Det är slutet av 90-talet och jag sitter i en soffa på Titan television och försöker förstå. Förstå varför kvinnan i fåtöljen mitt emot mig, hon som kallar sig Jenny och är girl-next-door-söt, extraknäcker som lyxfnask. Hon är 22 år, charmig, går på läkarlinjen, har lägenhet i Vasastan, kille och knähund. 
– Jag gillar sex, förklarar hon.  
Ja, jo, det brukar låta så. Men jag tvivlar. I jobbet har jag mött många prostituerade, både gatflickor, eskorttjejer och radhusmadamer och har hittills inte träffat en hora som är lycklig. På riktigt. 
Jenny känns ändå annorlunda. Hon är grundad, signalerar varken missbruk eller misshandel, är smickrad av mitt intresse, och tackar ja till att vara med i tv-programmet jag gör research inför, det ska handla om nya sexköpslagen. Hon vill bara dubbelkolla med sin kille. Jodå, han vet hur hon drar in räntepengarna till bostadsrättslånet och ”är helt okej med det”. 
Å fan. Modernt, men: doing! första varningsklockan klämtar. 
Vi pratar i ett par timmar till, hon är uppvuxen i Täby, i en akademikerfamilj, är yngst av tre syskon och pappas favorit. 
Andra klockan klämtar: doing, doing! 
– Dina kunder, har de några särskilda önskemål? fiskar jag. 
– Mmm. Nästan alla vill att jag ska se ut som en skolflicka. 
Doing, doing, doing! Där kom det. 
Ytterligare en timme senare har Jenny berättat allt om övergreppen. Om de nattliga besöken från pappan som började när hon var sju och som inte slutade förrän hon flyttade hemifrån. 
– Konstigt nog saknar jag honom, berättar hon, nu med mascaran rinnande. 
Så hon ersätter honom med andra män och har en förstående sambo som hallick.
Nej, hittills har jag inte träffat en sexarbetare som verkligen valt sitt arbete. Kanske är Linnea, 56, undantaget. I dagens Söndag berättar hon om varför hon säljer sex och varför hon tycker att kriminalisering av torskar är helt fel. Det är spännande läsning och kanske är hon en lycklig hora. Men, jag tvivlar. 
Vad tror du?

Tonårsstjärnorna blir allt fler – och det blir också deras sammanbrott. Demi Lovato är en av de senaste som fått besöka behandlingshem.

MATS STRANDBERGS KRÖNIKA UR SÖNDAG 5 DEC

Britney Spears och Lindsay Lohan slog igenom som äppelkindade små solstrålar i Disney-produktioner. Vi vet alla hur det gick sen. Det har cyniskt spekulerats hela hösten om 18-åriga Miley Cyrus skulle bli nästa Disney-stjärna som spårar ur, men förra månaden lades 17-åriga Demi Lovato in på behandlingshem. Det ryktas om ätstörningar och självskadebeteende. Det är uppenbart att de unga stjärnorna inte mår bra. Vägen från genombrott till sammanbrott verkar bli allt kortare. Men varför?

Det finns fler tonårsstjärnor än någonsin – och de jobbar hårdare än sina föregångare. Under 2000-talet har en ny lönsam målgrupp nämligen upptäckts: ”tweens”, en förkortning av ”in-betweens” – inte längre barn men ännu inte tonåringar. 

Att skapa stjärnor för dessa tweens är en mångmiljardindustri; en tv-serie blir en turné som blir biofilmer som blir tv-spel som blir en attraktion på ett nöjesfält. Demi Lovato turnerade 300 dagar på ett år, och när hon kom hem var det dags att göra PR för nästa projekt.

Och allt de här tonåringarna gör – och hur de ser ut när de gör det – kommenteras på nätet och Twitter. Jag tänker på när jag själv var 17. Hur jag trodde på allt som andra sa om mig, eftersom jag fortfarande inte visste vem jag var. Och allt sammantaget måste jag undra varför inte FLER tonårsstjärnor får psykbryt.

