De religiösa och de icke religiösa har en sak gemensamt: de har problem med helvetet.

Jag har problem med himlen.

Thåström har fel. Alla vill inte till himlen, inte jag, inte i limousine, inte i nåt annat fordon heller.

Det ska tydligen vara skönt där, i himlen, men allt jag hör är löften om det som ska försvinna: lidandet, krigen, svälten, ångesten… Jag förstår att miljoner finner vila i det löftet, men låter det inte rätt mycket som att dö?

Vad jag undrar är, vad ska hända i himlen? Jag har inte hört ett ljud om det, annat än abstrakta grejer om ljus och kärlek. Jag skulle inte köpa sånt snack av en dammsugarförsäljare. Jag gör det inte av en religion som vill ledsaga mitt varje andetag. Ge mig en teori som är estetiskt attraktiv.

Kommer Rolling Stones att turnera i himlen? Och allt annat, hur blir det med det: kärleksnätter i en hängmatta mellan två palmer i Las Islitas i Mexiko, skaldjursplatå på Wasahof, daiquirin på Harry’s Bar i Venedig, gatan Rue du Faubourg Saint-Denis i Paris, Dry Martini på Lanesborough Hotel i London, räkmackan på Melanders i Söderhallen, Jenny, mina barn, Östgötakällaren, Bajen, EM och VM i fotboll, sjön Magelungen, den ugnsfärska focaccian i Santa Margherita i Ligurien som är så sensationell 09.15 varje morgon att ingen har ätit focaccia förrän han eller hon har ätit den där, morsan och farsan, Sigurd och Ella, är de där, sida vid sida med Stig-Göran ”Stisse” Johansson, Sade, Slas, Cornelis, Anita Ekberg, Nacka, Maradona, Picasso, Modigliani och hans modeller, L-F Céline…?

Är utsikten ens i närheten av den man upplever om man simmar ut 250 meter från stranden i Camogli i Ligurien och blickar tillbaka mot bergen?

Gud, hör min bön, om det finns en himmel, låt den se ut så här: Låt mig sitta i en bar som aldrig stänger eftersom ingen av gästerna nånsin går hem. Låt jukeboxen vara fylld med Rolling Stones. Keith hänger vid min sida. Sophia Loren årgång 1961 halvligger rökande vid ett hörnbord i urringat och säger ljudlöst med läpparna:

– Tore, kom hit, det är dags nu.

Sophia Loren:

Det har varit en tung vecka här på Söndagsredaktionen. Saker har krånglat till sig, tiden räcker inte till och … ja ni vet hur det kan bli ibland. Allt krånglar.

I detta läge vet jag inte om jag ska bli förbannad eller upplivad när jag läser ett citat ur vår intervju med deckardrottningen Camilla Läckberg:

”I don’t do failure”, slår hon fast. Jag bestämmer mig för det sistnämnda av mina två alternativ på reaktion – med start på måndag är det slut med bakslag! Jag får återkomma till hur det går…

Hur Camilla Läckberg gick från enstöring och nörd i skolan till succéförfattaren som nu ska erövra USA läser du alltså i veckans nummer av Söndag. Vi reder också ut hur vi män tänker om sex och kvinnor med utgångspunkt i en ny undersökning med 2 000 svenskar. 

Och du som nyss fött barn får ett specialskrivet kost- och träningsprogram som fixar formen på sex veckor.

Detta och mycket för ynka 10 kronor med Aftonbladet på söndag, alltså. 

Trevlig helg!

På bio gör Milla Jovovich slarvsylta av zombies i nya ”Resident Evil”-filmen samtidigt som Angelina Jolie skjuter skurkar i ”Salt”. Hela västvärlden är besatt av Lisbeth Salander – personkulten som uppstått runt henne är sällan skådad för en fiktiv karaktär. 

Och i dvd-aktuella ”Kick-Ass” blev elvaåriga Hit-girl den stora publikfavoriten. Det är trots allt något speciellt med att se en mellanstadietjej slänga både svordomar och kaststjärnor omkring sig med bravur. I uppföljaren, som kommer 2012, har det utlovats att hon får ännu större utrymme. Kvinnliga actionhjältar är helt enkelt hetare än någonsin. 

Zack Snyder, som skapade testosteronfiestan ”300”, släpper snart ”Sucker punch” – en film med sex actionhjältinnor som han beskriver som ”Alice i underlandet med kulsprutor”.

Men de här actionhjältarnas största sprängkraft finns inte i deras bazookas utan i det faktum att de är just actionhjältar i första hand, inte kvinnor. Angelinas roll i ”Salt” skrevs till och med för en man. De vanliga filmklyschorna och koderna för ”kvinnlighet” är helt enkelt överflödiga. De behöver heller inte vara offer eller existera i relation till en man för att vara intressanta. 

