26 april, 1986, klockan 01.23:58.
Explosioner förstör reaktorn och reaktorbyggnaden i kärnkraftverket Tjernobyls fjärde energiblock. Personalen hade genomfört ett experiment där de stängde av flera säkerhetssystem.

Ett radioaktivt moln spreds över stora delar av Europa. I Sverige drabbades Gävletrakten hårdast. Det regnade bokstavligt talat radioaktiva partiklar över området.

Dåvarande Sovjetunionen försökte mörklägga olyckan. Men kort efter att personalen vid svenska kärnkraftverket Forsmark upptäckte ökad strålning, och kunde konstatera att läckan inte kom därifrån, bekräftade de sovjetiska myndigheterna härdsmältan i Tjernobyl den 28 april.

Två saker dominerade 1986. Två saker gör att det året bär svart armbindel – mordet på Olof ­Palme i februari och Tjernobyl. Att vi 30 år ­senare fortfarande lever i händelsernas skugga är ingen sentimental överdrift.

Vi vet mycket om Tjernobyl, men efter att ha läst Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl känns det ändå som om vi inte visste ­någonting. Aleksijevitj ägnade tre år åt att undersöka olyckan genom att resa runt och intervjua hundratals personer.

Resultatet är som om någon riktar en ficklampa rakt in i mörkret och lyser upp bortglömda hörn och vrår som ingen tidigare har sett eller brytt sig om.

Boken är så bra att den knappt går att läsa. Ibland måste jag lägga undan den efter ett läst kapitel. ­Annars går det inte att andas.

Svetlana Aleksijevitjs teknik är välkänd, men det är svårt att förstå hur kraftfull den är innan man har öppnat hennes böcker. Genom att låta män­niskor prata med sina egna röster och utan censur blir bilden av katastrofen tydligare och ­djupare. Tack vare mödosam redigering bygger Aleksijevitj upp en omfattande mosaik av ­läkare, bönder, ­änkor, brandmän, politiker, forskare, psykologer, militärer, sanerare, sanerarhustrur, barn, pensionärer, journalister. Det känns som att läsa om ­Tjernobyl för första gången.

Detaljerna är fruktansvärda. Det går inte att hitta på sådana här scener och minnen.
Som när befolkningen i den nu evakuerade spök­staden Pripjat i norra Ukraina går ut på ­gator och balkonger och tittar på hur reaktorn i Tjernobyl brinner. Vittnena beskriver ljuset som pulserande, grönblått och övernaturligt. Som när växterna i folks trädgårdar vitnar av strålningen. Som när frivilliga och militärer ­gräver upp och begraver kvadrat­kilometer av det smittade, översta jordlagret i betong.­ Träd, fordon, byggnader – allt grävs ner. Som när arbetare sänks ner på reaktorn och skottar radioaktivt bråte – de har sekunder på sig innan strålningsdosen är dödlig.

Okunskapen hos befolkningen om radioaktiv strålning, vad det är och dess konsekvenser är hjärt­skärande. Myndigheternas pragmatiska ­kalkyler över hur många människoliv en insats kräver är ohygglig.

Bön för Tjernobyl ger en röntgenbild av det sovjetiska och ryska psyket, av hur människor upp­fostrade i en totalitär regim tänker och resonerar. Individen är ingen, moderlandet är allt. Döden blir en plikt.

Det är svårt att ta in att det finns 440 kärn­kraftverk i världen i dag efter Bön för ­Tjernobyl. Det är svårt att försvara kärnkraft ­efter att ha läst änkan Ljudmila ­Ignatenkos vittnesmål, när hon pratar om hur hon vakar vid maken och brandmannen ­Vasilij Ignatenkos dödsbädd.

Vasilij var en av de första på plats vid reaktorn efter olyckan och Ljudmila ­säger: ”Avföring 25–30 gånger per dygn… med blod och slem… Huden på armarna var täckt av blåsor… När han vred på huvudet, blev hårtestar kvar på kudden… Och alltsammans älskade jag…”

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson. Ålder: 39. Familj: Mor, far, storebror. Yrke: Rockjournalist.
Bor: I lägenhet vid Telefonplan i Stockholm. Senast lästa böcker: Stål av Silvia Avallone och Between the world and me av Ta-Nehisi Coates.

