MALIN WOLLINS KRÖNIKA UR SÖNDAG 26 DEC

Nyss var det jul. Var du där?

Shit vad kul det var. 

Fick du något roligt?

Jag önskade mig fred på jorden och snälla barn. 

Jag fick en bok.

Vidare kan jag berätta att jag inte fick underkläder i år heller. 

Och det gör ingenting. Ibland är jag en B och ibland är jag en C och jag är en kvinna alltså är det omöjligt att reducera mig till en bokstav. 

Första julen Joachim och jag firade, fick jag ett svart och mycket dyrt set från Dim. Joachim hade det inte så fett på den tiden och att han hade frågat om hjälp i en butik och kommit hem med underkläder för många hundralappar gjorde mig rörd. Tills jag tog på mig bh:n. Den var lite för liten. Där brösten slutade började två bonusbröst till böljande flikar. Men jag härdade ut. Jag krummade ryggen och lät barmen slappa till sig så att den inte tog så stor plats. 

– Haha du har four-pats! hånade en kompis trots mina försök att mentalt trycka ut brösten genom ryggen. 

Ja, jag hade four-pats. Och bh:n blev liggande så snygg den var. 

Och trosorna fastnade i tvättmaskinen och blev ett sådant där draperi som bohemer har i dörröppningen. 

Det här med underkläder, är det inte lite överskattat? Och med lite menar jag väldigt. Är det inte väldigt överskattat vad man lägger rynktutten i? Ingen ser dem och den som ser det kollar mest åt ett annat håll. Eller är det de som är ute på krogen och flirtar som har sexiga underkläder som matchar? 

Överallt i tidningar och magasin fanns inför julen härliga mustiga uppslag med röda bh:s och läckra trosor. Som en stor påse lösgodis som man alltid ångrar efteråt. 

Det är ju väldigt läckert med spetsen och färgerna och de rundade brösten som kröner verket. Men ingen ser det! Slöseri med skönhet är det. 

Programledaren Sofia Wistam fick en gång fylla i påståendet; ”Jag lämnar aldrig huset utan…” och valde då ”matchande underkläder”. Jag har aldrig lämnat huset i matchande underkläder. 

Jag är så himla glad om jag på tvättstugans golv intill pannrummet hittar ett par RENA trosor i en hög av spilld pellets, damm och spindelnät. Som jag önskar att mitt liv var matchade underkläder.

För det finns ju bara två plagg som jag bär närmast huden. 

1. En hudfärgad slät bh utan mönster. 

2. Hudfärgade mjuka trosor i boxermodell som inte är ett streck i röven.

Det är slätt och beige och enkelt och porrfritt. 

Och när jag klär av mig på kvällen ser jag ut som en bibliotekarie. 

1) The Lady Killer – Cee Lo Green

Gillar ni Temptations, Supremes, Four Tops, Marvin Gaye… Kort sagt det bästa från skivbolaget Tamla Motowns himmelska 1960-tal? Svarar ni nej på den frågan – och jag skriver det här på fullaste allvar, utan glimt i ögat – är ni helt dumma i huvudet. Svarar ni ja kommer ni att ÄLSKA den här plattan. Det här är soul. Det här är skiten. Cee Lo har den bästa röst jag hört på den här sidan Marvin Gaye.

2) Kärlek på svenska – Charlie Engstrand

Den mest egensinniga och bästa låtskrivaren i det här landet. Jag har inte hört nåt liknande sen jag 12 år gammal blev hypnotiserad av John Holms debutalbum ”Sordin” (1972). Charlie har samma skörhet i rösten. Och herregud, vilka låtar, som Tom Waits bästa sentimentala ballader och texterna står i en klass för sig i det här landet: ”Ingen rör mig längre/Vad ska jag med hud/Man sjöng väl inga psalmer/Om det inte fanns en Gud…”

3) Ibland kallar jag det kärlek – Toni Holgersson

Toni är back in business big time efter X antal år som hemlös pundare. På scen brukar han säga efter sin minst melankoliska låt: ”Gladare än så här blir det inte”. Det tackar vi för. Med en innerlig och alldeles egen röst full av själ som aldrig höjer volymen över samtalston griper han tag i lyssnaren. De musikaliska insatserna, med Martin Hederos på klaviatur i spetsen, är briljanta, lyhörda, exakta. Ett mästerverk.

4) I feel like playing – Ronnie Wood

Årets överraskning. Trodde inte det gamla fyllot hade det här i sig längre: en perfekt tillredd cocktail av rock, blues, funk, reggae, soul… Ronnie sjunger lika fantastiskt som Bob Dylan och gitarren brinner.