Det är uppfriskande, till och med revolutionerande. Och kanske kanske kan deras framgångar öppna samma dörrar för deras systrar i andra genrer.

Rolf Lassgård spelar in en efterlängtad film i en skog, precis där vi vill ha honom. Rolf hör hemma i skogen, med otvättad skjorta och tredagars skäggstubb. Äntligen lite drag, äntligen en Lassgård som inte är en arg bitter gift man som gråter tills det kommer dregel 1:26 in i filmen. 

I stället ska han vara en arg bitter polis som löser mord bland inskränkta norrlänningar. 

”Jägarna 2”! Hurra. Jag vet inte hur många gånger jag har sett ettan, färre gånger än ”Strul” men fler gånger än ”Bridget Jones dagbok”. Jag älskar när Helena Bergström säger att hemskingen förmodligen inte duger till att knulla. 

Jag läser i tidningen att Rolf fått mer action än han hade bett om. 

När filmteamet skulle slussas in i ett älghägn (varför?) såg en upphetsad älgtjur sin chans att komma till, förlåt komma in. I en älgko i hägnet. 

Alla blev jätterädda och närmast stod Rolf Lassgård och var jätterädd, allt enligt Peter Stormare som själv var lika cool som ölreklamen där han stod och gömde sig bakom Lassgård. Stormare fortsatte genom att måla en bild av exakt hur stor Lassgård är; ”Nog är han stor men inte ens han har tyngd att sätta emot ett halvt ton älg” vilket jag tolkar att han tycker att nog är Rolf tjock som ett Lass med späck, men inte så tjock att han kan stoppa en älg som väger lika mycket som han själv. 

Rolf i sin tur berättar att instinkten sa honom att springa. 

”Den kom mot oss med hornen före” säger Rolf och jag tänker för mig själv att jag ändå har sett en hel del älg i mitt liv och jag har aldrig sett dem springa med röven före. 

Dramat var fort över när en älgfarmsarbetare sprang fram och ”skrek och gestikulerade” mot älgen. Samma för kåta älgtjurar som för barn med andra ord. Skrika och gestikulera. Gör en mental notering och hoppas att skrik och gestikulering även fungerar på björn, vildsvin och Joachim. 

Jag älskar älg. Jag har aldrig sett en tänd hane men jag har en känsla av att jag lär veta när jag står öga mot öga. Eller öga mot horn vilket är att föredra framför stjärt mot ”horn”.

För övrigt har jag väldigt svårt att tänka mig älgar som sexuella varelser. De är som värdiga, gängliga och lugna, som en blandning mellan Rickard Wolf och Tomas Östros. 

Ibland ser jag skogens konung simma i min barndoms vik, från en ö till en annan med sin majestätiska uppenbarelse. Det är alltid disigt och alldeles stilla när man ser det smyckade huvudet skära genom vattenytan på sin våta färd mot nya destinationer. 

Nu vet jag alltså att han ska över till andra sidan för att ligga.

Vi var mitt i akten. Det är vi inte längre. Lisa hoppar upp ur sängen och då menar jag HOPPAR, jämfota, med ackompanjerande svordomar uttryckta i yl. Jag reser mig upp, sexuellt frustrerad.

– Aj! Satan! Heeeeeelvete!

Lisa försvinner ut på tomten. Jag sliter åt mig en badhandduk och går ut på sommarhusets balkong.

– Det brinner, skriker hon.

– Var? säger jag.

– I fittan!

Hon rusar mot trädgårdsslangen. Har jag sagt att hon är spritt språngande naken mitt på gröngräset med håret i ett enda rufs? Hon sätter på vattnet och riktar slangens mynning mot ni vet vad.

Grannen, Benke Lidén, en trevlig äldre man som jag lärt känna, klipper gräset på andra sidan häcken. Han kan, som tur är, inte se Lisa, men han kan se mig på balkongen. Det är juni och sol.

– Hej, Tore! Ja, du ser, slit och släp och ingen ro, här klipps det, och vad gör ni?

– Vattnar busken, ropar jag tillbaka.

– Kommer ni över på ett glas vin i kväll?

– Vi får höras senare, säger jag.

– Tore, väser Lisa, fortfarande dansande på glödande kol: Vad fan har du gjort?

Varför är alltid allt mitt fel? Jag har inte gjort nåt. Jag är oskyldig. Hon är galen. Då vänder jag mig om och ser spisen. Jag har lagat pasta frutti di mare till lunch med rikligt med piri piri. Det är en afrikansk krydda hetare än helvetet. Den kommer i små torkade frukter som jag smulade sönder mellan tumme, pek- och långfinger. Jag tvättade inte händerna efteråt, glömde det…

– Lisa, jag har en teori, jag kanske hade piri piri på fingrarna…

– Har jag piri piri på mitt KÖN?!?!

