Han lägger armarna i kors och ser mig rakt i ögonen. Yttrar två meningar, som jag absolut inte vill höra:
– Det kan vara så att du får leva med det här. Att du aldrig blir helt symtomfri.

Jag är på återbesök hos Johan, specialisttandläkaren. Han som har tagit över mitt fall, då min ordinarie uttryckt: ”Nej, nu förstår jag mig inte på dina tänder. De är för konstiga för mig”.

Det har snart gått tre år sedan jag cyklade på tok, landade med hakan först i asfalten och bet sönder åtta kindtänder. Min vanliga tandis har lagat, rensat, rotfyllt och fluorlackat. Monterat kronor och implantat. Ändå spökar några tänder fortfarande. Nu har Johan alltså konstaterat att bissingarna troligen kommer fortsätta att pina mig på obestämd tid.

– Tandnerver har bara har en enda uppgift. Att signalera smärta, förklarar Johan.

Om en nerv retas, blir alltså meddelandet till hjärnan: ”Aj!” oavsett om tanden är sjuk eller ej.

– Sorry, säger han och föreslår att jag hittar ett sätt att acceptera min situation:
– Terapi? KBT lär vara effektivt.

Jag blir både grinfärdig och förbannad. Går hem. Ältar och tycker synd om. Så läser jag Hanna Radtkes smärtskola på sidorna 40–42 och fastnar för Acceptance and commitment therapy (ACT), som går ut på att acceptera och släppa taget om värken, så att den inte styr ditt liv.
 Eller får dig grinfärdig och förbannad.
Okej. Jag ska försöka. Fortsättning följer.

Hennes kungliga höghet, kronprinsessan, har en hel stab med människor kring sig. De är lojala, diskreta och skygga. Vilka de åtta personerna som står Victoria allra närmast avslöjar Söndags hovreporter Jenny Alexandersson. Och som om det inte vore nog har vår stylist, Ehva Löpp, varit på Barbados för att fotografera vårens vackraste brudmode, vår hälsareporter, Hanna Radtke, berättar hur du kan bli smärtfri utan att knapra piller, Terry Evans förklarar vilka läsarfrågor han kommer att kunna svara på och hur du bäst lyckas fånga hans uppmärksamhet. Till sist – det är inte för sent att hoppa på kampanjen där du samlar streckkoder från Söndag och får byta in dem mot en natt på lyxhotell. Inte så dumt, eller hur? Så missa inte veckans nummer av Söndag.

Populära mediumet Terry Evans, känd från tv-programmet Det okända i Sjuan, får egen frågesida i Aftonbladet Söndag. 

I år är det 30 år sedan Madonna släppte sin första singel, Everybody. Sedan dess har hon kallats ”ute” och ”över” ungefär hur många gånger som helst. Men de senaste åren har hånandet av Madonna blivit en internationell extremsport. Hon tycks provocera mer än någonsin, helt enkelt för att hon blivit över 50 och vägrar gå i pension.

Hon fortsätter att jobba hårt. Hon låtsas inte om att hon blivit äldre. Hon fortsätter klä sig, eller klä av sig, på samma sätt som under sina glansdagar. Hon samarbetar med unga, heta producenter för att förnya sitt sound, och hennes senaste förhållanden har varit med personer som inte ens var påtänkta när hon släppte sin första skiva. Kort sagt, hon gör precis det som manliga rockstjärnor på ett självklart sätt får ägna sig åt.  Och för det kallas hon för ”desperat”, ”patetisk” och ”vampyrliknande”. 

Hatet kan verka besinningslöst och fradgatuggande, men jag får en känsla av att det, som så ofta när det gäller hat, i själva verket är rädsla som ligger bakom. Så får ju inte en kvinna bete sig! Hon måste stoppas till varje pris! Skadeglädjen är faktiskt rent häpnadsväckande, trots att den ofta griper efter halmstrån. Singeln Give me all your luvin toppade Itunes-listan i 49 länder, men kallades ”flopp” när den dalade på den amerikanska Billboard-listan efter en vecka. Låten Masterpiece från filmen W.E. vann en Golden Globe, men händer gnuggades på ett Gargamel-aktigt sätt när den inte nominerades till en Oscar. 

