STRANDBERGS KRÖNIKA I SÖNDAG 19 DEC

Det bästa med julen är inte själva julafton utan det som kommer därefter, när alla klappar är öppnade, hyperaktiva barn har däckat och alkoholiserade mostrar har satts i en taxi. Den alluppslukande decemberstressen har nått sitt storslagna crescendo och man kan äntligen landa i stillheten – det vill säga, i tv-soffan. För mig är det själva sinnebilden av perfekt stillhet: Att ligga och dåsa bakom en driva av tömda knäckformar. Det är det jag längtar efter när jag längtar efter julen. Det är det jag helst skulle vilja se på julkorten, i stället för muntra tomtar som ivrigt släpar stora julklappssäckar förbi en gärdesgård. 

I det där perfekta lugnet under dagarna som följer kan jag titta på tv på samma sätt som jag gjorde förr. Jag letar inte upp något på nätet, behöver inga dvd-boxar. Behöver inte engagera mig i att göra medvetna val. På julen tar jag det som bjuds. Det är då jag verkligen kan uppskatta en halvdålig amerikansk film som inte kräver för mycket av hjärnan. Ta mig tid att se den svartvita matinén eller det långsamma kostymdramat som annars hade framkallat rastlöshetseksem. 

Och sedan slumra i soffan medan pappa
sitter i fåtöljen bredvid och tittar på någon ointressant vintersport – det finns inget som framkallar
sådan fulländad barndomsnostalgi, och mina ögon tindrar under de stängda ögonlocken.

/Mats

WOLLINS KRÖNIKA UR SÖNDAG 19 DEC

Snart är det jul. Igen.

Jag tänker; Snart är det jul snart är det jul snart är det jul. Får inte glömma att baka med barnen, tvätta bakom skåp som står nära väggen, duscha bakom öronen på mig och alla jag har fött fram, handla lagom dyra och lagom många klappar till alla som är snälla, skicka in texter till uppfordrande redaktörer som vill ta julledigt. 

Snart är det jul snart är det jul snart är det jul, tänker jag och är så oerhört koncentrerad. 

– Malin, i morgon är det julafton. 

– VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅGOT TILL MIG?

Vem gör en julkalender för vuxna? Så att VI kan räkna ner. Julen är för barnen, det säger alla. Men vem tänker på oss som ska fixa allt? Och då behöver jag personligen inte lägga in så mycket som en ledsen sill i matväg. Jag åker runt och äter mig rund hos nära och kära och ändå är julen ett ok. 

– Ska vi skicka julkort i år?

– Jamen, det är klart att vi ska. 

– Jamen, är det någon som bryr sig?

– Jamen, det är väl klart. 

– Jamen, vilka skickade till oss förra året?

– Jamen, det minns väl inte jag.

– Jamen, jag vill inte skicka till de som inte skickar till oss.

– Jamen. 

– Jamen?

Varför blir det alltid så här, varje år? Varför blir jag överrumplad och överraskad över isen en tisdag klockan 19 när jag gråter över spisen?

Jag tror jag har kommit på varför. 

Jag stänger av. 

Jag stänger av hjärnan. Av-stängd.

När det blir december så tänker jag: ”JUL!” och då stänger ju allt, eller hur?

– Astrid måste äta något före handbollen. 

– Vadå, det är väl ingen handboll i dag, det är ju jul.

– Det är den sjätte december.

Handboll och simning och målarskola och teater och dagis och skola och lämning och jobb och videofilmer som ska lämnas tillbaka dagen efter. 

Allting rullar på och jag rullar inte med. Jag springer högst upp på den där rullningen, ni vet som någon som i panik steppar ovanpå en rullande tunna nerför ett stup. I stupet väntar stöpet av ljus som jag aldrig stöper. 

Jag köper ljus på Ikea som jag låter tvååringen bryta av på tre ställen eftersom han i alla fall är tyst och snäll när han gör det. 

Jag springer på julen som rullar och chokladkalendrar som får öppnas först när tvååringen har somnat. 

Jag springer och springer och just som jag sätter mig ned vid köksbordet och ropar att NU BLIR DET PEPPARKAKSBAK FÖR ALLA BARN så kommer Joachim och säger att julafton var i går. 

/Malin

Romanen ”Beautiful Losers” (1966):

Leonard Cohen är en skön förlorare:

Mick Jagger är en skön förlorare:

Keith Richards är en skön förlorare:

Men skönast av alla sköna förlorare är Micks lillebrorsa Chris Jagger:

Harry Schein: ”Döden är ofrånkomlig. Redan av det skälet är livet ett misslyckande”.