NK – mitt lilla Barbiehus

MALIN WOLLINS KRÖNIKA UR SÖNDAG 5 DECEMBER

Jag hade åkt till Stockholm för ett par dagars skrivande samt bylinefotografering för bland annat den här läckra sidan. Jag gick raka vägen från Centralstationen till NK. Jag älskar NK, det är som ett tittskåp in i en annan värld. Ibland köper jag ett dyrt plagg och drabbas av svår köpångest, men för det mesta tittar jag som ett barn som är hemma hos en vän som fått ett nytt fullmöblerat Barbie-hus. 

Jag tar vägen från centralstationen, upp via sergelstorg och underjordiska vägen fram till det vackra huset med de vackra sakerna. 

Innan man tar rulltrappan upp till entréplan möts man av en doft så ljuvlig att det känns som om sinnet doftbadar i änglarnas honung. Man tittar åt vänster, kommer det från konfektyren eller kommer det från kaféet intill NK-Ica? Nej och nej. Det är NK’s te- och kaffehandel. -Alla näsors belöning. 

Bakom disken, framför alla de stora burkarna står unga söta tjejer och skopar kaffebönor med liten silverspade och fyller vita papperspåsar till hälften. Sedan väger de, häller i lite extra så att man får två gram på köpet och viker ner den övre delen av påsen och fäster med metallklämmor. 

De är snyggt klädda i välskräddade blå skjortor och förkläden hårt knutna runt midjan de där tjejerna. 

Jag går mot rulltrappan men ändrar riktning i farten. 

– Hej, jag skulle vilja ha lite lyxigt kaffe till min faster.

– Någon särskild sort?

– Det ska komma från kaffeplantor som odlats på Himalayas höjder.

– Fast där växer nog inte så mycket kaffe eftersom det är väldigt kallt där.

Sant.

– Nej, det är klart, men det ska -vara väldigt exklusivt och från något himla berg, hon har ett drömkaffe som jag har frågat om förut, Blue mountain. 

– Det har vi fått in ett litet parti av.

– Är det sant? Det ska vi ha, tänk så glad hon ska bli!

– Hur mycket vill du ha?

Hon visar med ett finger på påsen hur högt man kommer om man -köper ett hekto. 

– Ett hekto kostar 149 kronor. 

– OH SHIT! Amerikansk svordom–när kvinnan själv får välja.

Vad kostar vanligt kaffe, -Gevalia Amalia? 50 kronor för ett halvkilo? Så ett hekto kostar tio kronor? Och det här kostar 149 kronor hektot, -1 490 kronor -kilot. Jag har inte köpt -något för 1 490 kronor -kilot -sedan jag köpte den sju-sitsiga bilen. 

Den unga mycket söta tjejen bakom disken håller kvar sitt expiderande finger mot påsen. Det blir -lite skamligt mycket påse med skamligt lite kaffe på botten. 

– Jag tar två hekto tack.

– Får det lov att vara något annat?

– Ett extrajobb kanske?

Hello, Patti, min älskade fru. Keith Richards här, din trogne make. Jag borde ha skrivit tidigare men det har varit mycket på sista tiden.

Fan, jag klarade mig undan knarkåtalet efter razzian mot Redlands 1967, jag klarade mig undan åtalet för innehav av ett halvt kilo heroin i Toronto 1977 – de fattade grejen, att det faktiskt var för eget bruk och jag dömdes bara att göra ett gig för blinda. Hade väl räckt om jag gett dem en skiva, de kunde ju ändå inte se mig.

Bisarrt, men långt mindre bisarrt än det här.

Fem års fängelse på Hall, en sluten anstalt utanför nåt som kallas Södertälje – allt det, bara för att jag har misshandlat och mordhotat en journalist!

Seriöst, vart är världen på väg? Snart blir det väl olagligt att snorta sin farsas krematorieaska också. Sorry, baby, jag bara skojar, vet att du inte gillar att jag drar upp det där men, som du vet, det var nånting jag sa på SKÄMT redan från början.

Men försök att skämta med journalister. Motherfuckers, varenda en. Utom Tore S Börjesson, han regerar.

Jag delar cell med Plura Jonsson. En svensk rockstjärna som sitter för kokain. Det var lite kyligt i början, du vet att jag är misstänksam till naturen och orden ”svensk” och ”rockstjärna” funkar var för sig, visst, men inte tillsammans. Fast jag har fått ändra mig där.

