Jag fortsätter min jakt på gröna vattenhål i Tokyo och hur stor är sannolikheten att man träffar på en svensk ekonörd i den här 32 miljonersstaden? En skåning dessutom, som ska till ekomuseet Ecokkuru-Koto i Shiomi? Jo det sker! Peo Ekberg heter han och när jag sitter på tunnelbanestationen Tokyo (den är stor vill jag lova) på JR Keiyo-line tåget på väg till Shiomstationen, kommer han stegandes med bambuväskan i handen. Peo är ekokonsult och grundare till företaget Oneworld i Japan. Han har bott här i 20 år och i dag ska han hålla föredrag för ett hundratal japaner på temat ”Hur ekosmart är du”.

Shiomi som ligger  i norra Tokyo och existerade inte för 400 år sedan som plats. Då var det vatten här. Nu har det blivit land tack vare miljoner människors sopor. Ecokuru-Koto museet är beläget på ett gigantiskt sopberg och likaså är Disneyworld och IKEA som ligger några stationer bort på samma linje. Rolig tanke.

Ekomuseet Ecokkuro-Koto i Shiomi är inslaget i solpaneler

Vad passar bättre än att lägga ett ekomuseum här som är ett upplevelsemuseum med gröna ytterväggar och solpaneler som försörjer byggnaden med el. I museét kan du testa hur ekosmart du är. Kolla på hur jordens resurser fördelas. Hur mycket energi du gör av med i veckan och lära dig sopsortera (för dig som är upp till fem år gammal!).

Museeguiden Shinri Makioka förklara för barnen hur man tar hand om träden

Peo Ekberg föreläser på japanska och det är inte många ord jag snappar, men många av bilderna är från Sverige med goda exempel på hur Sverige löser sina hållbarhetsproblem. Som att bussarna till Arlanda kör på rapsolja och cykelvänliga lösningar i Malmö. Reduce, reuse och recycle är saker som jag snappar under det två timmar långa föredraget.

– Det är viktigt att ge folk hopp och inte skrämma. Jag vill visa på enkla saker som man kan göra själv i vardagen. Göra val som är smarta för naturen och samhället helt enkelt och välja bort sånt som är onödig. Det kan vara en så enkel sak som att ta med sig en tygkasse när man handlar. Det blir många platskassar under året, förklarar han som också berättar att  Sverige kan lära japanerna mycket om hållbarhet.

Meteorolog Peo Ekberg? Nej, ekokonsulten Peo visar hur mycket plast och sopor som flyter runt i våra världshav.

Efter föredraget träffar jag två av deltagarna på föredraget Laini Ezaki från Tokyo och Nobuhiko Kawai från Chiba. De var båda fascinerade över bilderna på svenskar som komposterar sitt avfall.

– Jag har läst Peo Ekbergs bok om hållbar utveckling och jag var intresserad av att lära mig mer om hur man kan leva ekosmart, berättar Laini Ezaki som definierar sig själv som en LOHAs person och som intresserar sig för hur hennes livsstil gör avtryck på planeten.

Nobuhiko Kawai och Laini Ezaki två besökare på Ecokkuru -Koto

– Lohasbegreppet slog igenom på allvar här i Tokyo 2005, jag tror att det var en reaktion på den ekonomiska tillväxten och alla framgångsrika män med mörka kavajer och portföljer som stressade runt. Nu har man börjat tänka efter och fundera på hur hälsosam den här livsstilen är, säger Laini som tagit lohasconceptet till sig och definierar sig själv som en lohas.

– Jag försöker leva som en lohas. Jag försöker göra smarta val och tänka på hur jag lever. Jag åker kommunalt, cyklar och jag återanvänder tvättvattnet och slösar inte på vatten i onödan. Däremot skulle jag vilja kompostera mera, säger hon.

Laini Ezaki kollar in utställningen om biotoper på Ecokkuro -Koto

Nobuhikoo i sin tur har gått en hel utbildning om eko-hållbarhet och hans stora mission är att lära ut till barn hur man ska bli ekosmart.

– Jag vill lära mig allt om återvinning och hållbarhet, det var därför jag kom hit. Jag vill vara en förebild för unga så att de kan se att det inte är omöjligt att leva smart utan att göra avkall på bekvämlighet, säger han.

