Förra året avslutade Christopher Nolan sin Batman-trilogi med The dark knight rises. Har någon trilogi någonsin blivit så unisont älskad? Den behandlades som filmernas motsvarighet till Jesu återkomst.

Det var ett genidrag av Nolan att göra Batman till en tragisk filmhjälte. För alltid sudda ut minnena av en lycraklädd kille med fiffiga vapen i verktygsbältet och tokroliga skurkfiender. Det fungerade. Det kändes logiskt. (Batmans föräldrar mördades inför hans ögon, och han använde arvet till att bekämpa brottslighet. Man kan förstå att han inte var någon munternisse.)

Och det låg helt rätt i tiden. Strax därefter genomgick James Bond och Kapten Kirk liknande förvandlingar i Casino royale och Star trek. Men nu ska jag erkänna det mest förbjudna. Jag tycker inte att Nolans Batman-filmer är det allra bästa som någonsin hänt mänskligheten. De första två var till exempel helt befriade från intressanta kvinnoroller. Och Christian Bales morranden och väsningar blev allt mer parodiska.

Nu har Nolan skakat nytt liv i Stålmannens gamla mantel. I Man of steel, som har premiär i sommar, har Superman fått samma ”gör om mig”-behandling som Batman. Trailern har spöklika körer, skådespelare som säger saker långsamt, regntunga skyar. Allt är väldigt gravallvarligt och grådaskigt.

”Vi behandlar inte Superman som om han vore en superhjälte, utan som om han vore verklig”, säger manusförfattaren David S. Goyer i filmtidningen Empire, och berättar om hur de brottats med frågor om hur gravitation och världspolitik påverkar Superman.

Jag blir inte direkt till mig i trikåerna. Jag vill inte tycka synd om Superman, en kille som fötts med oöverträffade superkrafter. Jag vill inte ha en realistisk förklaring till manteln, eller hur Lois Lane kan missa att Superman och Clark Kent är samma kille. Jag vill få en rush. Jag vill VILJA bli superhjälte. Och om Nolans första Batman-tolkning låg rätt i tiden, så känns hans Superman helt fel. Det har gått varvet runt nu.

Med Avengers kom humorn tillbaka till superhjältegenren, och med den filmen i färskt minne riskerar Superman att framstå som en självömkande, humorbefriad tråkmåns.

 

 

Innan jag släpper mina barns små händer, kikar jag snabbt över axeln för att kolla att kusten är klar. Året är 2002, vi bor i engelska Burnham-on-Sea, och ingen får se att jag låter Joel, 5, och Freja, 3, gå ensamma längs den lilla grusväg som leder till baksidan av vårt radhus, medan jag hastar hem på längans framsida för att möta dem i trädgården.  

De två lintottarna skuttar iväg med hoppsasteg, lyckliga över att få flyga fritt. Vi kommer att vara separerade i max fem minuter, men skulle mitt tilltag observeras, löper jag risken att bli polisanmäld, eller åtminstone få en påhälsning av socialen. 

Okej, jag överdriver något, men hade barnen haft en lekkamrat med sig, hade jag förvägrat dem äventyret. Ingen annan i mitt mammanätverk skulle komma på tanken att låta sina ungar promenera 150 meter helt på egen hand. Samhället är genomsyrat av skräck för barnkidnappningar, trots att det inte finns någon som helst statistik över att brittiska ungar skulle vara mer hotade än barn i Sverige.

Så varifrån kommer rädslan? Svaret hittar du på sidorna 28–35 i veckans Söndag. Där skriver Lennart Håård om paret Myra Hindley och Ian Brady, som i mitten av 1960-talet spred panik, inte bara i Storbritannien, utan i hela Europa. Under drygt två år rövade de bort fem barn, och utsatte dem för obeskrivliga övergrepp innan de torterade barnen till döds.

Än i dag, nästan 50 år efter dåden, får polisfotografierna av Hindley och Brady engelsmännen att skygga. Deras ansikten har blivit symboler för ren och skär ondska.

Skräcken lär sitta kvar i många år än och  – tyvärr –  frihetsberöva nya generationer brittiska barn. 

SÖTCHOCK!

Så här såg de ut, gullungarna. Freja var tre år och Joel fem.

 

För ett tag sen såg jag om 80-talskomedin Working girl. I en scen springer Melanie Griffith, en av decenniets sexsymboler, runt i raff-set. (FINNS det förresten ett ord som är mer 80-tal än ”raff-set”?) Min första reaktion kom raka vägen från ryggraden: Herregud, hon har ju en valk ovanför troskanten! Så chockerande! Så … tja, mänskligt! Och jag insåg hur hjärntvättad jag blivit. Det spelar ingen roll hur medveten jag försöker vara. Jag VET ju att dagens skönhetsideal är helt snedvridna, EGENTLIGEN, och jag hatar det. Men jag har ändå vant mig vid dem.