Många av oss, i alla fall vi som var barn, hade gått upp tidigt den här lördagsmorgonen den 1 mars 1986. Vi hade blandat till O’boy och brett ostmackor och lagom till klockan åtta satt vi bänkade framför tv:n. Gomorron Sverige med Fredrik ­Belfrage som programledare var vid den här tiden en höjdpunkt i vårt, med i dag som jämförelse, fattiga tv-utbud. Vi var ­inte bortskämda med vare sig tecknat, musik, eller mysprat i tv – ­lördagsmorgnarnas Gomorron Sverige ville man helt ­enkelt inte missa. Men det blev inget Hacke hackspett den där morgonen: Olof Palme hade skjutits till döds mitt i centrala Stockholm. I dag (den 28 februari 2016) är det 30 år sedan, och då och då dyker frågan upp – på krogen, på middagen, på dejten, i taxin: Minns du vad du gjorde när du fick höra att Olof Palme blivit mördad?

Minns ni, frågar jag mina vänner. Minns ni vad ni gjorde? Minns ni vilka ni var?

Lisa, som vid den här tiden var fullt upptagen med att vara tonåring, berättar:
– Jag satte på tv:n för att kolla på Gomorron Sverige men i stället var det en rödgråten Ewonne Winblad som berättade vad som hänt. Jag sprang in till mamma. Hon satt helt tyst med tidningen uppslagen i sängen. Jag glömmer aldrig ­hennes ansiktsuttryck!

Annika var tio den där dagen. Ända sedan hon var två ­hade hon gått i förstamajtåget med sina föräldrar.
– Mamma och pappa var så allvarliga. Det vilade en obehaglig känsla över hela den där dagen, som att inget någonsin skulle bli som vanligt igen. Men sen blev det måndag och jag gick till skolan, säger hon och fortsätter:
– I dag är mina föräldrar husägare, egna företagare och skulle aldrig få för sig att ta något annat färdmedel än ­bilen in till stan. Haha, och de röstar på Folkpartiet! De har blivit allt det där de en gång föraktade så mycket, berättar hon.

– Olof Palme var kung, säger Åsa som då var 13 och drömde om att resa, rädda fattiga barn och gifta sig med Boy George.
– Mamma väckte mig – hon grät och ­visade upp DN:s förstasida. Jag hade varit så säker på att jag bodde i världens bästa och tryggaste land. Men något gick sönder den dagen, berättar hon.

På sidan 60 har vår samordnare Gunilla ­Granqvist satt samman ett bildreportage med ­arkivfoton på Olof Palme. Från en svunnen tid – innan något gick sönder.

När jag kommer hem ligger den där och hånar mig, friskvårdschecken från jobbet. Som i snabbspolning börjar min hjärna rada upp utgiftsposter som den där pengen hade kunnat täcka. Om jag hade haft ett intresse som Skatteverket ansett vara hälsofrämjande, vill säga.

Tar upp webbläsaren och kollar reglerna ännu en gång, men nej – ridning finns inte med på Skatteverkets lista över bidragsvärda aktiviteter. Det gör däremot homeopati, rosenterapi, cheerleading och örtbad. Hästar, menar byråkraterna, är en dyr och exklusiv hobby som utövas av människor som redan har det för bra.

Kollar termometern – minus 15 grader. Jag drar på mig ridkläderna och ger mig ut i kylan till min glamorösa hästtillvaro. I stallet verkar vattnet vara på väg att frysa, så jag beslutar snabbt att fylla upp hinkar i boxen medan tid är. Sedan går jag och hämtar den 30 kilo tunga ­fodersäcken från bilen. Gör rent boxen och ­släpar skottkärror med rykande dynga över den frusna marken. Sadlar hästen och svär lågt när händerna stelnar i kölden. Men säg den hästmänniska som kastar in handduken för lite ­vintertemperatur! Skrittar en halvtimme och försöker hålla liv i tår, fingrar och ansikte. Sedan går jag över till trav och slutligen galopp.

