Det är inte lätt att vara förälder 2020.
Som det där med att lära dem att tala sanning och vara ärliga. Det är ju sånt som alla föräldrar försöker lära sina barn. Ändå stod vi där på julafton när de var små och ljög dem rakt i ansiktet om tomten. Ända tills någon äldre kompis på dagis avslöjade sanningen.

”Va? Har de lurat oss?”
På lågstadiet började barnen på allvar ifrågasätta ärlighetsgrejen. Det var när en av dem tackade för maten med tillägget att den inte var särskilt god.
”Jamen ni har ju sagt att man inte ska ljuga, ju!”
Det var då vi introducerade dem för konceptet vita lögner och vikten av att varsamt töja på sanningen för att inte framstå som fullständigt asocial. Men med åren har det blivit allt svårare att predika betydelsen av ärligheten eftersom de vid det här laget fattat att hela världen säger en sak och gör en annan.

Inte nog med det. Numera vet de att lögnerna lönar sig. Big time. Kolla bara på världens mäktigaste man, Donald Trump. Han for med osanning 16 241 gånger under sina första tre år i Vita huset. Washington Post har räknat. Och även om det möjligtvis är någon sorts rekord för USA:s president så är han varken den första eller sista makthavaren som slirar på sanningen. Av honom har mina ungar lärt sig att man tydligen kan nå hur långt som helst med en lögn, bara den är tillräckligt stor.

På senare tid har jag försökt lära dem lite grundläggande ekonomi. Självklarheter som tillgång och efterfrågan. Ränta på ränta. Risk och avkastning. Att aldrig låna för konsumtion.
”Det gäller att tänka rationellt när man tar ekonomiska beslut”, säger jag. Det låter bra och genomtänkt. Och det finns stöd för det jag säger. I den ekonomiska teorin agerar ju alla människor rationellt.  Men att det inte riktigt funkar så i verkligheten började de nog ana när jag kom hem med en ny racercykel för några år sedan.
”Men du har ju redan en likadan!” sa den ene sonen när jag hängde upp den nya bredvid den gamla. Han och brorsan förstod inte alls hur avgörande 220 grams viktskillnad kan vara för en motionscyklande 50-åring. Men där och då förstod de förmodligen att vuxenvärlden inte alls är särskilt rationell.

Vilket för oss tillbaka till 2020. För att vi människor ofta agerar helt irrationellt har aldrig varit tydligare än nu.
Kolla bara på aktiemarknaden.
Världen är av allt att döma på väg rakt in i en riktigt djup recession. Dagligen kommer nya siffror som visar hur hårt coronakrisen slagit mot världsekonomin. I USA har arbetslösheten på några veckor skenat till nivåer som inte setts sedan 1930-talets depression. I Sverige räknar man med upp till 14 procents arbetslöshet i sommar.
Konkurserna ökar lavinartat. Miljoner människor får sina liv slagna i spillror.
Ändå är det fest på börsen. När detta skrivs har det vansinniga rallyt pågått en månad. Jag räknar visserligen med att det har vänt brant ner igen när väl texten publiceras. Men ändå. Hur lär man ett barn vikten av att tänka rationellt när alla andra så uppenbart gör tvärtom?

Man får trösta sig med att det aldrig har varit enklare att få ungarna att tvätta händerna, noga och ofta. Alltid något.

4x tankar i mitt huvud:
1. Jag reser ingenstans utan …
… just nu gör jag som alla andra och håller mig hemma.

2. Jag blir rädd när …
… jag inser hur irrationella vi människor är.

3. Jag är oerhört svag för …
… coola superlätta italienska racercyklar.

4. Jag vill bli bättre på …
… att spara pengar. Jag har lovat mig själv att inte köpa någon ny cykel. Åtminstone inte den närmaste månaden.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 53.
Familj: Fru och två söner.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Cirka 200 personer i Sverige gömmer sig på ett trettiotal kloster som de inte lämnar om de inte är tvungna. Jag bestämmer mig för att testa om deras erfarenheter kan inspirera min coronatid.

I klostren startar man dagen med ottesång vid 05.00 och slutar efter kvällsbönen 20.00. Tiden däremellan är fylld av aktiviteter där det ena avlöser det andra i en viss, förutbestämd rytm. Alltså ställer jag väckarklockan för att börja med en ottesång innan någon annan är vaken. Det gör mig i form för dagens kroppsaktiviteter.

Klockan 09.10 håller Sofia ett gympapass i tv, tyvärr varar det bara i 20 minuter. Återstår drygt tio timmar innan aftonbönen. Förutom frukost, lunch och middag klämmer klostren in tre olika kaffe- och teavbrott. Kanske en kompensation för bristen på andra njutningar? Men det är inget för min del, jag passar på att ge kroppen en juicefasta. Inga halvmesyrer. Vem vet hur lång tid jag har på mig. Kanske blir allt normalt igen innan jag hunnit nå min fulla potential?

På mitt klosterschema står nu andlig muskelträning med ismannen Wim Hof. Inte hört talas om honom? Han har uppfunnit en spännande tortyr i form av isbad och djupandning som hundratusentals människor fastnat för. Jag har köpt en tio veckors internetkurs för halva priset. Kod: Corona 50.

