Du vaknar och hör duns och bank i väggen. Vuxna som skriker och bråkar. Det låter som att de slåss. Ett barn som gråter hysteriskt. Vad händer där på andra sidan väggen klockan tre på natten? Ska du ringa polisen? Eller överdriver du då? Tänk om det inte är så farligt, det kanske bara är du som är överkänslig? Nej, nu hörs duns och skrik igen, du knackar på väggen men de på andra
sidan verkar inte höra. Vad ska du göra?

Tveka inte. Lita på den där känslan som gör dig orolig och rädd. Om vi misstänker att barn far illa  är det vår skyldighet att bry oss om och anmäla. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Vi vuxna måste ta det ansvaret. Allt annat är ett svek.
På sidorna 44–49 har vi intervjuat Malou von Sivers som berättar om sin tuffa barndom,  om en pappa som gav henne sår för livet.

– Familjen kan vara en oerhört farlig plats för ett barn, säger hon.

Inom familjen håller man ofta tyst. Alla ska skyddas, även hen som slåss, missbrukar, plågar eller begår övergrepp. Därför är vi viktiga. Vi som hör och ser, men inte tillhör. På Bris hemsida står det: ”Alla vuxna har ett ansvar att ingripa när de ser att ett barn i deras närhet far illa”

Så om du någonsin misstänker det. Gör något. Här  är några förslag:

Är det akut, till exempel om du hör bråk och misshandel: Ring 112. Då kopplas även Socialtjänsten in.

I andra fall: Gör en orosanmälan hos Socialtjänsten. På din kommuns hemsida hittar du telefonnummer dit. Ring och berätta om barnet, vad det är som har hänt och vad
du misstänker att hen är utsatt för. Vänta inte. Om du har gått omkring och tänkt att du ska ringa, gör det nu, i dag! Och tänk på att du inte behöver veta säkert om något är fel, det räcker att du har en misstanke eller känner en oro.

Du kan vara hela skillnaden för ett barn som far illa.

Fler råd hittar du på Bris hemsida: www.bris.se.

Vi har följt varandra i många år, C och jag, och diskuterat våra äktenskap, skilsmässor, olika manspersoner med mera. Det är hon som en dag på lunchen säger:

– Tänk att det är så lika. När en relation tar slut, det följer precis samma mönster. Det är nästan exakt samma ordalydelser till och med. Som att det finns en mall.

Det är så klart inget som någon vill medge, det hon säger. Men bevisen hopar sig, ju äldre man blir. Det verkar inte bättre att än att det finns en mall, en dramaturgi. Inte bara för uppbrott, utan för hela livet. Kanske är det sant att allt är variationer på det grekiska dramat. Bara rekvisitan ändras med århundradena. Bud­bärare och orakel byts mot mobiltelefoner och psykologer. Men egentligen är inget nytt under solen.

Jag åker och hälsar på vänner i ett annat land. Ett lyckligt äkta par – för omväxlings skull – och deras barn. Kärleken blomstrar fortfarande, men den hotas lite av ett helt annat drama: ett av barnen mår inte bra. Jag och min väninna promenerar i timmar, sitter på uteserveringar och pratar.

Det är också under den här resan jag vaknar och tror att någon skojat med mig och hällt ­vatten i sängen. Men det är bara mitt eget blod jag flyter omkring i. Det var tydligen den tiden i månaden.

När jag åker hem känner jag mig glad att jag var hos min vän just när hon behövde någon att prata med. Men också sorgsen att inte ha vetat tidigare vad som pågått.

Och jag tänker att det i varje familj eller enhet finns en hemlighet som måste avslöjas. Mellan 40 och 50 raserar vi det vi mellan 30 och 40 varit fullt upptagna med att bygga upp, vårda, fernissa. Alla verkar ha sitt personal hell – skilsmässa, otrohet, disharmoniska barn. Det gör alla ens egna trassligheter till något mer än en tillfällighet. De blir en del av ett mönster. Som att det nödvändigtvis måste vara jobbigt vid den här ­tiden i livet. Som att jag inte kommer undan.

I augusti håller Lucifer Kroatien i ett svettigt grepp. Jag är kantig och arg när jag kommer dit. Hela våren har det varit kvinnligt krångel. Sommaren har varit en katastrof för min hud. Och ännu en besvikelse i kärlek, samma kärlek, har tagit på krafterna.