När jag sitter av har jag en känsla av eufori. Försöker förmedla glädjeruset för min man på telefonen.
– Du är överlycklig för att hästen gick rakt? undrar han innan vi byter samtalsämne.

Väninnorna i stallet är däremot helt på det klara med vad jag menar. Förstående nickar ­utbyts, leenden och muntra kommentarer ­utväxlas. Alla vet vad det innebär, det där lilla steget framåt som plötsligt förändrar hela upp­levelsen i ridningen. Sådana där små ögonblick som lever kvar i minnet i minst en vecka.

Väl hemma känner jag av passet i kroppen. Magmusklerna har fått jobba mot hästens krafter, träningsvärken molar. Faktum är att hela hållningen har förbättrats sedan jag återupptog ridningen. Bröstmusklerna är längre nu, en ­välbehövlig motvikt till timmarna framför jobb­datorn. Men den största förändringen är ändå psykisk. Deadlines och konflikter på jobbet ­följer inte med in i stallet – de avskyr hästen på samma sätt som djävulen skyr kors. Och mina sömnproblem har upphört sedan jag började ägna kvällarna åt att bråka med 600 kilo märr
i stället för att slå på tv:n.

Studier visar att ridning stärker balansen, ­bålen och symmetrin i kroppen. Häst­understödd terapi används inom ­psykiatrin, rehabilitering och neurologin. Det finns till och med underlag som visar att dessa vackra djur hjälper till att fostra bra chefer, eftersom tjejer i stall­miljö får skinn på näsan och utvecklar ledaregenskaper.

Samtidigt står kvinnor för flest sjukskrivningar, särskilt av psykiska orsaker.

Det vore alltså politiskt vettigt att låta ridning räknas som friskvård, eftersom aktiviteten uppenbarligen gör människor friskare. Men i stället kan jag lägga mina pengar på homeopati och bastubad.

Tror jag mår bättre utan.

Veckans krönikör:
Namn: Sara Milstead, 38.
Yrke: Reporter.
Bor: Stockholm.
Familj: Maken Dave, 45, samt sönerna Arvid, 5, och Ambjörn, 1,5 år.

Fyra tankar i mitt huvud:
Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag är rik. Hästmänniskor är inte bättre bemedlade än andra, vi är fattigare för att vår hobby kostar så sjukt mycket!

 Jag längtar alltid till …
… Falsterbotävlingarna. Sol, bad och sjukt fina djur.

Det mest korkade jag har gjort är att …
… lämna Ambjörn ensam med eltandborsten, en tandkrämstub och en toalett.

Kärlek för mig är att …
… få kanelbullar i brevlådan från någon man saknar.

Jag hör dem redan i korridoren när jag stressar in lite­ försenad på måndagsmorgonen. Mina kollegor och ­deras tjatter. Det är ett välbekant och välkomnande tjatter. Det är ett tjatter som gör mig glad.

Ni kanske tycker att tjatter är ett nedsättande ord – borde jag inte kalla det för diskussioner i stället?

Men skillnaden mellan en diskussion och ett tjatter är ­denna (källa: mig själv): Under en diskussion tenderar vi att ibland tävla i att övertyga varandra, några briljerar, andra lyssnar och makt byter ägare efter vem som låter mest självsäker. På både gott och ont. Jo visst, med diskussioner kommer man så klart även fram till lösningar på problem. Med diskussioner kan man lära sig nytt och tänka om.

Med tjatter däremot är det fullständig anarki! Ingen försöker helhjärtat att övertyga någon annan om sin åsikt utan ­ALLA försöker berätta något för ALLA samtidigt! Alla har precis lika mycket makt. Alla är inbjudna. Alla äger ämnet. Det är punk! Det är Sex pistols i sin begynnelse. Det är ibland rena rama ding dong. Och väldigt sällan kommer man fram till något som kan kallas konkretion. Det är ­liksom inte syftet med tjattret. På ­både gott och ont.