Plura har ett lager av grymma låtar. Favoriten just nu är ”Nånting måste gå sönder”. Min typ av ackordföljd. Min typ av text.

Vi funderar på att göra en Johnny Cash och gigga här inne. Fängelsechefen, Rune Larsson, är skraj. Han säger sig ha taskiga erfarenheter av kriminell kultur sen han tillät Lars Norén att sätta upp en pjäs med två nazister och en snubbe som var dömd till 14 år för typ 27 bankrån. Jag svarade:

– What the fuck has this got to do with me and mister Plura Jonsson?

Jag väntar på svaret. Till dess. Kyssar, krama kidsen från mig och var lugn: det finns inga palmer på Hall. Det finns inte ens gräs, he he he…

Keith.

Jag har koskräck, trots att stora delar av min barndoms somrar spenderades på bondgårdar. Dels hos mormor Helga i jämtländska Anviken, dels hos min faster Runa i byn Intaget, någon mil utanför Stöde i Medelpad. Båda gårdarna hade mjölkkor och självklart ville jag vara lika duktig som min storasyster Johanna som så kavat drev den ystra kohjorden från betet på ängen vid mjölkdags och liksom halvjoddlade: ”Kom, kom kuan! Kom, kom!”
Men, de enorma djuren med idisslande käkar och glasartade blickar skrämde vettet ur mig. Jag misstänkte, förmodligen med rätta, att bakom de där gigantiska pannbenen låg yttepyttehjärnor och skramlade. Jag litade helt enkelt inte på att tusen kilo kossa som kom sättande i full fart mot lagården skulle ha vett att bromsa i tid för att inte krascha in i en liten tioåring. Och att suga fast mjölkmaskinens koppar på spenarna gav mig småångest. Att vara mellan två jättekossor som stod och trampade i sin egen skit, slängde med hornen och bligade misstänksamt på mig som fingrade nervöst på deras juver, fick mig att kallsvettas.
Därför blev jag oerhört nervös när jag träffade min man, Dan, för första gången. Jag blev blixtkär i den snygge engelsmannen, när vi möttes över några drinkar på en bar i Portugal. Men mitt intresse svalnade när jag frågade vad han jobbade med. ”I’m a farmer”, hörde jag i den stimmiga baren.
Besvikelsen brände.
– So how are your cows? Big? Small? Kind? trevade jag.
Dan fattade ingenting.
– Well, you’re a farmer, you have cows…
– No, I am a FIREMAN.
Det var tur det, jag var inte ett dugg sugen på att bli bondmora.
Det är däremot Söndags Hanna Radtke. Hon drog till Öland för att prova på vardagslivet hos TV4-bonden Jonas Andersson. Hon blev inte bara bästis med kossorna, utan lyckades dessutom luska ut en hel del om ”Bonde söker fru”-Jonas kärleksliv. På sidan 10 i dagens Söndag får du veta allt! 

Hur klarar jag av lohaslivet i Tokyo? Bra tycker jag. I går var jag på fest på företaget E-square i Nishi Shimbashi. Där lärde jag mig att I Lohas betyder ”tillbaka till ursprunget” på japanska. Passar ju perfekt.

Så hur lätt är det att leva hållbart i världens mest urbana stad? 

Hittills har det gått väldigt bra. Eftersom jag inte kan språket så har jag fått hjälp att hitta rätt bland alla olika märkningar och ställen att besöka. God hjälp har jag haft av engelska konsulatet och deras Green Leaders seminarium där jag träffade en massa spännande människor som brinner för eko och hållbarhet. Ekokonsulterna Peo och Satoko Ekberg som visade mig det gröna Tokyo, sin ekorenoverade lägenhet och sin kompost på balkongen!  Tjejerna på Japan For Sustainability och Eco+Wasa fick mig också in på rätt spår.

För att räknas som en äkta lojas (lifestyle of health and sustainability) behöver man uppfylla vissa krav:

Äta hälsosamt  – Check.

Organisk odlad mat i japan kallas yuki. Det har jag lärt mig. Märkningar som jag ska titta efter är JAS (Japan Agricultural Standard). Det har varit lätt att hitta lokalt odlad mat. Tonfisken på sushin har gått bort eftersom den är utrotningshotad. Skippa engångspinnarna. Fråga efter riktiga ätpinnar.

