Julen handlar ju mycket om traditioner och för oss på Söndag har det stora bildjobbet med årets kändisar blivit en tradition.
I år har vi stylat tio av våra favoritkändisar i rött och vitt och pratat med dem om hur de firar jul. Årets gäng består av artister, politiker, skådespelare och författare i ålder mellan 16 och 71 år! 
Missa inte det.
Men Söndag handlar ju också om kontraster, det ska finnas något för alla i tidningen. Den här veckan berättar författaren Micael Dahlén om sina möten med några av världens värsta mördare. Micael ville förstå vad som driver personer som Charles Manson och kannibalen Issei Sagawa att begå de fruktansvärda brotten. 
Därefter byter vi spår och åker till Las Palmas. Du får 12 skäl till varför du inte bara ska passera förbi Gran Canarias huvudstad när du semestrar på allas vår favoritö.
Så rullar det på i 84 sidor, högt och lågt, stort och smått.
Köp den med Aftonbladet på söndag eller måndag.

Jag är övertygad om att jag hade haft bättre betyg i gymnasiet om inte TV4 sänt ”Kvinnofängelset” flera nätter i veckan på 90-talet. Jag hade åtminstone kommit i tid till första lektionen lite oftare. Ni minns väl hur det var? Näst sist i tablån – för det här var på den tiden då TV4 alltid avslutade sina sändningar med nationalsången – förflyttades vi till det dystra fängelset Wentworth. Kulisserna var blekgröna, grå och kräksbeigea, och så tunna att när någon smällde igen en dörr svajade hela väggen. ”Ljussättningen” verkade bestå av lysrörslampor i taket. Kvinnorna hasade runt i formlösa jeansklänningar eller snickarbyxor, och de få män som dök upp hade buskiga mustascher och koppärr. Och förutom den smäktande eftertextlåten – ”He used to give me roses… I wish he could again… ” – bestod soundtracket av billigt producerade synthslingor som till och med en porrfilmsproducent hade ratat. 

Det här betyder inte att ”Kvinnofängelset” var dåligt. Tvärtom. Det säger en hel del att den, trots sina uppenbara brister, gjorde tittarna alldeles besatta. Stora ”Kvinnofängelset”-evenemang, där skådespelarna träffar sina maniska fans, arrangeras fortfarande.

Först och främst var det här kvinnofängelset befolkat av oförglömliga karaktärer. Och de spelades av verkligt begåvade skådespelare, plockade från Australiens teaterscener. I den klaustrofobiskt slutna miljön blev varje intrig en pulshöjare, vare sig det handlade om att rymma från fängelset eller kräva en färg-tv till uppehållsrummet. Men det finns också något magiskt med serien som inte går att förklara. Att vistas på ”Kvinnofängelset” känns märkligt tryggt. Jag har gett mig själv hela serien på dvd, och det är kanske mitt livs bästa present. Återigen är ”Kvinnofängelset” något jag längtar hem till. 

Men en sak slår mig som sorglig. Här har vi alltså en serie som är drygt 32 år gammal, med kvinnor i så gott som alla roller, ”osexiga” men mångbottnade karaktärer med brokiga historier. En serie som tar upp kontroversiella ämnen som homosexualitet, våldtäkter, sociala problem, klassfrågor och feminism. Och jag tror inte att en sådan serie skulle kunna göras i dag. Det blir så tydligt, hur utvecklingen gått bakåt.

”Kvinnofängelset”: Min generations tröst. Foto: TV4

5 förbluffande fakta om kvinnofängelset 

1. Eftertextlåten ”On the Inside” blev den dittills bäst säljande singeln i den australiensiska skivindustrins historia. Den blev också en hit i England.

2. När ”Kvinnofängelset” blev en succé skapade man ”Punishment”, en spinoff-serie om ett manligt fängelse. Men trots Mel Gibson i en av rollerna blev serien en flopp, och lades ner efter 39 avsnitt.  Man övervägde även en sitcom om karaktären Pixie Mason. 

3. ”Kvinnofängelset” har också blivit teaterpjäser och musikaler i England.  

4. Elspeth Ballantyne, som spelade den mestadels milda vakten Meg Jackson, är den enda skådespelerskan som medverkade i samtliga 692 avsnitt.