5) Clapton – Eric Clapton

Hans bästa soloplatta sen klassikern ”461 Ocean Boulevard” (1974). Han gräver fram sina gamla älsklingslåtar från 1930-talet framåt och framför dem med 100 procent värdighet och musikalitet.

6) Halcyon digest – Deerhunter

Bradford Cox är ett geni och det bevisar han här igen. Som hos ett sent Beatles är låtarna omedelbart tillgängliga men samtidigt lagom doppade i psykedeliska substanser.

7) Before today – Ariel Pink’s Haunted Graffiti

Lyssna bara på ”Round and round”. Den låter som ett leende moln av bomull framburet av en basgång som har Michael Jacksons ”Billie Jean” en hel del att tacka för. Det är POP! Allt spricker upp. Min själ. Mitt universum.

8) Clinging to a scheme – Radio Dept.

”Never follow suit” har en basgång som hänger som ett patronbälte runt höfterna. ”A token of gratitude” är gryningsdimma i bukten. Det här albumet är färgfilm för biosalongen i ditt huvud. Lunds finaste grabbar, lätt.

9) Soldier of love – Sade

Sade är en älskling och det är inte ofta man hugger direkt på första singeln innan första albumet har kommit ut och tänkt: JA! Men så inleddes mitt förhållande till Sade för 26 år sen. Och. Hon. Har. Hela. Tiden. Blivit. Bättre.

10) For the ghosts within – Wyatt, Atzmon, Stephen

Titelspåret på den här skivan är en mix av fransk chanson, gatufest i Marrakech och böneutrop från en moské i Alger. Då förstår ni hur bra det är! Dessutom bjuds en fantastisk tolkning av ”What a wonderful world”.

Annandag jul. Känner du dig, som jag, lite… proppmätt? Proppmätt på skinka, lussebullar, glögg – och paket? Julkommersen slog alla rekord i år, igen. Varför, kan man undra när räntor, elpriser och hyror tickar stadigt uppåt? Men det är lätt att bli fartblind när man inget hellre vill, än att vara snäll. Mot make, barn, svärmor, syrra och kusiner. Det finns till och med forskning som visar att vi mår bättre när vi skänker, än när vi får.
Men istället för att vara bussiga mot släkten, borde fler av oss göra som Emma Zetterberg, som ger bort getter till nära och kära, istället för Ipods, parfymer och playstation-spel.
Getterna doneras, via välgörenhetsorganisationen Action Aid, till fattiga kvinnor i Etiopien, som sedan kan starta små affärsrörelser genom att sälja killingar. Och Emma brinner verkligen för projektet och skojar: ”Alla vet alltid vad de får i present av mig. En get!”.
Men, hon har velat hjälpa andra sedan hon var barn, och nu har hon alla möjligheter. När Emma gifte sig med sin hockeyhunk ”Zäta” i somras önskade sig paret välgörenhetspengar, istället för kristallglas och brödrostar, som bröllopsgåvor. Och för några veckor sedan reste Emma tillsammans med just Action Aid till Etiopien för att skänka pengarna och en rejäl slant av sina egna sparpengar till Etiopiens allra fattigaste. Med på den omvälvande resan var Söndags reporter, Hanna Radtke, och fotograf Sara Ringström. De kom hem med fantastiska bilder och upplevelser. Läs allt om Emmas, Hannas och Saras resa, och hur du också kan bidra, på sidorna 10-15.
Till sist… nu är det är en knapp vecka kvar på 2010: Gott slut och vi ses nästa år!

När Emma Andersson gifte sig med sin Zäta och blev Emma Zetterberg önskade paret sig inget annat än pengar av sina bröllopsgäster. Pengarna skulle sedan gå till välgörenhet. 

Söndag hängde med Emma till Etiopien i jakten på drömprojektet – att bygga en skola. Det blev en dramatisk resa till ett land med djupaste fattigdom men också med mycket mänsklig värme. Läs hur det gick i veckans Söndag.

Vi har också träffat den svenska familjen som flyttade till Gran Canaria. Och tittat närmare på coach-fenomenet – hur skiljer man en seriös coach från en oseriös? Vi har träffat Marie, 50, som fick sitt äktenskap förstört efter att hennes man hamnat i klorna på en coach.

Så här i årets elfte timme korar vår nöjeskrönikör också årets 13 hetaste snackisar och om du fick en Iphone i julklapp så hittar du massor av smarta tips och knep i tidningen.

Gott nytt år! Den andra januari är vi tillbaka med ett nytt fullspäckat nummer.