Organisk sallad på restaurangen Eat more greens i Azabu Jyuban. http://www.eatmoregreens.jp   Återvinningsstatiner för engångsätpinnar. Blir till bäddar för korna i stallet. Här en station på Eco Plaza i Ginza.

Shoppa grönt – Check

Väldigt lätt. Finns stort utbud. Bambugrejjor, handgjort papper, grönt te. Organisk marknad vid FN- universitetet i Aoyama. Egen tygpåse på shooppingrundan. Massor med secondhandaffärer speciellt i Shimo-Kitozawa och längs med ån i Naka Meguro.

Den organiska marknaden vid FN-Universitetet i Aoyama har blivit en institution. Yoyogi och Ebisu har också bra marknader för en lohas.

Klä dig ekosmart – Check

Massor med secondhandaffärer finns i Tokyo. Små shoppar med fair trade utbud finns i Shinjuku, Ebisu och Naka-Meguru. Bambukläder finns bland annat på Crayon House i Omotesando. Japanskornas förkärlek för dyra märkesväskor börjar synas i speciella secondhandväskbutiker. I Ueno på marknaden under JR-spåret kan du få en använd Louis Vuittonväska för några tusenlappar.

Bambustrumpor och secondhandklänning.

Använd naturliga rengöringsmedel. – Check

Svårt för mig att läsa innehållsförteckningarna på japanska, men jag var och lyssnade på en japansk hemmafru Tomiko Nose som höll en ekovisning för ”Tokyomothers” i Ichigaya om hur man kan hålla hushållet rent utan gifter med bland annat såpanötter (de faller snart till marken så det är bara ut och plocka i parken) bakpulver (blekning) och vinäger.

Tomiko Nose visar hur man kan hålla rent i huset utan giftiga rengöringsmedel. Tvålnötter fins det gått om i Japan.

Res koldioxid neutralt – Check.

Lätt: Tåg är det som gäller i Tokyo. Snabbt, smidigt och ofta.Tokyo har lika många taxibilar som New York och London tillsammans och nu har man börjat köra elbilar och hybridbussar på försök. Resan hit genererade väl en helvetes massa koldioxidutsläpp så det blir till att kompensera detta.

Måste man åka taxi så får det blii en hybridtaxi. Den alstrar el när man bromsar och det gör man ofta i tokyotrafiken

Inred smart: inget check på det.

Svårt att välja när man hyr en lägenhet, men det finns många bra och smarta saker som börjar dyka upp för renovering ar här i Japan. Väggar/färg som andas med algmaterial och sand. Gammal teknik som återuppväckts. Cerifierat trä från FSC -odlingar finns också om man letar.

Spara på energin. Check

En sak som slog mig var att flera av de stora skyskraporna i Shinjuku släcker ner vid 22.00 tiden, mycket tack vare ”The cool bizz”- kampanjen som regeringen initierat som riktar sig till företag och hur de kan bli ekosmarta. Så var det inte för fyra år sedan när jag var här. Tvättmaskinerna i Japan tvättar med kallvatten. I varje fall de jag har hittat. Uppvärmd toalettstol går bort!

Candle night rörelsen har 9 miljoner anhängare och även de stora skyskraporna i Tokyo släcker ner titt som tätt.

http://www.candle-night.org/en/

Candle night i Tokyos stolthet, Rikugienträdgården i Nezu.

Återvinn soporna: halvcheck

Det finns nästan inga papperskorgar i Tokyo. De är borttagna. De som finns är sorterande på plats. Alla höghus och lägenhetskomplex har egen sop/återvinningsrum. Trots detta så återvinner Japan bara 20 procent av sina sopor dock. Resten bränns upp. Man tar inte ens hand om värmen som detta genererar. I Sverige återvinner vi över 80 procent, dessutom har vi pantsystemet på PET/burkar som nog hjälper till. Något sådant system finns inte här. Målet är att ha en soppåse lika stor som en fotboll i månaden. Jo det går.

Bli påmind om sopberget i världen. Kasta soporna i den här snygga plastpåsen från Mori Tower i Roppongi Hills.