Samuel Beckett: ”Alltid försökt. Alltid misslyckats. Det spelar ingen roll. Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre”.

Ni förstår: ingen vinner. Ingen. Alla förlorar. Valet står aldrig mellan vinst och förlust i den här tillvaron. Alltid mellan förlust och förlust.

Meningen med livet är att bli en skön förlorare, och inte en ful eller dålig en, för högre kan ingen nå. Allt annat är fåfänga och patetik.

2006 ramlade Keith Richards ner från en palm – om det nu var en palm – men han ramlade i alla fall ner och blev den första i människans historia att bota en bakfylla med hjärnkirurgi.

Giget på Ullevi, liksom flera andra, fick ställas in och när det senare på sommaren var dags för comeback för Stones med en återuppstånden Keith Richards tänkte jag: Chris Jagger, undrar hur han har det?

Jag åkte till London och träffade honom och medan Mick Jagger, brorsan, sprang ut på San Siro i Milano inför 65 000 åskådare klev Chris upp på en svag ursäkt till scen på restaurang Pizza in the Park vid Hyde Park Corner och uppträdde inför, tja, 27 personer i ett rum som rymde gott och väl 500 pers.

Chris var vid tillfället 59 år och hade en karriär som spände över 33 år och sex album. Men han befann sig ännu på ställen av en storlek som hans bror befunnit sig på när han var 19.

– Jag är stolt över Mick. Men om också jag håller på med musik, varför ifrågasätta det? Som om jag bara hängde på i kölvattnet. Det försvårar mitt liv, men jag bryr mig inte. Vad ska jag göra, byta namn, sa Chris.

Nog hade jämförelserna dem emellan varit mindre om han, säg, jobbat som ekonom eller jurist. Men det var inte ett alternativ. Det var musik till vilket pris som helst – även förnedring.

Chris Jagger är en skön förlorare. Jag tar av mig hatten för honom och bugar tills pannan krockar med golvet.

Fem dagar kvar till julafton. Är du pyntstressad? Inte jag. För i år blir det varken ringdans runt granen eller griljerad skinka hemma hos familjen Scott. Min man Dan jobbar större delen av julhelgen, vilket gör att barnen valt kalkonmiddag med kusinerna och farmor i England framför mig och ”Kalle Anka”.
Om jag är sårad?
Inte ett dugg, snarare lättad. En känsla jag kämpar lite, lite med för att inte ha dåligt samvete för. Men mina väninnor har hjälpt mig. När jag har berättat om mina julaftonsplaner (bok- och dvdfrossa tills Dan går av sitt skift, då dricker vi skumpa och käkar oxfilé) har de avundsjukt suckat: ”Oj, vad skönt det låter”.
Ja, visst gör det? Det låter som ”julefrid” i ordets rätta mening. Åtminstone i mina öron, eftersom alla i familjen (förutom min man då kanske, som jobbar) får göra det de själva vill, utan att någon surar ur för det. Jag ska till exempel också ta långa sovmorgnar, gå många skogsrundor med hunden och gosa med våra fyra kattungar tills jag är så utvilad att det kryper i kroppen och jag börjar frosta av frysen och diska lampkupor.
Och jag är inte ensam om att fira en ”alternativ” jul i år. Söndags krönikör Mats Strandberg drar till London med en bästis för att softa, shoppa och strosa, medan vår favoritfru i Hollywood, Maria Montazami ska snöra på sig skridskorna och göra piruetter tillsammans med maken Kamran vid Rockefeller Center i New York. 
Mer om hur både Montazamiklanen och andra populära svenska kändisar förhåller sig till julen får du veta i dagens Söndag, för på sidorna 10-16 är det rena rama kändisjulfesten. 
Skön läsning – och god jul, förstås!

Två av fyra kattungar som behöver julgos

I fredags kom beskedet – 20 vargar ska skjutas i år. Jägarna är förbannade, de vill skjuta fler, och Naturskyddsföreningen är lika förbannade, de vill inte skjuta en enda. Få ämnen skapar sådana känslor, och delade meningar, som vargen. 

Söndags reporter tog mod till sig och åkte till Kolmårdens djurpark för att ställa sig öga mot öga med det älskade/hatade djuret – och hamnade mitt i en intern uppgörelse i flocken. 

