Det var inte Helena Christensen, men det var en landsmaninna till henne, en danska.

Göran Kropp cyklade från Jönköping till Mount Everest och besteg den 23 maj 1996 berget, världens högsta, utan syrgastuber. 

Alla har sitt berg att bestiga. 

Jag hade mitt. Jag tänkte. Jag bad: Gud, låt mig få uppleva det knapplösa knullet! 

Företeelsen fick sitt namn i Erica Jongs roman ”Rädd att flyga” (1973). Begreppet på originalspråk: the zipless fuck. 

Jag läste boken då. Jag var 13. I ett slag hade mitt liv fått mål och mening.

Jag hade varit vilsen, men nu var jag funnen. 

Jag hade varit blind, men nu kunde jag se.

Sju år senare sitter jag i baren på hotellet i Albufeira på Algarvekusten. Britterna är där. Det är de alltid. De är runt 45 år. Då kommer hon in. Hon har inte varit där på hela veckan, men nu är hon där. Hon förklarar: Hon var på väg hem till Köpenhamn från Kenya men planet tvingades gå ner i Portugal på grund av tekniska problem. 

Hon har fått ett rum på hotellet av flygbolaget och ska flyga ut igen 06.30 på morgonen.

Hon är runt 30.

Klockan är runt 22.00. 

Den offensive av britterna tar in informationen, värderar den och undrar: Vill hon ha en drink? Det vill hon. Vill hon ha en drink till? Det vill hon. Ostron? Ja. En halv hummer? Ja. En flaska Chablis till det? Ja. Kaffe och konjak? Absolut. Det är en fantastisk film och jag sitter på första parkett.

Baren är kvadratisk med ett hål i mitten där bartendern är. Jag sitter på motsatt sida från danskan och britten. Han pratar intensivt. Danskan lyssnar intensivt. De är uppslukade av varandra. Kreditkortet glöder. Men han vet, det blir värt vartenda öre.

Han säger: 

– Excuse me, I have to go to the bathroom.

I samma sekund han är ur sikte reser sig danskan. Hon går raskt runt baren. Hon går fram till mig och säger: 

– Kom, skynda, nu går vi upp på mitt rum…

När jag vaknar har hon landat i Köpenhamn.

Allt började med den här mannen och hans avgörande straffräddning mot Rumänien:

Han har ungefär den blick man får när nån med en slägga slår in en buttplug i glas just hämtad från ugnen i dig. En blick som gränsar till galenskap och därmed har ni gissat det, denna historia tar sin början i samma ögonblick som mannen med blicken, Thomas Ravelli, tar straffen som tar Sverige till semifinal i fotbolls-VM i USA 1994. 

Efteråt rusar han runt med nämnda blick. 

Hemma på redaktionen är cheferna, som sig bör, galna av upphetsning: Lösnummer!

– Ni kan inte sova kvar i Palo Alto, ni måste på ett plan till LA och stå där och ta emot landslaget när det landar. 

Problem: sista reguljärflyget har gått. Det är sent och nattsvart. Då slår det mig: Privatplan. Efter lite letande hittar vi ett flygfält och ger oss av dit i ett huj. Jag går in på kontoret med american express-kortet i handen och säger mitt livs replik: 

– I need a plane. 

Jag får svaret att vi kan få en sexsitsig kärra, inklusive obegränsat med champagne, till priset 38 000 pix. Dags att säga mitt livs näst bästa replik: 

– It’s a done deal. 

Den gravt flygrädde Olle Svenning vet att jag har en flaska bourbon med en del kvar i och frågar om han kan få en klunk. Jag ger honom flaskan och vänder mig om och pratar med piloten, som är klädd som en limochaffis: vit skjorta, smoking, fluga och allt. 

Vi står ute på landningsbanan. Efter nån minut eller två vänder jag mig om och jag får tillbaka flaskan av Olle.

Tom. 

Turer i sexsitsiga plan med fem champagnedrickande kolleger är inte bra för hans flygrädsla. Han behövde nåt för nerverna.

Men vi gör ingen Buddy Holly. Vi landar i högsta grad vid liv och dan efter tar vi emot landslaget i LA. 

Jag skriver det här till alla som undrar hur vi journalister egentligen har det. 

Jag skojar inte. 

Precis så här tufft är det.

Jag minns exakt vad hon hade på sig första gången jag såg henne. Det var dag ett på journalistutbildningen i skånska Skurup och jag satt på gården mellan husen med människor jag aldrig träffat förr. I stolen längst bort, den som stod i solen, satt hon. Det blev aldrig något mellan oss under året som följde. Jag var nog för blyg och vi båda hade fullt upp att försöka begripa vad vi höll på med i skolan.

