Termometern visade på 33 minus­grader när åttaåringen tittade på männen som radade upp sig i ett led på vägen framför honom. Klockan var åtta på morgonen när en, två, tre, femton, tjugo… män gjorde sig redo för dagens arbete.

Männen visste att det skulle bli en tung dag, precis som i går.

Innan det var kväll skulle ryggar och knän värka av slitet med att spränga sten och bära bort dem, fälla träd och stapla dem. Att färdas i den oländiga terrängen var jobbigt nog, att det låg ett tungt lager snö ovanpå alltsammans gjorde­ det hela ännu värre.

Men jobbet måste göras. De hade ju inget val.

Männen trampade på stället för att hålla värmen. Flera av dem hade lindat säckväv runt fötterna i ett försök att stänga kylan ute, deras skor var inte alls anpassade för den karga vintern i Norrbotten. Några hade sovit dåligt, de hade vänt och vridit sig för att komma bort från värken och den stränga kylan som letade sig genom väggarna i bagarstugorna där de tillfälligt bodde.

De hade försökt att isolera husen så gott det gick, allt som gick att täta med användes. Det var filtar, tygstycken och tagel från byns hästar. De starkaste fick turas om att hålla eldvakt på natten, de hade haft fullt upp, ändå var det nästan­ omöjligt att hålla frossan borta.

De tummade breven hemifrån värmde i alla fall inombords. Små berättelser med snirklig stil om barn som tagit sina första steg och en mor som lyckats svänga ihop en särskilt god kaka trots bristen på ingredienser, gjorde att denna onormala situation för en stund kunde kännas nästan normal. Visst, någon hade redan läst ­igenom kärleksförklaringarna avsedda för ­Edvin, Gustaf och Bernt men de fanns där och påminde om världen utanför.

Samma känsla väckte doften av de nybakade kanelbullar, som åttaåringen sålde i bagar­stugorna.

I den lilla skolan några hundra meter bort rådde febril aktivitet. Här bedrevs inte längre någon undervisning, i stället hade lokalerna ­anpassats för att fungera som storkök för att laga mat till de uppemot 370 männen i byn, som normalt beboddes av cirka 25 personer.

Runt om cirkulerade andra män som gick ­särskilt raka i ryggen, vakterna. De skulle se till att männen höll sig i skinnet och stannade kvar i byn. Det fanns ingen taggtråd eller murar, istället var det läget, långt ifrån allmän väg som stoppade dem från att fly.

Männen som var samlade i byn, med start i december 1939, var inte här frivilligt. När de satte sig på tåget till Storsien i Kalix, Norrbotten, trodde många av dem att de skulle till finska gränsen för att kriga. Men i själva verket skulle de interneras i ett arbetsläger, där staten placerade ”opålitliga element”. De flesta var kommunister, men här fanns också syndikalister, socialdemokrater som inte ställde upp på partilinjen och tyska desertörer.

Berättelsen ovan är fritt påhittad utifrån en intervju med Karl Gustav Lindbäck, 84 år. Det är han som är åtta­åringen och en av dem som finns kvar och minns interneringslägret under andra världskriget. Hans familj fick liksom övriga bybor order om att öppna sina hem, bagarstugor och lador för männen som hölls i förvar. ”En skamfläck” kallar han det och menar att skolbarnen i dag borde få lära sig mer om vad som skedde i Sverige under krigsåren.

Jag själv har mina rötter i Kalix och har hört talas om lägret hela mitt liv. Få vet dock särskilt mycket om vad som hände där. ­Skolsystemet borde ta vara­ på den kunskap som personer som KG Lindbäck besitter.

Veckans krönikör

Namn: Anette Holmqvist, 48.

Familj: Man och två söner, 18 och 13 år.

Yrke: Politik- och samhällsreporter.

Bostad: 4 rok i Stockholmsförorten Högdalen.

4 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… hälsa och tänka ”oj vad vi är lika”.

2. Det äckligaste jag vet är …

… dött lopp mellan isterband på tallrik och daggmask på vägen.

3. Världen vore bra mycket vackrare om …

… alla krig var slut.

4. Ett ord jag använder alldeles för ofta är …

… pollenhelvetet.

KG Lindbäck, 84, utanför den byggnad som fungerade som kompaniexpedition. Lindbäck kan massor om Storsienlägret.