Klockan 11.00 lägger jag mig på golvet och tar djupa andetag. Wims röst manar på i bakgrunden: ”Hi guys, breathe in peace, breathe out stress.” Efter 30 in och utandningar kommer en ny uppmaning. ”Hold your breath” – helst så länge som möjligt. Det sista momentet ska ge ett snabbspår till den del av hjärnan som står för mystiska visioner. Men bara lättnaden att få andas igen räcker gott för min del.

Nu väntar isbadet. Jag tar på mig en toppluva precis som Wim och sänker mig sakta sakta sakta ned i badkaret som är fyllt med iskallt vattnet. Låten I will survive är på högsta volym. Pang! Så här nära en nära döden-upplevelse har jag nog aldrig varit. Efter tre minuter i vattnet far jag upp som en raket. Och nu känner jag mig odödlig. I alla fall uppstånden från en kall grav.

Efter den bedriften finns det inget som är omöjligt. Så det blir lätt att ta itu med nästa aktivitet på schemat: att undersöka tystnaden.

I klostren håller man styvt på att inte säga något omotiverat som att berätta om sig själv. Man lever sida vid sida utan att egentligen känna varandras personliga liv. Förklaringen är att man helt enkelt behöver space för att kunna lyssna inåt. Alltså lägger jag in två timmars meditation. Inte mycket att säga om det. Det var typ helt tyst. Dags för coronavitsar: ”Hitler has coronavirus and he is going MAD ” är en klar favorit (kolla in på Youtube).

Klockan 21.00. Jag har blivit beroende av Netflixserien Breaking bad. Kemiläraren Walter White satsar på en nystart i livet och börjar koka amfetamin, ljuga, svika och mörda i över femtio avsnitt.

Bara ondska och hemskheter och kanske inte särskilt klosterlikt. Men djävulen dyker upp från första till sista sidan i Bibeln. Och mystikern  Teresa av Avila menar att ”själen behöver  känna djävulen för att vara bättre rustad” så det verkar vara i sin ordning att fortsätta några timmar till.

Och på en hemsida säger några nunnor att de minsann ser på Jönssonligan på kvällarna. En engelsk nunneorden går ännu längre för att rusta sig mot djävulen: ”På kvällarna gör vi något med händerna som att tillverka galgar, det är hur kul som helst.”

Förutom att få en tidtabell som ger variation har jag sparat tusenlappar på mitt klosterliv jämfört med att åka till ett hälsohem eller ett avlägset ashram.

4x tankar i mitt huvud:
1. Min sämsta vana är…
… chips.

2. Jag får en sötchock när jag …
… ser liljekonvaljer.

3. Det gör jag för att göra världen bättre …
… det är en farlig ambition. Hitler och Stalin trodde att de gjorde världen bättre.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren …
… allt av Bob Dylan.

Veckans krönikör:
Namn: Malena Ivarsson.
Ålder: 70.
Familj: Syskon, barn och barnbarn. Bor: Stockholm.
Gör: Sexolog, svarar på frågor
i Aftonbladet Söndag.

Min man, Dan håller upp sitt senaste loppisfynd. Ett svartvitt familjeporträtt från slutet av 1800-talet monterat i en tung guldram.
– Visst är det häftigt? säger han och ler.
Häftigt? Nej. Den gamla bilden ger mig rysningar.

Modern och fadern sitter på hårda stolar med händer korslagda över knän. Bakom dem står dottern som ser ut att vara 16–17 år och på faderns vänstra sida en pojke i tioårsåldern. Alla poserar med bistra miner och slätkammade frisyrer. Pappan ser sträng och frikyrklig ut medskepparkransskägg, stärkkrage och kravatt. Kvinnornas blusar är prydda med broscher i halsgropen medan pojken är klädd i vit skjorta, dubbelknäppt väst och har fått sitt lockiga hår tyglat i mittbena. Fyra personer med finkläder på och sådant allvar i blick att de ser livlösa ut. Porträttet skulle kunna vara ett så kallat post mortem-foto. Greppet att föreviga släktingar som gått bort genom att staga upp dem i soffor eller stående, som vore de fortfarande i livet, blev poppis under den viktorianska eran och nådde sin kulmen i slutet av 1800-talet.

I dag känns bilderna osmakligt morbida, men då var det inte helt ovanligt att skapa ett sista ”levande” minne av sina närmaste, särskilt om döden hade kommit i förtid. En googling på ämnet trollar fram mängder av fotografier på mödrar med avlidna spädbarn i famnen, gruppfoton av släkt med den döde huvudpersonen placerad i mitten av sällskapet och välregisserade syskon som samsas runt en död bror eller syster. Alla bilder är fascinerande, men en får mig att haja till lite extra. En ung kvinna halvligger i famnen på sin far, modern har lagt handen varligt på dotters arm. Både fadern och modern är suddiga. Skärpan är fokuserad på den unga kvinnans ansikte, vilket gör att det är hon som ser ut att vara full av liv medan föräldrarna bleknar bort i bakgrunden. Effekten är inte ovanlig på den här typen av bilder eftersom dåtidens fototeknik med lång exponeringstid ställde enorma krav på motivens orörlighet. För den som hade gått bort var det så klart ingen utmaning att hålla sig totalt stilla, medan minsta darrning hos de efterlevande resulterade i grumliga drag.