Och efter en lång jäkla skithelg är det få grejer som kan göra mig på så bra humör igen som mina kollegors tjatter. Det kan börja med en galen italiensk ­läkare de har sett på tv för att
minuten efteråt hamna i Stockholms kommunikationssystem. Och så slutligen tonartshöjningen: Det eviga tjattret om dekorationsstegens vara eller icke vara som inredningsdetalj (detta är sen ­gammalt). Ett engagerande, kärvänligt tjatter kan faktiskt rädda en från ångest, stress och mörka tankar. I alla fall för ett tag. Ibland är det där taget tillräckligt.

Jag har inget twitterkonto, men tänker ändå att om det sociala ­mediet skulle ha ett svenskt namn så skulle det ­heta Tjatter (i stället för kvitter som är en vanligare översättning). På ­sidan 12 kan ni läsa om Elisabeth och Ann-Louise som fann varandra på just Twitter. De bor i olika städer men blev bästa vänner efter att ha tjattrat med ­varandra. Och så har vi vår Hanna här på ­redaktionen: Hon tjattrade upp sin kille på Twitter. I dag är de gifta och har barn. Så tjattra på!

”Erkänn folkmordet på armenierna. Till och med Kim Kardashian har gjort det”.
Resul, den turkiske bartendern, tittar på mig med trött blick. Han tycker inte att han bär något ansvar för den svåra förföljelse av den armeniska befolkningen som hans landsmän bedrev under första världskriget.
Han suckar, ställer fram en öl och återgår till att kolla på någon fotbollsmatch som går i repris på plattskärmen.

Klockan är halv fyra på eftermiddagen, jag har lyckats smita tidigt från jobbet och släpat mig till Polhem, en mindre sylta på Ringvägen i Stockholm, och är dagens andra gäst.
Vid spelapparaten står en man och pratar högt om att han var oskyldig till värdetransportrånet han satt häktad för i fyra månader. Jag funderar ett ögonblick på om jag ska tro honom, men sjunker ner i Sportbladet igen.

Jocke med kniven, Stockholms hårdast arbetande hissmontör men mest känd för att ha lyckats med konststycket att bara få fem rätt på tipset trots fyra halvgarderingar, släntrar in. Han berättar att någon tidning haft ett reportage om det ”Nya, hippa Ringvägen” och besökt varje krog från Götgatan ner mot Renstiernas gata. Men av någon anledning gjorde reportern och fotografen halt vid etablissemanget närmast före Polhem.
– Det var en jävla tur, säger jag.
– Ja, här vill vi vara ifred, muttrar Jocke med kniven.

Kleerup slår sig ner vid bardisken, beställer mat och en Ipa. Han har precis kommit tillbaka från inspelningarna av Så mycket bättre på Gotland. ”Hårt jobb, men jag tror att det blir bra tv”.
Han dricker upp ölen, petar lite halvhjärtat i maten, reser sig och går.

Rut kommer in. Jonas anländer, punktligt och som alltid med fel kvällstidning under armen. Det börjar bli trångt vid bardisken. Den äldre ryska damen halvsover vid sitt bord. Lunkan står utanför och röker och Saldert är äntligen klar med en målning som gett honom ångest i veckor.

Plötsligt rasar en del av taket in. Ett moln av vad som ser ut att vara gips och masonit yr. Är det en raket som har slagit ner? Bäst att gå dit och kontrollera.
Vi tittar upp mot ett hål i innertaket som mäter ungefär 1×1 meter. ”Inget anmärkningsvärt”, säger Jocke med kniven. Vi lunkar tillbaka till våra platser igen.

Markus Krunegård, Östergötlands popsmed, sitter med några kompisar i ett hörn. ”Det går bra för Norrköping i år, men inte en chans att ni vinner allsvenskan. Det gör AIK”, förklarar jag. ”Vi får väl se”, svarar han.

