På tisdag visar SVT första avsnittet av serien Girls. Fyra tjejkompisar försöker hitta sig själva, drömjobbet och drömkillen i New York. Huvudpersonen är skribent. En annan jobbar på galleri. Och en har jättemycket sex. Känns konceptet igen? Japp, det låter precis som Sex and the city. Fast Girls är snarare raka motsatsen.

Girls skapades av 26-åriga Lena Dunham som också spelar huvudrollen, och har på kort tid blivit mycket mer än en tv-serie. Den har blivit ett samtidsfenomen som analyseras på bloggar, kultursidor och i veckotidningar (något den också har gemensamt med Sex and the city). Jag var trött på Girls långt innan jag sett första avsnittet. Jag var till och med
beredd att hata den. Men när jag väl bänkat mig blev det precis tvärt om.

Det är 15 år sen Sex and the city hade premiär. Den låg så rätt i tiden då. Och när serien var bra var den fantastisk. Men det bästa sättet att förklara varför jag gillar Girls är ändå att förklara varför den INTE är lik Sex and the city.

Tjejerna i Girls har inte lyckade karriärer. De har fullt upp med att lyckas behålla ens sina skitjobb. De har inte råd att köpa dyra märkesskor, och deras klänningar kostar inte en halv årslön. De bor tillsammans i halvskruttiga små lägenheter. Ibland har de tråkiga hemmakvällar, för de har inte alltid tid, råd eller ork att vara ute. De har inte perfekta hår. Och medan Sex and the City var en enda lång rad bruncher, middagar och drinkar utan att någon gick upp ett gram, så är Lena Dunhams huvudperson, Hannah, lite småtjock.

Men, som Hannah säger i första avsnittet, så har hon mer akuta problem att tänka på än sin vikt. Och medan Carrie Bradshaw hade sex med bh:n på, så har Hannah det utan en tråd på kroppen. Och det är massor av sex

i Girls. Smutsigt, klumpigt, hårt, kul, hett, misslyckat, trovärdigt. Det här är definitivt inte en serie du vill se med dina föräldrar.

Men den tydligaste skillnaden mellan serierna märks redan i första avsnittet, när vi träffar oskulden Shoshanna, som är besatt av Sex and the city och känner igen sig mest i Carrie. Men Carrie tittade aldrig på tv. Hon var alldeles för upptagen av sitt ständigt fantastiska liv. Om Sex and the city var verklighetsflykten, så är Girls igenkänningen.

Det som inte får hända händer mig mest hela tiden. Senast i går vid ­frukost. Jag har just hämtat apelsinjuicen då min treåriga dotter säger:
– Titta mamma, du har en bebis i magen.
– Nej, det har jag inte.
– Jo, din mage är ju så stooooor! Min dotter tindrar med ögonen tills jag förklarat att jag inte alls är gravid.
– Min mage är lite trasig på mitten bara, säger jag. Det är därför magen är så stor och jag ser ut att ha en bebis där. Min dotter ser besviken ut. Hon hade velat ha ett småsyskon till.

Jag har fått frågan av flera. Oftast i form av små konstateranden eller gratulationer.
– Aha, du ska alltså ha igen. Kul!
Jag blir inte upprörd och känner mig inte förolämpad. Inte längre. Jag vet ju att jag faktiskt ser gravid ut. Jag ser så där gravid ut som man gör i femte eller sjätte månaden. Då folk ser min putmage tar de för givet att jag, som i övrigt är rätt liten, är långt gånget gravid. Därför vågar de fråga. Det jobbiga med dessa frågor är att jag vet att jag generar min omgivning då jag säger som det är:
– Nej, jag är faktiskt inte gravid. Jag har en ­skada som kallas diastas recti. Alltså delade ­magmuskler, efter min andra graviditet.