Under en period i mitt liv visste jag inte­ alltid hur gammal jag var. Problemet inträffade åren efter att jag fyllt 45. Är jag 47 eller 48, kunde jag blixtsnabbt behöva räkna fram när frågan oförhappandes kom upp. Jag visste som tur var mitt födelseår så det gick att lista ut.

De senaste månaderna har problemet klingat av, jag är nu trygg i vetskapen att jag är 49, troligen eftersom riktmärket 50 ligger så nära.

Men problemet med att hålla isär år och årtal visar sig tyvärr på andra plan. Häromveckan satt jag och min fru i bilen på väg hem från landet när Mari ställde frågan:

”När besiktigade vi bilen senast, egentligen?”.

”Ingen aning”, svarade jag. ”Sista gången jag kan minnas var då jag blev stoppad av polisen”.

Jag blev nämligen haffad av polisen en kväll efter att ha kört 72 km/h över Västerbron. Hastighetsbegränsningen är 50 vilket är lätt att glömma när trafiken är gles på den långa två­filiga bron. Nåväl, en polispiket kröp upp bakom med blåljuset på och signalerade att jag skulle stanna.

”Jaha, hur fort gick det här då?”, frågade en ganska barsk polisman. Sedan ville han se mitt körkort – vilket jag hade glömt hemma. Nästa fråga var vem som ägde bilen? ”Det gör jag”, sa jag och hoppades att det skulle tala till min fördel att bilen åtminstone inte var stulen. Men icke, den var skriven på en kvinna, upplyste polismannen. ”Jaha, då är det min fru som äger den, men vi delar”, försökte jag. Då kom det fjärde regelbrottet: ”Bilen har dessutom körförbud”.

Nu visade sig den barske polismannen även ha en förlåtande sida så han släppte mig utan en tre, fyra olika böteslappar om jag lovade att skyndsamt besiktiga bilen.

Vilket jag gjorde – men när var nu det? Borde vi inte ha besiktigat bilen någon gång sedan dess, det känns som det var sisådär två, tre år ­sedan?

Min fru hade ett svagt minne av att ha besökt en besiktning men hon mindes inte med vilken bil. Den vi har nu har vi haft sedan 2008. Vi lät det hela bero och fortsatte resan hemåt.

Dagen efter fick jag ett sms från Mari: ”Jag kollade besiktningen. Bilen har körförbud sedan 2012! Kan det stämma?”.

Första reaktionen var total förnekelse. Det måste ha blivit fel någonstans. Men det hade det inte, bilen var inte besiktigad sedan 2010, vilket alltså visade sig vara året för Västerbron-incidenten.

Nästa steg blev förvirring som sedan följdes av vrede. ”Det är den här förbannade avregleringen. Tacka vet jag hur det var förr, då behövde man inte ansvara för allt själv”, och så vidare.

Sen kom paniken, vi måste besiktiga bilen NU! Nästa morgon stod jag först i kön när grindarna slog upp klockan sju. Rätt skamsen funderade jag på vad jag skulle säga till ­besiktningsmannen. Men han ställde inga frågor, drog lite i hjulen, knackade på balkarna – och lämnade tillbaka bilen utan en enda anmärkning. Efter sex år i laglöst land.

Sådana som du ­borde inte ha bil, säger ni kanske nu.

Det har jag inte ­heller, det är min frus – om jag minns rätt.

Veckans krönikör

Namn: Kristofer Forssblad Olsson, 49.

Bor: Vid Telefonplan, Stockholm.

Familj: Fru och två barn.

Gör: Tf redaktör för Aftonbladet Debatt.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag skulle kunna begå brott…

… utan att veta om det. Som att köra runt i en bil med körförbud.

2. Jag trivs särskilt bra…

… när det är helt tomt i almanackan.

3. Om jag är ledsen…

… finns det nog skäl till det.

4. Senast jag ljög …

… var alldeles nyss när någon ringde och frågade: ”har du tid?”

När mormor hade läst ut hela boken för mig, jag tror det var Hej hej Mattias eller så var det den som heter Mattias sommar, gjorde jag precis som författaren Barbro Lindgrens huvudperson: Jag byggde ett litet snigelsamhälle av skokartonger. Jag tror jag var fyra år då. Något år senare läste vi om Loranga, Masarin och Dartanjang och jag kunde sjunga Ett litet barn och Jag är det fulaste som finns utantill. Barbro Lindgren skrev texterna till de där sångerna som jag fortfarande älskar. Så började jag skolan och jag läste Lilla sparvel och Jättehemligt. Det var så mycket i de där böckerna som jag inte visste att någon annan visste eller kände. Saker man inte pratar högt om men som finns inom oss alla: Vi kan kalla det för mörker.

