Hon är inte ensam om att tycka det, men den enda som säger det rakt ut:
– Du är galen, Erika. Ska du lämna ALLT? Flytta? Han kan väl komma hit istället?

Nej, han kan inte det. Han har försökt. Verkligen. Jobbat som cykelbud, trädgårdsskötare och lärarvikarie. Tragglat sig igenom SFI-skolan, fått diplom på att han snackar hygglig svenska. Ändå får han inget vettigt jobb. Han är ju invandrare, engelsman visserligen, men ändå. Inte svensk.

I fem års tid har vi jiddrat fram och tillbaka. Nu är det skarpt läge. Jag är gravid. Det finns ingen återvändo och det är inget svårt beslut. De senaste åren har jag känt att något fattats. Jobbat 60 timmarsveckor, gått mellan jobbet och ettan på Söder. Levt för mina och Dans helger, i väntan på att ”något” ska lösa vår situation. Bestämma åt oss. Detta ”något” visar sig vara ”någon” – ett litet pyre – som ska komma att heta Joel. Men det vet jag inte då, när min väninna varnar mig för att lämna familj och vänner i ett livsskede då jag förmodligen behöver dem som bäst.

Men i 36:e veckan checkar jag in på SK531 till London, med en ärvd Emmaljunga i bagaget. Och det känns inte ett dugg svårt att välja det nya livet. Det har ju valt mig.

Svenska Talin från Falun kände också att något fattades. Att få strosa barfota och i bikini om dagarna. I dagens tidning berättar hon hur bejakade sin längtan och emigrerade till Hawaii.
Härligt, eller hur? Och faktiskt helt möjligt.

Så – vad behöver du bejaka?

Den här veckan hittar du mycket matnyttigt i tidningen:

Ingen som har koll på Hunger games skulle beskriva fenomenet som ”det nya Twilight”. Alla som använder det uttrycket – och de är många, nu när biopremiären närmar sig – avslöjar sig som antingen okunniga eller fantasilösa. På det allra översta lagret av den yttersta ytan kan det kanske verka som om Hunger
games och Twilight har en del gemensamt. Båda är ofantligt framgångsrika bokserier med en tonårsflicka som huvudperson. De dyrkas av läsare världen över, främst unga tjejer. Det är allt. I själva verket är Hunger games raka motsatsen till Twilight.

Twilight har vampyrer som glittrar i solljuset, Hunger games har en blodtörstig diktatur som varje år roar sig med att låta tonåringar slåss mot varandra tills bara en ensam överlevare står kvar på arenan. I Hunger games går ingen säker. Vi kan aldrig hoppas på det prydligt lyckliga slut som vi hela tiden vet att Twilight rör sig mot.

Och Twilight-Bella och Hunger games-Katniss är så olika som två huvudpersoner kan bli. Bella är en helt passiv deltagare i sitt eget liv. En vampyr och en varulv slåss med varandra om ynnesten att få älska henne och skydda henne mot allt ont. Därutöver har hon en överbeskyddande pappa. Katniss måste däremot försörja och försvara sin mamma och sin lillasyster. 

Medan Bella är den klassiska damen i nöd är Katniss en överlevare, som tar sitt öde och sin pilbåge i egna händer. Och till skillnad från Twilight-sagans svartvita moral har Hunger gamestrilogin lager på lager av moraliska gråzoner. Visserligen slits Katniss, liksom Bella, mellan två killar som betyder mycket för henne. Men den ena, Peeta, är hennes motståndare på Hunger games-arenan; för att själv överleva måste hon förr eller senare döda honom. Den andra, Gale, vill ha hennes hjälp att starta en revolution. Ingen av dem skulle komma på tanken att försöka bli Katniss beskyddare. Hunger games är faktiskt inte bara en motsats till Twilight, utan ett motgift. 

Om vi nu nödvändigtvis måste jämföra dem, alltså.

Mats Strandberg

Han lägger armarna i kors och ser mig rakt i ögonen. Yttrar två meningar, som jag absolut inte vill höra:
– Det kan vara så att du får leva med det här. Att du aldrig blir helt symtomfri.

Jag är på återbesök hos Johan, specialisttandläkaren. Han som har tagit över mitt fall, då min ordinarie uttryckt: ”Nej, nu förstår jag mig inte på dina tänder. De är för konstiga för mig”.