Vi har också testat argumenten hos en förespråkare och en motståndare till vargen och tagit reda på vad ni läsare tycker.

Läs också Tore S Börjessons samtal med ett annat grånat ”djur” – Tjuren från Wales, Tom Jones. Han avslöjar bland annat hur kompisen Elvis var – på riktigt. Mer då? Jo, vi har julstajlat svenska kändisar som berättar hur de firar den 24:e. Och stjärnkrögaren Leif Mannerström bjuder på ett riktigt klassiskt julbord!

Bara för att ta några exempel. Köp hela klabbet på söndag eller måndag.

Ha en bra helg!

Alve kom upp på redaktionen i dag. Sööööt! tyckte alla och slängde sig över honom. Alve fick fly hem bakvägen i taxi med tonade rutor.

Paris Hilton är lika gåtfull som sfinxen i ett avseende. Trots att hon är en av världens mest bevakade kvinnor, har ingen lyckats ta reda på om hon är smart eller inte. Spelar hon bara dum? Är hon i själva verket en slipad affärskvinna? Och hur smart är det att spela dum?

I dagens Söndag skriver jag bland annat om boken ”Starstruck: The business of celebrity”, skriven av forskaren Elizabeth Currid-Halkett, som menar att Paris förtjänar mer respekt.

Jag vill passa på att rekommendera dokumentären ”Paris Hilton Inc.”, som finns streamad på nätet – gratis – på kanalen LogoTV:s hemsida. Här kan du se den!

MALIN WOLLINS KRÖNIKA 12 DEC

Joachim är sjuk och sitter i soffan framför Kunskapskanalen, belästa mäns snuttefilt. 

Bredvid honom sitter jag. 

Jag försöker jobba. Det går så där.

Han blippar ett varv mellan kanaler vi aldrig tittar på, nej, han fastnar inte den här gången heller. 

Så han kommer tillbaka till Kunskapskanalen som visar en dokumentär som heter ”Nunna eller bortgift i Himalaya”. Ja, ni hör ju, det är inte en saga med ett lyckligt slut. 

Unga kvinnor har att välja på att bli bortskickade till en man de inte känner eller bli bortskickade till nunnor de inte känner. Bortskickade blir de hur som helst. Att stanna kvar är inte ett alternativ. 

Jag tittar ner på skärmen och försöker koncentrera mig på texten. Bry dig inte om det. Du kommer bara må dåligt om du tittar. 

Jag hör gråt. 

Så jag tittar upp. 

En ung kvinna sitter och knådar bröd i en skål på golvet. Mittemot henne sitter två andra kvinnor. Det är hennes mor och syster. 

Flickan gråter därför att hon just fått veta att hon ska giftas bort. Hon gråter dämpat och hjärtskärande. Men kan höra att hon försöker besinna sig men en döv kan höra paniken i rösten när hon vädjar:

– Jag vill inte lämna er, jag vill vara kvar här. 

– Du gör bäst i att lyda de råd du har fått från de du älskar, annars kan det gå illa, säger modern. 

Jag blir förbannad. Jag brukar ju inte titta på de här programmen därför att:

1. Jag blir bara ledsen och arg.

2. Det finns ingenting jag kan göra åt det, det finns inte ens en insamling att ge pengar till.

Hela världen är full av flickor som blir bortgifta och det finns inte ett skit jag kan göra åt det. 

– Men Joachim, vad är det med de här människorna och deras getter på jordgolv och bortgifte och skit? Kan de inte bara skaffa lite uppkoppling och skärpa till sig?

Joachim himlar med ögonen:

– Men du kan ju betala deras bredband då.

– Men jag tror inte att det räcker så långt. Varför kan de inte komma i fatt och inse att kvinnor kan jobba, de måste inte giftas bort och skickas i väg. 

– Det är deras kultur, kvinnor som jobbar och inte är gifta är horor. 

– Amen det är väl FAN också. 

Lite senare på kvällen beställer jag hämtmat från pizzerian 300 meter bort. Avokadosallad till Joachim och mig. Pizza och hamburgare till barnen. 

Öppnar lådan och börjar nästan gråta. 

– Ameh, Joachiiiim, Rhode Island?

– Förlåt då, jag visste inte vad du ville ha. 

– Men hur länge har vi varit ihop? Vad äter jag tre klyftor av om dagen?

– Vitlök. 

– Så var är min vitlökssås? Åååååhhh. 

– Malin, du är så gnällig. Här har vi en tjej som blir bortgift och ivägskickad av sina familjer och du gnäller om dressing. 

