I Sverige brukar vi springa på samma boll. Och just nu är vi ett springande folk. Överallt springs det. Instagram och Facebook är överösta med bilder på folk i neonfärgade springskor. Och alla som springer tycks vara lyckliga. Nästan lite sektigt. Råkar man passera en idrottsbutik ser man ­bilder på atletiska kroppar som säljer löparbyxor, vattenflaskor eller stegmätare. Folk springer! I min närhet anmäler de sig till Tjejmilen, någon enstaka planerar att springa Midnattsloppet och så finns det de som går för Marathon till och med. Tjohej! Jag står still. Med tappad haka tittar jag på.

Jag har nämligen alltid avskytt att springa. Jag har liksom tyckt att det verkat monotont och ­tråkigt. De gånger jag har sprungit har det varit till ­bussen. Någon gång har jag väl hastat efter en hund som slitit sig från sitt koppel. Men mer än så har det aldrig blivit. Varför springa när man kan gå? Liksom. Jag har dansat mig i form och ­varit nöjd med det.

Men under det senaste året har något hänt hos mig. I takt med att jag haft allt svårare att hitta träning som passar in i livspusslet har jag faktiskt börjat snegla på något som inte gör mig beroende av en viss tid eller ­lokal. Jag var inne på simning. Det är ju ganska fritt. Plask, plask och du kommer i form nästan utan att märka av det. Och så lite uppfriskande bastu på slutet. Men det blir för mycket restid till och från badhuset. Tyvärr, simning går bort.

Promenader då? Det är ju en jättebra träning i all sin enkelhet. Fågelkvitter och närhet till ­naturen får man som en liten trevlig bonus. Men jag måste öka pulsen och jag behöver ­svettas.

Så nu kommer jag krypandes mot korset. Jag är redo att frälsas. Springa är säkert grejen, även för mig! Och nu har jag börjat längta. Det rycker i mina ben och jag känner i musculus quadriceps femoris, den stora lårmuskeln, att det börjar bli dags. Jag har köpt skor. Svarta med inbyggda rosa fartstreck. Det är visst någon gas i sulan som gör att jag ska studsa fram som en gasell. Byxor och vindjacka har jag också. Ja, jag är redo att kuta i väg.

I morgon tänker jag inte tänka. I morgon klär jag på mig, öppnar dörren och springer iväg. Jag ska inte se mig om och jag ska inte fuska. Jag ska springa ett ordentligt varv runt villorna där jag bor. Jag ska vinka till alla Hurtbullar som också är ute och springer och jag ska tänka att jag är en av er nu! Och sedan ska jag springa vidare tills jag är hemma på hallgolvet igen. Därefter ska jag ­stretcha och äta nyttigt. Och sen ska jag gå runt och vara stolt över mina rosiga kinder hela dagen.

Och sen ska jag göra det igen. Tills jag blir ­beroende. Springandet ska bli mitt knark och jag ska söka mer. Och ännu mer! Och sen ska jag plåga alla mina följare på Instagram med ­bilder på mig i löparspåren. Sedan när vi når slutet av sommaren ska jag börja lägga upp bilder på mina cellulitfria lår. Sedan ska jag ­vara på sporttidningars omslag. Leendes. Sen ska jag anmäla mig till något lopp. Vilket jag ska berätta för hela världen!

Ha, ni ska få se! I morgon är jag också en som springer. Och snart springer jag ifrån er!

Resan från hemmet till jobbet tar inte mer än sex minuter med pendeln. Ändå knyter jag handen i fickan hela vägen. Inte i vrede, utan för att stoppa impulsen att sticka ner den i väskan och fiska upp min drog: Telefonen.

Och jag är långt ifrån ensam om mitt missbruk. Jag kikar runt i vagnen, där nio av tio medpassagerare sitter med nacken ohälsosamt böjd och pekfingret svepande över sin smartphoneskärm.

Själv har jag bestämt att min korta jobbresa ska vara en telefonfri zon. Att dagen ska börja och sluta i någon form av ”här och nu”. Må vara att den medvetna närvaron består i att betrakta hur andra ådrar sig moderna förslitningsskador som gamnacke och pekskärmsfinger.

Samma observation gör Jessica Almenäs i intervjun på sidorna 8–9. På frågan: När förstod du senast att det här är år 2013? svarar hon:
– När jag satt på tunnelbanan och inte lyckades möta någons blick eftersom alla tittade ner i sina telefoner.