Den här traditionen att avporträttera döda kallas också memento mori, latin för ”kom ihåg att du är dödlig”. En sorts makaber carpe diem-uppmaning, fjärran från dagens glassiga instagraminlägg om att fånga dagen i motljus. På familjefotot som min man precis kommit hem med är det pojken som ser allra mest död ut. Det är som om själen saknas, ögonen är tomma och stirrar på en punkt långt förbi både lins och fotograf.

När jag säger till Dan att jag inte vill ha den läskiga tavlan i huset rycker han på axlarna.
– Ramen är fin, vi skulle kunna sätta in spegelglas i stället, säger han och tar ut fotografiet. Han vänder på det, men hittar ingen ledtråd till familjens ursprung. Inte ens namnet på fotostudion.

Vi låter glasmästaren förvandla ramen till en spegel, men det bär emot att kasta det bisarra fotografiet. Det får bo i garaget så länge som en kuslig hälsning från andra sidan om att livet är kort, kort, kort. Så ta väl hand om det – och varandra!

3x tankar i mitt huvud:
1. Jag blir rädd när:
… jag inser att jag är äldre än min mamma var när hon fick sitt första barnbarn.

2. Jag är oerhört svag för:
… ost.

3.  Jag vill bli bättre på att:
… inte äta ost.

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott.
Ålder: 54.
Familj: Gift med Daniel, 50, ”barnen” Joel, 22, och Freja, 20, och hunden Monty, 10.
Bor: I Stockholm och Järvsö.
Yrke: Journalist och författare.

Mitten av mars:
Hon kommer att förlora sin business. Hon vet om det.
Ändå går fingrarna flinkt genom håret på kvinnan framför spegeln.
Och hon ler, men det är ett ansträngt leende.
Kroppen håller än, hon är 73 och har starka vader.
Den ena stamgästen efter den andra får sitt hår lagt, passerar och lovar att återkomma.
Alla vet att det inte är sant.
Ändå kommer löftena att fortgå tills myndigheterna sätter stopp.

Hon är min före detta svärmor och hon flyttade från ett krigssargat Italien som barn till ett bättre liv i Australien.
Och livet blev bra.
Ungarna å barnbarnen lika så.
Hon öppnade en hårsalong och allt det där.
Hon fick bra grannar och stort hus med vacker trädgård.
Någonstans på vägen bleknade Italien.
Men nu.
Nu dör hennes folk på andra sidan jorden. Förs bort i hundratals kistor, varje dag.
Hon slår av tv:n. Vankar. 59 år efter flytten till Perth i västra Australien ligger hon sömnlös över det som händer i Italien.
Hon hade stoppat efterkrigstiden i en liten ask. Låst igen.
Ägnat sig åt det nya. Trodde hon.
Men nu dör dom igen. Som dom gjorde då.

Slutet av mars:
Hon var fjorton när hon klev på båten i Neapel och tog farväl av stora delar av familjen.
Hon såg dem aldrig igen.
Det blev bara inte av.
Hon fick ett annat liv. Saker kom ju emellan.
Men nu drabbas det nya landet.
Viruset har kommit.
Hårsalongen måste stänga.
Allt måste stänga.
Sjukhusen förbereder sig.

I Italien staplas kistorna fortfarande på varandra, i Trumps Amerika bunkrar folket
vapen och i Sverige, där barnbarnen bor, är toalettpappret slut.
Allt en definition av samma sak.
I olika stadier av upplösning.
I hennes del av världen får man nu gå ut två och två. En timme om dagen. Det går ju att vänja sig.
Hon promenerar med sin man, håller avstånd till andra med munskydd.
Kommer hon någonsin att träffa barnbarnen i Sverige igen? Överlever hon viruset?
Kanske borde hon aldrig ha lämnat Italien?
Hon vankar igen.
Livet blev samma till slut i alla fall.
Lyckan varade kort.
En ny ordning gjorde slut på det nya som skulle ha blivit ett steg upp på trappan.

Allt det som livet varit från det ögonblick hon nyfiket klev av båten i Australien fram tills nu, var allt det bara en dröm?
Varar drömmen om ett bättre liv bara ett ögonblick?

3x tankar i mitt huvud:
1. Jag blir rädd när…
… jag tänker på viruset och på hur det har – och kommer att – förändra allt.

2. Jag är oerhört svag för …
… Skype-samtal, karantän- vin och allt annat som har med någon form av umgänge att göra.

3. Jag vill bli bättre på
… att leva i stunden.

Veckans krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 48.
Familj: Tre döttrar och en katt.
Bor: Årsta i Stockholm.
Gör: Journalist på Aftonbladet.

Det sägs att en snigel kan sova tre år i sträck. Det låter som en ren dröm.