Sabla, sabla Joachim. Jag kan väl inte jämföra mitt lidande med hennes. Då vinner ju hon varje gång. 

/Malin

Brooke Shields fick veta i programmet att hon hade rötter i det franska kungahuset.

STRANDBERGS KRÖNIKA 12 DEC

För att veta vem du är måste du veta varifrån du kommer, säger speakerrösten i ”Vem tror du att du är?”, släktforskarprogrammet som jag varit besatt av hela hösten och vintern. 

För några år sen avslöjades en stor hemlighet i en god väns familj. Ingen, inte ens de närmaste, hade anat. Och jag blev besatt, inte bara av hemligheten utan av själva skapandet av hemligheten: Mitt i 50-talet, där så mycket var tabu, hade två släkter tvingats gå samman och prata om det onämnbara – för att sen kunna lägga locket på och aldrig tala om det igen. Hur såg det mötet ut? Hur levde de sen, år efter år, bakom fasaden? Och jag tänkte på hur många som blir inblandade i den där sortens stora livslögner. Både släkten runt omkring och kommande generationer.

Jag använde historien till min roman ”Halva liv” och många läsare har berättat om sina egna släkthemligheter, den ena mer häpnadsväckande än den andra. Men släkthistorier behöver inte vara spektakulära för att vara värda att berätta. Jag tänker ofta på hur lite jag vet om min egen släkt. Mina vänner säger samma sak: Varför blir det aldrig av att fråga? En dag kommer det att vara för sent. Så jag skulle vilja uppmana alla föräldrar, morföräldrar, farföräldrar och barnlösa mostrar: skriv ner berättelserna om släkten. Vilken fantastisk gåva ni kan ge oss: kunskap om våra rötter och därmed oss själva. 

Putte:

Eusebio:

Amadou & Mariam:

Gunnar E:

Muhammad Ali:

Iman & Bowie:

Jag rusade tvärs över torget som en törstig i öknen. Jag hade sett Farstas enda neger. Jag var 5 år och då snackar vi 1965. Adoptivbarnet Micke var min jämnårige. Enligt farsan som mindes kramade jag honom och rufsade honom i håret och skrek:

– Pappa, han är helt svart!

Jag och Micke kamperade senare ihop på innermittfältet i den stolta klubben Farsta AIK.

I godisaffärerna fanns det både negerpulver och negerbollar så neger var inget nedsättande ord för ett barn som inte visste bättre: det representerade livets godaste. Plus att Pippis farsa var negerkung på Kurrekurreduttön i Söderhavet.

Putte Kock (1901–1979), landslagsman i hockey och fotboll och lagledare när fotbollslandslaget tog guld i OS 1948, senare fotbollsexpert i tv, kommenterade, säger historien, en hel landskamp där han kallade Eusebio, portugisen som skulle växa ut till att bli en av världens bästa spelare genom tiderna, ”negern”.

– Negern löper på vänsterkanten. Där nickar negern. Negern slår ut till inkast…

Så där höll han på. Hemma i tv-huset i Stockholm höll de på att få tuppjuck. De försökte förklara det för Putte men länken var dålig och knastrig. Till slut skrek nån i desperation och bokstaverade i falsett:

– Putte, du kan inte säga neger! Niklas! Erik! Gustav! Erik! Rudolf! N-E-G-E-R!

Det hörde Putte, typ.

– Konstigt, de säger hemifrån att negern skulle heta Niklas Erik Gustav, men det tror jag inte ett ögonblick på.

Jag älskade Micke. Jag älskade Eusebio. Jag älskade Putte – och Gunnar Ekelöf. Gunnar var inte neger. Men han var 1900-talets största, svenska poet – en poet som älskade sufismen, en av mystik präglad, islamsk inkörsport till att bli ett med Gud.

Alltså: det svenska 1900–talets största poet, tillika medlem av Svenska akademien, sög i sig islamsk kultur som jag skulle suga på Iman Mohamed Abdulmajids somaliskt muslimska bröst, om inte David Bowie hade hunnit före.

Då har jag inte ens nämnt att Cassius Clay blev Muhammad Ali, det vill säga muslim.

Plus att jag, så svensk jag är, helst dansar till Amadou & Mariam och de är från islamska Mali.

Ni förstår vart jag vill komma: den som låter sin smak i allt mellan himmel och jord begränsas av den egna nationens gränser dör utan att ha levat – och är dessutom osvensk.