Det fanns så klart en annan Lindgren som var fantastisk på det här också. Astrid Lindgren visste att barn kunde vara ensamma i sina tankar och skapade sagor som tröstade. Men hon undvek aldrig farorna, sorgen och det dunkla. Mio min Mio är min favorit – jag läste den om och om igen det där året när jag lärde mig att läsa.

När jag var tio kom Maria Gripe in i mitt liv. Jag lyssnade på radioföljetongen Tordyveln flyger i skymningen och sen gick jag och lånade Agnes Cecilia – en sällsam historia på biblioteket. Jag minns att jag stannade inomhus hela helgen fast det var sol ute och mamma lockade med bad. Och jag slängde i mig middagen för att snabbt kunna återgå till berättelsen om föräldralösa Nora och den mystik som omgav henne. Den var läskig och vemodig och vacker. På måndagen stod jag åter på biblioteket: ”Den där Skuggan över stenbänken, har ni den?”, undrade jag. Maria Gripes böcker om ­Caroline och Berta är något av det bästa och finaste en 11–15-åring kan läsa. När jag var färdig med de böcker som ingår i den så kallade Skuggserien stod jag handfallen: Vad skulle jag nu läsa? I Maria Gripes böcker fanns ju djupet och skymningen. Där fanns leken, mystiken och känslorna.

I dag är det mors dag och därför skänker jag en tanke till de här författarna. Jag har aldrig träffat dem och nej, ingen av dem är min mamma. Men Barbro, Astrid och Maria har fostrat mig, de har tröstat mig, de har förstått mig och de har funnits där i hopplöshet och förtvivlan.

Aldrig någonsin väjde de för mörkret, för det avvikande.

I stället viskade de betryggande i mitt öra: Det är okej, du är inte ensam, mörkret är en del av oss ­alla.

Ibland tar sig sökandet efter den perfekta platsen nästan­ ­bisarra, ja i alla fall omständliga, proportioner.

Låt oss tänka att vi semestrar i en by i Grekland. Låt oss även tänka att vi bor precis vid havet, och strand
en där är en strand. Havet är ett hav. Men sedan läser vi, troligtvis i en guide, att om man hyr en bil kan man komma till en annan strand. Det är visserligen samma hav men ändå ­annorlunda. För just den här platsen som är så svår att ta sig till ska vara paradiset! Jo, så står det i guiden. Så nästa dag äter vi vår frukost på balkongen med havsutsikt och hyr en bil och drar iväg. ”Vi ska till ett jättefint bad”, säger vi kanske till barnen, om vi har några, när de undrar varför de ska in och trängas i en trist bil. De vill ju helst hänga i hotellpoolen.

Efter en mil åker vi fel och barnen kivas där bak. Eller är det vi som grälar? Det blir kiss­paus och vi köper glass som smälter för fort och var sjutton packade vi ner våtservetterna? Men det var ju du som packade! Sen lägger AC:n av. Det är varmt. Jättevarmt: Hur läser du kartan egentligen? Skulle vi inte svänga av där?

”Snart är vi framme”, säger vi panikglatt när resesällskapet undrar. Humöret fejkas när oron smyger sig på: Har vi inte åkt alldeles för långt? Finns ens det här paradiset?

Jo, det finns, för tre och en halv timme senare är vi framme. Vi parkerar och tar vårt pick och pack den där sista lilla – ­eller faktiskt ganska långa – biten att gå. Svettiga och trötta står vi äntligen där. I paradiset. Och gu’ vad bra:  Där är ju en strand. Där är ett hav.

Vi badar, vi knäpper några bilder med mobilen: Visst är det underbart älskling? Sedan kommer rastlösheten smygande. Saltvattnet kliar – och hur mår hotellkatten där hemma?

När vi kommer tillbaka sent på eftermiddagen tar någon av oss upp mobilen, det är ju fri wifi här vid hotellområdet, och lägger upp en av strandbilderna: ”Vi hittade vårt egna­ lilla smultronställe” kan vännerna på Facebook läsa minuten senare. Vi kommer aldrig mer åka tillbaka till den där paradis­stranden. Inte nu och inte nästa gång. Och om vi ska vara helt ärliga är det kanske just här –  vid sandstranden nedanför hotellet, med hundar, katter och getter inpå knuten, och med vännerna på tavernan i fiskehamnen en promenad bit bort – som är vårt sanna smultronställe.

