Ja, jag kan höra er tänka: Äh, Tore & fotograf Niklas har inte badat med Charlotte i Döda Havet. Tore har bara tagit en snygg bild och dragit en vals runt den…

Men – över min döda kropp! Det är sant. Här är beviset. Leran vid Döda Havet sägs vara bra för huden, stoppar åldrandet eller nåt. Därför ser vi ut som vi gör. Och så gillade vi att gegga ner oss i största allmänhet också.

Det var ju synd att jag lämnade redaktionen för en kort semester – men jag får styra upp det från Grödinge. Jag var alltså utsänd av Aftonbladet för att täcka Eurovisionsschlagern i Jerusalem 1999. Jag kan säga mycket om det – och det tänker jag göra också. En fantastisk upplevelse. Men vi tar det i kapitel (dock kan jag redan nu avslöja att – ja, Carola spelar en roll, hon också).

Kapitel 1.

Det var inte det att det inte var hysteri kring schlagern på den tiden också. Det var bara det att färre fick göra MER. AB:s utsända trupp i Jerusalem var alltså tre man stark. TRE. I dag har vi 18 utsända på nån jävla delfinal i Tjotahejti. Nåväl. Det var jag, reporter, Per Bjurman, krönikör, och Niklas Hammarström, fotograf. Den här dan tänkte jag: Vi tar Charlotte Nilsson, för hon hette fortfarande så då, till Döda Havet. Hade jag en baktanke om att få henne i häftiga poser i bikini? Det kan ni ger fan på att jag hade. Och jag lyckades. En av bilderna var så glödhet att nyhetscheferna stoppade dess publicering med motiveringen: ”Det här är inte Playboy!” Jäkla fegis om ni frågar mig, men nu och här, sent omsider, är den. Charlotte var en babe (kanske fortfarande är – men jag har inte badat med henne sen 1999, sorgligt nog):

Det kanske är vår i stan men det är vinter här ute i Grödinge mellan Nynäshamn och Södertälje och nu kommer solen också – alpväder! Jag fyller år i dag – 50 – och är därmed 1) Fortfarande 17 år yngre än Keith Richards (det kommer jag alltid att vara) med andra ord åldras jag egentligen inte… 2) Jag har rätt att festa som en irländare på Saint Patrick’s Day eftersom 17 mars infaller på Saint Patrick’s Day. Förkovra er om den dagen här:

http://en.wikipedia.org/wiki/St_Patricks_Day

Och så här ser det ut i Grödinge.

Och så här ser det ut dit vi snart ska ge oss av: I baren. I restaurangen. På tallriken. Sjökrogen heter Kroken och ligger – passande nog – i Nynäshamns hamn.

Hasta la vista, babies.

Söndags läsare är på hugget – gör vi fel får vi veta det. I söndags skrev vi under rubriken ”Det hände 15 mars” att Charlotte Perrelli denna dag 1998 vann Melodifestivalen med låten ”Hero”. Det skulle vi inte ha gjort. Som ett brev på posten damp det ner ett vykort på redaktionen där Pia påpekar att Charlotte inte ens hette Perrelli 1998 och att det var året efter som hon vann med ”Tusen och en natt”. Självklart har Pia rätt. Datumet vi var ute efter är den 15 mars 2008. Då hette Perrelli Perreli och låten hette ”Hero”. Tack Pia för detta klarläggande. Annars rullar det på bra här på redaktionen. Jag kan redan nu utlova en kul överraskning i maj – håll ögonen öppna!

Ibland när jag sitter och fixar och frilägger bilder i photoshop här på jobbet brukar jag dra på mig hörlurarna och lyssna på musik. Då kan det hända att jag tänker att jag är en superdyrkad artist som sjunger skitbra och är ascool. Ibland är jag en Emmylou Harris som får alla att börja gråta av hänförelse. Det gillar jag. Ibland är jag en Bruce Springsteen som får alla att göra samma sak samtidigt – i takt. Det gillar jag också. Ibland är jag omedelbar som Pj Harvey och väser fram smått obskyra befallningar i ”Rid of me”. Grrrrr … Gillar!

Men nu tänker jag att jag är Zooey Deschanel i She and him och får dansa så här flärdfullt i min egen fina video. Då kan alla andra här på Söndagsredaktionen få vara med och dansa. Vid sidan om.

Det varierar, men i regel heter min kvinnliga favoritskådis genom tiderna Juliette Binoche. Så har det varit sen 1988. Då gick jag och såg ”Varats olidliga lätthet” på bion Victoria i hörnet Götgatan-Åsögatan på Söder i Stockholm. En fantastisk film byggd på en minst lika fantastisk roman av Milan Kundera.