Hemma hos mig är sammanhållen sömn inget vi ägnar oss åt. De mörka timmarna är i stället en evig nattvandring. Nätterna är en sömnig form av den klassiska leken ”fruktsallad”, ni vet, där alla byter plats med varandra.

Själv vet jag exakt var jag somnar – men aldrig var jag kommer att vakna.

Har jag tillbringat natten i tvååringens minisäng som svämmar över av gosedjur? I dubbelsängen som fram på småtimmarna kryllar av snarkande barn och spinnande katter?Eller i den rosa sängen med stjärnhimmel, där en lampa alltid måste lysa? Hur jag hamnat var är alltid oklart – det är både bildligt och bokstavligt talat höljt i dunkel.

Nattvandringen stör mig inte nämnvärt. Men det som stör mig är att den inte skedde tidigare.

Förr hade min sömnbrist nämligen klassats som trendig, skuggorna under ögonen hade rent av setts som ett tecken på framgång.

Länge har vi matas av bilden på makthavare och politiker som sover oerhört lite. Vi minns Margaret Thatcher, som snittade fyra timmars sömn per natt eller Olof Palme som beskrevs som en riktig kortsovare. De sågs som effektiva och resultatinriktade.

Men nu verkar pendeln ha svängt. Nu är en god sömn ett tecken på hög status. Även denna gång har makthavare och företagsledare visat vägen.

En av världens absolut rikaste, Amazons grundare Jeff Bezos, poängterar gärna i intervjuer att han är noga med att sova minst åtta timmar per natt eftersom ”det gynnar aktieägarna. Jag vill inte riskera att ta fel beslut på grund av trötthet.”

George W Bush slumrar nio timmar per natt, plus en tupplur på eftermiddagen.

Arianna Huffington, grundare av Huffington post, satsar även hon på ett helsömnigt budskap. I sin bestseller The sleep revolution är huvudbudskapet: Sov dig till toppen. Under sina föreläsningar möts hon av rungande applåder, folk verkar helt enkelt trötta – på att vara trötta.

I jakten på den perfekta sömnen har en miljardindustri vuxit upp, där vitt brus ska lugna och olika apparater mäter luftkvaliteten i sovrummet. Det finns digitala huvudband som ska vagga dig till sömns med ljudvågor, intelligenta ringar som loggar minsta avvikelse från den perfekta sömnen till din telefon och sömnglasögon som ska ställa om kroppsklockan genom att blockera blått ljus.

Skådespelaren Gwyneth Paltrow har också hoppat på sömntåget för att tjäna en rejäl hacka och rekommenderar bland annat en kudde med tunna  koppartrådar, som enligt henne ska ge en ”hälsosam effekt och även fungera mot rynkor.”

Pigg och rynkfri är alltså det nya.

Själv nattvandrar jag vidare. Och på vägen mellan ”kan du hämta ett glas vatten?” och ”har du sett mitt gosedjur?” har jag hittat det absolut bästa sömnmedlet.

Faktiskt så var det där hela tiden. Att krypa ner bredvid en liten varm barnkropp, iklädd en mjuk pyjamas, slår faktiskt alla sömnpiller i världen.

4x tankar i mitt huvud:
1 Mitt hjärta slår lite extra när …
… jag öppnar förskolans grind och min yngsta kommer springande med utsträckta armar och ett stort leende.

2 I högstadiet var jag …
… den som fick utmärkelsen Årets nallebjörn på balen i nian. Förstod aldrig varför. Var jag fluffig? Hade jag ständigt blanka ögon?

3 Jag mår som bäst när…
…  jag äter frukost hemma på trappan i solen.

4 Jag är trött på att prata om…
… hur ofta tågen är försenade.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Gör: Reporter på Aftonbladet Söndag.
Bor: Stockholm.
Familj: Maken Erik, tre barn. Två katter.

Greta tillhörde det lilla fåtal som kunde se våra koldioxider med blotta ögat. Hon såg hur växthusgaserna strömmade ut från våra skorstenar, svävade uppåt med vindarna och förvandlade atmosfären till en gigantisk osynlig soptipp.”

Malena Ernman och Svante Thunberg beskriver i boken Scener ur hjärtat hur den abstrakta process som gör att världen långsamt dör får kropp och form framför deras dotter Gretas ögon.

Och jag kan relatera, för jag ser något liknande.

Jag ser förnuttelse. Överallt, hela tiden, förnuttelse och nedbrytning.

En ojämn kamp mot kaos som vi är dömda att till slut förlora.

Det har inte alltid varit så här, och jag vet egentligen inte varför det har börjat.

Kanske för att jag blir äldre.

För unga människor är just förruttnelsen långt borta. Kroppen utvecklas fortfarande. Den blir bättre, starkare, lär sig mer saker. Allting ligger framför en. På klättringen uppför livets träd har man ännu inte lämnat stammen, inte tagit sig ut på de ständigt smalare och mindre grenar som val för val för en längre bort från de riktningar livet aldrig tog.

Men det är inte bara att de flesta val ligger bakom mig. Att förruttnelse är det enda som väntar för oss alla i slutet av allt är en självklar, närmast banal iakttagelse.