Och jag är inte ensam. Det finns en hel radda undersökningar som bevisar det självklara att filmer och tv-serier påverkar hur vi ser på kroppar, vad vi tror är normalt, eftersom vi matas med ”vardagliga” karaktärer spelade av skådisar som hårdtrimmats i drömfabriken. Det här gäller både män och kvinnor, men det är ju knappast någon tvekan om vilka som är mest exponerade. Och i romantiska komedier kan en man se ut hur som helst och ändå få den supermodellsnygga tjejen. Om vi någon gång får se en kvinnokropp med underhudsfett, eller en mage som inte är inåtbuktande, så är det meningen att vi ska skratta åt den. Eller värre. I den första Sex and the City-filmen har 50-åriga Samantha en valk på magen. Det här blir en stor källa till oro för alla. Hur mår egentligen Samantha, som låter sig förfalla så fruktansvärt? Vilken lättnad (i dubbel bemärkelse) när hon inser att hon ätit för att hon är olycklig i sitt förhållande! Kvinnor som inte är pinnsmala är ju olyckliga och har dålig karaktär.

Det är därför jag gillar Lena Dunhams omtalade sexscener i Girls, som sänds i SVT på tisdagar. Efter varje avsnitt slår nättrollen nästan knut på sina svansar i försöken att beskriva hur äcklade de är. Dunham har valkar. Och celluliter. Hennes bröst och rumpa hör hemma i en värld med gravitation. Och ändå har hon massor av sex. Utan kläder. Men hennes kropp är inte en komisk poäng. Hennes kropp bara ÄR. Och i början var det ovant, men jag har vant mig, och jag älskar det. Det är som ett motgift mot allt det andra.

Det är bara så sorgligt att det ska vara så revolutionerande.

 

Hej du moderna egoist, denna krönika­ är till dig!

Jaså, du är osäker, vem är en ­modern egoist? Okej, jag ska för­tydliga hur jag tänker. Förutsättningarna för att du ska kvala in är att du är smart, du vet hur man planerar en framtid. Du har någon form av jobb, bostad och kanske en bra utbildning i bagaget. Du är frisk, såklart. Och jag räknar med att du kan räkna. Naturligtvis vet du hur du ska ta hand om dig själv och du förväntar dig att andra ska göra samma sak. Det går inte att lura dig, du vet ju vad som är bra för just dig. Kanske struntar du också i att betala radio- och tv-licens. Pejlare är ju bluff och gratis är gott!

Nå, vad säger du? Kvalar du in? Fint. Men ropa inte hej. Här kommer nämligen det viktigaste för att du ska vara fullfjädrad. Du ska absolut INTE vara fackligt ansluten. Hell no! För du tycker att du kan göra bättre saker för de där hundralapp­arna som förbunden har mage att suga ur sina medlemmar. Dessutom har du ju redan jobb och du vet själv hur man förhandlar. Och internet finns för alla, här kan du ju enkelt hitta all information som just du behöver när du hamnar i lite trubbel på jobbet. Du är påläst helt enkelt, och tycker att det räcker att vara med i a-kassan (som är ditt sätt att säkra upp för eventuella sämre tider).

Då så. Nu vet du vad jag menar med modern egoist.

Om kriterierna ovan inte stämmer in på dig, vet du nu att du INTE kvalar in och kan härmed ­sluta läsa – eftersom du inte kommer ha behållning av det jag har att säga.

Så! Hej igen, nu när vi alltså båda två konstaterat vem du är. Du ser dig själv som smart och du gillar tanken på att vara ekonomisk och du är inte med i något fackförbund. Hepp! Ett stort grattis till dig. Du tjänar ju massor av hundralappar varje år. Och jag måste även säga grattis, eftersom du ju bor i Sverige där tidigare generationers fackligt anslutna redan slitit för hyfsade arbets­­för­hållanden.

Grattis, du slipper springa på en massa möten och ta del av jobbig information. För vem orkar höra talas om besparingar, chefsbonusar och sämre arbetstider? Inte du. Det som är så himla bra är att på ditt företag finns en liten fackligt ­ansluten grupp som tar del av allt det där ändå. Och du räknar med att fördelar som gäller ­fackets medlemmar kommer att spilla över på dig. Så jävla smart!

Det här med att vara solidarisk skiter du i. Skönt! Men innan du får mitt sista grattis vill jag ställa några frågor:Hur tror du att det skulle vara på just din ­arbetsplats om det inte fanns någon fackförening alls? Om INGEN var ansluten?

