Jag – en superkändis i Indien
av
Innan jag hinner protestera har kvinnan i rosa sari knutit ett armband av jasminblommor om min handled.
– How much? frågar jag irriterat.
– No money. You blessed, säger hon med en skakning på huvudet.
Välsignad? Ser man på. Vi är i Mumbai, sista stoppet på vår Indienresa och befinner oss vid The Gateway of India för att ta en klassisk turistbild på oss själva framför det berömda monumentet. Dan tar fram kameran, jag och barnen ställer upp oss, samtidigt som en man försynt frågar om han får fota sina barn. Tillsammans med oss. Vi nickar förvånat bifall och mannen tar snabbt några rutor. Så snart han är klar, kilar en kvinna i mörk sari fram och ställer sig närmast Freja.
– Ok?
Vi nickar igen, medan hennes väninna plockar fram en gammal instamatic. Innan vi har hunnit säga ”cheese” har sari-kvinnan bytts ut mot en gänglig tonåring. Så där håller det på. Länge. Varje gång vi försöker avlägsna oss, kommer det ett nytt gäng som vill ha sitt Gateway of India-besök förevigat bredvid De Långa Blonda. Det är en smickrande, men absurd upplevelse, och en nyttig minilektion i hur superkändisar måste ha det.
– Jag skulle inte stå ut, säger Joel.
– Tänk att inte kunna gå till Konsum utan att få en kamera i ansiktet, säger Freja.
Eller riskera att bli kidnappad, tänker jag utan att veta att samtidigt i Sverige har Zlatans biografi slagit ner som rena bokbomben. I ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” beskriver bolltrollaren bland annat hur det är att leva med ett ständigt kidnappningshot. Och på sidorna 10–14 i dagens Söndag, får vi veta hur det är att vara Zlatans sambo, Helena Seger.
Hur det är att vara Erika Scott? Välsignat lugnt och skönt.Så länge jag håller mig borta från The Gateway of India.

I fredags hade Sarah Jessica Parkers nya film, ”I don’t know how she does it”, svensk premär. I skrivande stund har de svenska kritikerna inte sagt sitt, men de amerikanska recensionerna var inte nådiga. Parker spelar storstadskvinnan som ”jonglerar” barn och finanskarriär, med ändlösa varianter på teman som pannkaksmet på jobbdräkten, att köpa pajer på bageriet och låtsas att de är hembakta, och karlar som alltid glömmer att byta toalettpapper. En recensent påpekar att det är svårt att tycka synd om huvudpersonen – alla har svårt att få ihop sina egna ”livs-pussel”, men alla har inte råd med barnflickor. En annan recensent menar att filmens ”humor” hör hemma i en sitcom från 1975, medan de underliggande värderingarna om män, kvinnor och moderskap hör hemma i 1955. 

Jag kan knappt beskriva hur mycket jag stör mig på alla som tvångsmässigt skrockar nåt i stil med att ”nu har man ju blivit en riktig Svensson” så fort de skaffat en hund, eller ett barn, eller en Volvo, eller ett hus. Jag hör det överallt, jag ser det hela tiden på Twitter. De här personerna har så enormt svårt att stå för, eller ens inse, att de faktiskt är ganska så vanliga. Och att de alltid har varit det. Förutom att skylta med sin Svensson-fobi använder de orden ”parmiddag” och ”vuxenpoäng” med allt ihåligare ironi.

Mina främsta talanger i livet är nog att jag kan hitta guldkorn i alla tv-genrer utom ”breda underhållningsprogram” på TV4, och att jag inte har någon som helst maxgräns för tv-tittande. Gillar jag en serie kan jag se hur många avsnitt som helst på rad utan att tröttna. 
Jag är ingen matsnobb, men jag fixar verkligen inte fiskbullar på burk. Medan klasskompisar gick i spinn varje gång den slemmiga fiskfärsen stod på pluggets matsedel, var jag nära att kräkas av enbart doften i skolbespisningen. Min känslighet beror med största sannolikhet på att rätten aldrig serverades vid min barndoms matbord. Och eftersom mamma är lik sin mamma har inte heller mina barns smaklökar tvingats bänka sig vid denna fejkfisk i hummer- räk- dill- eller skaldjurssås. Tvi vale. Det gör mig och min familj till något av ett unikum, för visste du att det äts en burk fiskbullar var femte sekund i det här landet? Nej, det gjorde inte jag heller. Tills jag surfade in på matjätten Abbas hemsida.