– Det är en teori.

Det var fint så länge det varade. Jag hade gjort mina små fadäser, ärligt talat ganska många, de blev förlåtna, men det här var droppen. Det här förhållandet behövde ingen extra krydda. Jag packade och tog tåget från Falkenberg hem till Stockholm. Jag var tillbaka där jag kom i från: på noll.

————–

Gustave Courbet (1819-1877) målar av Lisa. Han är kungen av realismen inom målarkonsten och jag rekommenderar er alla att begrunda tavlan live på Musée d’Orsay i Paris.

Skrea strand, Falkenberg:

Torkad Piri Piri (tvätta händerna efteråt):

Skulle du kunna skilja på rött och vitt vin om du höll för näsan när du drack? Jag trodde det – men är inte så säker längre. Min kollega Tommy här på redaktionen är en finsmakare av rang och han trillade dit ordentligt när Söndag testade smaklökarna.

Utan näsan är det nästan omöjligt, visade det sig. Och visst pikade jag Tommy lite efteråt, men jag är ganska säker på att jag hade misstagit mig minst lika grundligt själv.

Läs om hur Tommy klarade sig i resten av testet, kan han skilja på äpple eller päron med klädnypa för näsan och ögonbindel?

Annat du inte bör missa i veckans Söndag är höstens finaste underkläder, den totala guiden till tv på nätet och Paolo Roberto som berättar om varför han inte var pappaledig.

Och mycket, mycket mer. Ha en bra söndag!

I går var det Sverigelansering av ett nytt naturläkemedel mot förkylning. Pressen var naturligtvis på plats när det lilla pillret skulle presenteras på Grand Hotel med pompa och står. Lydia Capolicchio var moderator åt ett gäng barska herrar, bland annat professorn och infektionsläk

Sven Britton, professor i infektionssjukdomar vid Karolinska Institutet, menar att vi ser en förändring i synsättet på naturläkemedel idag som ett seriöst alternativ till det vi kallar skolmedicin. Ett av de största framstegen inom medicin de senaste decennierna är ett naturläkemedel mot malaria, så vi ser definitivt en revolution inom det här området, menar Sven Britton.

aren Sven Britton, som tyckte att det därmed förkylningar är väl inget när det finns kolera och tuberkolos. Hur som helst så har Kaloba funnits som förkylningsmedel i Tyskland i fyrtio år och det görs på rötterna av svart pelargonia som finns i Sydafrika.

Kaloba® är unikt eftersom det är det enda preparat som kan tas när förkylningen redan brutit ut.

MALIN WOLLINS KRÖNIKA 3 OKTOBER:

En man i Halland köpte en fisk. Det skulle han inte ha gjort. Han hade nämligen djurförbud och vem visste att fisk räknas som djur? Inte jag och inte mannen med fisken.

Fisken bodde i ett akvarium och det tycker jag kan räknas som humant, det hade ju tillexempel inte varit så kul att vara fisk i hundkojan.

Vet ni vad fisken hette förresten? Skäggmunsmal. Fniss. Det är ju upplagt för mobbing och djurplågeri med ett så löjeväckande namn. Kunde de inte försökt hitta på ett ännu fulare namn, typ skäggbiffsmal.

Farbror polisen kom knackandes på dörren och innan mannen hann spola ner bevismaterialet, skäggtorsken, så var de inne i hallen och mannen var avslöjad.

”Jaha hur var det här då” sa kanske polisen.

Jag var ju inte på plats så jag tar mig friheten att slentrianmässigt citera genomsnittskonstapel Kent.

Mannen med det olagliga djurinnehavet får frågan om fisken lever.

”Det vet jag inte” blir svaret.

Enligt polisen har mannen haft flera fiskar och de har ”dött, en efter en”

Jaha?

Joachim har haft akvarium i tio år, och fiskarna dör hela tiden, det är det fiskar gör. Man köper dem för ett par hundralappar i butiken, häller ner dem och så växer de sig normalstora. Sedan går det ett par veckor till och titta vem som ligger och latar sig på rygg på vattenytan med vit genomskinligt fjäll och glansig blick. Där ligger den och blir lämnad i fred ett par dagar tills ”vännerna” bestämmer att nu har vi sörjt färdigt och så säger det slafs och fisken är borta.

Enligt egen uppgift hade han gett skägget både frysfoder och brödsmulor men kylen var tom. Stackars hungriga fisken. Kom hem till oss, här bjuds det tuschpennor och tamponger nedpillade av välvillig tvååring.