Det har snart gått tre år sedan jag cyklade på tok, landade med hakan först i asfalten och bet sönder åtta kindtänder. Min vanliga tandis har lagat, rensat, rotfyllt och fluorlackat. Monterat kronor och implantat. Ändå spökar några tänder fortfarande. Nu har Johan alltså konstaterat att bissingarna troligen kommer fortsätta att pina mig på obestämd tid.

– Tandnerver har bara har en enda uppgift. Att signalera smärta, förklarar Johan.

Om en nerv retas, blir alltså meddelandet till hjärnan: ”Aj!” oavsett om tanden är sjuk eller ej.

– Sorry, säger han och föreslår att jag hittar ett sätt att acceptera min situation:
– Terapi? KBT lär vara effektivt.

Jag blir både grinfärdig och förbannad. Går hem. Ältar och tycker synd om. Så läser jag Hanna Radtkes smärtskola på sidorna 40–42 och fastnar för Acceptance and commitment therapy (ACT), som går ut på att acceptera och släppa taget om värken, så att den inte styr ditt liv.
 Eller får dig grinfärdig och förbannad.
Okej. Jag ska försöka. Fortsättning följer.

Hennes kungliga höghet, kronprinsessan, har en hel stab med människor kring sig. De är lojala, diskreta och skygga. Vilka de åtta personerna som står Victoria allra närmast avslöjar Söndags hovreporter Jenny Alexandersson. Och som om det inte vore nog har vår stylist, Ehva Löpp, varit på Barbados för att fotografera vårens vackraste brudmode, vår hälsareporter, Hanna Radtke, berättar hur du kan bli smärtfri utan att knapra piller, Terry Evans förklarar vilka läsarfrågor han kommer att kunna svara på och hur du bäst lyckas fånga hans uppmärksamhet. Till sist – det är inte för sent att hoppa på kampanjen där du samlar streckkoder från Söndag och får byta in dem mot en natt på lyxhotell. Inte så dumt, eller hur? Så missa inte veckans nummer av Söndag.

Populära mediumet Terry Evans, känd från tv-programmet Det okända i Sjuan, får egen frågesida i Aftonbladet Söndag. 

I år är det 30 år sedan Madonna släppte sin första singel, Everybody. Sedan dess har hon kallats ”ute” och ”över” ungefär hur många gånger som helst. Men de senaste åren har hånandet av Madonna blivit en internationell extremsport. Hon tycks provocera mer än någonsin, helt enkelt för att hon blivit över 50 och vägrar gå i pension.

Hon fortsätter att jobba hårt. Hon låtsas inte om att hon blivit äldre. Hon fortsätter klä sig, eller klä av sig, på samma sätt som under sina glansdagar. Hon samarbetar med unga, heta producenter för att förnya sitt sound, och hennes senaste förhållanden har varit med personer som inte ens var påtänkta när hon släppte sin första skiva. Kort sagt, hon gör precis det som manliga rockstjärnor på ett självklart sätt får ägna sig åt.  Och för det kallas hon för ”desperat”, ”patetisk” och ”vampyrliknande”. 

Hatet kan verka besinningslöst och fradgatuggande, men jag får en känsla av att det, som så ofta när det gäller hat, i själva verket är rädsla som ligger bakom. Så får ju inte en kvinna bete sig! Hon måste stoppas till varje pris! Skadeglädjen är faktiskt rent häpnadsväckande, trots att den ofta griper efter halmstrån. Singeln Give me all your luvin toppade Itunes-listan i 49 länder, men kallades ”flopp” när den dalade på den amerikanska Billboard-listan efter en vecka. Låten Masterpiece från filmen W.E. vann en Golden Globe, men händer gnuggades på ett Gargamel-aktigt sätt när den inte nominerades till en Oscar. 

Men allra tydligast blev det under den spektakulära Superbowlshowen. Twitter fylldes av sexistiska ”skämt” om att hon borde operera höftlederna, om hennes äckliga ansikte, om hennes uttjänta underliv, till och med från twittrare som jag dittills respekterat. Det gjorde mig både sorgsen och illa till mods. Har vi inte kommit längre än så här? 

Själv har jag blandande känslor för Madonna numera, men hon verkar aldrig kunna låta bli att ösa ännu mer fotogen på lågorna. På omslaget till nya singeln Girls gone wild -poserar hon i minimala underkläder igen. 

Älska eller hata henne, men i vår kan du inte ignorera henne ens om du försöker. 