Pa sondag kan ni lasa mitt reportage fran Etiopien. Jag och Aftonbladets fotograf Sara var pa plats och foljde Emma Zetterbergs valgorenghetsresa under en vecka. Vi hann med manga minnesvarda stunder, men en av de basta var att springa Great Ethiopian Run genom Addis Abebas smala gator. Det var en enorm folkfest! Har ar en liten sneak-peak!

Hanna (som just nu firar jul i Hanoi, Vietnam:-)

I västvärlden är det inte smuts som förorenar vattnet…utan fett. Ironiskt nog matfett. 1 liter olja förorenar upp till hela 1 miljon liter vatten. Häller du också ut stek- och frityroljan i vasken? Sluta med det! Gör ljus av dem i stället! Det är lätt som en plätt! Kul också!

Från Portugal kommer den här smarta ljusstöparen och hushållsapparaten, Oon, som förvandlar äckligt flott till väldoftande ljus på ett kick. Till och med min katt Sessan tyckte det var toppen. I instruktionerna står det att man kan använda olja från djurmat också.

Varje år producerar varje europé  600 kg fettavfall men endast 200 kg återvinns. Det är lätt att hälla ut olja från inlagda oliver, musslor, soltorkade tomater, fondueaftonen, fritösen eller stekandet rätt ner i vasken men detta är no no och orsakar problem för avlopp och vattendrag.

Oon ljusstöparen är uppfunnen av Mario Silva, grundare av Oon Recycling Solutions. Hans affärsidé är att han vill få folk att ”älska sitt avfall” och den vegetabiliska ljusstöparen är designad av Pedro Goncalves. Den tillverkas av 79 % återvunnen plast och mer än 50 % av komponenterna är återvunna.

Ljusstöparen är energisnål (9,4 Wh). Oon Solutions har vunnit det internationella designpriset IF design award bland 2 000 bidrag från 43 länder och fram till den 6 januari kan du köpa den till specialpriset 1820 kronor på www.oonsolutions.com

Förbrukad olja blir till ljus i Oon-maskinen

Till ljusen finns en separat glasbehållare som är gjord av återvunnet glas och designad av den svenska formgivaren Matz Borgström som arbetat med bland andra Sagaform, Design House Stockholm, Orrefors, Asplund, Ikea och Boda Nova.

Jag fick en mini-intervju med Mario Silva från Portugal.

Hur kom du på iden att göra ljus från använd frityrolja?

– Idén kom från en tanke jag har haft om att försöka få människor att tycka om sina restprodukter.

Vad jag trodde var att, om vi kan få människor att tycka om i det här fallet använd matolja, genom att ge dem rätt motivation och verktyg, så vill de behålla det och inte kasta det.

Vad gör Oon ljusstöparen och hur fungerar den?

 – Den återvinner vilken matolja som helst till ett vegetabilisk och parfymerat ljus, av olika stolekar, former, färger och dofter.

Vad är idén bakom uppfinningen?

 – Idén bakom uppfinningen är en ny tanke om återvinning. Om alla skulle ha möjlighet och vara motiverade till att ta hand om sitt eget avfall, skulle systemet som vi vet förändras dramatiskt. Att ta eget ansvar skulle verkligen ha en betydelse för återvinningen. Faktum är att 1 liter olja kan förorena upp till 1 miljon liter vatten.

Ditt mantra är att ”Få människor att älska deras avfall”. Vad är ditt bästa tips för att försöka få människor tänka i dessa banor?

 – Jag antar att ett tips är att börja använda den här maskinen. Det fungerar inte bara som ett sätt att återvinna, jag hoppas även att det vill ge en bild av de gömda värdet som finns i avfall. Om vi skulle se på skräp som något värdefullt så skulle vi sakta men säkert förstå vad vi skulle kunna göra med det för att få ut något värdefullt.

 Vilken är din favorit utav doftkapslarna och varför?

– Naked Soul. Namnet avslöjar vad som är målet,  att göra ett ljus som representerar processen. Vi ville inte ha någon speciell typ av doft och på det så la vi heller inte till någon färg. Det som tillverkas är bara ett rent ljus gjort utav rena vegetabiliska oljor.

Mario Silva innan han kom på att han ville hjälpa världen!

Så här går det till att stöpa sina ekoljus i tre steg:

 1. Det första du behöver är använd vegetabilisk matolja (olja från djur ska inte användas). Du kan förvara upp till 1 liter med olja i ljusstöparen, tillräckligt för att göra 10 ljus. Du kan förvara oljan där i utan problem och oönskad lukt.