Vad jag inte kan sluta se är nedbrytningen som finns mitt ibland oss, hela tiden.

Hela vår tillvaro är en ojämn kamp mot alltings ständigt pågående sönderfall. Alla våra stolta byggnadsverk, vår konst, våra maskiner – de är inte byggda förrän de redan börjat förfalla.

Tittar man noga rasar allting framför våra ögon, i små, små delar, hela tiden.

Så sett är det inget annat än skrämmande att det vi måste rädda från förfallet ständigt blir mer och mer.

För ju mer vi bygger, desto mer kostar det vi har att upprätthålla.

I flera hundra år har vi staplat lager på lager av upplevda nödvändigheter på vårt samhälleliga korthus, varje nytt lager med en högre grad av komplexitet än det föregående. Att hålla huset från att rasa, att upprätthålla allting vi numera tar för givet, är inte bara ett arbete utan slut.

Det är också ett arbete som kräver ständiga tillskott av ny energi.

Det verkar vara lätt att tänka att det bara är vår utveckling som slukar resurser. Tillväxt. Som om bara den som sprang behövde äta, inte den som sitter still.

Men det som främst dränerar oss är inte tillväxten, utan upprätthållandet av status quo.

Och det är här mina och Gretas syner sammanfaller.

För nästan allt vi byggt som inte fanns på 300- eller 400-talet är byggt av fossila bränslen.

Utan dem skulle vi fortfarande stå och banka hjälplöst mot muskelkraftens glastak, som romarna gjorde innan deras civilisation kollapsade, eller som västeuropéerna gjorde igen på 1700-talet.

Bara att deras civilisation inte kollapsade.

Av en unik slump sprängde kolet och oljan glastaket för gott.

Sedan dess lever vi i de fossila bränslenas paradox: det som gör vårt liv möjligt är samma sak som kommer att göra det omöjligt.

Ska korthuset inte rämna måste eldarna under det moderna samhället ständigt underhållas, lågan alltid flamma mot skyn – samtidigt som den bränner ner jorden vi lever av.

Det går inte att stänga av.

4x tankar i mitt huvud:
1. Mitt hjärta slår lite extra när …
… jag ska få hämta mina barn på förskolan.

2. I högstadiet var jag …
… tydligen ansedd som en bra kompis (jag fick ett “stipendium” om hela 175 kronor av min skola av den anledningen).

3. Jag mår som bäst när …
… jag har gjort något bra.

4. Jag är trött på att prata om …
… vilka tv-serier folk tittar på.

Veckans krönikör
Namn: Niclas Vent.
Ålder: 38.
Familj: Sambo, son, dotter.
Bor: Hägersten.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Innan jag själv blev mamma hände det titt som tätt att föräldrar framstod som en grupp totala galningar.

Låt mig ge två exempel.

Exempel 1: Jag är på skidsemester med ett par kompisar. Det blåser hårt på Åreskutans topp och vinden slipar pisten till en kana av is. Det är en mardröm att ta sig ner, snön viner in under kragen och fingrarna är stela av köld. Nedanför mig åker två knattar med hjälm. De åker i stora svängar efter sin mamma.

Då händer det. En isfläck får mina skidor att glida i väg. Som ett bowlingklot med skidor slirar jag rakt mot käglorna, alltså knattarna.

Barnen faller, men backen är rätt plan och de klarar sig bra.

Men mamman! Hon löper formligen amok. Hon glider ner till mig och börjar slå på mig med sin stav. Hon svär och skriker samtidigt som hon måttar slag efter slag. Barnen tittar storögt på. Det hela är som en fars.

Jag tar mig upp, mumlar förlåt och åker ner till ett fnissande kompisgäng. I total symbios skakar vi på huvudet åt ”galna mammor”.

Exempel två: Det är en ljummen sommarkväll och Martin har poolparty. Det känns nästan som i Melrose place. Vi kanske låter lite för mycket, vi kanske skrattar lite för högt. Vi kanske inte har sett skylten om att ”man ska respektera lugnet efter 22.00.”

Klockan 22.01 uppenbarar sig en pappa på en balkong. Han har randiga kalsonger och klassisk pappamage. Håret står på ända och han ser helt vild ut.

Med ett darrande finger pekar han på oss som om vi vore brottslingar.

– Jag hade just fått henne att somna! Hon vaknade! På grund av er!

Poolpartyt stannar upp och vi tittar frågande på varandra. Barnet har vaknat, so what? Hon somnar väl om? I total symbios skakar vi på huvudet åt ”galna pappor”.

Men nu vill jag säga förlåt. Föräldrar, jag är på er sida nu.

Du, mamma som slog mig med en stav i Åre för 20 år sedan, jag förstår dig.

Jag har också kämpat med att knäppa pjäxor på små fötter och släpat barn i liften. Jag har också mist tålamodet i en blåsig backe full av is. Än har jag inte slagit någon med en stav, men vem vet? Vaknätter och vab skapar desperation.

Du pappa vid poolen, jag håller med dig. Innan jag fick barn trodde jag att småttingarna sov när de blev trötta. Men att söva barn är en konst. Och när man väl lyckats så smyger man med ninjasteg ut ur rummet.