Mats Strandberg

Han hade inte känt sig frisk sedan 30-årsåldern. Journalanteckningarna beskrev diverse diffusa symtom: knepig ledvärk, kliande utslag, krånglande mage, svidande halsbränna, smärta i nacken, oändlig trötthet och molande migränhuvudvärk. Otaliga tester hade lett fram till samma resultat, en förkortning klottrad i marginalen: SVBK. Sveda, värk- och brännkärring.

Pappa var 55 år, hade varit konstigt krasslig i över 25 år, och eftersom läkarkåren gått bet på att ge honom en diagnos, antogs det att han var ett sjåpigt psykfall. Och visst, han var på god väg. För hans mentala tillstånd var skört.

– Det kändes som att skallen var fylld av vadd. Jag kunde inte följa en tanke från början till slut, minns han i dag.

Till slut föreslog han en egen teori. Glutenintolerans? Inte då, trodde läkaren: ”Det är en diagnos som bara småbarn får”. Att min pappa också hade fötts som bebis, låt vara 1935, tänkte inte den gode doktorn på, men tog i alla fall ett blodprov, rekommenderade glutenfri kost och sa: ”Så får vi se”.

Och det fick vi. Gnällgubben, hypokondrikern och migränmannen förvandlades till en handlingskraftig karl i sina bästa år. På 14 dagar.

Gudskelov har det hänt mycket sedan min pappa fick sin diagnos 1990, men fortfarande får mystiskt magknip och besynnerliga besvär ofta stämpeln ”stress” och enligt Svenska celiakiförbundet tar det i snitt tio år innan glutenintoleranta diagnosticeras rätt.

Så, hur är det med din magkänsla? Har du en kista som bullrar, kniper eller krampar, så bör du kolla guiden på sidan 38. Kanske får du också ett helt nytt liv. På ett par veckor.

Klockan är 12, det är fredag och jag sitter vid datorn och mumsar på en macka samtidigt som jag bläddrar i vårt senaste nummer. Tycker inte jag hinner luncha i dag.

Barn respekterar inte personliga gränser. De klättrar på dig, slår dig eller skriker dig rakt i örat för att få uppmärksamhet. De börjar gråta högljutt när de inte får som de vill. De är egoistiska – frågar till exempel aldrig hur DU mår. Och det är som det ska vara. De är ju trots allt barn. Det är föräldrarnas uppgift att hjälpa dem att bli fungerande människor som kan samsas om utrymmet här i världen med andra människor. 

Tyvärr finns det många föräldrar som inte inser att deras små solstrålar kan vara orosmoln för oss andra. De ser lugnt på när barnet nyser mig rakt i ansiktet på bussen, eller sparkar med snöslaskiga stövlar på mina byxben. De märker inte att deras barn skriker som mistlurar på fiket där jag försöker föra ett samtal med en kompis. Jag antar att det är en överlevnadsinstinkt som ger föräldrar selektiv hörsel. Problemet är bara att vi andra inte fått denna gåva. Feg som man är säger man förstås inte till, utan kastar ilskna blickar åt deras håll och hoppas att de ska förstå. Det gör de aldrig.  

Läser i New York Magazine om att en ny ”ism” är född i USA. Enligt psykoanalytikern Elisabeth Young-Bruehls bok är ”childism” (”barnism”) lika illa  som rasism, homofobi och sexism. Och jag håller med om att barns integritet kränks alldeles för lättvindigt, till exempel i tv-program som ”Nannyakuten” och ”Mammor & minimodeller”. Men Young-Bruehl går alldeles för långt. Hon gör ALLT till övergrepp, inklusive saker som läxläsning. Och jag tänker att det borde vara tvärtom. Att INTE vägleda sina barn är väl att kränka dem? Hur ska de annars lära sig att de måste anpassa sig efter världen, och att världen inte måste anpassa sig efter dem? Vill man utsätta dem för att växa upp och bli som tonåringarna i SVT:s ”Ung & bortskämd”? 

Men artikeln om ”childism” får mig ändå att tänka till. Det tog alldeles för lång tid innan jag fattade att det inte var de skrikande barnen jag skulle bli arg på, utan på de tysta föräldrarna. Hur många gånger har jag, och många med mig, kastat ilskna blickar på de där barnen? Hur många av dem har märkt det? Vilka spår kan det ha satt hos dem? 

Hjälp, jag får sån ångest av att tänka på det.

Mats Strandberg