Undernärda fishy fick följa med polisen till stationen och mannen fick stå kvar i farstun och gapa som..en fisk. Om ingen anmäler sig att ta hand om vår kära skäggfisk så kommer den enligt uppgift att ”avlivas”. Hur avlivar man en fisk? Rengöringsmedel i vatten? En bultpistol i nacken när fisken tittar åt ett annat håll. Och då inställer sig den oundvikliga frågan; har fiskar en nacke? Samt; var går gränsen vid djurförbud? Får mannen ha en vandrande pinne? Får han ha spindlar i källaren? Möss i väggarna? Flatlöss i kalsongerna? (tänk att vara en fluga på väggen under det omhändertagandet)

Hoppas att någon förbarmar sig över vår vän skäggmunsmal och öppnar locket till ett nyrenoverat akvarium med läckra guppies med tighta stjärtfenor och låg självkänsla.

Vi önskar dig ett långt skäggigt liv.  

Malin Wollin

STRANDBERGS KRÖNIKA 3 OKTOBER:

Jag har alltid älskat och försvarat dokusåpor. Men ”Kungarna av Tylösand” lärde mig att även jag har en gräns. Den nåddes i mitten av andra avsnittet, när en av deltagarna ligger i sängen och spyr ner i en hink. Hon är så full att hon inte ens orkar stoppa fingrarna i halsen utan kvider att någon ska göra det åt henne.  

Det fanns scener i avsnittet som var mer spektakulära. Allt handlar ju om att knulla, runka, supa, kräkas, slåss, bajsa och kissa, eller att prata om att knulla, runka, supa, kräkas, slåss, bajsa och kissa. Men just den där scenen fick mig att ifrågasätta hela argumentet att dokusåpadeltagare minsann valt själva att medverka. Såklart har de gjort det. Men plötsligt blev den så tydlig, maktbalansen mellan hon som låg utslagen framför kameran och de tysta, osynliga personer som stod bakom den. ”Ingen tvingade oss till något”, säger en av deltagarna i en intervju. Och nej, jag tror inte att producenten Calle Schulman stod och hytte med en pistol, men det märks tydligt att deltagarna vet precis vad som väntas av dem. De utför sina roller som väldresserade små cirkusdjur – bara något mindre rumsrena. 

Det finns inget försonande med ”Kungarna av Tylösand”. Ingen humor, inga sociala spel, ingen poäng. Så för första gången undrar jag: Betyder det faktum att det finns människor som är beredda att göra vad som helst framför en kamera verkligen att det är okej att låta dem göra det? 

Mats Strandberg

Jag känner två oerhört sömnbegåvade människor: min mamma och min make. Båda kan somna var som helst, när som helst: på tåget, i flygstolen, på soffan, framför tv:n. Är de trötta, somnar de. Punkt.
För mig räcker det inte att vara sömnig. Det ska vara tyst (nej öronproppar funkar inte, de skaver), mörkt (jag tejpar igen dörrspringan) och svalt (svinkallt, helst minusgrader).
Och bäst chans för en god natt har jag om jag knoppar in mellan 22 och 23. Vardag som helg. Det är då mitt sovtåg går och om jag inte är avmejkad, tandborstad och omstoppad i tid, blir jag ofelbart kvarlämnad på perrongen. Då väntar det här scenariot:
Täcke av. Täcke på. Vickelivick på tårna. Magläge. Snor ett varv. Och ett till. Puffar kudden.  
– Snarrrrrrk, låter min man Dan.  
Öppnar fönstret på vidare gavel. Tassar till toa. Kissar. Spolar så det skvalar. Vaknar Dan? Nehej. Synd.
Kryper ner igen. Nu… nu… somnar jag… nog.
– Snaarrrksnaarrrrrksnarrk, från maken.
Jävlaskitgubbe, tänker jag avundsjukt, petar honom hårt mellan skulderbladen och väser:
– Du snarkar! Vänd på dig!
– Å, förlåt… (tyst)…
– Snaaaaaaaaaaaaarrrrk.
Ja, ni fattar? Men maken snarkar alltså inte bara ljudligt på nätterna, tuppluren i soffan vid 15-rycket på eftermiddagen är hans absoluta favorit. Och att han har sovtalang är tur, eftersom han jobbar nattskift ett par gånger i veckan och vore olidlig att leva med om han inte fick sova ikapp. Så jag missunnar honom inte att sussa så där sött, men blir lätt provocerad när han morgonen efter en lång snarknatt påstår att han sovit ”uselt”:
 – Jag vaknade ju en gång.
Vaknade en gång”? Herreminje. Vi lever i olika världar. Och jag är absolut inte ensam. Cirka två tredjedelar av oss svenskar har regelbundna sömnbesvär.
Är du en av oss? På sidorna 16-20 får du massor med konkreta råd hud du får bättre nattsömn. Lycka till och sov gott. Fast läs Söndag först!