Jag har börjat klä mig i långa halsdukar som täcker magen. Eller så håller jag väskan över ­magen, för att folk ska slippa se. Jag har skrivit om det förut. Mitt i min stenhårda mage finns alltså en grop utan skyddande muskler. Denna grop är omöjlig att träna ihop. Plankan hjälper ej och sit ups är inte längre möjligt, eftersom bukmusklerna inte funkar. Jag har fått ont i ryggen sedan skadan. Så ont att jag ibland behöver ändra min andning. Under bokmässan tvingades jag käka värktabletter för att orka jobba. ­Eftersom jag är en före detta ­balettdansös som ­känner min elittränade kropp, vet jag att ­ryggontet kommer sig av att magen är paj. Ni ­fattar, det blir en ond cirkel. Ingen träning – mer ont.

Och att dansa eller koreografera är nu helt omöjligt. En stark mage är så central i dansen att min kropp inte kan hänga med. En stor sorg och saknad.­ Putet kan jag tillfälligt trolla bort. Under mina klänningar under Melodifestivalen bär jag en korsett som jobbar som på krinolinernas tid. Att ­bära en sådan korsett är såklart plågsam och inget jag rekommenderar för matsmältningen. Men att tukta lilla magen så strängt är ett måste ibland i mitt jobb. Annars kanske jag finner bilder av mig själv i gravidtidningar – utan att vara gravid. Det finns kvinnor som opererat sina delade magmuskler. Ett nät sys då in i buken och musklerna tvingas på så sätt ihop till normalläge. Kalla mig gärna svag. ­Eller ytlig. Men jag mår jättedåligt av detta. Både fysiskt och psykiskt. Efter ett halvårs utredning har jag nu fått besked, landstinget vill inte operera.­ Så nu samlar jag till en bukoperation i privat regi. Jag samlar mod och pengar. Jag skulle känna mig tryggast på ett ­riktigt sjukhus. Men den statliga sjukvården vill inte bekosta magar som skadats efter graviditeter. Och i den privata sektorn får man hosta upp ­cirka 80 000 kronor. ­­

Så först får jag sprätta upp ­madrassen. Sedan magen.

Ja, visst ska hon leva, jag visst ska hon leva. Ja, visst ska hon leva uti hundrade år!
Jag ler då jag hör den alldeles för ljusa och lite falska sången. Vänner och familj står runt mig med blandade röstresurser. Alla klämmer i lite extra i HUNDRADE år, som för att betona det tokiga i att utlova hundra år. Det är tänkt att vara trösterika rader för en som önskar leva länge. Och det gör jag. Jag vill leva. Jättelänge. Men för mig förslår inte hundra år. Om jag fick önska skulle jag bli mycket äldre.

Den främsta anledningen till att jag vill bli riktigt gammal är att jag är så otroligt nyfiken. Jag vill ju veta hur det blir med allt. Jag vill veta vad det blir av mina barn. Vill se mina barnbarn växa upp. Och jag vill möta mina barnbarnsbarn. Men jag nöjer mig inte med det. Jag vill även se hur mina barnbarnsbarn utvecklas. Och så jag vill se deras avkommor. Kommer någon få mina­ krokiga fingrar och hur många ska ärva min överböjliga rygg?
Min nyfikenhet stannar förstås inte vid familjen.­ Jag vill se vad som händer med världen. Vilka stormakter har vi i framtidens sköte? Hur ska vår värld hantera ekonomin? Ska vi fortsätta se den som religion? Och klimatet? Jag funderar mycket på kommande uppfinningar. Vad blir det nya internet? Vad kommer vara möjligt i fram­tiden? Läsa tankar? Käka hamburgare med noll kalorier? Eller vad? Och hur blir det, kommer vi att finna svar på livets och universums gåta? ­Antagligen inte. Men kanske …
Jag tycker döden är så hemskt tråkig. Hur kan jag vara så säker på att det är trist, kanske du ­tänker. Jo, jag betraktar nämligen mig själv som död innan jag föddes. Alltså, allt innan 1976 är tråkigt. Jag var ju inte där. Eftersom jag ännu inte fanns var jag… ja, död. Och det var skittrist. Jag längtar inte tillbaka till åren innan 1976. Bara tanken på att det ska bli så igen ger mig ångest.