5. När det sista avsnittet visats på TV4 krävde ett hundratal demonstranter en repris av hela serien. De fick som de ville. 

Miles rusar ut ur restaurangen och skriker i affekt:
– If anyone orders merlot, I am leaving. I am NOT drinking any MERLOT!
Citatet kommer från filmen ”Sideways” där vinkännaren Miles (Paul Giamatti) bjuder med sig sin bäste vän, den blivande brudgummen Jack (Thomas Haden Church), på en sorts svensexeresa genom Kaliforniens vindistrikt. Miles har snickrat ihop en härlig grabbvecka med golf, god mat och – framför allt finare viner. Genom hela filmen hyllar Miles druvan pinot noir och totalsågar den mer lättdruckna merloten. Jack, å sin sida struntar i om ett vin är jordigt, nötigt eller har inslag av lakrits. Han vill bara bli lite småpackad och ragga brudar en sista gång innan han lämnar ungkarlslivet.

När ”Sideways” hade USA-premiär i oktober 2004, påverkade karaktären Miles druvsnobbism faktiskt världens vinvanor. Merlotmakarnas försäljning tappade ett par procent, medan pinot noir-tillverkarna kunde glädjas åt en 16-procentig ökning.
Men trots att ”Sideways” är en av mina absoluta favoritfilmer, har Miles inte lyckats omvända mig. När det kommer till rödviner är mina smaklökar pinsamt banala och den gode Miles skulle få en ångestattack om han såg min vinhylla. Där tronar minst en flaska Lindemans Bin 40. En australiensisk merlot för nätta 79 kronor flaskan.
Den som möjligen kan lyfta mig till högre druvnivåer är vår vinskribent Mischa Billing. I dagens tidning tipsar hon om ett amaronevin, som jag i min okunnighet tycker är monsterdyrt (385 kronor/flaskan). Men Mischa menar att det är rena fyndet. Snudd på gratis. Varför får ni veta på sidan 60.
Så i morgon rusar jag till Bolaget och lägger vantarna på en butelj.
Innan alla ni andra hinner före.

Jag har ett problem som jag funderar på rätt ofta – mitt dåliga minne. Författaren Marianne Lesslie hade samma problem och det gick så långt att hon gjorde ett minnestest som avslöjar om personen har början till alzheimer. Ett ganska stort beslut att ta, vill man egentligen veta om man är på väg att bli dement när man är 59 år? Nu gick det bra, Marianne visade inga tecken på någon demenssjukdom, och hela processen resulterade istället i en bok, ”Bättre minne”.

Sjuttonåriga Emily har en blogg om sina två största besattheter: ”Twilight” och James Deen, en 25-årig porrstjärna som medverkat i över tusen porrfilmer med titlar som ”Boobzilla 3”, ”Cameltoe obsessions” och porrparodier på ”30 Rock”, ”Scrubs”, ”Seinfeld” och ”The big Lebowski”. 

– När jag tittar på hans filmer bryr jag mig egentligen inte om sexet, säger Emily i en intervju med tidningen Good.

– Jag tappade intresset för de flesta andra manliga porrskådisar när jag blev ett James-fan, säger 17-åriga Kay i samma intervju.

Tillsammans med andra unga tjejer har de ett bloggnätverk där de delar filmklipp och fantasier med James Deen i huvudrollen. Och majoriteten av de drygt 27 000 som följer honom på Twitter är kvinnor. Deen är unik i porrens värld, där manliga aktörer mest varit rekvisita för de kvinnliga stjärnorna. Han ser bra ut på ett vardagligt sätt, och det är en stor del av förklaringen till hans framgång. För som Good skriver: ”Porr-
maskineriet tillfredsställer alla fantasier, från dvärgar till mormödrar till överviktiga. Men om man vill se en heterosexuell man som inte är direkt avtändande, så är James Deen i princip det enda alternativet”. Det här får mig osökt att tänka på gårdagens manliga porrstjärna, den hårige, fete lille Super Mario-kopian Ron Jeremy.