Och vad skulle hända med våra demokratiska rättigheter om vi struntade i att ta till vara dem?

Jag ber dig att kika lite på länder där det är ­förbjudet att vara fackligt anställd. Ta fram en kartbok och peka lite på måfå. Kanske landar ditt pekfinger på ditt favoritresmål i Asien. ­Titta lite på hur arbetsvillkoren är där!

Slutligen: Tror du att, bara för att vi haft det okej i Sverige i ett halvt sekel, vi kan slappna av? Gör du det, får du här min sista gratulation:

Grattis, moderna egoist, för att du är så satans naiv!

Min väninna tittar upp från sin lunchtallrik och konstaterar krasst:

– Du tror att din bästa tid är nu, men vänta bara! 

Hon är tio år äldre än jag, har tre barn som lämnat boet och ett som är flygfärdigt. Och, till skillnad från många andra kvinnor i samma ålder, tycker hon att 57 är ett alldeles förträffligt antal år att fylla och det syns. Hon är oförskämt snygg, har välmanikyrerade naglar och flott frissa. Det är uppenbart att hon har både tiden och pengarna att ta hand om sig. Inte nog med det, hon avslöjar att hennes och makens sexliv är bättre än någonsin. Hon lutar sig närmare och blinkar förföriskt: 

Fredagsmys i all ära. Men hos oss gäller tisdagslyx. Då dukar min man och jag fint, äter extra gott med lite rött i vinglasen och vi sitter framför tända ljus och sprakande brasa. Någon kanske undrar vad vi pratar om då vi äntligen spenderar lite barnfri tid tillsammans. Hamnar vi i några intressanta­ diskussioner tro? Nej. Vi säger inget till varandra, eftersom vi har viktigare saker för oss.

Vi sitter alldeles saliga bredvid varandra med full fokus på datorn och det senaste avsnittet av amerikanska The Bachelor. Ja – min man har med lite trix och fix löst så att vi lagligt kan följa amerikansk tv via datorn. Ja, igen – just The Bache­lor är vår absoluta tv-favorit. Och jo, vi snackar faktiskt om det där plastiga programmet där en ung, stilig och framgångsrik ungkarl dejtar vackra kvinnor som han hjärtlöst väljer och vrakar bland. Programmet är en dokusåpa och människorna söker på riktigt lyckan framför närgångna kameror. I första programmet är kvinnorna tjugo. Efter bara några minuter ­delar bachelorn ut rosor till de tio som han vill ha kvar. Målet med serien är uttalat, vår bachelor ska förhoppningsvis gå ner på knä framför en av dessa kvinnor. Happy ending, för i alla fall en.

 

Allt är snyggt. Deltagarna är ofta vältaliga. Och så dessa miljöer …Vi får följa med på en fantastisk jordenruntresa. Det handlar om ­helikopterturer, privatplan, tropiska stränder, middagar på höghustak och avstängda nöjesfält. Det är sjuka nivåer på dejterna, som självklart skulle vara omöjliga om det inte vore för tv. Hux flux bjuds det privatkonsert med självaste Dolly ­Parton.

Ibland måste kvinnorna tävla för extra tid med drömprinsen. Tv-kanalen gör alltså allt för att tjejerna ska falla som furor. Och det gör de. Sen finns det såklart tillräckligt många krokben för att kvinnorna ska börja tjafsa med varandra ­under resans gång. Vi, de gapande gamarna i tv-sofforna, hålls på helspänn.

I näst sista programmet träffar ungkarlen de återstående fyra kvinnornas familjer. Han ber flera fäder om dotterns hand, så att han fritt ska kunna fria till vem som helst. Han pussar och hånglar med samtliga vid det här laget och klagar­ på att han förälskat sig i flera samtidigt. Klas och jag tar en sipp rödvin och viskar förskräckta: Men herregud, VEM ska han välja?

I finalen är det bara två kvinnor kvar. Och med den sista rosen följer en diamantring värd etthundratusen. Sen, om relationen håller, filmar tv-bolaget parets bröllop. Sponsrat och så svullet som anstår ett amerikanskt tv-bröllop.

Ibland är det en bachelor, nästa säsong är det en bachelorette, alltid samma sak. Vi har följt detta spektakel i många år nu. Intellektet ropar såklart att detta är skräp. Att det är ett hjärtlöst program som inte skulle finnas om det inte vore för oss som tittar. Men vi är fast i dramatiken, i romantiken. Vi sitter stabilt i producenternas klor, hungrande efter hångel och ­tårar. Nu pirrar det i magen av längtan, bara två dagar kvar till nästa rosceremoni!