Det ska ännu dröja några månader tills Norrköping tar hem guldet och jag tvingas till förnedringen att gratulera honom.

Resul tittar hotfullt på mig när jag druckit upp min andra öl och signalerar att jag vill betala. Han morrar att han erkänner folkmordet om Sverige erkänner hur samerna har behandlats.
Var han fick luft ifrån begriper ingen, men nu är han uppe i varv. ”Vad gjorde britterna mot irländarna? Hur uppförde sig Frankrike i kolonierna? Va?”
”Kim Kardashian, Resul, Kim Kardashian”, väser jag tillbaka, väl medveten om att han befinner sig i underläge.

Jag betalar, går. Det sista jag hör är bartendern prata rakt ut i luften.

Det är, på gott och ont, ännu en ­eftermiddag på Polhem.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Ålder: 51.
Yrke: Journalist.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Sonen Henry.

Fyra tankar i mitt huvud:
Jag skulle kunna begå brott om …
… mitt barn hotades.
Jag trivs särskilt bra när …
…  jag får ett glas vin.
Om jag är ledsen vill jag …
…bli full.
Det vackraste ord jag vet är …
… sömn. För det är ett trivsamt tillstånd.

Glad Alla hjärtans dag på er!  I dag ska jag få väldigt tunna, genomskinliga och rätt så billiga underkläder. Jag ska få ett doftljus. Jag ska få en kändisparfym. Jag ska få en mörkröd ros – ­eller vänta, det är ju en ”sexig stringtrosa i form av en ros, den perfekta presenten till någon du tycker om”, så fiffigt!

Okej, jag ljuger. Inget av det här kommer att hända. Hör jag att ni pustar ut? Drar en lättnadens suck?

Men om en ska tro att all reklam och marknadsföring på något litet sätt reflekterar verkligheten innebär det ju att just
i dag får jättemånga kvinnor trosrosor av sina män. Av alla årets 365 dagar måste Alla hjärtans dag vinna priset som den mest sliskiga. Dagen av dålig smak. När blev det så här?

Ett av de äldsta ”Alla Hjärtans dag”-breven som har hittats är daterat till år 1477. Margery Brews från Norfolk, England skrev för över 500 år sedan till sin fästman John Paston: ”Mitt hjärta säger mig att för evigt och i sanning älska dig över alla jordiska ting”. Inget raffset där inte! Och så höll det på i några hundra år; människor skickade kärlekshälsningar till varandra, så mycket mer var det inte. Sedan gick det utför i en rasande fart!

Redan när traditionen nådde Sverige på 1960-talet var det i form av geléhjärtan. Jojo, det är väl bara att konstatera att den här typen av kärleksyttringar gör oss moderna människor (host host, den kommersiella handeln) ­lite larviga och i synnerhet smaklösa.

Därför gillar jag Finland. Där kallas den här ­dagen kort och gott för Vändagen. Jag mejlar och frågar min kollega Katarina, bördig från Närpes, om hur man firar dagen i vårt grannland och får snabbt ett glädjande svar:

– Man säger ”Glad vändag” till folk man gillar. Och sen är det INGET MER MED DET. ­Finnish way!

Så glad vändag på er kära ­läsare!

*E120 är beteckningen på Karmin/karminsyra som ger geléhjärtan dess röda färg.  Karmin tillverkas av torkade honor av kochenillsköldlusen.

Hur länge har Ullis och Gustav hållt ihop egentligen?
De har för länge sedan tappat räkningen så låt oss säga – en evighet. De har det bra tillsammans, livet lunkar på som för oss alla andra. ­Ullis med sin goda aptit för mat försöker hålla vikten – förra våren när hon och Gustav tog in på pensionat misslyckades hon rejält och njöt lite väl mycket av det som bjöds.

Och sen är det diabetesen som hon fick på ålderns höst. Den motade hon i grind med insulin och en egen variant av LCHF.  Men ändå, det är ju så lätt att lägga på sig nu under vinter­halvåret när kylan biter och det tar lite emot att gå ut. Nej, då är det mysigare att stanna inne och lyssna på radio.