Nobuhiko Kawai har gått Oneworlds utbildning i ekologisk hållbarhet.

– Lohas är ett imageskapande koncept. Att vara en Lohas är något bra i Japan och japanerna gillar goda förebilder därför har Lohas fått sådant genomslag här tror de båda. 

Ekokonsulten Peo Ekberg, svensk föreläsare i Tokyo.

En veckas sopor. Jag försöker hålla igen…

Museet från insidan.

http://www.ekokkuru-koto.jp/

öppet  09-17.00 varje dag. Tel 03-3644-7130

Adress: 135-00 52 Tokyo-to Koto City Shiomi 1-29-7

Hej alla Söndag-läsare! Idag är eder nöjeskrönikör förkyld och har mest bara snor i hjärnan. Sitter på ett fik och tankar mig själv full med grönt te medan jag skriver en krönika om Sandra Bullock som publiceras i tidningen nästa vecka. Jag frilansar ju och träffar därmed den sköna redaktionen alldeles för sällan – men just idag ska de vara tacksamma för att slippa den Strandbergska smitthärden. De övriga gästerna på det här fiket har inte samma tur.

Men en väldigt rolig grej som hänt idag är att jag ÄNTLIGEN får berätta om min kommande tonårsbok Cirkeln, som ges ut av Rabén & Sjögren i vår.

Det är jag och en kompis, manusförfattaren Sara Bergmark Elfgren, som skrivit den tillsammans. Tänk er Fucking Åmål och Twilight och Mitt så kallade liv och Buffy the vampire slayer, ungefär, men utan vampyrer. Och lite Twin Peaks, om det låg i Bergslagen. Skräck och kärlek, med andra ord. 

Såhär beskriver förlaget vår bok:

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De har inget gemensamt. De vet inte hur de kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva.

Ärligt talat, jag är så fruktansvärt stolt över det här projektet.

Jag hoppas att ni vill kika in på min blogg och läsa mer om boken här!

Jag och Sara, under en paus i skrivandet i somras.

Man Rays fotografi:

Det började med en midsommarfest på en terrass svävande över Liguriens riviera i Camogli några mil utanför Genua. Jag var ung. Hon var yngre och vacker. Det var Midsommarafton. Jag ville säga nåt som kunde föra oss närmre. Jag sa:

– Har du läst Dante?

Hon tittade på mig med en intensiv, brunögd blick som klart och tydligt talade om att jag var, i normala fall, helt dum i huvudet, men i det här fallet bara från ett annat land. Vilket stämde. Jag var svensk.

– Har. Jag. Läst. Dante. Jag. Kvävs. Av. Dante. Jag. Skiter. I. Dante. Jag. Hatar. Dante.

Jag förstod med ens att Dantes ”Den gudomliga komedin” var nånting man tvångsmatades med, om man var från Italien, från dag ett i klass ett. Jag förstod det – samt att jag inte skulle få nåt sex. Raggningsfraser har aldrig varit min grej.

Sen gifte vi oss. Sant. Ja, vi hoppar lite i handlingen här. Det är semester. Madrid. Hon har just gått ut universitetet: 180 poäng med spets i allt. Vi hänger på Plaza Mayor och efter några glas går vi ner till kvarteren bakom och det är gatufest där. Käk, salsa på max, Cava, folk, folk, folk… Och dans.

– Gud, jag har SÅ stor rumpa. Tore, tycker du att jag har stor rumpa? Säg ärligt! säger Beatrice från Genua, för hon heter så och är från Genua, min fru.

– Jag tycker inte att den är stor, säger jag.

– Titta på den!

– Du ser ut som en cello. Som Man Rays berömda fotografi. Dina smala axlar, din smala midja, de utsvängda höfterna… Cello, det är en liknelse, och ett vackert instrument, din rumpa är grejen. Jag älskar din rumpa.

– Jaha. Jag har alltså stor rumpa. Du sa att jag INTE hade det. Och nu säger du att jag har det. Hur ska du ha det?

– Jag har inte sagt…

– Jo, du säger det. Det. Är. Ju. Just. Det. Du Säger! Att jag ser ut som en CELLO, att jag har en JÄTTERUMPA!