I alla fall för några av oss. Ibland behövs inga paradis­stränder.

I veckans tidning har vi listat 21 smultronställen. Inte­ i Grekland men i Sverige. De är inte svåra att hitta, ändå har jag bara varit på ett ­fåtal av dem. Men jag  längtar och drömmer och under tiden finner jag smultronställen runt hörnet. Eller som min kompis Magnus sa: ”Mitt smultronställe är Stabil.” Vad är Stabil, undrar ni? Jo, det är en liten pizzakrog i Midsommar­kransen, strax utanför Stockholms city.

Jag vägrar kallprata med främlingar. Jag har ingen kvarterskrog där jag myser med personalen.

Och jag bor för mig själv.

Typisk svensk – ja. Men ensam och tråkig – nix.

Till slut påstås vissa ”sanningar” så ofta att de framstår som verklighet. Alla har hört fördomarna att svenskar är blyga, tråkiga och inbundna. Kalla och svåra att komma in på livet. Att vi bor ensamma mer än alla andra och hellre missar bussen än slår oss i slang med någon okänd vid hållplatsen.

Idén om att vi skulle vara på gränsen till störda eremiter späddes frikostigt på i höstas av filmen The Swedish theory of love, en hårdvinklad historia om svenskens oberoende kynne.

Men ibland är ”sanningarna” fel.

Bilden av den typiske svensken har aldrig stämt med mina erfarenheter – varken under min småländska uppväxt eller i mitt nuvarande liv i Stockholm. Tvärtom verkar de flesta ha flera nära vänner som de pratar öppet med både om misslyckanden och roligheter. Kylighet mot andra­ människor? Knappast.

När jag och en kollega skrev en artikelserie om ensamhet nyligen fick jag äntligen vatten på min kvarn: Forskning visar att föreställningarna om den asociale svensken är en myt.

Visst, svenskar är bland de folk i världen med flest ensamhushåll. Och vi uppfostras till mest oberoende. Men – hör här! – vi kommer på fjärde­plats bland de mest sociala människorna i Europa.

Svenskar hör faktiskt till dem som är allra mest nöjda med sitt sociala liv. Före sydeuropéerna, som så ofta utmålas som godhjärtade och härliga exempel för oss frostnupna och känslomässigt tillknäppta nordbor.

Otroligt, inte sant?

Förklaringen är att vi brutit oss loss från den tajtaste formen av familje- och släktband. Vi umgås med dem vi vill i tjocka släkten, och hur ofta eller sällan vi har lust med. Ingen moster eller­ farfar bestämmer vem vi ska gifta oss med eller vad vi ska välja för jobb. Det gör inte ens våra föräldrar.

De flesta bor också hellre ensamma än i en dålig relation. Och inte minst: Många svenska kvinnor har nu för tiden råd att klara sig utan en man – hellre bo själv än i en destruktiv eller kärlekslös relation.

I stället väljer vi våra vänner, och dem har vi gott om.

Det går alltså att vara oberoende utan att vara en enstöring. Jag kommer härmed ut som ”tråkig” svensk. Som sitter med näsan i en bok på tåget och bara hejar kort på grannen på gården. Som inte kastar mig över nya människor på en fest, eller lämnar ut privatlivet till bartendern. Fast gärna öppnar mig helt för mina närmaste vänner.

Men i dessa sociala liv med fulltecknade kalendrar är det förstås ännu värre för dem som faktiskt är ofrivilligt ensamma. För de finns, särskilt bland män. Det blir ett stigma att inte ha kompisar och att vara tyst när kollegorna berättar om allt roligt de gjort i helgen.

Glöm inte dem – där är lite extra vänlighet helt befogad. Till och med kallprat.

Veckans krönikör:
Namn: Cecilia Gustavsson, 49.
Familj: 14-årig dotter, 12-årig son.
Yrke: Reporter/bokredaktör.
Bostad: Lägenhet på Södermalm, Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud:
1 När jag är sjuk vill jag …
… ligga i soffan och titta på en hel säsong av Homeland och äta smågodis.