Givetvis följer jag med spänning alla nya forskningsrön som visar att vi väntas leva allt längre. Fler och fler kommer att få uppleva sin hundraårsdag. Wow, tänker jag. Förutsatt att man får vara en frisk gamling förstås. Och förutsatt att ens pensionsfonder och orange kuvert inte ­placerat en i en rännsten på gatan.
Om jag fick välja när jag ska dö hade jag landat på tvåhundra år, sisådär. De sista 125 åren ska ­levas i en pigg sjuttiofemårings kropp. Sjuttiofem känns lagom eftersom jag önskar vara förbi den värsta rynkpaniken när mina steg mot slutet tas. Och om jag har 125 år på mig att förbereda mig för livets slut, genom härliga pensionärsaktivi­teter, tror jag att jag kommer hinna bli mätt.

Så kära släkt och vänner, jag vet ju att ni läser mina krönikor. Nästa gång ni sjunger för mig kan ni väl ändra lite i sången. Falsksången kan ni behålla. Men snälla sjung: ”Ja visst ska hon leva uti tvåhundrade år”.

2012 var ett fesljummet år för listpopen, men 2013 blir super­stjärnornas år. Lady Gaga, David Bowie, Justin Timberlake, Britney­ Spears, Katy Perry, Eminem och Cher släpper nya skivor. Alla lär dock få hosta i dammolnet efter stridsvagnen Beyoncé.­ Kolla bara listan nedan, och inse att motstånd är meningslöst.

Hon började året med en skräll. Herrmagasinet GQ utsåg henne till millenniets sexigaste kvinna, och hon poserar glatt i småbyxor på omslaget. Men det var intervjun som väckte mest uppmärksamhet. För här passade Beyoncé på att kasta ut citat som: ”Jämställdhet är en myt, och av nån anledning godtar alla att kvinnor inte tjänar lika mycket som män … Pengar ger män makten att ­bestämma vad som är värdefullt och vad som är sexigt. Män definierar vad som är feminint. Det är idiotiskt.”
Och så var debatten i full gång. Kan man verkligen säga sånt och samtidigt vara sexig på bild i en tidning för män? Det är väl ändå dubbel­moral? Jag vet inte. Kanske var det snarare ett genidrag. Jag vet däremot att jag för första gången är intresserad av Beyoncé.
Jag menar, jag har älskat henne som artist sedan Destiny’s Child-eran, men hon är så övermänskligt fulländad att jag inte ens varit säker på att hon är en människa. Perfekt och polerad har hon aktat sig för kontroverser, och aldrig pladdrat om privatlivet. Urtråkigt. Men nu bloggar hon, instagrammar, och släpper en dokumentär med sina ­privata videodagböcker.

I GQ säger Beyoncé att hela hennes liv kretsat runt ett enda mål: att innan hon fyllde 30 ha makten att göra allt hon ville. Likt en elitidrottare studerar hon noggrant sina konsertfilmer för att se hur hon kan bli ännu bättre. Varenda bild som tagits på henne granskas och förvaras i ett noggrant tempererat arkiv. Beyoncés privata filmteam har sedan 2005 ­dokumenterat hennes liv i upp till 16 timmar per dag.
Undra på att hon inte verkat så spännande som person; hon kanske inte har haft tid att skaffa åsikter om något annat än sig själv. Men nu har hon nått sitt mål; i GQ säger hon att hon har så mycket makt att hon inte ens kan greppa det. Och om 2013 är året då hon börjar släppa lite på ­kontrollen, så är jag helt med på tåget.

Så varför blir vi ”äkta” veckotidning? Jo, dels för att ni läsare ofta hör av er och vill köpa tidningen under veckan, och dels för att det 84-sidiga innehållet ju håller i sju dagar. Minst. Därför känner vi att det är slöseri att plocka bort magasinet ur tidningsställen efter bara två dygn.

Som vanligt är vi nyfikna på vad du tycker om Söndag. Mejla oss med synpunkter, reportagetips, ris och ros. Självklart går det att posta ett brev till oss också. Båda adresserna finns längst ner till vänster på den här sidan.