En lohas bryr sig om sitt yttre och inre och det finns massor med skönhetskliniker i som har naturliga behandlingar som Lani Ola Tokyo som har tagit upp den uråldriga metoden att bada i träflisor från ett aromatiskt träd från södra Japan.

Klädbytardag i Schibuya

Lohasgodis på Lawson.

Japp jag klarade av att leva lohasliv i Tokyo i fem veckor!

En gång i mitt 44-åriga liv har jag köpt underkläder till min fru i julklapp. Det gick inte bra.

Det var bara att hala upp kvittot och återvända till butiken första helgfria dag. Det här försöker vi råda bot på i veckans Söndag. Vår traditionsenliga underklädesspecial är i år mer serviceinriktad än någonsin.

Vi har tre modeller i tre olika storlekar som visar upp julens under för alla former. Dessutom får du som vill ha grejerna en praktisk önskelista där du kan fylla i storlek och modell så att sådana som jag slipper stå där med skammen på självaste julafton.

Mer då? Jo, vi har hälsat på hos ”Bonde söker fru”-Jonas och testat bondelivet och Sveriges främste UFO-expert visar upp bilderna som kan bevisa att vi inte är ensamma i universum. 

Dessutom berättar fyra svenska soldater i Afghanistan öppenhjärtigt om vardagen, rädslan och om hur kriget har förändrat deras liv.

84 fullspäckade sidor i din butik på söndag, alltså.

Tänk dig fifth avenue i New york eller Harrods i London. Och så femtio meter upp i luften på en skyskrapa. Här bor det små bin i hjärtat av Tokyo! Ginzabin kallas de. Italienska bin och så de inhemska vilda japanska bina, lite bångstyriga. P den mest fashionabla adressen i Tokyo har de sina bikupor och mellan april och juli åker de skyttetrafik till Kejsarpalatset och Hamarikyuträdgården, ca 1,2 kilometer härifrån. De tar en sväng förbi Chanelskrapan och Sony building… till de tusentals körsbärsblommor som finns i Tokyo. Sakurahonung blir resultatet. 900 kilo blev det i år. 

CNN, National Geographic, Al Jazeera, alla har varit här och filmat Mr Bee, AtsouTanaka, initiativtagaren till Ginza honey bee projektet  och med att ha biodlingar på taket. Det känns ungefär som att ha audiens hos påven.

– Det började mest på skoj, jag driver ett företag som arrangerar konferenser och en dag 2006 hade vi ett biodlarsällskap här. De berättade att de letade efter platser att sätta upp bikupor och jag svarade ” varför ställer ni inte några här uppe på taket”. Och på den vägen är det, berättar han.

Biodlaren Atsou Tanaka vi en av sina 10 bikupor 45 meter upp i luften i Ganza. Tokyo

Ginza är det mest fashionabla stället du kan tänka dig i Tokyo. Här omsätts lika mycket som Sverige bruttonationalprodukt på en vecka. Här är det bara bling bling som gäller. Tiffany, Prada, Louis Vuitton, Sony och Chanel trängs i de här kvarteren. Här i Ginza finns också en stark bartradition, barer som drivs av kvinnor, så kallade ”Butterfies”. Det är kvinnor som driver de exklusivaste barerna i Ginza, en tradition från geishaeran 

– Nu har vi inne bara fjärilar i Ginza, nu har vi bin också, säger Mr Tanaka skämtsamt, men samtidigt fyller han i att just ginzabina på sätt och vis förenat den annars så konkurrerande barverksamheten i Ginza. Nu finns det 63 barer som serverar drinkar sötade med den exklusiva honungen som har en mycket specifik körsbärsblomsmak, sk sakura (körsbär på japanska). 

Barägaren Aki Shirasaka och barchefen Ryo Sasaki använder ginzahonungen i sina drinkar på baren Inaba i Ginza

– Jag tycker att det är en lysande idé, som jag gärna stödjer. Drinken som vi kallar honeyhi har blivit en succé bland våra gäster och fyrtio kronor av varje såld drink går tillbaka till biprojektet, berättar barägaren Aki Shirasaka. Hon äger fyra exklusiva klubbar i Ginza, alla har ”honeyhi” på menyn (hakushuwhisky, soda, honung och is) drinkar med den dyrbara honungen.