2 Jag dansar om …
… jag får minsta tillfälle.

3 Som sista måltid skulle jag välja …
… något som tar extremt lång tid att äta för att skjuta upp döden.

4 Jag önskar att jag hade skrivit …
… Bibeln, för att få reda på hur det verkligen var.

Han är gammal, nästan 90 år, och livet har inte varit­ lätt mot honom alla gånger. Inte heller han har ­varit lätt. Det här med beröm och uppmuntran är inte hans starka sida. Ofta uttrycker han sin uppskattning lite omvänt: ”Det här var ju inte fy skam”, säger han när han tycker att maten är jättegod, och i stället för att säga­ ”vad fint du har dukat!” säger han: ”nu har du allt gjort dig till”. Men det där vet min kompis. Den gamle mannen är ju hennes pappa och hon vet hur man översätter hans ord till vad de egentligen betyder.

Han är ensam nu, pappan. Änkling. Och han vill inte gärna besvära sin dotter, men låter sig övertalas när det bjuds på söndagsmiddag. Han är fåordig, svarar ”inte illa”, när man frågar hur han mår. Det får räcka så. Senare när det blir kaffe i soffan, kisar han upp på vägguret: ”jaha, det är väl dags att gå hem nu, innan det blir mörkt”.

Det blir ingen kram när han går. Närhet ligger inte för ­honom.

Så en dag i februari skaffar min kompis en hund. En liten blandraskille, en yvig och glad en, inte väldigt mycket större än en katt. ”Jasså, vad ska det va bra för”, säger den gamla mannen när hon ringer och berättar.

Men så blir det söndag igen och den gamle mannen står åter i dörröppningen hos min kompis, och den här gången är det även en liten valp som välkomnar honom. ”Du var inte mycket till hund”, säger han skeptiskt och kanske lite osäkert, men det bryr sig inte valpen, som hämtar leksaker och hoppar omkring, om.

Den gamle mannen är avvaktande, vet inte hur man ska klappa, och äter sin middag medan hunden står nedanför och tålmodigt viftar på svansen. Sedan när det blir kaffe i soffan,­ hoppar hunden upp i hans knä. ”Ska inte du ta ­honom, han vill väl ändå inte vara hos mig?” undrar den gamle mannen besvärat. Men min kompis försäkrar: ”Han tycker om dig, han har valt dig nu”.

De skrovliga händerna lär sig att klappa och den ­lilla hunden kurar upp sig i där i knät och somnar.

Min kompis går ut i köket för att ta hand om ­disken. När hon sen svabbar av diskbänken hör hon sin pappa prata, med en röst hon inte riktigt känner igen – den är mild: ”Du är minsann inte kattskit du inte, nehe det är du inte”. Han klappar och klappar och klappar.

Och det hinner bli mörkt innan han går hem.

                                                    ————————-

Hunden är människans bästa vän, brukar­ man säga. Och människan ska så klart vara hundens bästa vän. Därför är det viktigt att välja­ rätt. En gullig hund kan behöva jättemycket motion­ och träning för att må bra. Hundar har olika behov. På sidan 10 tipsar vi om vilken hund som kan passa­ dig. Det finns många raser och alla ryms tyvärr inte i vår guide. Men vi på Söndag gillar alla, och framför allt gillar vi den matte eller husse som förstår och vill sin hunds bästa.

Jag kan inte.

Det är tre små ord, knappast längre än en hastig utandning, men tillräckligt kraftfulla för att få slut på en diskussion.

Vi kan kalla det den feges försvar. Ett konstlöst och behändigt sätt att gjuta olja på vågorna och slingra sig ur en debatt utan att tvingas lossa alltför mycket på integritetsbältet.

Jag har själv gjort det vid upprepade tillfällen. Jag erkänner mig skyldig och lovar, om inte bot och bättring, i alla fall att det hädanefter är slut på denna ryggradsmässiga nödlögn.

För en tid sedan genomgick jag ett ingrepp som är litet till sin omfattning, men som i sin tur förändrar så mycket. Ett hastigt besök på Nacka sjukhus, en kanyl i handen, en kort tupplur, några­ skorpor och lite saft, innan det var dags att i ett landstingssponsrat opiattöcken sätta sig på bussen hem med en känsla av att jag nu var ett steg närmare den person jag så länge har önskat vara.

Några nätter före operationen drömde jag ­väldigt märkligt. Exakt vad som inträffade är svårt att återge på något rimligt sätt, såsom det brukar vara när det kommer till sådana saker, men för mig var det extra märkligt. Det som vanligtvis rör sig i huvudet på mig under sömnen­ brukar stanna där, liksom dolt i skymningslandet, och det är endast vid extrema undan­tagsfall som jag minns vad som har utspelat sig i mitt sinne när jag vaknar på morgonen.