Efteråt i foajén talade alla mina vänner i tungor om Lena Olin. Hon var en fantastisk skådis i en roll som hade gett dem kollektivt kåtslag. Jag hade och har fortfarande full förståelse för det. Men.

Juliette Binoche.

Tänkte jag.

Juliette Binoche!

Hon spelade en servitris på ett landsortshak i Tjeckoslovakien. Hon såg ut som tjeckisk landsort. I och för sig en sjukt vacker tjeckisk landsort, men inte ens i närheten av Lena Olin. På ytan.

Om Tomas (Daniel Day-Lewis) och Sabina (Lena Olin) var de som njöt i fulla drag av tillvarons lätthet (mycket och hett sex utan att det var förankrat i hjärtat) innan de också fick smaka på OLIDLIGHETEN i tillvarons lätthet, var Tereza (Juliette Binoche) fast förankrad i hjärtat när hon hade sex och i sin syn på livet över huvud taget. Hon bar på varats olidliga TYNGD.

Eftersom filmen var en kritiker- och publiksuccé världen över kunde jag de nästföljande åren ställa alla inför frågan: Vem hade du valt, Sabina eller Tereza?

Tomas stod inför valet i filmen. Jag minns inte vad han valde eller ens om han valde i nån bestämd mening. 1988 är 22 år sedan.

Men.

Jag har sen dess inte kommit på nån vettigare fråga att ställa mig själv. Och eftersom livet är som det är måste jag ställa den till mig själv gång på gång på gång. Det är svårt att välja. Det är svårt att hålla sig till det jag har valt. Men jag förstår mig på frågan. Jag har aldrig förstått mig på Hamlets fråga, att vara eller inte vara.

Ni vet hur vissa låtar får en att minnas. Blir signaturmelodier för vissa eror. Pumpar liv i specifika känslor som flagnat bort. ”Animal nitrade” ger mig skoskav från höga kängor i Roskilde, ”Purple rain” stinker vitlök ur en pojkes polokrage under en tryckare som aldrig ville ta slut på mellanstadiediscot, ”To Zion” drar öronen åt New Yorks polissirener. 

Foto: Ap.

Chris Isaak, denne tjusige artist. Denne snygge karl. Denne stilmässige klippa. Det där sneda leendet låter en ana ett intelligent skämt. Man vill vara kompis med honom. Chris sjunger för alla som någon gång haft hjärtesorg. För alla som någon gång tvivlat på kärleken. För alla som inte fick följa med henne hem. Och vi är många.

Chris är dessutom en av mycket få män som med hedern i behåll kan sjunga i falsett. Det går liksom inte att gömma sig då. Så känsligt. Så vackert. Så manligt. Och det är väl där storheten ligger. Helt igenom uppriktiga sånger om hjärta och smärta paras med en surfcitycowboylook. A fine line, men Chris klarar det. Och vet man om att Chris är en hängiven surfare och har försörjt sig som boxare, bidrar det förstås till hans hårdmjuka air.  

Chris Isaak kommer till Stockholm den 1 juni, Malmö 3 juni och Göteborg 5 juni. Vad du än gör, missa honom inte. 

Välkommen till redaktionen! Här visar vi upp den lilla grej som vi helst inte jobbar utan. I enkätform. Håll till godo!

Tommy Gunnarsson, redigerare: 

– Tangenten ”bulle”. För att jag inte klarar mig utan den. Utan bulletangenten kan jag inte göra kortkommandot bulleZ (dvs ”ångra”). 

Hanna Hallin, redigerare: 

– Min Iphone. I can’t live without it! Den förenklar livet. 

Tore S Börjesson, reporter: 

– Mina cigg. Nikotin skärper koncentrationen! För mig i alla fall. 

Hanna Radtke, reporter: 

– Jag säger katterna. De står på första parkett och för tur med sig. Så är de lite roliga också.

Nils Paulsson, redigeringssamordnare: 

– Utlägget. För att det är min hållpunkt i arbetstillvaron tills det att tryckeriet tar över. 

Åsa Passanisi, reporter: 

– Mitt Lypsyl. Där jag är – finns det alltid ett Lypsyl.

Veronica Larsson, redigerare: 

– Matlådan! Den är perfekt, man sparar pengar så att man kan köpa kläder i stället. 

Catharina Cavalli, reporter: (som inte vill vara med på bild idag) 

– Post it-lappar! Jag missbrukar dem. Jag sätter dem överallt, till och med på andras skåp. 

Vi firar Sveriges yngsta 50-åring med cheesecake och pommac!