Men allra tydligast blev det under den spektakulära Superbowlshowen. Twitter fylldes av sexistiska ”skämt” om att hon borde operera höftlederna, om hennes äckliga ansikte, om hennes uttjänta underliv, till och med från twittrare som jag dittills respekterat. Det gjorde mig både sorgsen och illa till mods. Har vi inte kommit längre än så här? 

Själv har jag blandande känslor för Madonna numera, men hon verkar aldrig kunna låta bli att ösa ännu mer fotogen på lågorna. På omslaget till nya singeln Girls gone wild -poserar hon i minimala underkläder igen. 

Älska eller hata henne, men i vår kan du inte ignorera henne ens om du försöker. 

Mats Strandberg

Han hade inte känt sig frisk sedan 30-årsåldern. Journalanteckningarna beskrev diverse diffusa symtom: knepig ledvärk, kliande utslag, krånglande mage, svidande halsbränna, smärta i nacken, oändlig trötthet och molande migränhuvudvärk. Otaliga tester hade lett fram till samma resultat, en förkortning klottrad i marginalen: SVBK. Sveda, värk- och brännkärring.

Pappa var 55 år, hade varit konstigt krasslig i över 25 år, och eftersom läkarkåren gått bet på att ge honom en diagnos, antogs det att han var ett sjåpigt psykfall. Och visst, han var på god väg. För hans mentala tillstånd var skört.

– Det kändes som att skallen var fylld av vadd. Jag kunde inte följa en tanke från början till slut, minns han i dag.

Till slut föreslog han en egen teori. Glutenintolerans? Inte då, trodde läkaren: ”Det är en diagnos som bara småbarn får”. Att min pappa också hade fötts som bebis, låt vara 1935, tänkte inte den gode doktorn på, men tog i alla fall ett blodprov, rekommenderade glutenfri kost och sa: ”Så får vi se”.

Och det fick vi. Gnällgubben, hypokondrikern och migränmannen förvandlades till en handlingskraftig karl i sina bästa år. På 14 dagar.

Gudskelov har det hänt mycket sedan min pappa fick sin diagnos 1990, men fortfarande får mystiskt magknip och besynnerliga besvär ofta stämpeln ”stress” och enligt Svenska celiakiförbundet tar det i snitt tio år innan glutenintoleranta diagnosticeras rätt.

Så, hur är det med din magkänsla? Har du en kista som bullrar, kniper eller krampar, så bör du kolla guiden på sidan 38. Kanske får du också ett helt nytt liv. På ett par veckor.

Klockan är 12, det är fredag och jag sitter vid datorn och mumsar på en macka samtidigt som jag bläddrar i vårt senaste nummer. Tycker inte jag hinner luncha i dag.

Barn respekterar inte personliga gränser. De klättrar på dig, slår dig eller skriker dig rakt i örat för att få uppmärksamhet. De börjar gråta högljutt när de inte får som de vill. De är egoistiska – frågar till exempel aldrig hur DU mår. Och det är som det ska vara. De är ju trots allt barn. Det är föräldrarnas uppgift att hjälpa dem att bli fungerande människor som kan samsas om utrymmet här i världen med andra människor. 

Tyvärr finns det många föräldrar som inte inser att deras små solstrålar kan vara orosmoln för oss andra. De ser lugnt på när barnet nyser mig rakt i ansiktet på bussen, eller sparkar med snöslaskiga stövlar på mina byxben. De märker inte att deras barn skriker som mistlurar på fiket där jag försöker föra ett samtal med en kompis. Jag antar att det är en överlevnadsinstinkt som ger föräldrar selektiv hörsel. Problemet är bara att vi andra inte fått denna gåva. Feg som man är säger man förstås inte till, utan kastar ilskna blickar åt deras håll och hoppas att de ska förstå. Det gör de aldrig.  