I den kroatiska hettan ser jag hur lika jag och mina två väninnor är, utifrån sett. Vi är ­inflyttade stockholmare, jobb i samma bransch, två tonårsbarn var, frånskilda.

Men medan allting liksom bråkar för mig, är det som att de fått ordning på sina kroppar och kärleksliv.

Då slår det mig att de är ett par år äldre än mig.

Kanske kan jag så småningom bli som dem.

Kanske kan det bli ordning på livet och huden till slut.

Kanske är det bara att hålla huvudet kallt och vänta.

Väder-appen visar 38 grader och jag gör som de gör. Håller mig i skuggan när det blir för varmt. Sitter still och läser en bok. Köper iskaffe och ännu mer vatten. Och jag mår faktiskt bättre än på länge. Ingen huvudvärk, ingen yrsel som jag brukar få i hetta.

Möjligen beror just det på att jag tagit med mig vätskeersättningsmedel.

Och förresten, hur förutsägbart är ­inte det, när man är 47?

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är…

… att jag skjuter upp saker, ofta kommer för sent, är dålig på att planera – samt alla andra ovanor jag har.

2. Jag får en sötchock när jag …

… äter för mycket socker.

3. Det gör jag för att göra världen bättre …

… sopsorterar nitiskt (se där, en god vana!).

4. Den låten lyssnade jag på  när jag hade kärlekssorg i tonåren:

Holländskt porslin med Imperiet.

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter. Ålder: 47.
Gör: Featureredaktör Aftonbladet Plus. Bor: I västra Stockholm.
Familj: Lilla O, 13, och Stora E, 17.

Det är garderobsrensning. Mamma har stått i klädkammaren och slängt ut plagg efter plagg i säkert en kvart när hon sticker ut huvudet och lyser upp.

– Tänk den här är ju modern igen nu!

Hon håller upp en galge med en gammal kappa från 70-talet, granskar den uppmärksamt och drar med handen över mockan för att slutligen kontrollera att knapparna sitter ordentligt.

Efter två minuter upprepas proceduren. Nu med en schack­rutig kofta.

– Den här gamla koftan hade jag redan när jag väntade dig, ­säger hon.

Jag sitter vid köksbordet och äter mjölk med cornflakes. ­Flingorna har simmat omkring för länge och antagit en svampliknande konsistens. Jag häller på mer socker. Snart ska jag sucka högt. Jag vet det redan nu. Jag andas in. Inväntar replik.

– Jag var minsann före min tid jag, säger mamma och ser ­listig ut.

Den retsamma tonen. Hon har sagt det där många gånger ­förut. Mammas garderob är full av plagg som är gamla men ­jättemoderna. Enligt henne själv i alla fall.

– Ååååh du är så gammal, stönar jag och ­skramlar avsiktligt högt med skeden i tallriken. Men mamma har flytt in i klädkammaren igen.

I dag är jag ungefär lika gammal som hon var då. Min mamma alltså. Hon som jag tyckte var så pinsam och gammal. Jag ­kommer på det när jag själv står med dörren ­öppen till en knökfull garderob och funderar över vilka plagg som ska ryka. Min blick faller på en storblommig ­klänning jag köpte för 13 år sedan. Den har varit på väg ut tidigare men nu är det 2017, och dra på trissor – den är ju faktiskt MODERN igen! Sedan ser jag den turkosgröna sammetsklänningen jag köpte på rea första gången jag var i ­Dublin. Oj, vad den är trendig nu, och – thank god for lycra – jag ­kommer fortfarande i den!

Jag har blivit min mamma – modern och före min tid (pinsam och gammal finns inte på kartan).

I veckans tidning hittar du höstens och vinterns trender. Bli inte förvånad om det visar sig att du och din gamla ­garderob är superfashionabla!

Jag gör samma resa varje sommar. Upp till Norrland och hem till Övre Ådalen längs Riksväg 90. Hem till Sollefteå, Näsåker, Betåsen och Söderfors.

Fler borde göra samma sak. Men det är inte så många som åker på den vägen längre.