Sannerligen. Vi vistas sällan i samma rum längre. Vare sig vi åker buss, är på krogen eller hemma ser det ungefär likadant ut: Vi fipplar men våra smarta telefoner, oavbrutet. Dels för att hålla koll på omvärlden, dels för att informera followers på Twitter, Facebook och Instagram om våra härliga liv.

I USA har trenden att dela sin senaste matupplevelse på sociala medier fått New York-krögarna att gå i taket. Enligt tidningen New York Times förbjuder allt fler av dem sina gäster att ägna sig åt så kallad ”foodstagramming”, eftersom plåtandet stör restaurangupplevelsen.

Så vill du undvika gamnacke, pekskärmsfinger och att bli portad från ditt favorithäng, gör som jag: Knyt näven.

Hårt.

Det finns människor som älskar äventyr som bergsklättring, fallskärmshopp och resor till lite farligare platser. Vi snackar vindsurfing, övernattningar bland lejon och ormar på någon savann och kanske fridykning där man av fri vilja dyker rakt ner i havets djup, utan lufttuber. Äventyrare får kickar av att utmana sig själva och naturen. Grattis till er! Jag har aldrig gått igång på äventyr. Och jag har aldrig tyckt att äventyraren är särskilt spännande heller. Inte så att jag föraktar dig som håller på. Inte alls. Jag förstår dig bara inte.

Så när jag träffade min man Klas blev jag överlycklig över att han inte heller tycks gilla fysiska utmaningar mer än andra. Han klättrar inte, kör inte motorcykel och han tycker precis som jag, att det verkar lite läbbigt att ta dykcertifikat. Nu när vi har två barn ihop är jag ännu mer tacksam över hans försiktighet. Jag behöver liksom inte oroa mig i onödan.

Men så händer något. Min man byter jobb. Roligt tycker vi båda. Han är projektägare av sidorna ”Allt om Stockholm” och ”App-guiden”.

Spännande och utmanande jobb även om de givetvis inte är särskilt äventyrliga.

”Vi ska på konferens med jobbet”, säger Klas en dag.

”Roligt. Vart ska ni den här gången då?”

”Riksgränsen.”

Jag blir förvånad. Det har alltid varit vara slott och herrgårdar tidigare.

”Åh. Lite midnattssol?”

”Tror inte det”, svarar han.

”Midnattsgolf då?”

”Nej, vi åker i maj och tanken är att vi ska vandra”, svarar han.

Härligt. Lite vandring på en vandringsled uppe vid riksgränsen låter fint. Lite renar, frisk luft och kanske ett besök i någon lappkåta innan man återvänder till kursgården.

Men så kommer det krypande. Min man berättar om kollegor som fått gå en säkerhetskurs inför vandringen. Det bådar icke gott.

”Säkerhetskurs?!” utropar jag. ”Varför då? Det finns väl guider från orten?”

”Jo, men några ska visst vara ledare från oss. De måste lära sig säkerhetsutrustningen och överlevnad. Vi ska upp på fjället. Och det ska tydligen bli rätt… eh… tufft.”

”Men… ska ni iväg på en… äventyrsvandring?”

Nu är min röst gäll. Det finns risk att jag jag just sagt ”jävla äventyrsvandring”. Jag ser på Klas att även han är tveksam. Osäker på om det är inför mig eller inför själva vandringen.

”Finns det någon möjlighet att du kan hoppa över det äventyrliga?”

”Tror inte det”, suckar Klas.

”Säg att du har två små barn som behöver dig. Säg att du inte får.”

Min man ler överseende och skakar på huvudet. Jag känner hur jag kokar. Inte kan väl en chef boka äventyrsresa till en kollega vars fru är livrädd för äventyr. Det får man väl inte! Fan också. Jag inser att den här kampen är förlorad. Jag ser framför mig hur han ska balansera över raviner, hur han ska fastna i någon grop i skogen med endast björnar som sällskap eftersom de nyutbildade ”ledarna” gått vilse. Det kommer bli väldigt oroligt i min skalle. Tur är väl att jag själv är nere i Malmö och kommenterar Eurovision just den veckan. Ett äventyr i sig!

Det här är min sista krönika i Söndag. Jag skrev den första under våren 2005. Det är åtta år sen. Om mina krönikor varit ett barn hade det gått i andra klass nu. Det är över 400 krönikor. Och varje vecka har jag satt mig framför datorn, stirrat på den blinkande markören, intalat mig själv att jo, jag kommer att klara det en gång till. Det har varit maximal prestationsångest. Inte för att det saknats ämnen, utan för att det är ett stort ansvar att få utrymme i en av Sveriges största veckotidningar. Men framför allt har det varit fantastiskt roligt. Och det som gjort det roligast är kontakten med läsarna.