Vill du hänga med bakom kulisserna på vår redaktion? Gilla oss på Facebook: facebook.com/aftonbladet.sondag, så får du förhandsinformation om kommande nummer, chans till fina priser i våra tävlingar, och också veta mer om oss som gör Söndag varje vecka.
För tillfället är det ämnet husdjur som diskuteras under varje fikarast. Följer du oss på Fejan vet du att Gunilla just blivit lycklig ägare till en tjusig abessinierhona, och att kattsnacket smittar, för nu går Veronica också i skaffa kisse-tankar (ivrigt påhejad av Hanna Hallin) och kräver att Söndag ska göra den ultimata ”Så väljer du katt”-guiden.

Tips på hur du hittar rätt i hunddjungeln får du redan i nästa nummer och ni som känner mig vet att för mig finns bara en ras.
Vilken? Spana in vår Facebooksida och mejla svaret, så har du chansen att vinna en överraskning.
Tills dess: Ha det gott!
Hela veckan.

 Tjoho 1! Är Söndag slut i butik? Klicka här: Köp senaste numret av Söndag och få det direkt hem i brevlådan för endast 19 kr! 

 Tjoho 2! Netflix. Jag knarkar just nu tv-serien ”Prison break” och har ”Breaking bad” på vänt. 

Scientologerna har haft ett starkt fäste i Hollywood ända sedan grundaren, scifi-författaren L Ron Hubbard, uppvaktade filmstjärnor som Gloria Swanson. Men kanske är de kända språkrören till mer skada än nytta för scientologin nu. Den senaste tiden är de levande reklamtavlorna snarare avskräckande exempel, som synes på listan här intill. Den största smällen är Tom Cruises och Katie Holmes skilsmässa. Bilden som växt fram i media har varit tydlig; Katie har lyckats fly med Suri från en maffialiknande rörelse som utnyttjar sina medlemmar hänsynslöst och håller dem i schack med skrämseltaktik och hjärntvätt, förföljer avhoppare och försöker tysta alla kritiska röster med hot om stämning.

Det är inte bara kändisarna som ligger scientologin till last. Internet är deras värsta fiende. Inte nog med att avhoppare berättar om fasansfulla förhållanden bakom kulisserna. De avslöjar också själva kärnan i scientologin, som medlemmarna inte får tillgång till förrän de uppnår de högsta (mest hjärntvättade?) nivåerna. Det är svårt att tänka sig att någon skulle söka sig till scientologin efter att ha läst Wikipedia-artikeln om den intergalaktiske härskaren Xenu, som slängde utomjordingar i vulkaner, sprängde dem med vätebomber och fångade deras själar. Pinfärska boken Going clear, av den Pulitzer-belönade Lawrence Wright som intervjuat över 200 avhoppare, trycks i jätteupplaga och lär bli ytterligare ett dråpslag.

Men det är Tom och Katie och John och Lisa-Marie och de andra vi kan tacka för att scientologins hemligheter till slut avslöjas. Det finns massor av sekter som aldrig granskas i media. Det är kopplingen till Hollywood som gjort scientologerna intressanta. Det vore ironiskt om just det som gjorde scientologerna så framgångsrika också blev deras fall. Och det är ironiskt att själva rörelsen just nu beter sig precis som en Hollywood-diva på dekis: de skriker argt över den ovälkomna uppmärksamheten, fastän de själva så hungrigt sökte rampljuset.

Och eftersom jag och min make försöker välja lågprisflyg, löser det där sig per automatik. Det gäller, som bekant, att få ner allt ett i varsitt handbagage för att det ska vara värt krånglet att boarda bolag som Ryanair.

Om Gry Forssell bokar billigt, vet jag inte, men ett riktigt packningsproffs, det är hon, och på sidorna 20–25 visar hon vilka favoritplagg hon tar med i sin kappsäck.

För Gry, som jobbar jämt, reser ofta, både privat och i tjänsten, och jag fattar inte att hon pallar. Själv är jag måttligt förtjust i stuvande och transporterande. Jag gillar att upptäcka nya länder och miljöer, men är urless på ställtider i incheckningsköer och väntar ivrigt på lanseringen av appen Beam Me Up. Tänk er: ”Swosch”. Från Stockholm till Mallis på några sekunder!

Jag är dessutom så trist att jag tycker att det bästa med att resa bort är att komma hem. Att sätta husnyckeln i låset, inventera kylskåpet, bläddra igenom posthögen och somna med huvudet på egen kudde är en känsla som slår alla utlandsäventyr.