Jag skulle kunna påstå att jag är inmålad i ett hörn. Jag vet inte om jag är det. Men jag är bara så trött.

– Ja, du har stor rumpa.

Hon springer hem till hotellet och jag springer efter och jag tänker: Det måste finnas ett enklare sätt att leva på än i skuggan av en italiensk stjärt med dålig självkänsla i Madrid.

STRANDBERGS KRÖNIKA 7 NOV:

TV4:s svenska version av ”Biggest
loser” är det senaste exemplet på hur våra kopior av amerikanska dokusåpor alltid blir mycket blekare. Det sägs
ofta att det beror på att amerikanerna har så otroligt många fler människor att välja bland när de letar deltagare. Och så är det förstås. Men framför allt handlar det om att amerikaner överlag är så fruktansvärt bra på att prata.
Särskilt om sig själva. Till och med suputarna
i ”Jersey shore” är bättre på att artikulera sina känslor än de flesta av oss svenskar.
Den amerikanska drömmen och den amerikanska folksjälen gör dem till födda dokusåpadeltagare. Men dessutom märks det att USA är ett land där det ingår i alla collegeutbildningar att lära sig prata inför folk. Amerikanerna står där framför ”Project Runway”-juryn eller sitter i ”Dr Phil”-soffan och beskriver vad som hänt, hur de känner, vad de tror och vad de tycker. De tar sig själva och sin rätt till en åsikt på allvar. De är tydliga, fokuserade och engagerande. Jag kan avundas amerikaner det där. 

Under tiden sitter vi svenskar framför kameran och hummar och brummar lite vagt om det som händer runtomkring oss. Lite gnälliga och smånöjda om vartannat. Lyssnar hellre på andra än pratar om oss själva. Sympatiskt, kanske. Men det blir inte mycket till show av det. 

Blev kopia av originalet, trots svett och tårar

MALIN WOLLINS KRÖNIKA 7 NOVEMBER:

Kallelse till cellprov den 26 oktober klockan 10. Sablar. Om jag lägger tillbaka den i kuvertet och låtsas som ingenting så kanske det aldrig hände? Om en kallelse ignoreras har den då ändå skickats? 

Hu. Det är illa nog att ligga blottad inför landstinget när det ska födas fram ungar, ska man utöver detta dessutom gå och ta prover byxlös?

Jag vet att det är för mitt eget bästa och att det är en billig försäkring men kan man inte ta ett prov från… fingret? 

Ett enda cellprov har jag tagit trots att jag är över 30. Jag tror att det beror på barnafödslarna. Barnen har skonat mig. För jo, jag föder hellre barn än tar ett cellprov. 

Första gången jag fick en tid som var ”reserverad” för mig kom jag dit bara för att springa rakt in i en kö som ringlade sig ut genom entrédörren. ”Här står jag inte som ett kreatur på väg till slakt. En man skulle aldrig köa för att kolla om snorren mår bra så varför ska jag”, tänkte jag för mig själv och gick förnärmad därifrån. Det enda man ska behöva köa för är bokreor och designsamarbeten på H&M. 

Något år senare kom jag tillbaka och hade bara fyra före mig i kön. Det var hemskt och kallt och efteråt fick man inte ens en liten leksak från en plåtask. Inte ens en gratiskondom med jordgubbssmak fick jag. 

Så blir det alltså dags igen och jag vill vill vill inte. Gruvar mig och tänker på gynstolen med sina kalla benstöd i plast som aldrig är anpassade för en giraff som jag, hur man alltid måste fram med rumpan, fram med rumpan och så lite till och så ändå lite till. Vem har någonsin satt sig i en gynstol och satt sig rätt från början? 

– Nu tar jag dig, säger en barnmorska(?) som kommit ut i väntrummet där celltjejer blandas med gulliga par som väntar första barnet. 

Hon pekar på mig där jag sitter med senaste numret av Vi föräldrar. 

Och jag vill ju få det gjort men jag vill också bara sitta kvar och läsa och lalala allt är bra. 

Jag följer henne in i ett litet rum med vikskärm och gynstol i ljusblått skinn. 

– Jag ska bara ställa ett par frågor först, säger kvinnan. 