John & Yoko framför Dakota Building.

Jag går in i hissen på YMCA i New York och där står en man som tar sig en lång blick på mig från topp till tå innan han låter den, blicken, vandra tillbaka uppåt. Han fäster den på den gren som inte växer på träd. 

– Vill du basta? 

Jag kan mitt Village People. Vill jag basta? Skulle inte tro det.

Jag går ut på stan. Till Dakota Building i hörnet 72:a gatan och Central Park West. Där bor han, John Lennon. Jag bugar. Sen går jag hem till YMCA igen. Jag stampar ihjäl några kackerlackor och slår på radion. Jag dricker Janis Joplins favoritdricka, Southern Comfort, på balkongen och tänker på hur hon sög av Leonard Cohen på Chelsea Hotel en bit bort på Manhattan.

I verkligheten och i sången: ”Chelsea hotel #2”.

Radion spelar Beatles och Lennon om och om igen.

Kanske har jag dött och kommit till himlen?

Då säger en radioröst att Lennon har blivit skjuten utanför samma Dakota Building jag nyss gått förbi i vördnad …

Jag är 20 år. Jag tar mig till stambaren i korsningen 42:a gatan och Lexington Avenue. Fred, bartendern, har lärt mig dricka Hennessy V.S.O.P och nu är det verkligen dags att praktisera mina kunskaper. Han säger: 

– Jag ska iväg från stan en vecka, vill du bo i min lägenhet på Lower East Side, kylskåpet är ditt, barskåpet också… 

Till det tackar jag ja och jag tänker: Storstan, här är den, psychomord där, varm medmänsklighet och total tillit här, och mitt i mellan: bastubögar.

30 år senare kan jag säga, mordet på Lennon – våldet – är undantaget som bekräftar regeln.

Storstan är varm. 

På mitt stamhak i SoFo på Söder sitter varje kväll K på sin stol. Ingen jävel får röra den. Han är 80 och sponsrad av medresenärerna i baren. Han har en plats långt bättre än på vilket äldreboende som helst.

Han är inte bingo.

Han är med i matchen. 

Professorerna Eugene van Scott och Ruey Yu från USA är de som ligger bakom hela AHA-syreboomen på 90-00 talet. Företaget Neo Strata hade länge patentet på AHA och PHA syrorna, men efter ett visst antal år släpps patentskydden och just det faktum taggade igång duon att söka ett nytt patent för hudvård. Denna gång baserat på ämnet glukosamin; NeoGlucosamineTM heter det i patentet. Det nya hudvårdssystemet kallas för Exuviance Age Reverse och är inriktat på att bibehålla spänsten och fukten i huden så att den inte åldras. 

– Glukosamin finns naturligt i kroppen och avtar med åldern. Det är mest känt inom läkemedelsindustrin för att hjälpa till att hålla senor och brosk i trim. Men nu har man förstått att det även har betydelse för hudens hälsa, berättar hudterapeuten Beatrice Mathisen på Hudterapeuterna i Stockholm som ska ge mig en testbehandling med de nya produkterna.

Hudterapeuten Beatrice Mathisen på Skönhetsterapeuterna jobbar med Exuviance hudvård

Den nya Exuviancebehandlingen börjar med rengöringsmoussen som innehåller en blandning av PHA, extrakt av aloe vera, ros, kamomill och gurka. Sedan lägger Beatrice Mathisen på en lite starkare PHA-syra som exfolierar döda hudceller och hjälper till att dämpa hudfläckar. Det pirrar i huden men är inte obehagligt. Efter det får jag ligga med en svalkande mask och hela behandlingen avslutas med en speciell ögonkräm med koffein och dagkrämen, ”dayrepair”.

– Dagkrämen innehåller antioxidanter från granatäpple, A- och E-vitamin som gör det svårare för fria radikaler att bryta ner huden och ge skador som kan uppstå i vår miljön.

Huden blir verkligen boostad av den här behandlingen, men den största effekten är att mina hudpigmenteringar har försvunnit. Jag hade några sådana på vänsterkinden. Jag blev vit som en askunge i hyn, och det har hållit i sig.

huden blev återfuktad och fri från pigmentfläckar i ett svep.

Jag passade på att ställa en högst relevant hudvårdsfråga till Beatrice Matisen eftersom min hud är torr som fnöske!

Hur ska man sköta huden under vinterhalvåret?

– Man ska tänka på att vara försiktig med hudvården. Inget vatten på huden på morgonen exempelvis. Hyn mår bra av det skyddande fettlagret som produceras under natten. Inga aggressiva peelingar innan du ska gå ut. En bra rengöringsrutin på kvällen är att föredra, och en lite fetare kräm eftersom enbart fuktighetskräm inte räcker när det är riktigt kallt ute, säger hon.