Det var länge en ”sanning” att kvinnors sexualitet inte är visuell. Det ”bekräftades” av flopparna för ”kvinnlig porr” där man inte fick se mycket av själva sexet, något som min tjejkompis irriterat jämförde med en komedi där någon klippt bort alla skämten. Men enligt en Nielsen-undersökning 2007 var en tredjedel av nätets porrkonsumenter kvinnor. Det är alltså inte konstigt att porren fått sin första flickidol. Men när jag läser Deens blogg, med närbilder och betyg på kroppsöppningar han just penetrerat, blir jag illa till mods när jag tänker på Emily, Kay och de andra. Deras idol ägnar sig ofta åt avancerade former av S&M, och säger att regissörerna sällan vill låta honom utföra oralsex, eftersom kvinnor bara är där för att tillfredsställa männen. 

Det sägs ofta att föräldrar måste prata med sina tonårssöner så att de förstår skillnaden mellan porr och verklighet. Jag hoppas att någon pratar med döttrarna också.

James Deen lockar unga flickor till porren.

5 porrstjärnor som blev mainstream-kändisar

1. Sasha Grey hade huvudrollen i Steven Soderberghs film ”The girlfriend experience”, och spelade sig själv i sjunde säsongen av ”Entourage”. Härnäst spelar hon mot Sharon Stone och Malin Åkerman i en film om porrstjärnan Linda Lovelaces tragiska liv. 

2. Jenna Jameson har medverkat i Eminem-videos, tv-serien ”Family Guy” och filmen ”Private parts”. Hennes bok ”Konsten att älska som en porrstjärna” blev en bästsäljare, och hon är den enda porrstjärna som avbildats som vaxdocka på Madame Tussaud’s. 

3. Traci Lords första stora main-streamroll var mot Johnny Depp i ”Cry baby”. Hon har även spelat i ”Blade” och tv-serierna ”Will & Grace”, ”Gilmore girls” och ”Melrose place”. I boken ”Nattens barn” riktar hon hård kritik mot porrbranschen. 

4. Efter en framgångsrik porrkarriär fick Asia Carrera, som är medlem i Mensa och var en framgångsrik pianist som barn, en roll i bröderna Coens film ”The big Lebowski”.  

5. Veronica Hart, som blivit invald i porrbranschens Hall of fame, har haft roller i tv-serien ”Six feet under” och filmer som ”Magnolia” och ”Boogie Nights”. 

Vi  packar för två veckors höstlov i Indien och jag har bannlyst bärbara dvd-spelare, laptops och smartphones i bagaget.
– Ungar, vi ska ha en helt skärmfri semester, säger jag kaxigt.
Jag har läst Åsa Passanisis artikel på sidorna 32–34 om att många av oss riskerar att bli beroende av vårt nätumgänge. Därför ska min familj nu avgiftas. Men  kommer vi att palla? Leva dygnet runt med varandra, utan flyktmöjligheter till online-världar som SVT play, Facebook och World of warcraft? Vi ska ju inte checka in på ett flott all inclusive-hotell med färgglada vattenrutschbanor, karaokekvällar och arrangerade fotbollsturneringar. Nej, vårt pensionat har varken room service eller flipperspel.
Barnen ser konfunderade ut och Freja, 11, säger:
– Men vad ska vi GÖRA hela tiden?
– Bara vara, svarar jag.
Umgås. Spela kort. Läsa.

Vi landar i den lilla byn Odayam i sydvästra Indien och kastar oss iväg på delfinsafari, elefantridning och utflykter till pittoreska byar. Vi håller ett hysteriskt aktivitetstempo, vågar inte ha en trist sekund.
Men så kommer vi in i Indienlunken. Växlar ner. Äter maratonfrukost på hotellets strandterrass medan byns fiskare delar upp morgonfångsten, ett högljutt och dramatiskt skådespel som pågår i timmar. Vi spelar ett parti whist, läser The Times of India, bodysurfar, pratar, tar en loj promenad, äter sen lunch på  favoritstrandhaket, kör en whist-omgång till och avslutar dagen med att se solen gå ner i det Arabiska havet.
Joel, 14, summerar semestern:
– Vi gör egentligen ingenting, men jag har aldrig tråkigt.
Nej, inte jag heller. Jag har återupptäckt min underbara familj. Och är så glad över att vi fortfarande gillar varandra, IRL.
I det Riktiga Livet.

När fisket är över delas fångsten upp och näten lagas. Skådespelet pågår i många timmar.

Nöjda fiskare.

Solen går ned i Arabiska havet. Magiskt.