– Ska jag ta av mig byxorna nu? frågar jag och försöker att inte framstå som en 15-åring som vill ha minipiller. 

– Nej, du kan behålla dem på, det blir trevligare för dig. 

Behålla dem på? Jag får behålla dem på! tänker jag men inser att hon menar nog bara ”medan jag ställer mina rutinfrågor till dig kan du ha byxorna på, sedan åker de av fortare än du kan säga: lång plastmojäng på ett rostfritt fat”.

Hon ställer sina frågor och jag svarar lydigt. 

– Då kan du sätta dig i stolen, säger hon och sätter sig på sin pall söder om tortyrfåtöljen. 

Jag kliver fram. Och hon säger:

– Du har ju inte tagit av dig byxorna.

Och jag skäms. Går in bakom vikväggen och krånglar av byxorna modell tight fit(t) men måste bara ställa en sista fråga;

– Får jag behålla strumporna på?

Veckans VAD I HELA FRIDEN?

Det är lite fuck everybody över vår menlösa drottning ändå. Trots den senaste tidens hätska debatt om huruvida minkfarmer ska bli olagliga anlände skräcködlan, förlåt Silvia, till årets riksmöte iklädd en lång fyllig kappa av minst 30 ihjälstressade minkrövar. Det kan ju förstås vara så att Silvia helt missat diskussionen men visst är det roligt om hon gjorde det bara för att retas?

Efter ett cellprov kan man prova en söt kjol på HM. Då känns det genast lite bättre.

 

Erika Scott?

Sookie Stackhouse?

Vilken kändis är du lik? Redaktionsfrågan den här veckan är apropå vår ”Lika som bär”-special. Många säger att jag ser ut som Pernilla Wahlgren, men minst lika ofta får jag höra: ”Oj, vad du är lik min svägerska/syster/kusin/bästa kompis”.
Varför? Inte vet jag. Kanske har jag ett typiskt svenskt dussinutseende, kanske påminner mitt kroppsspråk och min mimik om många andras.
När jag bodde i England tyckte britterna så klart att jag hade kunnat vara Ulrika Jonssons syrra: ”Daaaaaarling, you look exactly like Oooooolrika”, lät det till höger och vänster, men jag tror de flesta mest såg det blonda håret och jämförde vår svenska twang.
På Brommaplan häromdagen utbrast en fullgubbe när han fick se mig:
– Hej, på dig Katrin Krabbe!
Att ha ansiktsdrag av en tysk friidrottare som tillhörde världseliten på 80-talet, är ju inte heller fy skam, men den ”Lika som bär”-jämförelsen jag är mest stolt över är Anna Paquin – skådisen som spelar kavata Sookie Stackhouse i tv-succén ”True blood”. Både Emelie och Veronica, redigerare här på Söndag, påstår att jag är söta Annas dubbelgångare. Tack – det känns nytt, hippt och fräscht att ha Alexander Skarsgårds motspelerska som sin avbild.
Aningens mindre creddigt är det att se ut som en av skolbespisningens mattanter. Men det gör jag också, enligt fotograf Stefan Mattsson. Åtminstone direkt efter att jag hade testat ett light lyft i form av laserbehandling. Bildbeviset och artikeln hittar ni i veckans SÖNDAG som en del i vår 21-sidiga plastikspecial (som vi gjort efter ivriga påtryckningar från er läsare). High tech-behandlingen lär på sikt göra mig (nåja) lika vacker som egyptiska drottningen Kleopatra.
Och hon duger ju också som look-alike.

Glöm Harajuku. Det är i Shimokitazawa man ska hänga om man är trendig och ball japan och nyfiken västerlänning . Två stopp med metron efter Yoyogistadion och du är där. Det är som att stiga in i en annan värld. 

New York Joe vintagebutik som är inrett i ett gammalt övergivet onsen(badhus). Käderna hänger i rader på Ikea-hängare!

Stämningen är gemytlig i de små trånga gränderna, och ur högtalarna kommer Bowie, The Doors och 60-tals pop. Second hand affärerna ligger dörr i dörr med organic lifestylebutiker, gröna spa, veggoburgarställe och äggaffärer som säljer ägg från glada höns för en tjuga styck. Im in heaven…

Förirrar man sig i bakgatorna får man syn på återvinningsstationerna. Ett nät i ett bonsaiträd. Nej, det är inget skämt!