Jan Myrdal tyckte på sin tid att man borde resa till Afghanistan på semestern. 1960 gav han ut reseskildringen Kulturers korsväg: en bok om Afghanistan som handlade om hans och Gun Kessles äventyrliga bilfärd till Afghanistan med en i allra högsta grad trafikfarlig liten fransk CV2:a. Den blev en bestseller på 1970-talet när den gavs ut igen under det mer säljande namnet Resa i Afghanistan. Han tyckte att CV2:an var en bra bil, bättre än en jeep eftersom den var så lätt att ett par enkelt kunde lyfta upp den på vägen igen sedan man kört i diket. Det var långt till Kabul, men enligt Myrdal skulle vem som helst åtminstone hinna resa till Teheran (och kanske också hinna stressa iväg till västra Afghanistan) under en vanlig semester om man ville se något nytt.

Min bäste vän Ulf Söderberg och jag gjorde det också. Fast inte under industrisemestern.

Vi liftade. Vi reste längre. Och vi tog längre tid på oss. Vi ställde oss vid vägkanten utanför det numera nedlagda I21 i Sollefteå och sträckte på tummarna.

Första liften gick till Bollsta. Eller Bollstabruk som det egentligen heter. Sen bara fortsatte det. Sträckan Istanbul–New Delhi tog 28 dagar.
Effektiv tid.

Sen skulle vi hem igen. Uffe och jag hade skilt på oss i Katmandu så jag tog mig hem på egen hand. Jag hade fortfarande inte hunnit fylla 21.

21-årsdagen kring midsommar hade jag tänkt fira i Sollefteå. Jag närde fortfarande ett fåfängt hopp om Lisa … det gör jag förresten än i dag.

Den näst sista liften – av oändligt många – gick från Lundekarusellen vid Sandöbron.

Jag plockades upp av en kille på motorcykel som ursäktade sig med att han inte skulle längre än till Bollsta. Inga hjälmar. Det gick undan – det kändes som om jag var framme efter 45 sekunder.

Sen blev jag stående. I timmar. Jag började gå. I timmar. Så nånstans därute på skogen förbarmade sig en tant i en gammal Duett och körde mig till Sollefteå. Cirkeln var liksom sluten. Men Lisa såg jag förstås inte röken av. Och det har jag inte gjort sen dess heller.

Det går inte att resa till Kabul eller till Katmandu längre. Inte på det sätt som Uffe och jag gjorde för en mansålder sedan i alla fall.

Men det går fortfarande att ta Riksväg 90 upp genom Ådalen. Det går att stanna i Bollstabruk och i alla de andra en gång så blomstrande samhällena och fundera över vad fan det är som hänt i det här landet. Och vad det är som händer. Fundera över vad som driver landstingspolitikerna i Västernorrland att lägga ner BB i Sollefteå, erkänt ett av landets allra bästa. Fundera över alla vackra hus som förfaller, över alla lokaler som gapar tomma, över alla möjligheter som borde finnas för ungar att få växa upp som jag och Uffe gjorde.

Och kanske få dela den hemska känslan av att vara totalt övergiven av de ”makthavare” och ”beslutsfattare” som hellre ”nätverkar” och pimplar rosévin i Almedalen än att ta den förtvivlan som så förtvivlat många känner längs vägen på allvar. Och kanske inse varför SD växer så det knakar i det Röda Ådalen.

Det finns förvisso många hjältar som kämpar på, som ser möjligheterna.

Men vilka bryr sig? Knappast fler än de närmast sörjande.

För en sak står smärtsamt klar. Bollstabruk och Sollefteå ligger oändligt mycket längre från Södermalm och Kanslihuset än vad Kabul och Katmandu nånsin gjort.

Jag minns min första skoldag. Jag hade en röd axelväska med Snövit och de sju dvärgarna på. Den var fin. Alla ­andra tyckte det också. Det var viktigt att vara fin den där första dagen.

Jag minns min första dag i gymnasiet. Hela jag var ett med­vetet val. Den korta kjolen, skinnpajen, det lila läppstiftet och det illröda håret. Jag var tuff och orolig och skeptisk. Men jag ville sticka ut. Det var viktigt.

Jag fick se ut som jag ville. Någon gång fick jag skåpet in­sparkat. Ibland skrek någon bög – ja, de lättprovocerade som sysslade med att hata på min skola var inte så smarta. Men ­annars gick dagarna obemärkt förbi. Jag var en smådeprimerad tonåring i en svensk småstad. Att gå till skolan krävde varken kraft eller mod.

När folk säger att de är stolta över att komma från olika orter eller platser i Sverige tiger jag. Jag är inte stolt. Det var ingen bedrift att växa upp på 70-talet. Det var ingen bedrift att gå på en kommunal skola där alla liknade varandra. Det var inget problem att sticka ut. Om man var vit.

