”.
Om jag var osynlig för en dag skulle jag …
… självklart hänga med mina tonårsdöttrar på en ”alkohol och rökfri” fest.

Jag fick ofta ett märkligt magknip när jag hade ätit. Dessutom kunde vaderna plötsligt svullna och min vänsterarm domnade frekvent ända ut i lillfingret.

Trots att min pappa nyligen hade fått diagnosen celiaki (glutenintolerans) och att läkarens råd var att vi barn också skulle testas, fanns åkomman inte i mina tankar. Symtomen var så diffusa och rörde så olika kroppsdelar att det aldrig gick upp för mig att de kunde hänga ihop.

Kanske ville jag inte heller fejsa faktumet att mitt liv, i ­sådana fall, skulle saneras från färska frallor och ­prinsesstårta. I evigheters evighet.

Så jag fortsatte att mumsa mat som, om man ska vara krass, sakta men säkert förgiftade mig.

Tills en dag, sommaren 1992, när då och då-plågan övergick i konstant kramp, som fick mig att flämtande inta ­fosterställning.

Ett prov visade så klart att jag hade enorma mängder antikroppar mot gluten i blodomloppet, och läkaren ­beordrade mig att lägga om kosten. Omedelbums.

Två veckor senare var jag smärtfri, efter ytterligare tre ­hade mina naglar slutat skiva sig och håret börjat locka sig (sant!).

På den tiden var celiaki ett hyfsat okänt tillstånd. Jag fick hämta ut en månatlig ranson av specialmjöl, rispasta, och majsmüsli direkt från landstingets dietist, eftersom butiks­hyllornas glutenfria sortiment var synnerligen sorgligt.

I dag är utbudet ett helt annat och från att ha varit en diagnos som komiker älskade att håna, har ”go gluten free” blivit ett hett dietmantra i Hollywood.

Hur mår din ­kista? Är den ­gasig, svullen, ond? ­Boven kan vara laktos, mjölk, socker – eller gluten. På sidorna 18–22 får du ett hum om hur du kan göra den gladare.

Lycka till!