I dessa tider, när det pratas så mycket om näthat, har jag mestadels fått smart, rolig och tankeväckande respons, till och med när jag skrivit om ämnen som vanligtvis brukar locka fram trollen ur sina hålor. Alla har förstås inte hållit med mig. Men med några få undantag tror jag faktiskt att Söndag har några av Sveriges trevligaste läsare.

Mycket har hänt under de åtta åren som gått. Britney rakade av sig håret. Madonna fick ett helt nytt och hälften så gammalt ansikte. Lindsay Lohan fick också ett nytt ansikte, och ser i stället tredubbelt så gammal ut. Spotify slog igenom. Skarsgård-bröderna har in-vaderat Hollywood. Whitney, Amy, Anna Nicole och Michael dog alldeles för tidigt. Idol lades ned och återuppstod igen. Paris Hilton-eran tog faktiskt slut, men -ersattes av något ännu värre; Kardashian–epoken. Något som däremot inte förändrats är Melodifestivalen. Min -allra första krönika handlade om -paniken jag kände inför att tävlingen vuxit sig så stor. Jag hoppades att den skulle krympa tillbaka till naturlig storlek; EN tävling, EN gång om året. Jag fick inte som jag ville. Men jag kommer aldrig sluta hoppas.

Det har förstås hänt massor i mitt eget liv också. Tack vare krönikorna i Söndag kunde jag börja frilansa. Och tack vare frilansandet kunde jag försöka mig på en gammal dröm; att skriva böcker. Nu har det blivit dags att ta nästa steg. Bli författare på heltid. Nästan, åtminstone. Jag kommer nog att dyka upp då och då på sidorna i Söndag. Det är för kul för att låta bli helt. Så tack alla, som gjort den här resan så rolig!

Det senaste året borde vara Anne Hathaways bästa någonsin. Hon fick både en Oscar och en Golden Globe för sin roll i Les Miserables, hon stal showen som Catwoman i senaste Batman-filmen, och hon är nygift med skådespelaren Adam Shulman. Men det är också året då det blivit en internationell sport att hata henne på nätet. Det finns Facebook-grupper och bloggar där medlemmarna tävlar i den här sporten. Hon har röstats fram till årets mest irriterande kändis. De flesta verkar överens om att det som är allra mest irriterande med Anne Hathaway är att hon försöker för mycket. Hon är för perfekt välputsad på röda mattor, har för stort leende, för långa tacktal, är lite för … duktig.

De mest engagerade hatarna kallar sig för Hathahaters och fenomenet är nu så stort att det förärats en lång analys i New York Times. Neal Gabler, som skrivit flera bestsellers om Hollywoods historia, säger i artikeln: Folk älskar det som känns äkta. Det är därför vi har en miljard dokusåpor. Sen kommer Anne Hathaway. Allt hon gör känns planerat, beräknat och inövat. Journalisten Sarah Nicole Prickett säger: ”Det är egentligen inte Anne Hathaway jag hatar, utan alla Anne Hathaway-typerna jag stött på i verkliga livet. Bortskämda, prinsessiga, teaterskolade tjejer utan sex appeal som äter russin till efterrrätt”. PM Forni, universitetslärare och expert på sociala beteenden, menar att förklaringen till Hathaway-hatet finns inbyggd i den mänskliga naturen: ”Att vara delaktig i en grupp människor som tycker likadant aktiverar hjärnans lustcenter. Hatet mot Hathaway har tagit fart, och folk blir ivriga att vara en del av det”. Jack Goncalo, expert på gruppdynamik, säger att det handlar om hederlig gammal mobbmentalitet. ”Om den stora massan redan har bestämt åt mig så kan jag gå vidare med annat”, säger han. ”Folk vill inte behöva tänka själva”.

Det är med andra ord precis som med allt annat näthat. Det säger mer om den som hatar än om den som blir hatad. Hatarna avslöjar inte Anne Hathaways brister. De avslöjar sig själva som rätt patetiska människor med för mycket tid över, och för lite viktiga saker att engagera sig i.

Den 3 april hade jag och min make, Dan, 14-årig bröllopsdag. Hur vi firade?  Inte alls. Vi glömde båda bort den, och insåg inte misstaget förrän efter en vecka.

Om försummelsen utlöste kris och katastrof i relationen? Nope. Däremot ett ganska stort gapskratt och: ”Nåja, vi drack ju bubbel i går”.