Petflaskorna till vänster och annat skräp till höger, eller nåt sånt. Japansk återvinningsstation

The study heter den här butiken som har allt en nyfiken student kan tänkas vilja ha. Ett skelett kanske?

Shimokitazawa i Tokyo. Paradiset för en LOHAS

Ägg från glada höns. Någon?

Såg på Gomorron Sverige i morse, ännu en filmkritiker tipsade om skräckfilmer till Allhelgona – men eftersom filmkritiker oftast inte tar skräckfilmer på allvar så är det alltid samma gamla skåpmat som dyker upp i deras tips… Exorcisten? Psycho? Nähä?

Bra filmer förvisso, men jag tänkte passa på att lite snabbt tipsa om några av mina favoriter från de senaste åren. Alla finns på dvd.

TEXAS CHAINSAW MASSACRE – nyinspelningen av klassiska Motorsågsmassakern. En sån där film som får en att panikskrika ”MEN SPRING FORTARE DÅ!” från soffan – och absolut inte kunna ha fötterna på golvet.

Se trailer här!

EDEN LAKE – skräckfilmer är som allra bäst när de faktiskt illustrerar verkliga samhällsproblem. Den här brittiska filmen är inte bara sinnessjukt effektiv horror, utan får en hel del sagt om klassförakt på vägen.

Se trailer här!

INSTÄNGD – en grupp väninnor återförenas efter en tragedi och ska återknyta banden mellan sig med ett äventyr. De klättrar genom underjordiska grottor och blir – som titeln antyder – instängda. Och de är inte ensamma därnere i de trånga gångarna under berget. Hej klaustrofobi.

Se trailer här!

SWITCHBLADE ROMANCE – filmen som banade vägen för en fransk skräckfilmsvåg. Splatterfiesta med en cool ofrivillig hjältinna!

REC – klaustrofobisk spansk film om ett hyreshus som sätts i karantän av myndigheterna. Vad är det egentligen för virus som de boende har drabbats av…? Kul med skräck som inte utspelar sig på de sedvanliga skräckplatserna (idylliska villaområden, ensliga stugor i skogen) och inte handlar om de sedvanliga småkorkade tonåringarna som vill röka gräs och göka.

BESATT – underskattad film som baseras på en sann historia, om en rättegång mot en präst som åklagats för vållande till annans död efter en exorcism. Jennifer Carpenter, som numera är känd som lillsyrran i ”Dexter”, fick sitt genombrott med den här filmen och hon är helt lysande.

SAW – glöm alla kackiga uppföljare. Lågbudgetfilmen som startade hela fenomenet är faktiskt genial. 

PARANORMAL ACTIVITY – filmen spelades in på bara tio dagar, för nästan inga pengar alls, i regissörens eget hus. Och sen blev den en världssuccé. Ärligt talat – den är urläskig. Som ett avsnitt av ”Möte med det okända” på anabola ungefär.

28 VECKOR SENARE – uppföljaren är faktiskt ännu bättre än den första filmen, ”28 dagar senare”, som jag tycker föll samman nånstans i mitten.

VACANCY – ett par som ligger i skilsmässa (Kate Beckinsale och Luke Wilson) checkar in på ett motell och upptäcker att de är tilltänkta huvudpersoner i motellägarens nya snuff movie. Enkel och effektiv och sorgligt bortglömd liten panikpärla.

Jag gillar också:

The Devil’s rejects, The Grudge, The hills have eyes, Resident Evil-serien, Dawn of the dead, Them, Barnhemmet, 30 days of night … och hörni, nyinspelningen av Nightmare on Elm Street var faktiskt inte så pjåkig!

De senaste veckorna har jag tjatat  om LOHAS på fikarasterna på jobbet. LOHAS är förkortning av Lifestyles of Health and Sustainability, och är ett levnadssätt som kännetecknar en livsstil där man är beredd att betala mer för varor och tjänster som förbättrar villkoren för miljön. Japanerna sägs ha anammat det här tankesättet på ett sätt som börjar synas i samhället. Slowfoodrestauranger, LOHAS-cafeér som bara serverar organiskt kaffe. Supermarkets som bara säljer ekovaror, you name it.