Men den här natten var det annorlunda. Jag kan fortfarande känna hur jag sitter på asfalten utanför min vanliga barberarstudio på Södermalm i Stockholm, hur den för mig totalt oväsentlige SVT/SR-personligheten Henrik Olsson arbetar på mitt ansikte med en rakapparat – och som på ett ögonblicks verk har han gjort mig len och kal i hela ansiktet och i stället blottat några underliga, triangelformade röda tatueringar på mina kinder.

Då sticker M ut huvudet genom dörren till ­salongen, stirrar förskräckt på mig och säger att hon absolut inte gillar mig längre. Och på något ännu mer skruvat sätt är hennes syster även där – en kvinna som bor på andra sidan Atlanten och som i mitt huvud ser exakt ut som en yngre version av M – och även hon suckar uppgivet när hon får syn på mig.

Exakt vad detta ska betyda lämnar jag till ­andra att tolka. Men jag tror att mitt under­medvetna sa till mig att det snart var för sent att vända om. Att jag stod vid klippkanten och hade mer än ena stortån ute i fria luften och att mitt handlande potentiellt skulle kunna påverka framtida relationer. Att jag bokstavligen talat ­hade kniven, om inte på strupen, så i alla fall inom­ snitthåll från det oåterkalleliga.

Vissa mer vidskepliga hade kanske vänt om. Ställt in den där operationstiden och sett episoden som ett järtecken, om än i väldigt märklig och smått absurd förpackning.

Men när jag satt där på buss 471 och såg Södermalm och Slussens virrvarr av byggstängsel och armeringsjärn torna upp sig kände jag inget annat än lättnad. Som att ett ok hade lyfts från mina axlar och som att jag inom några dagar, när svullnad och sveda hade lagt sig, kunde beträda Stockholms asfalt med ett lättare steg än tidigare.

Jag behöver ju inte längre ljuga för ­någon. Inte gömma mig bakom tre små ord, utan i stället brodera ut det till en helt sanningsenlig mening:

”Jag kan inte få barn – och det är helt och fullt mitt eget beslut att det är så.”

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling, 42.
Bor: I Stockholm.
Familj: Under utredning.
Yrke: Journalist och ­recensent på Aftonbladet.

3 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… antagligen inte tycka om mig själv. Måhända undra vad det där var för kuf, vad trubbigheten kommer ifrån, förundras över uppgivenheten i blicken. Men sen skulle jag säkert inse att det inte är något personligt, utan att den där Kling bara är en emellanåt skum individ.

2. Det äckligaste jag vet är …

… skrovligt oklippta tånaglar, som jag dessutom själv gömmer under vintertrötta strumpor. Ett av målen inför den kommande säsongen är att ge mina fötter större kärlek, så jag slipper kräkas i munnen så fort jag vill känna grässtrån mellan tårna.

3. Ord jag använder alldeles för ofta är …

… dessvärre något opassande könsord vid helt fel tillfälle. Även om jag troligtvis ligger betryggande långt ifrån en tourettesdiagnos hoppar det olämpliga grodor ur min mun i parti och minut, till stor irritation för vissa kollegor och vänner.

Vem är rikast i den här staden? Se här, det är ju jag! Från början handlade det om att skina. På 1800-talet hade de mest förnäma våningarna både burspråk och balkong. Visst var de vackert utsmyckade men något balkonghäng var det inte fråga om. Nej, balkongerna sträckte sig endast några decimeter ut från fasaden och på sin höjd ställde man sig i öppningen för att svalka sig. Eller så var man salongs och passade på att vingligt blicka ut över folklivet nedanför medan cigarren glödde: Schkååål på er där ute!

Men så kom 1930-talet och funktionalismen. Nu skulle alla få bättre levnadsvillkor. Alla skulle få rätt till ljust och fräscht, sol och D-vitamin. Och det var ungefär nu som balkongen blev det extrarum den är i dag. Den vi flyttar ut till så snart våren är här. Den vi smyckar med blomlådor, parasoll, tomatplantor och lyktor. Den som kan höja priset på en bostadsrätt med några hundratusen. Den vi bråkar om: Ingen rökning ­eller grillning tillåten!