Sanningen är att vi är rätt kassa på det där med romantiska gester. Vi skriver sällan gulliga köksbordslappar, köper inga Alla hjärtans dag-rosor och skulle aldrig uppdatera med kärleksharanger på Facebook. Ingen av oss minns det heligaste datumet av dem alla: Dagen då vi träffades. Jag vet bara att det var en söndag (eller möjligen måndag?) i augusti 1992. Dan har troligtvis tappat bort årtalet också, men inte platsen: Praia da Rocha i Portugal.

Jajamän, det var en riktig ”holiday romance”, som få i vår närhet trodde skulle hålla. Men i sommar är det 21 år sedan jag föll pladask för den stilige engelsmannen och jag är fortfarande djupt förälskad i min man. Visst, vi hade några snåriga, såriga år, men grundglöden vägrade falna och känslan att komma ut på andra sidan av en kris, blåsa lite på elden och få den att blossa upp är fantastisk.

I dag är, tycker jag, vår relation bättre än någonsin och jag får min känsla bekräftad av Malena Ivarssons ”skilsmässotest” på sidorna 38–39 genom att hamna i poängspannet 10–30. Enligt facit betyder det att jag och min äkta hälft litar på varandra, är ärliga och kan lösa konflikter. En bra grund för ett lyckligt äktenskap. Då spelar en bortglömd bröllopsdag ingen som helst roll.

Det kommer ju flera.

Vid sin tredje skilsmässa sa den amerikanske komikern Don Adams (1923–2005): ”Jag gillar att gifta mig, men tycker inte om att vara gift”.
Och han är sannerligen inte ensam, den gode Don. Särskilt inte i Hollywood. För äktenskapsförbund som ingås mellan kändisar har en tendens att gå i kras, lite oftare än då vi vanliga Svenssons svär varandra evig trohet. Ett faktum som ungerska skönheten och citatmaskinen Zsa Zsa Gabor (för övrigt världens första ”it-girl”) gjort odödligt genom att slå fast: ”I Hollywood är ett äktenskap en succé om det håller tills mjölken surnat”.

Zsa Zsa borde veta. Hon har avverkat hela nio äkta makar.

Men det är inte bara det korta livsspannet som Hollywoodrelationer har gemensamt. Själva bröllopsfestligheterna kostar också, med få undantag, sinnesjuka summor.

På sidorna 26-31 i veckans Söndag har Hanna Radtke Bergström gjort en djupdykning i Hollywoods monsterbröllop och kan konstatera att en normal prislapp på en Beverly Hills-vigsel är, i runda slängar, 20 millar, men när tv-stjärnan Kim Kardashian sa ”I do” till basketproffset Kris Humphries landade slutnotan på 70 miljoner kronor. Äktenskapet varade i 72 dagar och kostade alltså cirka en miljon om dagen.

Så varför celebriteterna fläskar på är helt obegripligt. Det krävs ju knappast en Nobelpristagare i ekonomi för att räkna ut att en mångmiljoninvestering på en vigsel i ”La la-land” är en tämligen usel placering. Vi som har lärt oss någonting – alls – om livet har också fattat en grundläggande sanning: Kärlek går varken att köpa eller befästa med pengar.

Om man inte heter Zsa Zsa, förstås: ”Jag vill ha en snäll och förstående make. Är det för mycket begärt av en miljonär?”.

I kväll (söndag) börjar Kanal 9 sända sjätte säsongen av Mad men. Huvudrollen spelas som vanligt av Jon Hamm, men den senaste tiden har en uppstickare stulit hans stjärnstatus. Alltsammans började när några paparazzibilder, där det ser ut som om Hamm inte har på sig kalsonger under byxorna, fick internet att explodera. Nu finns det hela bloggar tillägnade bilder på hans skrev. Kalsongtillverkarna Fruit of the Loom och Jockey har erbjudit honom årsförbrukningar av småbyxor. Jonah Falcon, mannen som med sina 34 cm anses ha världens största penis, ger i intervjuer goda råd som: ”Han kan lägga den uppåt, som europeiska män.”
Skvallertidningarna är fulla med motstridiga rykten om Hamms gåtfulla, gäckande snorre; ena dagen gör han allt för att visa upp den. Nästa dag vill han bara bli plåtad från midjan och uppåt. Den globala snoppfeber Hamm orsakat har till och med blivit föremål för långa analyser
av ­”redan de gamla grekerna”-typ på kultursidor.
Jon Hamm försökte till en början hålla god min, men det är uppenbart att han börjat slakna. I podcasten The Nerdist snoppar han av ryktesspridarna: ”Jag använder kalsonger varje dag. Jag har aldrig inte använt kalsonger. … Jag har vänner med femåriga söner som ägnar sina snoppar mindre uppmärksamhet än internet bestämt sig för att ägna min. Det är barnsligt och löjligt.”