Eftersom jag bor granne med Roppongi Hill byggnaden startade jag dagen med ett besök på Tokyos Mori Art Museum och kollade in utställningen ”Sensing Nature”. En grupp installationer gjorda av Yoshika Tokujin, Shinoda Taro, Kuribayashi Takashi och Shinoda Taro. Kändes en aning surrealistiskt att stå och titta på flera hundra kilo flygande fjädrar i en enorm glaskub. I varje fall för mig som inte har ett dugg lust med snö just nu! Utställningen var mycket tänkvärd och speglade känslan för naturen och att vi är en del av naturen, vare sig vi vill eller inte vill erkänna det.

Yoshioka Tokujins installation ”snö” som han ursprungligen gjorde för Issey Miyake 1997

Som insekter i jorden. Kuribayashi Takashi gillar att leka med tredimensionella installationer, som den här. Det som finns i jorden är inte alltid det vi ser på ytan.

…tittut, så här ser det kanske ut från en insekts blyga vy…

enorma skärmar med naturscener drog många tittare

…tittut! jag är nu 250 meter över marken på Roppongi Hills!

min granne. Roppongi Hills.

MALIN WOLLINS KRÖNIKA 31 oktober:

Jag är aldrig sjuk. Så känns det. Jag skryter vitt och brett om att ”Jag är verkligen aldrig sjuk”, det är väl bra gener antar jag. Jag är aldrig sjuk. 

Tills jag blir sjuk. Varför är jag sjuk NU IGEN, varför händer det alltid MIG, aldrig får man vara glad etcetera, etcetera som ett sorgligt gnällbarn.

Och så släpar man sig fram genom huset, från sängen till soffan, iklädd endast omaka strumpor, invirad i sitt fisiga täcke. Man lägger sig framför ”Top model 8” och efter en timme är vardagsrummet ett vitt landskap av snutna pappersbollar. Ibland tar toarullen slut men man orkar inte resa sig och hämta en ny, så man snyter sig i samma tuss fjorton gånger tills man har gjort papier maché. Man äter valnötter från Coops eget märke och dricker kallt te med honung och mjölk eftersom man inte orkar vänta på att vattnet ska börja koka. 

Lägg märke till hur jag skriver man eftersom det handlar om en kompis till mig. 

Efter hundra år kommer pojkvännen hem, vi kan kalla honom Loachim, och man vill veta vad det var som tog sådan tiiid, varför kan du inte tänka lite på miiiig.

Och barnen som annars tycker om att leka kreativt på varsitt rum står med sex fötter på ens söndersnutna näsa och vill spela dator:  ”Fårvidetfårvidetfårvidet”? Men internet har kackat ur och då får ni gå in och starta om på scartknappen i biblioteket och så får ni be till lilla internetjesus och hoppas på det bästa. Det här är den värsta dagen i mitt liv säger alla barnen då och sätter sig framför Nickelodeon, men en av tre vill se ”Bolibompa” och så blir det Norén för dvärgar framför rutan. Och Loachim står i köket och lagar middag, mumlar ett trött ”Kom hit barnen, mamma är sjuk” och tror att han hjälper till. 

Och så blir det kväll och Loachim diskar, lägger minsta barnet, tar med de andra och storhandlar och sedan lägger han resten av högen och betalar räkningar och gud så bra han har det som är frisk och pigg. 

Och de lägger sig, man och Loachim, han somnar direkt eftersom han tydligen är trött och kvar ligger man och försöker somna till en podcast från Sveriges
radio, först ”Radiopsykologen” och sedan ”Knattetimmen” och så gråter man eftersom många människor har det så svårt – inte lika svårt som de som är förkylda – men ändå. 

Och man somnar klockan två och vaknar av att man inte är bättre, utan snarare sämre. Och man undrar; vem ser den som sjuk är? Vem tänker någonsin på mig? 

Livet är så hårt. Hårt och svårt. 

Stackars man.

——

I MIN MOBIL:

Vem är det som har klottrat på väggen? Fredrik Reinfeldt? Det ante mig.