På söndag kan nioåriga Quvenzhané Wallis bli den yngsta som någonsin vinner en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll. Hon var bara sex år gammal när hon spelade den nominerade rollen i Beasts of the southern wild. Wallis har sagt i intervjuer att hon inte är helt säker på vad en Oscar är, men nomineringen får henne att känna sig ”glad och speciell”. Härnäst ska hon spela in kostymdrama mot Brad Pitt och Michael Fassbender, och det ryktas att hon fått huvudrollen i en ny filmversion av musikalen Annie.

Alla älskar Wallis. Och vet ni, jag tycker också att hon är hur söt som helst. Men jag ser också att hon riskerar att förvandlas till en av Hollywoods alla urläskiga barnstjärnor. Jag får på riktigt myrkrypningar av att se dem visa tandgluggarna i talkshow-fåtöljer, så lillgamla att det känns som om de bara SPELAR barn. Nu berättar Wallis i tidningsintervjuer om fester som hållits till hennes ära och diskuterar vad hon ska ha på sig på Oscargalan. Hon ombeds av Teen Vogue att ge goda råd till tonåringar med karriärdrömmar fastän hon själv har flera år kvar till tonåren. Wallis kanske har hur kul som helst just nu. Jag hoppas det. Men vi vet alla hur det går för ett skrämmande stort antal barnstjärnor när de växer upp. Ju mer framgångsrika de är, desto högre blir fallet.

 

Jag vill inte låta som Krösamaja. Men hur skulle det kännas att nå toppen av sin karriär som nioåring, för ett jobb man gjorde när man var sex? Det är otroligt konstigt att Oscars-nominera barn. Vissa barn är absolut bättre än andra på film, men det handlar om hur bra fantasi och inlevelseförmåga de har, och hur bra regissören och motspelarna är på att handskas med ungar. Det är inte för att de behärskar yrket; skådespeleri ÄR mer än att bara låtsas lite framför kameran. Det känns inte helt rättvist mot någon av de inblandade att låta ett barn tävla på samma villkor som de andra nominerade. Däremot har det funnits en specialstatyett som då och då delades ut till barnskådisar. Shirley Temple vann den första 1934, och ytterligare elva delades ut fram till 1960. Så om det känns som ett måste att dela ut Oscars till barn, ge dem åtminstone en egen.

 

Från Malmö i söder till Skellefteå i norr. Sedan första veckan i februari är jag ute på turné med landets största underhållningshändelse: Melodifestivalen. Nu när jag tillfälligt lever i detta jättearrangemang kan jag inte låta bli att tänka på hur festivalen förändrats. När jag ser kilometerlånga kablar som tvinnade ormar runt den gigantiska scenen minns jag hur det var för tolv år sedan.

Jag och producenten kallade oss ”Agent 007” och ”Lilla James” när vi bokade hemligt lunch­möte på en anspråkslös krog i Växjö. Jag hade ­endast en vecka tidigare fått erbjudandet att som yngsta programledare någonsin hålla i trådarna för Melodifestivalen 2001. Det kändes minst sagt overkligt. Programmet var ju så stort. Medan jag valde i menyn berättade producenten att SVT ville föryngra, man ville göra programmet ungdomligt och så kom jag in i bilden. Jag hade svårt att koncentrera mig. Hade de verkligen frågat just MIG? Vi mumsade i oss en varsin ­”dagens husman”. Melodifestivalen 2001 skulle spraka. Programmet skulle bli svullet stort. Vi gjorde ett tappert försök. En scen av vatten och mycket färg. Men nu vet jag att vi då inte visste vad STORT var.

År 2001 var det bara en Melodifestival, inga deltävlingar och inga turnéer. Budgeten var en helt annan. Trots att programmet även då var årets mest sedda tv-program hade vi inte råd med några kostymbyten. Jag öppnade med en rosa jacka som jag tog av mig under snabbreprisen för att ge illusion av ett klädbyte. Min programledarkollega Henrik Olsson och jag jobbade i redaktionen men fick bara en liten bråkdel av det arvode som dagens programledare får. Vi sände från Malmö Musikteater med cirka 1 500 publikplaster. Att jämföra med Friends Arenas 30 000.

Då vi 2001 samlade namnen på de som jobbade med produktionen rymdes de på några A4. I dag är teamlistan tjock som en pocketbok. Och när man gör ett nedslag i arenan timmarna före programstart är det som att kolla på tomtarnas julverkstad. I matsalen serverar någon frukt och godis i skålar. I en barack utanför skriver ett gäng ut backstagepass. Nere i arenan ­sopas scengolvet medan bord ställs ut i ”green room”. Kostymörer ångstryker kavajer och en webbredaktion spottar ut ny information till ­fansen hela tiden.