… hojtade Härligt hemma-redaktionen, som i dag kommer ut med årets Brud & bröllopsbilaga (Ut och köp förresten, mycket bra läsning!).
Oj, vad härligt, tänkte Söndagredaktionen. Den inte fullt så reaktionssnabba Söndagsredaktionen skulle det visa sig. Några minuter senare finner vi detta ”tabberas” i fikahörnan.
Och nej, bruden går inte att äta.
– Men den VAR jättegod!, konstaterade en Resa-medarbetare i förbifarten.
Rub it in, Susanne. Rub it in.

Det var bara det här som saknades…

Jag kommer hem tidigt en sommarmorgon 2008 efter en lång natt. Det är lika varmt som vid Medelhavet i augusti men jag är på Kocksgatan på Söder i Stockholm. Det är nyrenoverat. Det har gjort mig ruinerad och lycklig. Allt är på 

plats. Utom dörrhandtag. 

Det är lång leveranstid på dörrhandtag.

Det finns totalt sju dubbelfönster i lägenheten. Jag är svettig av den kvava värmen och jag öppnar dem alla på vid gavel. 

Jag klär av mig naken och hivar ut sängkläderna ur sovrummet. Den kvava värmen är i sig som ett varmt, fuktigt påslakan. 

Jag går och lägger mig. 

Kabooom! 

Jag vaknar. Jag tänker: Fan, vilken smäll. Jag tänker: Aha, korsdrag. Jag hör morsan och farsan eka i minnet i mitt huvud i en skrikande kör hemma i tvåan i Farsta. 

– Tore, stäng balkongdörren, korsdrag! 

Korsdrag är min uppväxt. Korsdrag är min talang. Just nu den enda. Dörren till mitt sov- rum har slagit igen. Den har inget handtag. Det är inte svårt att öppna dörrar utan handtag. Det är för fan omöjligt! 

Jag är naken. 

Jag är också – och det här är antagligen mera info än ni vill ha, men jag är skoningslös – sjukt bajsnödig. Hoppa från fönstret är självmord.  Skrika på hjälp gravt förnedrande. Då ser jag min mobil, hur den ligger där på laddning. 

Det slår mig att det är söndag men jourlåssmeder existerar och jag ringer en och hon svarar. HON! 

– Du är utelåst, säger hon. 

– Nej, innelåst, säger jag. 

Jag förklarar och när jag är klar börjar fanskapet i andra änden gapskratta och hojta saker som ”En svensk klassiker!”, ”Är du på riktigt!” och ”Det här finns inte!”. Hon har aldrig mått bättre. 

Hon säger:

– Du får ursäkta, jag kommer, men det är söndag, jag måste köra grabben till fotbollsträningen först.

Vad ska jag säga annat än… 

– Okej. 

Några timmar senare öppnar hon dörren. Jag håller handen för ballen och innan hon hinner torka bort skrattårarna sitter jag på muggen och exploderar.

Pris: 1 895 pix. 

 Den lilla rackarungen full av sattyg: Peter Englund.

Jag ser på mina barn och deras vänner och fylls av oro. De busar inte. Kan det vara så att busungen försvunnit? Vid sidan av musiken, serietidningarna och idrotten var bus det enda jag hittade på från lekskolan och framåt.

Jag minns hur jag och Kenta fixade kalisalpeter på Domus i Farsta och socker av våra morsor och blandade det i en plastpåse. Varpå man hällde ut en redig hög på lämpligt ställe. Vi valde stora tvättstugan i de röda höghusen på Larsbodavägen. 

Sen tände vi på kalisalpeter och sockermixen och kutade som sjutton och gömde oss i ett buskage.

Rökutvecklingen var Lützen.

Tanterna kom utrusande med händerna flaxande i luften och skrek. Ja, herregud som vi skrattade.

Sen kom brandkåren.

Tanterna trodde att det brann på riktigt när det bara var rök utan eld. Fantastiskt. Adrenalin, endorfin, serotonin och allt vad det nu är som rusar runt i kroppen när man är i extas, rusade runt i våra kroppar.

Ett underbart och outplånligt minne från mitt tionde år. En tidig sexuell upplevelse. Tveklöst.

Gör ungar sånt fortfarande? Eller tog det slut med min, Kentas och Peter Englunds generation? 

Ja, ni läste rätt. Den Peter Englund, historikern, författaren och den ständige sekreteraren i Svenska Akademien. Jag hamnar av en slump på hans hemsida peterenglund.com och i ett kul projekt har han listat alldagliga minnen från sina första 20 år.