När Gloria Ray Karlmark, i dag 75 år, gick genom skolporten gjorde hon det med risk för sitt liv. Det mod hon hade när hon dag efter dag klev in på Little Rock Central highschool i USA är det få som har behövt uppbåda. Vi har aldrig gått till skolan och mött en mobb på flera hundra personer. Unga och gamla, män och kvinnor som skrek ut sitt hat, som slogs och sparkade och hotade.

– Trots att vi hade militäreskort vart vi än gick i skolan fick vi knuffar och slag. Varje dag kom vi hem med revor på kläderna, hade fått illaluktande vätskor hällda över oss och stick med vassa föremål, berättar hon för Söndag i veckans tidning.

Gloria klädde sig som alla andra, försökte inte att provocera, att sticka ut. Men hon var en svart kvinna i en vit skola. I år är det 60 år ­sedan som de första svarta eleverna, däribland Gloria, tog stegen in på den tidigare rassegregerade skolan i Little Rock. Deras skolgång var en bedrift. Deras mod förändrade. Det blev ett av startskotten ­medborgarrättsrörelsen i USA.

Jag kan inte låta bli att jämföra. Fundera på hur det hade varit om det varit jag. Men det går inte. Jag hade sprungit hem med mitt tuffa lila läppstift och gråtit. Jag hade aldrig haft ­modet.

Jag hoppas innerligt att Gloria känner stolthet. Och eftersom jag inte kan vara stolt själv kan jag ­vara stolt över henne och över de vänner som med civilkurage, mod och kunskap står upp mot de ­rasistiska krafter som i dag försöker slå ner på allas lika värde och den värme, kärlek och empati som är människan.

Vilket är ditt riktiga, äkta, jag? Ditt hemliga inre, som du inte visar för någon, inte ens de som står dig närmast?

Det sociala livet och alla familjer skulle rasa ihop som ett dåligt korthus om vi inte skyddade oss själva och andra genom ett visst skådespel.

Och då menar jag inte den fasad av en lyckad tillvaro som visas upp i sociala medier – utan det skydd vi omger oss av i verkliga livet.

För vad skulle hända om alla började avslöja vem de attraheras av förutom sin älskade, skrika åt chefen och storgråta inför barnen när tvättmaskinen går sönder?

Två populärkulturella djupdykningar i sommar har fått mig att fundera extra mycket över det som finns under ytan. Och över den sociala fernissa som döljer mörker och onämnbara tankar.

Först: Boken Kärlekens väg av Alain de Botton. Den är en blandning av roman och filosofisk essä. de Botton skriver om en förälskelse och det långa äktenskap som följer.

Emellanåt pausar berättelsen och författaren skärskådar psykologin hos de två som kastar sig in i kärleken. Som att en stor del av att hålla ihop ett romantiskt förhållande är att putsa sin fasad och behålla vissa hemligheter. Annars riskerar vi att såra eller chocka – rent av förlora – den andre. Så här skriver Alain de Botton:

”En person som inte kan fördra hemligheter, som i ärlighetens namn delar med sig av information som är så sårande för den andre att den aldrig kan glömmas, den personen är inte någon vän av kärleken”.

Sedan: Den alldeles briljanta dramaserien Gypsy på Netflix. Terapeuten Jean är kring de 40 och lever utåt sett ett stilla förortsliv med man och dotter. I jobbet är hon ett förståndigt proffs. På ytan.
I själva verket gör hon hemliga utflykter i andra människors liv – utflykter som skulle få hennes kollegor att anmäla henne och hennes man att kasta ut henne. Hon manipulerar och testar förbjudna gränser.

Jeans innersta stämmer ofta inte alls överens med det hon visar sin familj och sina klienter.

Det är fascinerande. Inte minst vid tanken på hur mycket hemligheter som bubblar under ytan i de flestas vardagsliv. Otroheter, depressioner, fantasier om skilsmässa. Misslyckanden, ilska, ouppfyllda drömmar, barn som inte är lika ”perfekta” som andras … Sådant som kanske inte delas med någon.

Är det en fin idé att visa lite mer av det allra innersta? Jag minns en enkel sak, en morgon vid kaffeautomaten när en kollega jag inte alls känner väl sa det vanliga ”Hur är det?”. Plötsligt hasplade jag ur mig storyn om de hemska sömnproblem jag hade just då – och det visade sig att hon led av detsamma. Det blev en igenkännande pratstund som lyfte hela dagen.