Just i dag lyssnar Gustav och Ullis på P1-programmet Tendens – det pratas mycket och komplicerat, utan någon som helst logik, men som bakgrundsbrus funkar det fint. Utanför köksfönstret droppar det snöblandade regnet ner och när Ullis ser att den stöddiga grannen är ute och går, fnyser hon till av avsmak. Den där typen gillar hon inte alls: Så burdus och påträngande.

Hon tittar på Gustav och tänker kanske att det är tur att det är med honom och inte med grannen hon lever. Ibland har hon så lätt för att döma och irritera sig. Som när de tittar på naturfilm på tv och Gustav gestikulerar ivrigt och måttar glatt i luften. Herregud, som om Ullis inte kan se med egna ögon att det är en riktigt stor fisk där bakom tv-rutan. Eller när han ställer sig alldeles för nära och försöker skoja på det där taffliga sättet. Vilken fåntratt, tänker hon då och stöter diskret men effektivt bort honom. Ullis och Gustav må dela samma tak men kärlek och närhet hämtar de på annat håll än från varandra. Så har det varit länge. Men på annat håll får de desto mer, där får de båda ett överflöd.

Och Gustav kan minsann vara en riktig surgubbe han också. Att störa honom när han ligger och slappar på rygg gör man bara en gång. Oj vad lättretlig, ja rent ut sagt otrevlig, han blir då!

Så går livet sin gilla gång för Ullis och Gustav. Precis som för oss alla andra. Och någonstans tycker de trots allt om varandra. Men mest av allt tycker de om vår redigeringssamordnare Gunilla. Hon är nämligen en crazy catlady och Ullis och Gustav är hennes älskade hårbollar. Ingen är så mycket galen kattant som Gunilla, det kan nog hela Söndagsredaktionen skriva under på. Sedan läser vi om katt­experten Susanne Hellman Holmström på sidan 12. Hon har till och med räddats till livet av katter!

Hur mycket crazy catlady är du?

ULLIS. När vår kollega Gunilla går hemifrån
lämnar hon radion på så att Ullis och Gustav
kan lyssna på P1. Förra året när Gunilla och hennes
man skulle åka utomlands fick de här hårbollarna
checka in på kattpensionat. Då åt de jättemycket.

GUSTAV. Vi vet allt om Gunillas katter, som att den
här rödtotten inte gillar att bli klappad på magen.

En oförätt, en hämnd och sedan är det i gång.
Vi mot dem.
Vi ser det hela tiden i konflikter runt om i världen.
Hur orkar de, tänker vi på tryggt avstånd i vårt lilla förnuftiga land. Och kom inte dragandes med era konflikter till oss, tack.

För några år sedan flyttade vi in i en nybyggd lägenhet på markplan med uteplats. De ovanför oss i huset hade balkonger.
Ganska snabbt dök det upp önskemål från flera av oss som bodde längst ner att göra förändringar av uteplatserna, framför allt handlade det om att lägga till några plattrader för att göra dem större. En grupp utsågs som tog fram ett förslag. Någon ville förlänga ytan för att få lite mer sol, vi ville också bygga ett staket runt vår plats eftersom vi hade fått en ruta i dörren sönderslagen av ett lekande barn.

En fin sommarkväll i juni samlades hela huset för årsmöte ute på gräsmattan. Fåglarna kvittrade, det bjöds på kaffe och kaka.
”Kan vi anta dagordningen?” ”Ja!”

Till sist var det dags för punkten ”uteplatserna” och ganska snabbt visade det sig att det fanns ett motstånd mot förändringarna från de som bodde högre upp i huset. Det mumlades om att större uteplatser skulle öka värdet på lägenheterna och den möjligheten hade ju inte balkonggänget. Lättare att argumentera mot utbyggnaden blev det när någon kom på att det skulle kunna vara farligt att sitta där i solen på den förlängda uteplatsen om någon ovanför till exempel tappade en kniv.
Så kan vi inte ha det, säkerheten måste gå först. Och eftersom balkonggänget var i majoritet blev det inget av med byggplanerna för oss på nedre botten.