Om jag säger ”fjälster”, vad säger du då? Jag hade i alla fall ingen aning om vad det var innan min gode kollega Johan Gunnarsson återkom från korvbindarkursen på Taylor&Jones här i Stockholm.

I helgens tidning får du läsa allt om hur det gick – och dessutom bjuder vi på 7 läckra korvrecept att laga till julbordet. Lamm merguez…, Beef chipotle… Mmmmm!

För mer rörlig guide till korvbinderiet, klicka på klippet nedan:

Vad fjälster är? Skinnet man stoppar korven i.

På fredag är det final i årets ”Idol”. Men frågan är om någon egentligen vill vinna? Tittar man tillbaka på säsongerna genom åren är det tydligt att det har gått mycket bättre för tvåan, trean eller femman – men det finns ett undantag: Agnes Carlsson. Söndag lyckades fånga stjärnan mellan skivinspelningar och uppträdanden och i veckans Söndag berättar hon om varför just hon tagit världen med storm.

”Dela med dig, eller snåla? En vanlig fråga får man tåla. Om du har lite julmat, vill du dela det med mig? Eller tar du hela själv? VA?”

Johan valde självklart att dela med sig. Se så fint Gunnarssongruppen delar på lunchlådan.

Här kommer ett svindlande faktum. Håll i er. Rihannas nya skiva, ”Talk that talk”, är hennes sjätte på sex år. Därmed har hon släppt lika många album som Michael Jackson hann med före sin död. Produktionstakten i popfabriken är skyhög. Ingen vågar ta en paus längre, inte ens en kafferast, för inget skrämmer musikindustrin så mycket som ett ögonblicks tystnad. Inte ens när Britney Spears bröt samman 2007 märktes det på topplistorna. Skiv-bolaget hade knappt slutat släppa singlar från senaste skivan förrän hon gjorde ”comeback” med ett helt nytt -album. Det var uppenbart att det var alldeles för tidigt. Och under Britneys senaste turné märktes att hon fortfarande bara är en skugga av sitt forna jag. 

Madonna har ofta kallats för den hårdast arbetande kvinnan i branschen. Skivan hon jobbar på nu är visserligen hennes tolfte, men betänk då att det är 28 år sen hon debuterade. Med Rihannas takt hade hon varit inne på sitt tjugoåttonde album nu. Hade ”True blue” och ”Like a prayer” blivit klassiker i så fall? Svaret är, naturligtvis, nej. När Madonna och Prince och Jackson släppte skivor blev de världshändelser. Vi väntade på dem. Vi lyssnade på dem från början till slut, om och om igen. Det var just album, med en genomgående tanke, där låtordningen betydde något. Inte, som nu, en samling potentiella singlar. Jag är medveten om att jag låter som en nostalgisk dinosaurie här, men jag längtar inte tillbaka till hur det var förr. Den enorma tillgång vi alla har till musik numera är alldeles för spännande. 

Vad jag däremot saknar är pauserna. Tiden att skapa nya klassiker. Vad hade Britney inte kunnat åstadkomma om hon fått komma tillbaka med full kraft? Och Lady Gaga går, trots att hon är smart och begåvad, på tomgång. Hur mycket skulle hon inte kunna utvecklas om hon tog ledigt ett år? Hur skönt skulle det inte vara att sakna henne lite?

– Jag tror man blir utbytbar om man bara släpper en skiva vart tredje år, sa Rihannas manager Jay Brown häromveckan.

Jag tror att det är precis tvärtom. Jag tror pauser är bra. Och som en extra bonus så lär risken för att stjärnorna bränner ut sig, så att de till exempel ställer in konserter med bara några minuters varsel, bli mindre.

Förbluffande fakta från popfabriken*

Ke$has ”Tik Tok” har sålt i fler exemplar än någon Beatles-singel. 

Black eyed peas-låten ”I gotta feeling” har varit mer framgångsrik än någon singel av Elvis eller Simon
& Garfunkel. 

Katy Perry och Michael Jackson delar numera på rekordet för flest låtar från ett enda album som nått förstaplatsen på singellistan.

Tv-serien ”Glee” har haft fler hits på den amerikanska singellistan än Beatles.

*Ordet ”popfabrik” är ingen överdrift. Inför Rihannas skiva ”Loud” spottade 27 låtskrivare och 32 producenter ur sig 200 låtar för stjärnan att välja på.