Det är också den vår reporter Tove satt på häromdagen, i sällskap av sina två katter. Ja, hon var först på redaktionen med att vårpimpa sin balle (det kärvänliga smeknamnet för ett lika kärt uterum) och visade foton som gjorde oss gröna av avund. ­Vilken utsikt, vilket solläge! Ingår katterna?

Men egentligen var det nog vår redigeringssamordnare ­Gunilla som var först med att flytta ut. Hon bor inte på höjden utan har i stället en uteplats till sin markplanslägenhet. Redan i slutet av mars började hon prata om en paviljong. ­Sedan gick  helgen och när hon kom tillbaka till jobbet hade hon köpt en. Med infravärme.

Och nu när det åter är helg sitter hon väl där mellan tygstyckena och gottar sig. Hon kanske läser en bok och tar en kopp kaffe. Hon kanske dricker ett glas rosé. Hon kanske vinkar kungligt till de förbipasserande. Och kanske ­höjer hon glaset och utbrister ’’schkååål!’’

Avundsjuk, vaddå, jag? Nä, inte ett dugg!

– Ni får komma och hänga där någon kväll efter jobbet, när det är lite varmare ute, lovar hon och min smått sarkastiska tankebubbla blir likt en maskrosboll i juli – bortblåst.

Hallå våren och sommaren! Kom igen nu, snabba på. Vi vill ju hänga i Gunillas paviljong. Och vi vet alla här på redaktionen att det bästa med den varken är inramningen, soffan, kuddarna eller ­infravärmen. Det bästa är att den är all ­inclusive – förutom vin, snacks, grannar och sång ingår, precis som på Toves, två gosiga katter.

På sidan 62 tipsar Söndags inredningsfantast och redigerare Ann-Louise Alexandersson om prylar och möbler som du kan ha på din balkong ­eller uteplats. För nu är det banne mej dags. Nu ­flyttar vi ut och bjuder in!

Egentligen skulle jag ha två äldre ­syskon, Cecilia och Mathias.

Men det blev inte så.

Jag var 10 år och satt vid köksbordet med en sladdrig ostsmörgås framför mig när mamma berättade att jag noga räknat var nummer tre i syskonskaran. Det råkade bara vara så att Cecilia levde en ynka dag 1973 och att när Mathias föddes 1975 så överlevde han endast
i fyra dygn.

När mamma väl hade berättat detta så pratade hon aldrig igen om barnen som dog. Inte pappa heller. Vad de egentligen kände höll de för sig själva.

Kanske var det den bästa lösningen för dem, att tiga och glömma, men jag undrar om de inte gjorde sig själva en björntjänst.

När mamma på äldre dar fick en hjärntumör försvann plötsligt alla spärrar. Hon pratade om saker hon aldrig tidigare nämnt: om alla missfallen, om skuldkänslorna för de döda barnen, om hur jobbigt det var att folk frågade ”Är det inte dags för en liten snart?”.

– Det är så respektlöst att fråga så. De vet ­ingenting. Ingenting!

Jag hade aldrig sett mamma så förbannad tidi­gare.

Känslor och berättelser som legat uppdämda i decennier forsande plötsligt ut. Hon redogjorde för i princip alla familjehemligheter sedan tre generationer tillbaka, och genom alltihopa gick en röd tråd: kvinnor som tigit. Våld, missbruk, självmordsförsök, förlossningsskador, aborter, sjukdomar, missfall – händelser som förändrar en människa i grunden, men som man under inga omständigheter pratade om. Då.

Jag undrar vilka mina föräldrar hade varit om de gått igenom samma elände i dag, för nu talas det ju faktiskt om dessa saker.

Det är paradoxalt att sociala medier som ­Facebook, Instagram och Twitter både är platser fyllda till brädden av hat och hot, samtidigt som de är ett forum som gör det möjligt att öppet ­berätta om erfarenheter som det tidigare varit tabu att ens antyda.

Förmodligen hade mina föräldrar mått bättre av att dela med sig av det de varit med om. Ett Facebookinlägg, en podcast, eller några bilder – bara någonting annat än att låtsas som att ingenting hade hänt.

Efter att mamma dog gick jag igenom hennes papper och foton. Av Cecilia fanns inte ett spår. Hade jag inte fått det berättat för mig, skulle jag aldrig vetat om att jag haft en storasyster.

Av Mathias hittade jag bara en sak, en gulnad urklippt dödsannons halvt gömd i ett gammalt fotoalbum. ”Vår käre lille Mathias”.