Eller när man lär känna en ny människa och sakta börjar skala av lagren och avslöja de delar av personligheten som skymts under det där trevliga jaget som gärna tar kommando i början. Det blir rena upptäcksresan.

Det svåra är var gränsen går.

Med en ny kärlek – ska alla sexuella fantasier fram i ljuset, alla nojor och dåliga livsbeslut? Nej tack. Men så småningom en hel del om längtan, rädsla för att bli avvisad och även diverse tokigheter och lite fuldans.

Och med barnen – hur mycket vuxenproblem ska få pysa ut? De måste få grepp om att även en förälder har bekymmer, men samtidigt känna att hen fixar biffen och är någon att luta sig mot i alla lägen. Att bryta ihop totalt inför dem är inget för mig.

Det är ändå spännande att alla säkert är mer eller mindre konstiga, banala, ynkliga och ibland elaka. Så länge inte omgivningen beter sig lika skumt som Jean i Gypsy är det kanske bäst att vara nöjd.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är …

… att småäta. Har till och med bett barnen att gömma mitt smågodis när jag ätit för mycket.

2. Jag får en sötchock när jag …

… ser kattungar live. Tyvärr alldeles för sällan.

3. Det gör jag för att göra världen bättre: 

– Försöker vara snäll i vardagen – ge komplimanger som jag har i huvudet, vara vänlig mot alla som ger service och vara allmänt artig.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren: 

–Train in vain med The Clash. Lättsjungen favorit som hängt med hela livet.

Veckans krönikör

Namn: Cecilia Gustavsson. Ålder: 51. Yrke: Reporter, skriver för Svenska hjältar och Goda nyheter. Familj: 15-årig dotter, 13-årig son. Bor: På Södermalm i Stockholm.

Det har varit sopstrejk, det har varit prat om sjuk­vården. Om övertid. Om barnmorskor som har fått nog. Vi diskuterar det där, sitter och dricker sommarens sista rosé och jämför olika arbeten. Löner, ­påfrestningar, studier och allt det där. Det slår mig att vi vet så ­lite om andra yrken. Hur det är.

Visst, några av oss har sommarjobbat, de flesta av oss jobbade extra på helgerna och en del av oss hoppade runt i några år när vi fortfarande inte visste vart vi var på väg. Men det där var länge sedan nu.

Och många av oss saknar det helt: Inblick. Grundskolan, gymnasiet och universitetet rullade på och tidigt blev man vad man nu är.

Det är trist, kan jag tycka nu. Hur kan vi göra för att ändra på det? För att få oss, redan när vi är unga, att få en inblick. Som under praktiken i högstadiet och gymnasiet. Några av mina klasskompisars föräldrar var kulturarbetare så de fick praktik på en teater, tror jag det var. En annan hade en förälder som ­jobbade på sjukhuset, så hon hamnade där. Samma sak är det nu. På nästan alla mina arbetsplatser har barnen till mina ­kollegor praktiserat. Det är väl enklast så. Det är nog inte så lätt att fixa en egen praktikplats, men det är förbannat synd.

Jag kan inte låta bli att tänka att det hade varit bättre om klasskompisarna till kulturarbetarna hade praktiserat på det där sjukhuset och min andra klasskamrat fick se hur det gick till på en teater.

Vi lär oss ofta ändå ganska mycket om våra föräldrars jobb när vi växer upp. Vi kanske får följa med när skolan är stängd, vi hör samtalen vid middagsbordet. Vi får inblick. Vore det inte därför bättre om vi bytte barn just när det vankas praktik. Så de alla får insyn, förståelse, självförtroende och kanske till och med vågar drömma och sträva efter något de inte är vana vid. ­Eller upptäcka: Jag är ju bra på det här!

Jag blir glad när jag läser om initiativ där unga från förorten får sommarjobb på ­byråer. Jag blir glad när jag läser om ­Carina Berg som i sitt program provar på olika jobb och uppmärksammar de som arbetar som industrisanerare: ”Vi ­förväntar oss att vi ska kunna köpa öl utan att ägna en tanke åt de män och kvinnor som är tvungna att, i kol­mörker, hängandes i en liten jäkla stol i luften, blästra silon som maten förvaras i. Det var enda gången jag började gråta under inspelningen. Det var så sjukt tungt och läskigt att hänga där uppe”, säger hon på i veckans tidning.

