Strax efter att kommunismen tappat sitt grepp om östeuropa så besökte jag tillsammans med några goda vänner Katowice i Polen. Jag var förvarnad om att det kunde vara skitigt, riktigt skitigt. Jerzy Sladkowskis dokumentär ”Dödens triangel” om städerna i södra Polen hade jag också sett och den skildrade en plats så förstörd att området egentligen enligt vissa forskare borde evakueras för lång tid framöver. Så jag var förberedd på en förorenad plats men kanske mer av tungmetaller, olja och kol än det som jag fick möta. Så förutom att luften hade en annorlunda doft av kol och det kunde dimpa ner oljeklumparfrån skyn så var jag ändå inte riktigt förberedd på det som väntade.
Det fanns naturligtvis både bra och dåliga hotell i 90-talets Polen. Vi hamnade på ett av de sämre, ett gammalt ”sporthotell” i barackstil i två plan. När vi kom fram efter en ganska slitsam bussresa med en chaufför som kört vilse i ett virrvarr av vägar så var vi framme. Vi fick nyckeln till rummet och började orientera oss in i de mörka korridorerna och det som mötte oss var doften av unken heltäckningsmatta med distinkta inslag av urin. Nästa chock, rummet. Madrasserna borde legat på en tipp för många år sedan, linnet som det var bäddat med var trasigt och dolde inte den smutsiga madrassen. Gardinerna hängde knappt ihop och stora revor gav ett intressant ljusinsläpp. Duschen var av det enklare slaget och när vi duschade på nedre våningen försvann vattnet på den övre. Sommaren var het och en dusch brukar göra gott men doften från vattnet vilket knappast var liljekonvalj fick man dras med hela dagen.
Men sådant kan man konstigt nog vänja sig vid. Efter första dygnets kväljningar så blev det ändå på något konstigt sätt uthärdligt och vi skrattade ganska gott åt eländet redan då och fotade flitigt för att berätta när vi kom hem.

Något som inte gick att skratta bort var ett av de restaurangbesök vi gjorde. Vi gick ut ett gäng för att äta, vi beställde och alla fick så småningom sin mat. Alla utom en i sällskapet. Vi försökte påkalla uppmärksamhet från servingspersonalen, förklara att vår vän inte fått sin mat och undrade vad den tagit vägen. Så småningom gick det obehagliga upp, det man vet existerar men inte riktigt vill tro att det finns. Orsaken till att vår vän inte fick sin mat var inte att personalen var glömsk, eller att maten var avancerad eller att de var stressade. Hon hade ”fel” hudfärg och det markerades med att de vägrade servera henne. Jag kommer ihåg den obehagliga känslan och paniken jag kände, hur kränkt hon blev och hur jag skämdes. Rasismen visade sitt fula tryne på ett sätt som jag hört talas om men inte kunnat föreställa mig förstod jag då och nu satt jag där inbäddad i ett täcke av maktlöshet och skam. Där på en restaurang fanns fördomarna så tydliga att man kunde ta på dem och jag kunde inte göra någonting alls än att känna frustration och ilska.

Ann-Louise Alexandersson

Fred och Rosemary West torterade och sexmördade tolv kvinnor och barn under drygt 20 år. Här kan du lyssna på kriminalreporter Lennart Håårds berättelse om dramat som chockade en hel värld. Uppläsare: Gunilla Granqvist.