Livet återgick det normala i den lilla bostadsrättsföreningen – men något år senare dök det upp en ny motion. Återigen stod vi samlade där på gräsmattan med kaffe och kaka. Den här gången ville några i balkonggänget glasa in sina balkonger och hade tagit fram ett förslag.

Och det var nu det blev det lite knivigt. För inte är väl jag en sådan där långsint typ som skulle väga in uteplatsdebaclet i mitt beslut? Att hämnas, helt enkelt. Eller?
Som tur var dök det upp ett passande argument även den här gången: inglasningarna skulle bli så oestetiska att hela föreningen blev lidande.

Så kan vi inte ha det, tyckte plötsligt även jag och drog en lättnadens suck. Och förslaget förpassades till papperskorgen, som det brukar heta.

Efteråt har jag rannsakat mig själv, skulle jag ha röstat annorlunda om vi på bottenplan fått bygga om våra uteplatser? Och hur jag än försöker slingra mig så blir svaret ja. Svårare än så var det alltså inte att bli kränkt, att vilja ge igen – och så är bollen i rullning.
Runt om i världen – likväl som i den segregerade, välmående bostadsrättsföreningen söder om Stockholm.

Veckans krönikör:
Namn: Kristofer Forssblad Olsson.
Ålder: 49 år.
Gör: Jobbar på Aftonbladets
debattredaktion.

Fyra tankar i mitt huvud:
Om jag träffade mig själv för 30 år sedan …
… skulle jag be mig köpa ett gäng vinylskivor som jag har stora problem att hitta nu.

Världen vore bra myc­ket vackrare om …
… vi hade lärt oss något av historien.

Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
… nog ”nej”, tyvärr.

Det skulle aldrig hända att jag …
…  skolade om mig till lasbilschaffis. Jag skulle bli ett nervvrak.

Säg om en person att den är nyrik och jag tror att vi alla tänker på samma sak. En oborstad typ med riktigt bad manners, så bad att hen har den dåliga smaken att visa upp sin rikedom på ett indiskret sätt. För mycket pengar för fort, helt enkelt. Och för osnyggt.

Nyrik är ingen komplimang, det tror jag vi kan vara ense om.

Detta förutsätter att ett annat sätt att bli rik är bättre och finare än att vara en fiffig entreprenör utan snille och smak. Och eftersom det brukar gnällas på att det är svårt för både hög- och lågutbildad att bli rik på vanligt hederligt arbete (i det här jävla landet) så återstår bara en sak: att ärva sitt stål.

Detta tänker jag på ibland. Vi låtsas tro på människans inneboende kraft. Vi påstår oss tro att var och en kan förändra sitt öde. Att individen har möjlighet att forma sitt öde, kasta bojorna från klassamhället och göra vad fasen som helst.

Samtidigt beundrar vi ohämmat dem som bara fötts till något bättre. Vi ser ner på den som med kreativitet drar ihop sina pengar, medan vi vördar den som lever på kapital som huvudsakligen tjänats in av någon annan, kanske på den tiden då man sköt arbetare och behandlade kvinnor sämre än djur.

Detta tänker jag också på när någon – till exempel jag – säger att en person har ett ”taget” namn. Det är inte heller en komplimang. Det sägs med en citron i mun om en som har ett sjangdobelt efternamn som vi tycker försöker låta adligt fast det inte är det, och gärna har lite krusidullig stavning.

Och när vi säger om en skolelev att hen är en plugghäst görs det oftast inte med beundran i rösten. Ett begåvat barn beundrar vi gärna, men en plugghäst, nja.

En statlig utredning pekade för några år sedan ut en ”anti-plugg-kultur” som en förklaring till att pojkar presterar sämre i skolan. Att vara smart är status – men att plugga är töntigt. Och det vet ju alla att plugghästar är flickor, tydligast illustrerat i Harry Potters kompis Hermione Granger. Hon är inte ett briljant naturbarn som Harry, inte charmerande som Ron, bara boklärd och irriterande förnumstig.