 2. För att kunna göra ljusen behöver du tabletter som du lägger i varje gång du vill göra ett ljus. De här tabletterna som finns med i förpackningen neutraliserar oljans lukt samt ger en doft och färg till ljuset. Oljorna hettas upp tillsammans med tabletten som sedan transformeras de till ett vax som rinner ner i ett glas, en behållare eller vad du nu vill använda. Hela processen för att få oljan till en massa tar cirka 10 minuter.

Doftkapsen som neutraliserar lukten på ljuset läggs in i ett fack i maskinen.

3 Sista steget är att placera veken och det ska du göra precis efter att vaxet har runnit ner i behållaren. Det finns små verktyg som hjälper till att placera veken, och samtidigt håller den rak. Klart och betalt! Perfekt julklapp!

What? Sessan undrar vad det är som händer.

 

STRANDBERGS KRÖNIKA I SÖNDAG 19 DEC

Det bästa med julen är inte själva julafton utan det som kommer därefter, när alla klappar är öppnade, hyperaktiva barn har däckat och alkoholiserade mostrar har satts i en taxi. Den alluppslukande decemberstressen har nått sitt storslagna crescendo och man kan äntligen landa i stillheten – det vill säga, i tv-soffan. För mig är det själva sinnebilden av perfekt stillhet: Att ligga och dåsa bakom en driva av tömda knäckformar. Det är det jag längtar efter när jag längtar efter julen. Det är det jag helst skulle vilja se på julkorten, i stället för muntra tomtar som ivrigt släpar stora julklappssäckar förbi en gärdesgård. 

I det där perfekta lugnet under dagarna som följer kan jag titta på tv på samma sätt som jag gjorde förr. Jag letar inte upp något på nätet, behöver inga dvd-boxar. Behöver inte engagera mig i att göra medvetna val. På julen tar jag det som bjuds. Det är då jag verkligen kan uppskatta en halvdålig amerikansk film som inte kräver för mycket av hjärnan. Ta mig tid att se den svartvita matinén eller det långsamma kostymdramat som annars hade framkallat rastlöshetseksem. 

Och sedan slumra i soffan medan pappa
sitter i fåtöljen bredvid och tittar på någon ointressant vintersport – det finns inget som framkallar
sådan fulländad barndomsnostalgi, och mina ögon tindrar under de stängda ögonlocken.

/Mats

WOLLINS KRÖNIKA UR SÖNDAG 19 DEC

Snart är det jul. Igen.

Jag tänker; Snart är det jul snart är det jul snart är det jul. Får inte glömma att baka med barnen, tvätta bakom skåp som står nära väggen, duscha bakom öronen på mig och alla jag har fött fram, handla lagom dyra och lagom många klappar till alla som är snälla, skicka in texter till uppfordrande redaktörer som vill ta julledigt. 

Snart är det jul snart är det jul snart är det jul, tänker jag och är så oerhört koncentrerad. 

– Malin, i morgon är det julafton. 

– VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅGOT TILL MIG?

Vem gör en julkalender för vuxna? Så att VI kan räkna ner. Julen är för barnen, det säger alla. Men vem tänker på oss som ska fixa allt? Och då behöver jag personligen inte lägga in så mycket som en ledsen sill i matväg. Jag åker runt och äter mig rund hos nära och kära och ändå är julen ett ok. 

– Ska vi skicka julkort i år?

– Jamen, det är klart att vi ska. 

– Jamen, är det någon som bryr sig?

– Jamen, det är väl klart. 

– Jamen, vilka skickade till oss förra året?

– Jamen, det minns väl inte jag.

– Jamen, jag vill inte skicka till de som inte skickar till oss.

– Jamen. 

– Jamen?

Varför blir det alltid så här, varje år? Varför blir jag överrumplad och överraskad över isen en tisdag klockan 19 när jag gråter över spisen?

Jag tror jag har kommit på varför. 

Jag stänger av. 

Jag stänger av hjärnan. Av-stängd.

När det blir december så tänker jag: ”JUL!” och då stänger ju allt, eller hur?

– Astrid måste äta något före handbollen. 

– Vadå, det är väl ingen handboll i dag, det är ju jul.

– Det är den sjätte december.

Handboll och simning och målarskola och teater och dagis och skola och lämning och jobb och videofilmer som ska lämnas tillbaka dagen efter. 

Allting rullar på och jag rullar inte med. Jag springer högst upp på den där rullningen, ni vet som någon som i panik steppar ovanpå en rullande tunna nerför ett stup. I stupet väntar stöpet av ljus som jag aldrig stöper. 