https://soundcloud.com/aftonbladet-s-ndag/skrackens-hus

Hemma var det 15 minusgrader och isgata – framför oss hägrade Indiska soldränkta ­stränder i hela tre veckor.
Det var med en känsla av triumf vi rullade ner i tunnelbanan på kvällen med våra väskor.
Vi mös oss hela vägen ut till Arlanda. Ja, vi mös oss ända in i avgångshallen. Vi riktade tindrande ögon upp på tavlan och letade efter vårt flyg till Istanbul som skulle lyfta 00:25.
Istanbul, Istanbul… Istanbul?
Efter några andlösa förvirrade minuter började en fruktansvärd insikt krypa på oss – vi hade missat flyget med 24 timmar!
Alla resebyråer på Arlanda hade förstås stängt vid den tiden på dygnet så vi rusade vi bort till de stationära datorerna i avgångshallen och lyckades faktiskt boka nytt flyg till New ­Delhi, den här gången via Paris, till dagen efter kl 15.00.
När vi till slut var på plats i vår hyrda lägenhet i södra Goa gav vi oss glada i hågen ut för att äta middag med en tyst överenskommelse om att inte nämna de vaskade flygbiljetterna mer.
Den indiska kvällen var becksvart och varm och jag gick med en ficklampa för att lysa upp framför oss. En ficklampa som rätt var det var tycktes få eget liv, rycktes ur min hand och dunsade ner i asfalten. Två killar på motorcykel hade genomfört en lyckad väskryckning och jag kände mig som en aningslös turist – herregud, gå runt med en väska över axeln, vad tänkte jag på?
Kamera och lite för mycket pengar var puts väck – vilket ju inte kändes så kul när jag blev medveten om att vi var tvungna att boka nya flygbiljetter till hemresan också.
Lägg det på minnet folks: Om ni missar utresan så brinner era returbiljetter också inne!
Och det är då råångesten slår till.

Gunilla Granqvist

I min ungdom reste jag en hel del, bland annat ”backpackade” jag genom Mexiko och Guatemala. I södra Mexiko tog jag och mitt ressällskap in på ett mycket enkelt strandvandrarhem.

Det fanns varken el eller rinnande vatten, så det var utedass som gällde. Dasset låg dessutom högt uppe på en kulle, en brant promenad på cirka 100 meter från själva huvudbyggnaden, allt för att gästerna inte skulle irriteras av flugor eller odörer.

En kväll gjorde jag misstaget att beställa ”färska”, grillade räkor på den närliggande strandkrogen. Det tog någon timme, innan jag insåg att en eller flera räkor måste ha varit skämda, för jag blev extremt illamående och drabbades av alla besvär som medföljer akut matförgiftning.

Att tvingas till toaletten en gång i kvarten i sitt eget hem är illa nog, och rena mardrömmen att behöva släpa sig uppför ett berg mitt i natten för att gå på dass. Särskilt när man har diarrée.

Utan att bli för detaljerad kan jag avslöja att jag inte hann fram i tid varje gång. Brrr.

I veckans nummer av Söndag kan delar läsarna med sig av sina värsta reseminnen. Och det är förfärande historier. Men när vi gjorde en snabbgallup på redaktionen, visade det sig att våra semesterfadäser också är värda att publiceras. Så här kommer de. Först ut är biträdande redaktör Kristofer Forssblad Olsson:

Morgonen den 7 mars 1991. Jag och två kompisar har luffat runt i Asien ett par månader och precis tagit oss den korta båtresan från Singapore till den indonesiska ön Batam alldeles vid gränsen. Planen är att flyga härifrån till Indonesiens huvudstad Jakarta. Men flygbiljetterna är mycket dyrare än vi räknat med, runt 500 kr per person, så vi sitter fast. Då får vi höra talas om en båt som går till Sumatra. Därifrån kan vi ta buss de 90 milen till Jakarta. På den här tiden var pengar ett större problem än brist på tid.

Vi ger oss ner i hamnen och hittar till sist båten, en rostig gammal pråm. Ingen kan engelska men till sist får vi veta att båten är framme klockan fyra på natten. Och det är bråttom, ska vi med eller inte? Båten är fullpackad med folk så vi köper de biljetter som finns kvar, till däcket, för 45 kronor styck. Däcket är pråmens tak. Några paket kex och lite vatten hinner vi också skaffa innan vi slår oss ner på plåttaket och båten puttrar iväg i sakta mak.

Vi är de enda västerlänningarna på båten, ingen förstår engelska – och vi börjar få en obehaglig känsla av att den här resan kanske tar längre tid än vi trott för det går väldigt långsamt …

Till sist hittar vi en student som är på väg hem och som kan lite engelska. Han förklarar att båten mycket riktigt är är framme i Pekanbaru på Sumatra klockan fyra på morgonen men två dygn senare.

På dagarna är det stekhett i solen, på natten riktigt kallt. För några av våra medresenärer har vi fått rollen som reseunderhållning, min kompis är över två meter lång och har skostorlek 47. Ett gäng yngre män som också bor på taket pekar och undrar över något. Till sist förstår vi att de driver tesen att om fötterna är så stora borde andra, mindre synliga kroppsdelar också vara gigantiska. Nu undrar de om det stämmer?