Programledarna har stora härliga, privata ­loger, för att de ska kunna förbereda sig ordentligt. Regissören filar på skämt, peppar och putsar till manus. En assistent fixar snygga manuskort. Koreografen repeterar med dansarna. En vakt vaktar ingången till sminket och en annan bevakar draperiet bakom scenen. Alla vet EXAKT vad de ska göra. Många av dessa yrken var ej ­representerade 2001, utan har liksom dykt upp längs vägen. Visst går det fel ibland. Men då ­jobbas det ännu hårdare. Christer Björkman vill underhålla. Det ville vi också 2001. Det är bara det att han vet hur man gör.

Folk älskar att klaga på Melodifestivalen. Det hör såklart till. Jag må vara aningen partisk, men programmet i dag har rikets mest inoljade och proffsiga redaktion. Och det märks: Melodi­festivalen var INTE bättre förr!

Är den unge mannen våldsbenägen, eller bör jag göra min medborgerliga plikt och ge honom en uppsträckning? Efter ett par sekunders tvekan har jag gjort riskbedömningen att killen, som just nu står och pinkar på vår husvägg, inte kommer att lappa till mig. Händerna är ju upptagna med annat.

Därför säger jag strängt:
– Ursäkta! Vi bor faktiskt här!
Grabben hoppar till, kikar över axeln:
– Åh fan. Sorry!
– Dessutom finns det ju miljarders träd att pricka strålen med! skäller jag och gör en indignerad gest ut mot den ytterst pinkvänliga parken framför vår husfasad.

Snubben lommar skamset i väg, medan min blick bränner honom i ryggen. Där fick han! tänker jag, medan jag knappar in portkoden och tar hissen upp till femte våningen, nöjd över att inte ha duckat. Nej, jag röt ifrån, jag. Gjorde en arg tant-gärning.

Jag sträcker på mig och berättar stolt för mina ungdomar om mitt civilkurage. Tonåringarna kontrar med att de hellre hade käkat upp de frysta hundbajskorvarna i nämnda park än varit i närheten av mig och den utskällda ynglingen. Men, det är ju naturligt. De har 30 år kvar till tantstatus.
Stackarna.

Hur mycket tant är du? Gör tanttestet på sidorna 36–37 så får du veta. Själv skrapade jag ihop 18 poäng, vilket kvalificerar mig som ”megatant”. 

Och det är ju inte så illa pinkat!

Hon hade silkeslena öron och en blick som fick oss att smälta. Visserligen hade jag ­mina ­dubier. Stamtavlan var synnerligen mixad, Leijas gener rymde åtta olika jaktraser, men ”det skulle nog gå bra”, trodde min man, Dan. Att hon var en ettårig omplaceringshund (ägaren hade inte pallat hennes tempo), borde inte heller vara något ­besvär. Vi var ju en barnfamilj, full med energi.

Så Leija skuttade in i vår flock och vi bedårades, trots att pälsyrvädret varken lärt sig gå fint eller komma till­baka på
kommando. Hon hade bott på landet, sprungit lös på en hästgård strax
utanför Sala, haft fri tillgång till både ­fodersäck och skog.

Vi gjorde vårt bästa. Körde tuffa pass med koppel­träning och inkallningsövningar. Dans väckarklocka ringde klockan fem, så att han skulle hinna motionera henne före jobbet. Barnen promenerade henne på lunchrasterna och kastade boll efter skolan. Men hon stack vid minsta rådjursvittring och vi bad tysta böner om att ­hon skulle återvända. För det Leija var avlad för, det som hennes dna skrek efter, kunde vi inte ge henne: Jakt.

Vi gav upp efter tre utmattande månader. Insåg att vi aldrig skulle
kunna ha Leija lös, och att tvinga en så vacker ­varelse och duktig
jägare till ett liv i koppel kändes helt fel.Vi körde tillbaka till byn utanför Sala och tog adjö medan ögonen svämmade över av tårar.

Så innan du faller för en bedjande blick på Blocket, läs sidorna
36–40, där du får veta ­vilken hund­sort som är rätt för dina behov.
Tre år efter Leijafadäsen gjorde vi ordentlig ras­research, vilket
resulterade i den ljuvliga familjemedlemmen Monty, en smäcker whippet
med extremmilt kynne. En helrätt jycke.
För vår familj.

Voff! Här är han, underverket. Mysige Monty, bäst i världen! Och han gillar att sova. På många olika sätt. Här följer en liten bildkavalkad!