Poolpappa, jag skulle faktiskt säga att jag i dag nästan är på din nivå. För mig är det numera självklart att ge onda ögat till alla som pratar för högt nära min barnvagn. Jag skulle kunna skälla på dem, men det riskerar ju att väcka barnet. I stället nöjer jag mig med att stirra argt och eventuellt peka övertydligt på mitt slumrande barn.

Föräldraskapet förändrar, på många sätt.

Utan att tveka inrättar jag mig nu i ledet av totala galningar. Jag ansluter mig till en grupp som lider av ständig sömnbrist och sedan länge har mist förmågan att avsluta meningar. Så se upp i backen. Och vid poolen.

4x tankar i mitt huvud:
1. Jag är besatt av…
…italienska och det har hänt att jag förföljt turister för att få höra ytterligare ett ord av detta magiska språk.

2. Jag trivs särskilt bra när …
… jag för en gångs skull lyckas läsa böcker fast barnen är vakna. Jag ser det som en form av gerillaverksamhet. De måste ju se att vuxna läser.

3. Min mest oväntade talang är …
… att jag kan baka bröd av nästan vad som helst. Svart te är till exempel en oväntat användbar ingrediens.

4 Jag längtar som en tok efter …
… ljuset. Blå himmel. Långa kvällar.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Gör: Reporter på Aftonbladet Söndag.
Bor: Stockholm.
Familj: Maken Erik, tre barn. Två katter.

Vi var så kolossalt nöjda där vi satt i baren och nickade i takt till musiken. Bartendern tappade upp två öl och basen var så tung att det kändes som om den kom inifrån våra kroppar. Det här var bara början. Kvällen, natten låg framför oss.

Bara tio minuter tidigare hade vi stått och trampat ute i kylan i alldeles för tunna kläder. Nylonstrumporna frös fast på benen, skinnpajen kändes som en köldmagnet. Nu gällde det: Skulle de fråga om leg i kväll – i så fall var det kört – eller skulle de låta oss komma in? Osäkerheten doldes bakom Right menthol-cigaretter och en ansträngd likgiltig uppsyn. ”Hej, personnummer på er?” Vi rabblade upp siffrorna. Inte för ivrigt, nej lätt nonchalant. Det var viktigt. Vakten vinkade in oss mot kassan. Vi hade lyckats! Men det var först när vi hade fått stämplar och gått ner för trappan till den mörka lokalen som vi vågade titta på varandra och le. Yeay!!! Trash bar, here we go again! Sen stegade vi resolut mot baren.

Det är januari 2020 och jag läser Klubben, boken om kulturprofilens övergrepp och om Svenska Akademiens tillkortakommanden. Vissa berättelser är vidriga, svåra att ta in och förstå. Men den blinda vördnaden fascinerar mig. Jag googlar på bilder men ser ingenting i kulturprofilens utseende som intresserar mig. Jag tänker på Kejsarens nya kläder. Mitt i läsningen slår det mig att många av berättelserna utspelar sig samtidigt som jag precis började gå ut i Stockholm. Vi var i samma tid, rösterna i boken och jag. Men i helt olika världar. Eller rättare sagt, klubbar. På deras var det klassiskt piano och medelålders män, på mina var det hårdrock och snygga Axl Rose-kopior.

”Tumba-rockaren är här”, vi stod och hoppade och knuffades på dansgolvet när vi nåddes av informationen. Våra huvuden vände sig mot hörnet där han stod: Svart långt hår. Vitsminkad och svart kajal runt ögonen. Tajta svarta kläder. Så jäkla hård! Så jäkla sexig! Men det var ingen idé, det visste jag. Några veckor tidigare hade jag gått fram till honom. Försökt ragga. Det blev totalt fiasko! Han var blyg och fåordig och jag var, även om jag inte var fullt medveten om det då, alldeles för töntig. På den tiden krävdes det hängivenhet för att få till den rätta stilen. Det fanns inga band-tishor på H&M och inte kunde man handla över nätet heller. Jag såg helt enkelt inte särskilt tuff ut. Men kaxighet saknades inte, varken hos mig eller mina vänner. Vi valde. Vi tog plats. Vi hördes. Vi var så störiga som man bara kan vara när man är ung. Som man bara kan vara när man har hårdrocken i ryggen.

Jag var även pretentiös. Gick på teater, läste Sartre och Beauvoir. Ibland köpte jag dyra gauloise. Då fick jag en glimt av den där andra världen. På baren efter föreställningen. En man bredvid höll monolog om det vi precis hade sett och ville inte ge sig, likgiltig inför mitt artiga men kanske inte heller så tydliga avvisande. Han hukade sig närmare, viskade: ”Jag tycker att du ska följa med mig hem och lyssna på Brel.” Vi tog på oss jackorna, jag och min kompis, sen vände jag mig rakt mot honom: ”Eller så kan du gå hem och runka!” Hårdrocken igen. Den störiga, den vulgära. Så barnsligt av mig. Men rimligt nu när jag ser tillbaka. Han var dubbelt så gammal som jag. Minst. Och jag sket i både
honom och hans jäkla Brel.