Annars ligger vi mest och pustar i värmen och bygger konstiga skydd mot solen. Jag försöker hitta något om den här båtlinjen i min guidebok och mycket riktigt, den finns omnämnd – med en halv sidas varning: Se upp, resan kan ta hur lång tid som helst.

Vi har inga liggunderlag utan ligger direkt på plåttaket. Två gånger om dagen kommer en besättningsman upp med små paket inslagna i papper med ris och stenhårda, helstekta minifiskar.

Första natten är vi på öppet hav i Malackasundet när vi vaknar av en stark lampa från en polisbåt. Vi blir bordade av beväpnade män som ser ut att leta efter något. Dagen efter får vi veta av vår student-kompis, som bor i en hytt nere i båten, att man smugglar filtar på pråmen.

Efter en ny stekhet dag somnar vi på plåttaket, röda som kräftor. Mitt i natten, den här gången bland mangroverträsken längs Siak-floden en bit in i Sumatra väcks vi av skrikande människor. Någon pekar på våra ryggsäckar och vi förstår att vi ska hålla hårt i dem. Från båda sidorna av floden närmar sig flera snabba båtar. Hjälp, pirater, hinner vi tänka innan båtarna glider upp jämsides med vår pråm och ett helt gäng hoppar ombord, försvinner in och kommer ut med stora paket som de snabbt slänger över till sina kumpaner. Vi håller krampaktigt i våra ryggsäckar.

Det hela är över på några minuter, vi överlever ”piraterna” som nöjer sig med de stora paketen med filtar eller vad det nu var. Senare på natten vaknar vi två gånger av att någon försöker dra iväg med en av våra ryggsäckar i mörkret. Vi sover i skift fram tills regnet börjar ösa ner.

Sista biten står vi och trycker i den fullpackade båten innan vi äntligen är framme i Pekanbaru, klockan tre på natten. Trots det går ingen av eftersom ”det är farligt i staden på natten”. Det här är den näst jobbigaste resan jag gjort men också den roligaste på många sätt.
Den jobbigaste var nästa steg, bussresan från Sumatra till Java och Jakarta som tog nästan tre dagar till i en fullpackad, stekhet buss med minisäten. Och då är jag bara 1,84 lång, det var värre för min välutrustade kompis Niclas. Men vi sparade ju 400 kronor per person i alla fall …

Myra Hindley och Ian Brady torterade och våldtog fem barn och begravde dem på en hed utanför Manchester. Här kan du lyssna på kriminalreporter Lennart Håårds berättelse uppläst av Gunilla Granqvist.

https://soundcloud.com/aftonbladet-s-ndag/ondskans-ansikten

Under nästan hela sitt vuxna liv levde hon i tystnad och stillhet innanför klostrets murar. Efter 30 år kom Eva Wrige Larsen ut – till en förändrad värld.
– Jag visste inte vad Abba var. Jag hade inte läst tidningar eller sett tv på 30 år, säger hon.

Läs Eva Wrige Larsens spännande berättelse i Söndag.

Som barn ville hon antingen bli skådespelerska eller cirkusprinsessa. Men Annika Lantz blev i stället ­Annika Lantz, radioprataren, med svenska folket. För Söndag berättar hon om sitt mest minnesvärda telefonsamtal, om den gången hon blev sårad och vad hon skulle göra om hon var osynlig. Och så får vi reda på hur många procent av hennes liv som är rock’n’roll.

Niklas flyttade 150 mil för kärlekens skull men tillvaron förvandlades snabbt till ett helvete. Av rädsla för sin sambo reglade han dörren från insidan i vardagsrummet. När han behövde gå ut ringde han grannen för att någon skulle ingripa ifall han blev attackerad med sparkar, slag och tillhyggen.

För Söndag berättar han och två andra män om hur det är att leva med kvinnor som misshandlar.

Pigga upp februari med härliga vitamininjektioner. Klä dig i mönster, färg och smycken – eller mixa material och mönster. Låt dig inspireras av Söndags härliga mode!