För nog är det ofta som den irländske författaren George Moore (1873-1958) utryckte det: ”Man reser världen runt i jakt på det man önskar, och hittar det när man kommer hem”?

BÄST! Restaurang 19 glas på Stora Nygatan i Gamla stan. Finkrog med fantastisk mat och personlig service.

PEST! Att vi är mer än halvvägs in i Gardells och Rheborgs briljanta tv-serie Allt faller. Love it.

Det är härligt, härligt men farligt, farligt att träffa sina idoler. Ibland visar de sig vara riktiga rövhål, och sen är allt förstört. Det var precis tvärtom när jag i november fick chansen att fika en hel timme med Robert Engels. Namnet kanske inte säger dig något, men han ingick i kärngruppen bakom Twin Peaks, den nyskapande tv-serien från 1990. Engels skrev också den underskattade filmen Fire walk with me, om Laura Palmers sista dagar. Det var en fantastisk timme. Jag ser på bilderna som togs att jag tindrar med ögonen precis så hänfört som föräldrar drömmer om att deras barn ska göra på julafton (ärligt talat ser jag ganska galen ut, men jag föredrar julafton-liknelsen.) Och trots att det snart är 25 år sedan Engels jobbade med Twin Peaks tyckte han fortfarande om att prata om det. Han svarade inte bara artigt, utan engagerat, på mina frågor och åt lydigt upp den enorma kanelbullen jag bjöd på. Mest sympatiskt av allt var kanske hans inställning till alla seriens gåtor: Om du tror att du vet svaret på något, om det känns rätt för dig, då är det rätt. Skaparna har inte tolkningsföreträde.

Jag frågade Engels om Twin Peaks någonsin kommer att återuppstå, nu när tv-bolagen vill skaka nytt liv i varenda gammal kultserie. Twin Peaks känns ju som en självskriven kandidat, men en ny version skulle lätt bli en katastrof i fel händer. Engels lugnade mig med att det vore omöjligt om inte skaparna David Lynch och Mark Frost godkände det.

Nu ryktas det att det är just vad som pågår. Lynch sägs ha möten med NBC om en tredje säsong av serien. Den ska utspelas i nutid, och han vill ha med så många som möjligt av originalskådespelarna.

Frost har tidigare berättat i SciFi Now om att de då och då pratar om att återuppliva serien: ”Om vi bestämmer oss för att gå vidare har vi en rik källa att ösa ur”. Andra säsongen av Twin Peaks hade definitivt sina svackor. Tv-bolaget tvingade fram ett hastigt avslöjande av vem som mördade Laura Palmer. Efter det tappade serien styrseln, och den hade just börjat hitta formen igen när den lades ner. Det kanske är på tiden att återvända? Särskilt som ju Laura säger till agent Cooper, sista gången de träffas: ”Vi ses igen om 25 år”.

Det är bara ett par år kvar nu…

Om ett par veckor rullar landets största underhållningsprogram igång. Och just nu förbereds det för fullt. För tre minuter i rutan. Tre minuter som kan förändra liv. Att slå igenom i Melodifestivalen är en fantastisk skjuts ut i nöjesbranschen. En comeback sitter ­inte heller fel. Trettio­två artister håller just nu på och solduschar sig, bokar frisörtid, syr in eller släpper ut scenkostymen eller går in ett par vansinnigt glittriga pjuck hemma på parketten. Alla artister är olika. Alla har olika drömmar inför sin medverkan. Men en sak har de gemensamt; de vill såklart bli älskade och allra helst vill de vinna.

Vi kommer att få se fantastiska nummer. Vi kommer att få uppleva succéer. Men vi kommer även bevittna fiaskon. Det här är en sång för alla dom som aldrig kommer slå igenom.

Året var 1999. Jag och mina ­gamla skolkamrater hade startat en grupp. Vi kallade oss Ai. Med samma uttal som engelska öga, men samma innebörd som japanskans kärlek.