200 minnesfragment, hittills. Minne 67: Jag kommer ihåg att om man blandar kalisalpeter och socker så får man en blandning som inte bara är brännbar utan också utvecklar mycket rök.

Han minns nog också lotteritricket? Så här: jag köpte en lottring, plockade bort X antal lotter, skrev upp dem som vinster och sen gick jag runt och sålde nitlotter till min klassresa. Gör ungar sånt fortfarande? Eller tog det slut med min, Kentas och Peter Englunds generation?

Hagsätra – en dröm?

Jag minns en dag i tvåan på Gubbängens gymnasium. Vi hade drama och vi skulle var och en berätta om en dröm vi bar på. Vi var 17 år och våra drömmar hade ännu inte hunnit krocka mot verkligheten och förolyckas.

17 – då kan man drömma stort. 

Turen kom till Lotta Wallgren. 

– Jag vill ha en tvåa i Hagsätra. 

Jag tänkte: Vad sitter det puckade stolpskottet och säger? 

Jag sa: 

– Vad sa du? 

– Jag drömmer om en tvåa i Hagsätra, som jag kan tapetsera, måla om, fixa med…

Hagsätra är en riktig förort, granne med Rågsved, på rätt sida stan, den södra, och den ligger på rätt linje på t-banan, den gröna. Jag menar, jag är själv en skitunge från förorten Farsta så tro inte att jag hyser förakt mot Hagsätra, tvärtom, men faktum kvarstår, det är ta mig fan ingen dröm att bo där.

För att en dröm ska vara en dröm ska den vara svår att nå eller rent av ouppnåelig. En tvåa i Hagsätra, kom igen nu, det är bara att flytta in.

Jag tänkte, här måste vi reda ut begreppen och sa: 

– Lotta, det finns två sorters drömmar och bägge är stora, den första aktiverar till handling, den andra är sig själv nog.

Jag förklarade: 

1) Martin Luther King-drömmen: Jag har en dröm, att en dag ska mina fyra små barn leva i en nation där de inte ska bli bedömda efter sin hudfärg utan efter sina karaktärsegenskaper. Den drömmen omskapade det amerikanska samhället.

2) Ferdinand-drömmen. Den lyder inga naturlagar, den är sprängfylld med fantasi, framför allt är den skön och sig själv nog under korkeken. Den är verklighetsflykt (och ska man fly från nåt är det verkligen verkligheten).

– Fattar du, sa jag till Lotta.

Det vore synd att säga att det knakade, men hon tänkte.

Sen sa hon:

– Jag vill ha en tvåa i Hagsätra. 

Så – nu vet ni hur det gick till när jag tappade tron på mänskligheten. 

Morsan och farsan: Ella och Sigurd.

Morsan, Ella, har i åratal drivit kampanj för utlandssemester. Farsan, Sigurd, får varje gång svåra svettningar och ser brinnande sedlar framför sina ögon och säger nej. Farsan gillar inte saker som kostar pengar. Farsan gillar inte utlandet. Men det finns här, som alltid, ett undantag som bekräftar regeln. 

England, engelsmän och det engelska språket. Det och bara det slår Sverige, svenskarna och det svenska språket.

Alltså: färja från Göteborg till London. Familjen Börjessons första utlandssemester. Farsan är 44. Morsan är 54 (men 44 om nån frågar). Jag är 11. Året är 1971.

Farsan har en vision, en dröm, att sitta på pubar och snacka sin älskade engelska. Morsan, som bara kan ett ord på engelska – shopping – har en annan vision, en annan dröm: shopping.

Redan här vet jag – VET – att den vanliga operan är på väg, den som slutar i en grandios aria framylad av farsan till ackompanjemang av utslagna armar: 

– Mina nerver! Åh, Gud i himlen, mina nerver! Tore, förstår du mig? Du måste förstå mig!

Dag 1: Oxford Street. Morsan dammsuger varenda affär från Marble Arch till korsningen Charing Cross Road och Tottenham Court Road: 548 stycken. Europas mest hektiska shoppinggata.

Hon är i himlen. Farsan är i helvetet. Jag är i skärselden.

Dag 2: Farsan går i strejk. Jag säger: 

– Farsan, morsan kan ingen engelska. Vi kan inte släppa ut henne själv i London. 

– Tore, vi inte bara kan, vi SKA göra det, svarar han utan att tveka.

Sen skriver han en lapp, ger den till morsan och hon tvekar inte heller: Oxford Street, här kommer jag. Igen!

På lappen står: 

I am Ella Börjesson from Sweden and I am staying at TARA HOTEL, Wrights Lane, Kensington. Will you help me to come there, please. Room 139.

Sen går pappa på puben. Jag går och köper Rolling Stones nyutkomna album ”Sticky fingers”.

Med ett ord: familjelycka.