Ja! Mer sånt. Mer testa på. Mer förståelse för andras jobb och fler projekt som arbetar mot det gamla talesättet: Bliv vid din läst.

Jag tror att det blir mycket bättre så.

Jag undrar vad jag ska säga till dig, lilla barn. Den dagen då du inte nöjer dig med att storögt bläddra i målarboken med ”Star wars”-motiv, överlyckligt förklara hur mycket du gillar ett badlakan med ”Trolls”-motiv eller ivrigt vänta på att robotkatten ska börja skutta över vardagsrumsmattan.

Vad ska du säga när jag inte slentrianmässigt kan köpa din kärlek och respekt för ännu en tid – utan då du faktiskt kräver något av mig. Något så enkelt, och samtidigt så obeskrivbart krångligt, som just svar.

För jag minns ju hur det var; en gång var jag precis där du är. Mitt i en sommar då jordgubbarna smakade sötare än någonsin annars, då vattnet svalkade som skönast och då solen tycktes gå upp just för mig varje morgon. Till synes ändlösa dagar då jag snorklade runt, några trygga centimeter under ytan, och lekte att jag utforskade okända världshav på jakt efter nya fiskarter. Gryningar då jag vaknade till med en svag doft av dagg runt huvudkudden. De eftermiddagar då jag letade mig igenom skogen vid Sjöängsskolan, i verkligheten knappast mer än en dunge, på ivrig spaning efter den där hackspetten jag så ofta hörde trumma mot någon trädstam någonstans i fjärran.

Vad ska jag egentligen säga när du förstår att jag, och de som har levt före mig, har förstört allt det där? Att den vitryggiga hackspett jag ivrigt spejade efter i skogarna runt Lindsdal bara är ännu en art som går att läsa om i sedan länge utgångna fågelböcker? Att det Stora Barriärrev jag fantasidök mig igenom längs Ölands långgrunda stränder, en gång ett myller av färgsprakande fiskar och tjusiga koraller, nu är lika sönderblekt och livlöst som de stora ökenlandskapen i Sahara?

Jag är osäker om jag, på ärligaste allvar, kan säga att jag stod upp och gjorde något som hade någon betydelse. Förvisso – jag har sedan mer än två decennier tillbaka skippat köttet och äter numera helt växtbaserat, jag har sålt bilen och de senaste åren, trots att New York-hjärtat blöder till anemigränsen, skippat den årliga Atlantflygningen för turistmål närmare hemmet.

Gör det mig på något sätt skuldfri? Ett föredöme som kan peka finger åt andra som har avsevärt mycket större summor på sitt koldioxid-utsläppskonto?

Naturligtvis inte. För på motsatt sida av myntet har jag en Iphone av senaste modell, fullproppad av tveksamt konfliktmineral. Jag flyger oftare än vad jag egentligen behöver i tjänsten, avokadon jag mosade på frukostsmörgåsen kommer måhända från en skövlingsodling i Latinamerika och mitt hem är fyllt av elektronik jag egentligen inte behöver.

Så det enda jag skulle kunna säga till dig, lilla barn, är: Förlåt. Förlåt för den röra jag och alla andra som har plundrat den här planeten under det senaste århundradet lämnar efter oss.

Förlåt för allt.

Elsie Johansson. Det är henne jag tänker på när jag får för mig att allt är för sent. Hon gifte sig ung, bara 18 år. Hon tog jobb på posten. Hon tog hand om barn och man. Först när ­Elsie ­Johansson blev 48 debuterade hon. Sedan dess har det ­blivit många böcker, ni kanske har läst trilogin om Nancy? Och självbiografiska Riktiga Elsie som kom i fjol? Om ­inte kan ni betrakta föregående meningar som lästips. I dag är Elsie Johansson 86 år och en hyllad författare.

Tänk om hon hade känt att allt är för sent?

För att följa sin ungdoms drömmar? Att man måste ­vara i en viss ålder för att testa något nytt? För att lära sig något?

Jag är glad att hon inte tänkte så.

I en brittisk tidning läser jag om paret som är 90 och 86 år och nykära. De har aldrig känt så här förut, säger de till journalisten. På en bild håller de om varandra. På en ­annan hånglar de som tonåringar.

Så länge man lever är det aldrig för sent, säger de.