I början var folk tveksamma till projektet. Bina kunde störa kommersen, ge sig på människor och honungen kunde bli förgiftad av avgaserna. Inget av detta har hittills skett. Mr Tanaka är entusiastisk över projektet. Vid första enblicken ser han ut som vilken japansk businessman som helst med svart kavaj och slips, men när han börjar berätta om bina förstår man att det här är hans stora passion. Man kan säga att han bedriver ”gerilla gardening” på ett sofistikerat sätt. Han har lyckats få in ett naturligt element i den mest urbana stadsmiljön man kan tänka sig, och han har övertygat sina belackare. Det går – om man vill. Och om man har roligt. 

Barer i Ginza som är med i biprojektet.

– Någonstans måste man börja, det här är en rolig grej som gjort något positivt för området, nu blir det fler och fler som är intresserade av att ha bin på skyskraporna här i Tokyo. Vi testar dessutom honungen regelbundet och den innehåller inga gifter alls. Honugsexperter från Fankrike har testat honungen och de är lyriska, de har aldrig smakat någon liknande honung, säger Tanaka stolt.

Det finns gott om asfaltblommor att suga på för bina i Tokyo

Han håller även kurser i giftfri odling för bönder. Han medger själv att han har blivit smått bigalen.

– Bin är väldigt känsliga för gifter och de lever bara i fyra månader så deras livlina är skör, förklarar Tanaka. 

I dag ska han hålla en kurs för bartenders och efter intervjun tar han mig med till taket på det mest fashionabla varuhuset i Ginza, Mitsuouka. Hit kommer skolklasser idag från Kyobaschi Tsukigi skolan för att skörda grönsakerna de sådde för fyra månader sedan.

Skolbarnen har följt grönsakerna från frö til skörd uppe på skyskrapan. Vad ska ni göra med skörden? Vet inte, svarar de. Det få mamma bestämma, säger de.

– Det är viktigt att barnen får en känsla för naturen. De här barnen ser bara storstaden, inga grönområden, säger Mr Tanaka som är pappa även till den här idén. MIn tolk Nanao Sonobe berättar att jag drar till mig mer uppmärksamhet bland barnen än vad grönsakerna gör. Det känns okej, en dag som denna!

Jag med en skock glada grönsaksodlare på taket av Mitsuouka.

Som en liten rolig detalj har det fashionabla varuhuset Mitsuouka, som upplåter sitt tak till grönsaksodling en skyltning helt och hållet tillägnat skandinavisk design. Rejmyreglas, Stig Lindbergkoppar och Lisa Larsson keramik. Jag känner mig som hemma.

Lisa Larssons keramiklejon är populära i Japan. Här står de i skyltfönstret på Mitsuouka i Ginza.

Det är inte lätt att vara blondin i Japan. Var man än vänder sig i Tokyo finns det drugstores med tusentals skönhetspryttlar du inte trodde du behövde! Hårfärgning är en stor grej här, men en smal sak för en blondin. Tur att det är hemfärd snart!

100 nyanser av brunt….

…men bara två för en blondin. Maybe not.

När vi ändå är inne på brunt. Toalettsitsarna är en intressant historia här i Japan. Det finns tusentals varianter. Fågelkvitter, automatiskt spolljud, ljusdioder och uppvärmda sitsar. Allt för att göra den nödvändiga stunden till ett äventyr. Och automatisk stängning av locket. när allt är över förstås.

Japan är ett toalettstolsimperium.

Whiteningprodukter har länge varit stort i Japan. Japanskorna vill ha ljus och fläckfri hy utan bruna prickar och fläckar. Över disk kan man på de japanska apoteken köpa whiteningpiller sk Hytiol C premiers som innehåller aminosyran L-cystein och c-vitamin som påstås påverka hyns metabolism och göra huden vit. 

Hythiol-C Premiere. Whiteningsprodukt. Detta ska testas.

Trött på din ögonfärg? På Don Quijote i Shinjuku hittade jag de här färgade engångslinserna för 400 kronor.

Byt ögonfärg på ett kick.

Kanebo och Shiseidos produkter ser inte ut som hemma. Här finns det tusentals olika produkter. Varför finns inte alla godbitarna i Sverige?

Två av Shiseidos tusentals produkter.