Jag kan förstå hans ståndpunkt. Uppmärksamheten är löjlig. Men Hamm har bara råkat ut för samma sak som tusentals av hans kollegor, med den enda skillnaden att de är kvinnor. Exempelvis hans Mad men-kollega Christina Hendricks, som är en av seriens bästa skådisar men mest uppmärksammas för sina bröst. Eller Anne Hathaway, som vann en Oscar för Les Miserables, men dagen efter var det hennes klänning som diskuterades världen över. Hade hon bh under? Såg man inte lite bröstvårta?
Tidigare i våras fick hon en papa­razzi­­kamera uppkörd i skrevet och fick sedan finna sig i att prata om sitt under­liv i intervjuer. För skådespelerskor har det här länge varit en del av paketet. Det är bara ovant att det handlar om just ett paket den här gången.

Mina möten är över. Stressen från gårdagen är ett minne blott, det är
i alla fall vad jag tror. För jag har
sovit på dunbolster, i nästan tio timmar, och ska nu njuta av en stillsam hotell-frukost. Solen har letat sig in i frukostmatsalen och det luktar nybakat bröd och espresso. Folk ler mot varandra.
– Morning, säger en dam och nickar.
– Morning, säger jag och sträcker mig efter en tallrik.
Så börjar plockandet. En liten gurkskiva här, några melonhalvor där. Ett hårdkokt ägg och en slev äggröra.
Det är så mysigt där i matsalen. Jag hör lugna stråkar ur någon högtalare, så tyst att jag nästan kan tro att musiken endast finns i mitt huvud. Allt är lugnt. Och inget kan rubba harmonin – tror jag. 
Det finns massor av tesorter och färskpressad juice. Ja, hela buffén är enorm och man har dukat med vita dukar, tjocka servetter och putsade bestick. 
Jag tar två morgontidningar till min plats och går bort till brödet. Det blir en grov fralla men så vill jag rosta en formfranska också. Det är en sån där brödrost som är som ett rullande band. Man lägger brödet på grillgallret och ser hur det sakta kryper genom ugnen tills det släpps ut på andra sidan, färdigrostat. Jag placerar mitt bröd i mitten men tänker inte stå och titta på medan mitt bröd blir gyllenbrunt. Jag vill disponera min lediga morgon effektivt.
Så jag plockar pålägg istället och hinner ta juice också. Sen går jag tillbaka till rosten. För att
hämta mitt bröd. Men en medelålders mycket välklädd herre hinner före mig.
– Morning, säger han till mig och ler vänligt.
Jag ska just svara ”good morning” när jag ser hur han ledigt plockar åt sig brödtången och fiskar upp min skiva ur rosten. Jag ser det som i slow motion. MITT bröd! Stråkarna har slutat spela. Jag ser rött. Känner för att slåss, kriga för min sak och kanske gråta. Herrn fortsätter le då han vänder sig från rosten med MITT PERFEKT ROSTADE BRÖD på SIN tallrik. Mitt blod rusar genom min kropp och ja, jag är rasande. Tusen alternativ strömmar genom min hjärna. Ska jag säga honom att man inte får ta andras bröd? Eller ska jag kanske skälla ut honom. Vem fan tror du att du är egentligen? Eller ska jag bli lite mer handgriplig? Kanske ska jag helt enkelt bara ta tillbaka brödet? Eller ska jag be personalen ställa allting till rätta?

Samtliga alternativ känns fullt rimliga.
Medan jag funderar får herrn en ilsken blick. En blick som hade dödat honom om jag bara haft förmågan. Jag ser en förvirring i hans ögon nu. Sen har han passerat. Jag står fastfrusen kvar, känner hur jag skakar. En sådan fruktansvärd orättvisa jag utsatts för! Jag går fram till rosten för att kasta in mitt andra rostbröd för dagen. Precis när jag gör det märker jag hur ännu ett rostbröd trillar ur rosten. Jag inser att det var mitt.
Behöver jag säga att jag känner mig dum? Jag menar, tänk om lättkränkta tokstollar som jag hade haft tillgång till vapen! Vilken skrämmande värld.