Läser i New York Magazine om att en ny ”ism” är född i USA. Enligt psykoanalytikern Elisabeth Young-Bruehls bok är ”childism” (”barnism”) lika illa  som rasism, homofobi och sexism. Och jag håller med om att barns integritet kränks alldeles för lättvindigt, till exempel i tv-program som ”Nannyakuten” och ”Mammor & minimodeller”. Men Young-Bruehl går alldeles för långt. Hon gör ALLT till övergrepp, inklusive saker som läxläsning. Och jag tänker att det borde vara tvärtom. Att INTE vägleda sina barn är väl att kränka dem? Hur ska de annars lära sig att de måste anpassa sig efter världen, och att världen inte måste anpassa sig efter dem? Vill man utsätta dem för att växa upp och bli som tonåringarna i SVT:s ”Ung & bortskämd”? 

Men artikeln om ”childism” får mig ändå att tänka till. Det tog alldeles för lång tid innan jag fattade att det inte var de skrikande barnen jag skulle bli arg på, utan på de tysta föräldrarna. Hur många gånger har jag, och många med mig, kastat ilskna blickar på de där barnen? Hur många av dem har märkt det? Vilka spår kan det ha satt hos dem? 

Hjälp, jag får sån ångest av att tänka på det.

Mats Strandberg

Jo, det är sant. Köper du Söndag i dag och minst fyra söndagar till, bjuder vi på en övernattning på en herrgård eller ett slott i Sverige. Hur du gör kan du läsa på Söndags baksida i dag. Och inte nog med det. Du får dessutom en hysteriskt kul intervju med Maria Montazami, blir tipsad om hur du hittar träningsglädjen (trots att du alltid varit en soffpotatis) och en rejält kartläggning av kronprinsessans innersta mammakrets. Allt detta för ynka 13 kronor. Så, vad väntar du på? Ta en paus i Vasaloppet och hasta till affären, innan både tidningen och blåbärssoppan har sålt slut!

Det var först i efterhand som jag förstod att varningsklockorna funnits där länge. Som att jag inte kunde ligga på mage i sängen längre, eftersom hjärtat dunkade så hårt mot madrassen. Eller att jag ibland inte kunde andas för att lungorna verkade ha krympt. Och så svindeln. Kallsvetten. Overklighetskänslan. Stickningarna i huden. Jag hade liksom vant mig. Men en natt brakade jag igenom totalt. Verklig panikångest är svårt att beskriva, men det var ganska likt att sitta på ett flygplan i rejäl turbulens. 

Det är inte så konstigt att jag gick in i den berömda väggen. Jag är manisk, perfektionist, jättebra på att strunta i hur jag mår så länge jag får beröm för det jag gör. Särskilt på jobbet. Och mitt jobb var att sköta ”Farmen”-sajten (ni vet, TV4-dokusåpan – den kommer för övrigt tillbaka i höst). Jag trodde att allt som försiggick på ”Farmen” var det absolut viktigaste i världen just då. Det var med andra ord ett enormt ansvar att rapportera allt om Naken-Janne, kaninslakter och potatisåkrar.

Jag var sjukskriven i nästan ett år. Jag kunde inte fatta hur jag nånsin skulle kunna bli frisk. Men sakta, sakta, hela tiden två steg fram och ett steg bak, blev jag mig själv igen. Och för första gången på länge kunde jag känna saker igen, känna efter vad jag verkligen ville. Jag vågade ta beslut som jag inte vågat förut. Inte för att jag blev modigare, utan för inget var mer skrämmande än att gå tillbaka till livet som gjort mig sjuk. Och jag vet att många av er som läser detta just nu är i samma svarta hål som jag befann mig i. 

Jag kan inte komma med några universallösningar, för jag tror inte på sådana, men jag hämtade styrka i insikten om att jag inte var ensam. Det som hänt var obegripligt för mig, men för läkarna var såna som jag vardagsmat. Och jag lärde inte bara känna mig själv bättre, utan också mina vänner. När jag slutade hålla masken visade det sig hur många i min omgivning som gått igenom samma saker. Det är sorgligt att så många mår dåligt, men det var tröstande att inte vara unik. Erfarenheten gjorde mig mer empatisk och mindre dömande. Det svarta året är det värsta jag varit med om, men också det bästa som hänt mig.

Mats Strandberg