Och inte är ”en träningsprodukt” inom idrotten lika fint beröm som ”en supertalang”.

Den är märklig, vurmen för ärvda saker. Möjligen är den bekväm. För det är jättejobbigt om makten att lyckas i livet ligger hos var och en. För vem blir då ansvarig för eventuella misslyckanden? OH, NO: jag själv! Brrr.

Men om vi nu tycker att arbete är den grund varpå samhället vilar, och att barnens Pisaresultat är det som kan ge nationen ära, vore det då inte­ bättre om vi slutade beundra dem som får saker gratis och lärde­ våra kids att kavla upp ­ärmarna?

Kanske kan vi börja med att, innan vi nästa gång fnyser åt en nyrik människa, en plugghäst eller af Silfwverbrynja, tänka på att det kanske är en person som trots gener och skit format sitt eget öde (och efternamn).

Spar hellre fnysningen åt en som föddes till det den har.

Som helt enkelt är gammelrik.

PS. Själv har jag ärvt efternamn, talang och (brist på) förmögenhet. Bara så att ni vet. DS.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 46.
Familj: Stora E, 16, och Lilla O, 11.
Gör: Featureredaktör på Aftonbladet Plus.
Bor: I Stockholm.

4 tankar i mitt huvud:
Jag skulle kunna begå brott om…
… jag var Robin Hood.
Jag trivs särskilt bra när …
… jag sitter och skriver ­krönika och har långt till deadline. Det händer dock sällan. Deadline är alltid alldeles för nära.
När jag är ledsen vill jag …
… ingenting. Gråter gör jag mest av ilska.
Det vackraste ord jag vet är …
… älskling för att det är så kärvt och hårt och kantigt och konsonantrikt, vilket inte stämmer med vad det betyder.

Tv:n står på medan jag fixar i köket. Först är det ­dialekten som fångar mig. Den svänger runt i ­mjuka konsonanter. Sedan hör jag rösten. Eller hur är det? Rösten är så sammankopplad med dialekten att jag har svårt att skilja dem åt. Den där generösa värmländskan och den där lågmälda lite försiktiga rösten blir till ett. Den blir Lars Lerin – konstnären, och nu även programledaren, som ­alla älskar. Ja, alla. Till och med de mest skeptiska smälter för Lars Lerins oförställdhet och lugn. En av de där skeptiska, tillika min vän, var helt säker på att ”den där Lars Lerin måste ­vara fejk” ­enligt det lite smått paradoxala men fullt lika rimliga ­resonemanget;  ”man kan inte vara så där äkta utan att vara oäkta”. ­Någon månad senare träffade hon Lerin på en signering och vips var den tidigare tankegången som bortblåst. Lars Lerin var nu till hundra procent på riktigt!

”En människa har inte hur många berättelser som helst i sig, men Lars Lerin klarar det. Så är han också ett unikum”. Så skrev Aftonbladets Oisin Cantwell, om Lars Lerins senaste Vinterprat i P1. Ja, Lars Lerin är ett unikum. Så ovanligt allvarlig och timid i all sin folklighet där ingenting ser ut att rubba hans integritet eller självkänsla.

– Jag gillar mildheten och mörkret, svarar en vän när jag undrar varför han gillar just Lars ­Lerin så mycket.

– Och trots allt han har varit med om anar man ingen bitterhet – bara sorg och ­ödmjukhet inför människans tillkorta­kommanden. Han är som den jag vill vara men aldrig blir. Jag önskar att jag hade en vän som ­honom, fortsätter han.

Oj, tänker jag. Kanske är Lars ­Lerin Jesus?  En värmländsk konstnärsjesus… ja varför inte?

Vad tror ni?

Vår reporter Sara Martinsson träffade honom när han var på ­besök i Stockholm. Läs om mötet på sidan 44 och se de vackra bilderna som vår fotograf Margareta Bloom Sandebäck tog av honom på hans älskade Hammarö utanför Karlstad. Halleluja!