Jag köper ljus på Ikea som jag låter tvååringen bryta av på tre ställen eftersom han i alla fall är tyst och snäll när han gör det. 

Jag springer på julen som rullar och chokladkalendrar som får öppnas först när tvååringen har somnat. 

Jag springer och springer och just som jag sätter mig ned vid köksbordet och ropar att NU BLIR DET PEPPARKAKSBAK FÖR ALLA BARN så kommer Joachim och säger att julafton var i går. 

/Malin

Romanen ”Beautiful Losers” (1966):

Leonard Cohen är en skön förlorare:

Mick Jagger är en skön förlorare:

Keith Richards är en skön förlorare:

Men skönast av alla sköna förlorare är Micks lillebrorsa Chris Jagger:

Harry Schein: ”Döden är ofrånkomlig. Redan av det skälet är livet ett misslyckande”.

Samuel Beckett: ”Alltid försökt. Alltid misslyckats. Det spelar ingen roll. Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre”.

Ni förstår: ingen vinner. Ingen. Alla förlorar. Valet står aldrig mellan vinst och förlust i den här tillvaron. Alltid mellan förlust och förlust.

Meningen med livet är att bli en skön förlorare, och inte en ful eller dålig en, för högre kan ingen nå. Allt annat är fåfänga och patetik.

2006 ramlade Keith Richards ner från en palm – om det nu var en palm – men han ramlade i alla fall ner och blev den första i människans historia att bota en bakfylla med hjärnkirurgi.

Giget på Ullevi, liksom flera andra, fick ställas in och när det senare på sommaren var dags för comeback för Stones med en återuppstånden Keith Richards tänkte jag: Chris Jagger, undrar hur han har det?

Jag åkte till London och träffade honom och medan Mick Jagger, brorsan, sprang ut på San Siro i Milano inför 65 000 åskådare klev Chris upp på en svag ursäkt till scen på restaurang Pizza in the Park vid Hyde Park Corner och uppträdde inför, tja, 27 personer i ett rum som rymde gott och väl 500 pers.

Chris var vid tillfället 59 år och hade en karriär som spände över 33 år och sex album. Men han befann sig ännu på ställen av en storlek som hans bror befunnit sig på när han var 19.

– Jag är stolt över Mick. Men om också jag håller på med musik, varför ifrågasätta det? Som om jag bara hängde på i kölvattnet. Det försvårar mitt liv, men jag bryr mig inte. Vad ska jag göra, byta namn, sa Chris.

Nog hade jämförelserna dem emellan varit mindre om han, säg, jobbat som ekonom eller jurist. Men det var inte ett alternativ. Det var musik till vilket pris som helst – även förnedring.

Chris Jagger är en skön förlorare. Jag tar av mig hatten för honom och bugar tills pannan krockar med golvet.

Fem dagar kvar till julafton. Är du pyntstressad? Inte jag. För i år blir det varken ringdans runt granen eller griljerad skinka hemma hos familjen Scott. Min man Dan jobbar större delen av julhelgen, vilket gör att barnen valt kalkonmiddag med kusinerna och farmor i England framför mig och ”Kalle Anka”.
Om jag är sårad?
Inte ett dugg, snarare lättad. En känsla jag kämpar lite, lite med för att inte ha dåligt samvete för. Men mina väninnor har hjälpt mig. När jag har berättat om mina julaftonsplaner (bok- och dvdfrossa tills Dan går av sitt skift, då dricker vi skumpa och käkar oxfilé) har de avundsjukt suckat: ”Oj, vad skönt det låter”.
Ja, visst gör det? Det låter som ”julefrid” i ordets rätta mening. Åtminstone i mina öron, eftersom alla i familjen (förutom min man då kanske, som jobbar) får göra det de själva vill, utan att någon surar ur för det. Jag ska till exempel också ta långa sovmorgnar, gå många skogsrundor med hunden och gosa med våra fyra kattungar tills jag är så utvilad att det kryper i kroppen och jag börjar frosta av frysen och diska lampkupor.
Och jag är inte ensam om att fira en ”alternativ” jul i år. Söndags krönikör Mats Strandberg drar till London med en bästis för att softa, shoppa och strosa, medan vår favoritfru i Hollywood, Maria Montazami ska snöra på sig skridskorna och göra piruetter tillsammans med maken Kamran vid Rockefeller Center i New York. 
Mer om hur både Montazamiklanen och andra populära svenska kändisar förhåller sig till julen får du veta i dagens Söndag, för på sidorna 10-16 är det rena rama kändisjulfesten. 
Skön läsning – och god jul, förstås!

Två av fyra kattungar som behöver julgos