Samma tid, samma stad, ändå så olika. Hade jag hamnat på deras ”Klubben” om hårdrocken inte funnits där och gett mig andra ideal? Ja, det finns onekligen äckelmän och sunkig kvinnosyn även i hårdrocksvärlden men den backade upp mig med en överdos av kaxighet.

Hade jag med en annan bakgrund varit den svala, bräckliga, den inlyssnande, ja helt enkelt kulturmannens kvinnoideal i stället för den där tjejen i push-up, svart kajal och svår attityd? Kanske. Det är möjligt.

Hårdrocken räddade mig från kulturmännen.

Tänk på det ni som ha döttrar. Uppfostra dem till hårdrockare. Sätt din 7-åring i growlkurs redan nu.

4x tankar i mitt huvud:
1. Min ovanligaste vana …
… men också min vanligaste ovana är att jag pratar högt för mig själv.

2. Jag skäms över …
… allt möjligt, men mest när någon hör att jag gör det ovan.

3. Jag skulle vägra äta …
… bajs och mat som innehåller gluten.

4. Om jag satt i riksdagen skulle jag …
… känna mig väldigt obekväm. Hur hamnade jag här?

Veckans krönikör
Namn: Veronica Larsson.
Ålder: 47.
Familj: Sambo.
Bor: Söder om Södermalm i Stockholm.
Yrke: Journalist.

Det händer att jag googlar mig själv. Denna smått narcissistiska, osmickrande vana föddes när min debutroman Vi ses i Disneyland släpptes på Norstedts under våren 2017 och göddes av att varje googling resulterade i nya träffar. Det blev som ett gift att leta rätt på vartenda litet tyck om boken. Oavsett om tycket var positivt eller häcklande ville jag veta.

Nu har jag sannolikt tagit del av de flesta läsarreaktioner som skvalpar omkring i cyberrymden och mitt feedback-behov har mattats av. Ändå skriver jag mitt namn i sökfältet då och då trots att jag vet att jag kommer att bli besviken över bristen på litterär uppmärksamhet.

Mitt fåfänga sökande har gjort mig observant på ett annat fenomen: de många sidor som specialiserar sig på värdelösa men samtidigt märkligt intressanta detaljer om din, min och alla andras existenser. Om vi inte googlar oss själva, googlar vi uppenbarligen grannar, kolleger, vänner och kändisar så pass ofta att det går att tjäna pengar på nyfikenheten.

Sajten merinfo.se berättar att jag är kvinna (sant), har fyllt 54 år (ja, ja), att jag bor med tre andra personer (yes!) och att mina namnsdagar infaller den 24 januari (Erika) och 9 december (Anna). Jag får också veta att det finns 23 443 personer i Sverige som heter Erika och att det är det 151:e vanligaste namnet. Kändisar som delar min födelsedag (18 september) är till exempel operasångerskan Siv Wennberg, artisten Tone Norum, skådisen Måns Nathanaelson och filmstjärnan Greta Garbo. Hade hon varit i livet skulle hon ha fyllt 115 i höst.

Sidan Mr Koll avslöjar att jag inte har åtalats för brott, ej förekommit i tvistemål eller stämning och att jag inte är särskilt populär: Erika är inte mer eftersökt än andra. Denna månad har vi hittills lämnat ut information om henne vid ett tillfälle (japp, till undertecknad, nyss).

Den mest ambitiösa tjänsten, Ratsit, konstaterar att min nästa födelsedag inträffar på en fredag (hurra!) och att jag föddes en lördag för knappt 20 000 dagar sedan i jungfruns tecken då Tage Erlander satt som statsminister och Malmö FF var svenska mästare i fotboll.

Jag får också veta att i mitt postnummerområde är Volkswagen det populäraste bilmärket, att det finns 37 287 inkomstmiljonärer och att andelen personer med betalningsanmärkningar är 3,1 procent. Medelinkomsten ligger på 436 726 kronor per år och kvinnors lön uppgår till 75,2 procent av männens. Snittet för landet är 74,2.

Den sista uppgiften får mig att studsa till. Självklart är jag medveten om att vi kvinnor tjänar sämre än män, men när faktumet dyker upp som en okommenterad realitet bland all övrig data är det som att få en käftsmäll.

Jag minns hur vår son Joel ifrågasatte detta när han bara var 11 (han har nu fyllt 22):
– Hur kommer det sig att kvinnor har lägre lön än män? För samma jobb? Jag menar, är det inte väldigt omodernt?
Jo, min älskade son, det är extremt mossigt.

Tack och lov är din generation mer modern än min. När du googlar dig själv i framtiden kommer infon vara med som en historisk kuriositet: När Joel Scott föddes på 1990-talet tjänade en kvinna bara tre fjärdedelar av en mans lön.

Tänka sig.

4x tankar i mitt huvud:
1. Innan jag somnar tänker jag …
… på hur skönt det ska bli att sova.