Och så har vi Dagny Carlsson som gick en datorkurs när hon var 99 år och började blogga när hon var 100! Nu är hon 105 och i år var hon en av ­sommarpratarna i P1. Hennes berättelse om sitt långa liv är fascinerande.  När hennes man dog i cancer trodde hon att ­också hennes dagar var räknade. ”Jag tänkte att nu kommer jag efter om några veckor eller några dagar, så det är ingen idé att bry sig om någonting. Jag skickade efter cancerfonden och så skrev jag över alla våra tillgångar på dem, tömde ­aktiefonder och allting /…/ Ja, och när jag inte dog var jag tvungen att börja leva”, säger hon i programmet.

Och så blev Dagny Carlsson ­Sveriges äldsta bloggare.

På sidorna 12–16 har vi träffat Ove, Gunnel och Sinikka som alla har börjat med något nytt senare i livet. En hamnade på hästryggen, en annan lärde sig  att spela ­trummor.

Jag hoppas att deras berättelser kan ­inspirera. Det är inte för sent förrän det är över.

Jag satt på en balkong i Grekland och smuttade på ett glas vitt. Kinderna hettade trots att jag med åldern ansträngt mig för att bli mer noggrann med solskyddsfaktorn. Nyduschad. Insmord. Redo för kväll i Thasos stad.

Vågor någonstans mot ett berg, salt i luften. Fuktigt, varmt.  Och myror i chipsskålen. Snart dags att gå.

Det var precis då – mitt i detta ljuvliga,
drömska semesterlugn som det kom. Sms:et som förändrade. Som talade om att livet bara är ett lånat ögonblick. Och att allt kan ställas på sin spets – precis när som helst.

”Jag ligger på Huddinge sjukhus. Misstänkt hjärntumör. Det ser inte bra ut”.

Det tog en stund, möjligen ett glas vin till. Hon som varit mitt öra. Vi som lugnat varandra i stormen. Min kloka vän.

Hjärntumör?

På svensk mark några dagar senare pratade vi. Hon kände sig frisk sa hon. Men tumören fanns där, tre gånger tre centimeter. Ett helvete inkilat i storhjärnan. Och kanske även en skugga på lungan.

Hon sa: Jag tänkte på dig när jag fick veta och att vi måste prata.

Sedan sa hon något som för alltid kommer att finnas kvar hos mig:

Du, gå ut! Lev livet! Ha roligt! Ta emot! Njut! För man vet aldrig. Om en sekund kan allt vara över.

Nej, man vet aldrig. Men man tänker inte så. Jag tänker inte så.

För det är så bråttom jämt, med allt som ska göras.

Gå ut, ha roligt, njut. Hur?

Alla tankar och känslor som vi delat, min kloka vän och jag. Alla nattliga samtal. All tröst. Alla de gånger vi räddat varandra. Ni vet när man går i cirklar. Då var hon mitt öra. Men vi berörde aldrig detta, det enkla, det viktiga som är själva meningen med allt: vikten av att ha roligt. Våra samtal handlade om kvinnliga
bestyr, knäppa män, älskade barn, mörkret på vintern, böcker vi läst.

Inte alls oviktiga ting. Men i efterhand, så litet i jämförelse.

Jag vet inte hur det kommer att gå för henne. Men jag vet att hon
hade önskat att hon tagit för sig mer. Att hon inte krånglat till det så mycket. Att hon unnat sig mer.

Det ser hon nu. Och i det finns en sorg. Att det behövdes en hjärntumör för att vakna upp.

Det var därför hon ville prata med mig. Och önska mig precis just det som hon inte gav sig själv.

Jag lyssnar till orden. Jag tänker på orden.

Och oavsett hur det går. Om hon får vara kvar eller inte, så kommer orden aldrig att tystna. Jag ska påminna mig varje dag.

För om en sekund kan allt vara över. Om en sekund kan hjärtat sluta slå.

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Familj: Tre döttrar, 21, 19 och 13 år gamla. Och katten Svea.

Bor: I en funkislägenhet.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är … 

… att jag fibblar med mobilen strax innan jag ska sova. Har hört att man verkligen inte ska göra det.

2. Jag får en sötchock när …

… jag tittar på gamla foton från när barnen var små.

3. Det gör jag för att göra världen bättre: 

– Jag har ett fadderbarn, jag försöker vara en vettig förälder och jag röstar inte på SD.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren: 

– Do you really want to hurt me? med Culture Club.