Vi hade under ett par år spelat in demos. Dels med låtskrivarna Hasse Andersson och Niklas Pettersson i Göteborg. Och även med en kille vid namn Anders Bagge som tillsammans med ­Andreas Carlsson skrev låtar i Stockholm. Alla i gruppen kunde inte sjunga jättebra. Jag har ju en röst som gör sig bäst i väsande läge. Men vi hade två finfina sångerskor och en hel del danstalang i vår grupp så intresse fanns för oss. Två skivbolag var på hugget och vi visste inte vilket av dem vi skulle välja. Men någon gång under senhösten 1998 hade Stefan Bergh, ni vet han som skrev Fångad av en stormvind med en viss Carola, kommit med i Melodifestivalen. Han frågade om vi ville framföra hanns låt Bilder av dig. Såklart att vi ville! I samma sekund som vi tackade ja väcktes ett hopp. Tänk om vi skulle vinna. Jag menar vi hade ju i alla fall tio procents chans, typ. Och tänk om vi skulle vinna hela tjottaballongen! Ett genombrott som … eh ja tanken fanns genant nog där … ABBA! I en 22-årings hjärna var allt möjligt. Tydligen även i en reporters på Aftonbladet. Han trodde faktiskt att vi skulle vinna och tryckte till och med upp fejklöp med oss som segrare för att i förväg ta en vinnarbild av oss, för att få till en smidig publicering när vi väl vunnit.

Tjoho, livet var verkligen ­rosa! Jätterosa och hoppfullt ända tills Charlotte Nilsson vann. Och det gjorde hon med god maginal. Vi fick EN tolvpoängare men inte så mycket mer och slutade näst sist.

Efteråt var det kaos, kring Charlotte. Vi blev lämnade ifred. När jag lämnade arenan minns jag bara hur mitt tunga löshår gjorde hårbotten ömt. Jag tvingade mig att le och säga att ”Herregud, det här med Melodifestivalen var bara en kuuuul grej”. Men på mitt hotellrum den kvällen grät jag då jag lossade löshåret. Jag grät inte för att hela skallen kändes som ett blåmärke. Jag grät för att vi inte blivit nya ABBA!

Så mina tankar går dessa uppladdningsveckor till alla dom som kommer komma sist. Till dom som kommer att lipa som jag gjorde när strålkastarna slocknat.

Åsa, Anna-Karin, Sofie och jag. En otippad kvartett som hängde ihop. Jämt. Vi var ­alla fyra ljusblonda (Anna-Karin och Sofie såg dessutom snudd på klonade ut med ­sina välfönade pagefrisyrer och ­fäbless för kinaskor), men där tog likheterna slut.

Hur just vi blev ”best friends forever” (som Maria Montazami och ­hennes väninna Mindy uttrycker det i dagens tidning) är för mig en gåta, men från det att vi började i fjärde klass var vi oskiljaktiga och struntade högaktningsfullt i vad alla andra tyckte om oss.

Vi betraktades säkerligen som töntar av våra skolkamrater, vi som vägrade mascara och inte förstod vitsen med att hänga vid Tempomuren i centrala Östersund på helgerna i hopp om att få smaka hembränt.

Nej, vi tillbringade helgerna med näsan i Carl Butlers kokbok eller
knatandes uppför en jämtländsk fjälltopp. Och under tiden följde vi
varandras utveckling från tioåriga småtjejer, via förälskelser,
tågluffar och skoldanser, till nybakade 19-åriga studenter.

Den trygghet jag kände i vår lilla grupp under mina jobbigaste barn-
och ungdomsår är svår att sätta ord på, men jag önskar att varje
vilsen unge skulle få uppleva den.

I dag är vår kontakt ­sporadisk, men jag vet att när jag ringer, vem
som helst av dem, krävs det varken kallprat eller ursäkter för
uteblivna samtal för att vi ska ­komma till väsent­ligheterna.

För vi är bästisar.
För alltid.

Nostalgi 1 Skolavslutningen i nian på Vallaskolan, Frösön. Det spelar ingen roll vad som står i passet, för Anna-Karin, Sofie och Åsa är jag evigt 16 år. och vice versa. 

NOSTALGI 2 Studentexamen, Wargentinsskolan, 1984. Dagen avslutades med en rejäl föräldrafri fest hemma hos mig. Mer avslöjar jag inte.