2. För att imponera på mig …
… lär du dig skillnaden mellan hur orden ”före” och ”innan” används.

3. Jag är besatt av …
… bra tv-serier. Just nu ser jag fram emot fjärde säsongen av Better things som kommer den 5 mars på HBO (gott om tid att kolla i kapp om du har missat denna pärla).

4. Senast jag lärde mig något nytt …
… var i går då jag läste att dvärgplaneten Pluto har en isglaciär som ser ut som ett hjärta. Vackert.

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott.
Ålder: 54.
Familj: Gift med Daniel, två vuxna barn Joel, 22 och Freja, 20 samt hunden Monty, 10.
Bor: I Stockholm och Järvsö.
Yrke: Författare och redaktionell printchef på Aftonbladet.

Rubriken satt där: ”NAKENCHOCK!” Det är jag som var nattchefen som gjorde förstasidan på Aftonbladet med ordet som skulle hamna i Svenska Akademiens ordlista – och få Lasse Berghagen att skämta om det i Allsång på Skansen.

Ibland landar den direkt, ibland krävs lång tid av lagarbete innan den sitter. Rubriken.

Det har blivit tusentals löpsedlar och förstasidor under mina snart 40 år som journalist och redaktör. Jag har jobbat med ett hantverk som får många att förfasa sig, som ibland triggar de stora känslorna eller lockar fram ett skratt. Men framför allt – och viktigast: det lockar till läsning.

När jag frågade kollegorna om en klassisk rubrik de minns kom svaret snabbt: ”SVART HJÄRTA LIKA RÖTT SOM VITT”. Den sattes av legendariske redaktören Sigge Ågren efter historiens första hjärttransplantation 1968, då en svart mans hjärta opererades in i en vit man.

Det är inte reportrar eller fotografer som sätter rubrikerna, det gör vi redigerare och redaktörer. ”HV OCH FASA” – Min karriär började på sporten där jag var redigerare och satte den här rubriken när ishockeylaget HV71 hade fått massor av utvisningar under en match. Jag fick fast jobb.

Just sportjournalistiken har en historia av fyndiga och vitsiga rubriker: ”STAKA OM SNAVFEL”. Rubriken sattes till en bild där svenske skidåkaren Teodor Pettersson i VM 2017 trasslade in sig i staven och föll. Eller ”STEEN OCH STANLEY”, den givna rubriken till en bild där ishockeyspelaren Alexander Steen höjer segerpokalen efter att ha vunnit Stanley Cup 2019.

Största delen i mitt ”rubrikliv” har jag jobbat med vanliga nyheter. Alla artiklar behöver vad vi kallar en vinkel, det vill säga det som är själva grejen med artikeln. Finns en tydlig vinkel är det lättare att sätta rubrik. Är den otydlig är det svårt att formulera något bra.

Rubrikernas vardag handlar mycket om brott, olyckor, politik. Då känns det ibland svårt att variera sig, men med små medel kan man ändå lyfta en enkel nyhetsartikel. Som när en massa kor hade rymt ut på en landsväg: ”JUST MU: KOR PÅ E22”.

”Åhfanismen” är en viktig del i vårt jobb. Vad betyder det? Jo, i all enkelhet så hoppas vi att läsaren ska utropa ”Åh fan” när hen ser tidningssidan. Som när denna rubrik sattes till en bild där Lady Gaga hade en ny, spektakulär frisyr: ”LADY OCH KALUFSEN”.

Att hitta på nya kärnfulla ord är kvällstidningens specialitet. Till väder: SNÖSMOCKA, RYSSKYLA. Mästerkockarna: SÅSPANIK, KRYDDKUPP. Melodifestivalen: RÖSTRASERI, MÅNSTERRYSARE.

Och såklart NAKENCHOCK. Året var 2002. Plötsligt låg bilden där i den gamla tjockdatorn. Afrodite skulle tävla i Eurovisionfinalen och vi hade en artikel där de visade upp sina nya scenkläder – hudfärgade kroppsstrumpor under tunna bastkjolar. När de snurrade i dansen såg det som om de var helt nakna under. Inför alla miljontals tv-tittare.

Tack vare mitt rubrikliv har jag inbjudits att diskutera löpsedlar i både TV4:s morgonsoffa och i olika radioprogram.

Och om jag är på en middag som är lite seg och tråkig, brukar jag säga att det är jag som gör rubrikerna på Aftonbladet. Efter det är det inte längre tyst runt bordet.

4x tankar i mitt huvud:
1. Min största förebild just nu …
… är alla de som kämpar
i vården trots galna politiska beslut.

2. Folk stör sig på att jag …
… är så tekniskt okunnig.

3. Jag stör mig på att …
… all teknik är gjord av nördar som lägger in onödiga funktioner.

4. Ett barndomsminne jag återkommer till är …
… när jag som sexåring åkte rälsbuss från Malmö till Skanör och hoppade av en station för tidigt och plötsligt stod helt ensam ute på ett fält medan tåget for iväg.

Veckans krönikör
Namn: Nils Franchell.
Ålder: 62.
Familj: Maken Pär och min stora regnbågsfamilj. < strong>Bor: Stockholm.
Yrke: Printredaktör på Aftonbladet.