Annars: Nada. Inga gravidbilder, inga ­dagboksanteckningar, inga kondoleanser, ­ingenting.

En så anmärkningsvärd avsaknad av ­minnen kan bara vara resultatet av att någon rensat ut och kastat dem.

Det gör ont när jag tänker på det.

Visst är det okej att vara hemlig, att inte dela med sig av allt man råkar ut för, men för mina föräldrar tror jag att det gick för långt. De teg och vägrade släppa in andra i sin sorg så till den grad att de begick våld på sig själva.

Jag önskar att de kunde ha berättat mer, att de hade vågat dela med sig mer om Cecilia och Mathias, ­mina syskon som i dag skulle ha varit 43 ­respektive 41 år gamla.

För det måste väl ­ändå vara bättre än att lida i tysthet?

Veckans krönikör

Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 38.
Bor: Östermalm i Stockholm.
Familj: Fästmö, styvkatt, lillasyster.
Gör: T.f. redaktör på Aftonbladet Klick.
Kuriosa: Har förätit sig på råbiff.

4 x tankar i mitt huvud:

1 Jag skulle kunna begå brott om …
… jag hade lust.

2 Jag trivs särskilt bra när …
… allt är tyst.

3 Om jag är ledsen vill jag …
… vara ensam.

4 Det vackraste ord jag vet är …
… skatteåterbäring, för att det betyder att jag slipper restskatt.

Jag har fått mammas höga kindben och stora ögon, ­säger Emma och fejkar ett halsbloss på mentholen.
– Men tyvärr har jag fått pappas potatisnäsa, ­tillägger hon snabbt.
Emma är smart. Till skillnad från oss andra kan hon uppfatta ekot av sitt eget självberöm och kvickt väga upp det.

Vi är 13 år och står på skolgården och tjuvröker. Fyra tjejer som snart ska bli vuxna pratar om utseende och våra föräldrar. Emma och Bodil säger att deras mammor är snygga.

De har båda svartvita foton av sina föräldrarna från när de var unga. Jag har sett de där bilderna när jag har varit hemma hos dem efter skolan. De hänger på väggen i svarta ramar bredvid vidsträckta bokhyllor, de står på något skrivbord. Emma med höga kindben har ett foto av sin mamma på sitt nattduksbord: Drömsk blick under kort mods-lugg. Det är ett porträtt som väcker vännernas beundran och hos Emma en naiv stolthet.
– Ja, du är väldigt lik din mamma, snygga båda två, säger jag men i tanken är jag snål: Så himla märkvärdig är den där mamman faktiskt inte. Hon ser väl ut som folk gör mest.

– Vad jobbigt det måste vara att inte vara lika snygg som ­sina föräldrar, säger Bodil.
Vi skrattar medan Bodil urskuldar sig. Hon menade ju inte någon av oss, det var bara en tanke som flög i henne, kanske hennes egen rädsla. Jag skrattar för att jag har hunnit bli så mycket tonåring att jag inte vill vara lik varken mamma ­eller pappa. Nej, verkligen inte – jag vill vara jag, bedyrar jag ­malligt inför mina vänner, fastän jag flera gånger har fått höra att jag är lik både den ena och den andra.

Camilla, den fjärde vännen i sällskapet, har hela tiden nickat inkännande men stått tyst. Nu skrattar även hon.

Camilla, som är bäst i klassen och som inte tjuvröker. ­Camilla som alla killar blir kära i.

Vad tänkte hon på när hon stod där med oss tre självupptagna vänner? Camilla som är adopterad och som inte har en förälder att se sitt utseende i.

Och vi då? Tänkte vi någon gång på att hon inte var inkluderad i detta ”vem är vi mest ­lika”-dravel? Mitt pretentiösa val att inte vilja bli jämförd med mina föräldrar var ju så enkelt. Och framför allt: Det var mitt val.

Jag skäms över minnesbilderna, över allt vi tog för givet. Och jag hoppas att
Camilla skrattade åt oss den där dagen, och inte med oss. Åt vår dumhet. Åt vår självgodhet. Åt vår aningslöshet.

På sidan 64 träffar vi Sanna, Sofia och Anna som alla har blivit adopterade. I dag är de vuxna.

– När jag själv fick barn blev det som att jag ­kände mig mer hel. Att jag för första gången i livet fick en koppling till en annan människa, som såg ut som jag, säger Sofia Orefjärd.