Ögonfransar är en stor sak i Japan.

Lösögonfransarnas paradis måste vara Japan.

Det börjar bli höst i Tokyo. Så här såg det ut i Nezumuseumets trädgård i dag.

NEZU trädgård i Aoyama.

Det är inte svårt att hålla formen i Tokyo. För mig som skönhetsredaktör är det ett himmelrike att vara här. Det vimlar av salonger, spännande skönhetsmetoder och högteknologiska apparater. Faktum är att det svenska företaget Powerlite har sitt huvudkontor i Japan, i Naka-meguro, tre stationer från Roppongi där jag bor.

Sagt och gjort, eftersom jag missade pressvisningen i Stockholm som företaget höll för sin nya multimaskin, powerliteinshape, tog jag mig till deras kontor här istället. Peter Holjö som flyttade hit for 20 år sedan har startat företaget Powerlite tillsammans med sin bror Mats och nu har företaget 35 anställda.

Peter Holjö VD på Powerlite visar hur ultraljudet fungerar i den nya powerlitestayinshape-maskinen fungerar.

Den nya supermaskinen är en femstegsraket där man skräddarsyr olika behandlingar utifrån behov och person.

– Den här nya maskinen jobbar på djupet med olika kroppsformande metoder. Den har både infravärme, ultraljud och bindvävsmassage i en och samma maskin. Man kan uppnå fler resultat med den här nya maskinen än vad vi kunnat erbjuda tidigare, förklarar Peter.

I Japan är man mycket för olika ritualer. Gå till ett badhus här och du förstår vad jag menar. Den här maskinen har massor av funktioner, men vill du exempelvis bara ha en vakummassage behandling så går det bra.

– Powerliteinshape slankar till, formar kroppen och sätter igång blodcirkulationen under en och samma behandling. Smärta och inflammation i kroppen beror på att vätska stagnerar i kroppen och det var när jag själv fick inflammation i lederna som jag fick idén till den här multimaskinen, berättar Peter Holjö.

Upp till bevis. 

Jag blir omhändertagen av behandlingsassistenterna Koma Tsubara Meiko och Yabe Keiko som börjar med att mäta min mage och stuss. Sedan turas de om att behandla min mage och rygg utifrån de olika metoderna som maskinen behärskar. Ultrajudet påståss slå sönder fettcellerna och sedan är det dags för kroppsstrumpan och massagen med infraljuset. Behandlingen är behaglig och gör inte ont.

Koma Tsubara Meiko behandlar min mage.

Undrar hur kronsessan håller formen? Smygfotade det här fotot på Peters kontor medan han hämtade kaffe.

Efter fyrtiofem minuter är det klart och det är ”size check”, som Koma Tsubara säger. Midjan åkte in med sju centimeter och stussen med sex centimeter. Inte illa. Och ja, vi mätte på samma plats.

Size check…

I Sverige hittar du behandlingen på

http://www.dinsalong.com

Förutom Powermaskinen har jag testat traditionell ”Hinoki-bark”- bahandling här i Tokyo. Det ser ut som sand, men det är finmald bark som reagerar med ett enzym och blir sjuttio grader varmt. Efter 10 minuter i det här bark-spat svettas du i en halvtimme och det sätter rejäl fart på cirkulationen. Bra för reumatiker och artrosdrabbade, berättar Keiko Hamazol som tar hand om mig och begraver mig i barken på Lani Ola salongen i Minatoku. Jo vars. Också avsmalnande. Jag kommer att försvinna om jag fortsätter med detta :-).

Levande begravd…Traditionell Japanskt bark- spa på Lani Ola

http://www.laniola-tokyo.net/

Adress: Azabu 502 2-13-19

Nishi Azabu – Minatoku

Tel: 03- 5464 55 22

När jag var i Tokyo för fyra år sedan var det syrebarer som gällde. Nu är det  syrekapslar som tagit över som trendbehandling här. De finns överallt på salonger och sägs sätta igång metabolismen och läkningsprocesser i kroppen. Mer utförligt reportage om min timme i en syrekapsel kommer framöver i Söndagsbilagan.

Inte så kaxig som jag ser ut. Syrekapsel på Aquaedariakliniken i Ginza, Tokyo.