Barnskådisarna från Harry Potter är inte barn längre. Just som jag vant mig vid tanken på att Harry själv, Daniel Radcliffe, är gammal nog att spela familjefar (i mysrysaren Woman In Black) kommer en ännu mer svårsmält filmnyhet. Tom Felton, som vi lärde känna som illbattingen Draco Malfoy, har lämnat Hogwarts bakom sig och ska nu göra en erotisk thriller. Där han ligger med 54-åriga Sharon Stone. 

Den erotiska thrillern är ett fenomen som var som störst medan Tom Felton fortfarande tultade runt i blöjbyxor. Och Sharon Stone var genrens grande dame, med filmer som den fantastiska Basic Instinct och den fruktansvärda Sliver. Andra klassiker från eran är Farlig förbindelse, Skamgrepp, Jade, Sea of Love, Ensam ung kvinna söker, Boxing Helena och Wild Things. Det var filmer där duken ofta fylldes av närbilder på Michael Douglas hängrumpa. Där man hade het sex till Enigma-låtar. Där hjälten lockades in på moraliska villovägar av kvinnor. Män ville nämligen alltid ha sex, var som helst och när som helst. Den kvinna som tog initiativ till sex hade däremot aldrig rent mjöl i påsen. Hon var ofelbart en sinnessjuk stalker eller en manshatande psykopat – särskilt om hon red honom genom att hångla med andra kvinnor. 

Det gjordes otaliga parodier på de här filmerna. Andra filmer, som Showgirls, blev oavsiktliga parodier på sig själva. Och så har vi förstås Madonnas försök att peta ner Sharon Stone från den erotiska thrillertronen. Resultatet, Älska till döds, blev förvisso oförglömligt, men av helt fel orsaker. Här stånkar sig Madonna och Willem Dafoe mekaniskt igenom en rad krystade scener, där krossat glas på motorhuvar och droppande stearin är en del av förspelet. 

Ingen erotisk thriller hade dittills varit så oerotisk och ospännande. Cirkeln slöts inte förrän 2006, då Basic Instinct 2 blev den första film i genren som lyckades vara ännu sämre. Och nu ska alltså Sharon Stone försöka sig på en comeback igen. Genren som gjorde henne till stjärna är också på väg tillbaka, om än i moderniserad form. Frågan är om vi som var med på 1990-talet verkligen kan ta den på allvar igen. 

Mats Strandberg

På söndag uppvaktas de flesta av Sveriges 2,7 miljoner mammor på mors dag med en blomsterkvast och möjligen frukost på säng. Fel, fel, fel, enligt en undersökning som Svensk handel har gjort. För runt 40 procent av alla mödrar vill hellre ha på en god middag än snittblommor.

Nåja, nu tror ju inte vi på Söndag att någon mor som får en vacker bukett blir bindgalen av besvikelse. Men – vill du vara helt säker på att lilla mamma blir riktigt nöjd och glad, då skickar du med veckans Söndag också. Den kostar en tia extra, men du får en supermascara från Face på köpet (värde 119 kr). Och en sån vill ALLA kvinnor ha: Mödrar, döttrar, svärmödrar, systrar, fastrar, mostrar…

Ja, du fattar? Köp flera, vetja!

På tisdag är det högtidsstund för alla rojalister, då lillsessan Estelle döps i Slottskyrkan under överinseende av Europas blåblodiga och politiska potentater. I dagens Söndag avslöjar vår hovexpert, Jenny Alexandersson, att nätta 400 gäster är bjudna. Gissningsvis är de som tillhör den bernadottska falangen fler än antalet tillresande Ockelbobor. För, eftersom det är en tronföljare som ska upptas i Kristi kyrka, är det extra viktigt att traditionerna följs till punkt och pricka. Och självklart är det de kungliga riterna som ska bevaras, snarare än Daniels släktseder.

För hur skulle det se ut om prinsen propsade på att hans dotter skulle bära Westlings familjesärk när det finns en kunglig 106-årig version som alla bernadotter döpts i sedan Gustaf Adolf var bebis? 

Eller om Victoria bejakade sin folklighet fullt ut och beställde en flaska kranvatten från Bagarmossen till dopfunten istället för, som nu, H2O från en källa på Solliden?

Jo, det ska jag tala om: Den kungliga glansen skulle mattas ännu lite mer. Att Victoria gjorde sin personlige tränare till prins var vågat nog. Många hovfanatiker tyckte att en man av folket som gemål till vår blivande drottning var så nymodigt att det skulle utarma monarkin.

Modernast av allt vore så klart om Vickan och Danne skulle skippa dopets heliga sakrament och ställa till med en rejäl namngivningsbaluns för Estelle Silvia Ewa Mary. Men, då skulle kungakramarna säkerligen få tokfnatt, kicka ut kronprinsessparet från Haga slott ögonaböj och forsla dem till en hyrestrea. 

I Bagarmossen.

Författaren E L James har berättat att det började med hennes medelålderskris. Hon skrev sexberättelser på nätet om Bella och Edward från Twilight. Edward förvandlades till en hunkig multimiljonär med fyrkantig haka och sadistiska böjelser. Bella blev en oskuldsfull collegestudent som faller för honom – och ger sig ut på en sexuell upptäcktsresa i hans tortyrkammare. 

E L James gav sedan ut berättelserna som en boktrilogi, med huvudpersonerna omdöpta till Anastasia och Christian. Nu har de sålt i miljonupplagor och ska ges ut i över trettio länder. I höst är det dags för Sverige.

Fifty Shades of Grey är nu ett så stort fenomen att böckerna sägs ha skapat en helt ny genre – och om du tyckte ”tantsnusk” var ett nedvärderande begrepp, smaka på ” mommy porn”, det vill säga ”mammaporr”. Det antas att läsekretsen består av sexuellt frustrerade mammor på väg mot sin egen medelålderskris. Och det har gjort många upprörda. Mammor ska ju inte tänka på sex (om det inte är för att bli mammor igen)! 

Jag blev så irriterad på det där. Jag började läsa böckerna och ville gilla dem, men jag klarade bara av den första. Inte för att jag är pryd, utan för att språket är så hopplöst att det är en masochistisk övning att uthärda det – och inte på det bra sättet. 

När Anastasia för hundraelfte gången utropat ”holy crap” och ”holy Moses”, eller refererat till sin ”inre gudinna”, när Christian tar av sig småbyxorna ville jag kasta boken i väggen. 

Men det stora problemet med böckerna är rötterna från Twilight. För fastän Fifty Shades of Grey kan verka som en berättelse om sexuell frigjordhet, så finns samma moral där under ytan. 

Anastasia är en fin flicka, har inte haft sex, har aldrig ens varit full, och hon förstår inte själv att hon är snygg fastän alla andra säger det. Christian är en psykopatisk stalker men är egentligen en jättefin kille, om bara Anastasia lyckas få honom att inse det och lösa hans problem åt honom. 

Det är det verkligt perversa.

Mats Strandberg

Det höll inte hela vägen för Sveriges folkkäraste landslag, Tre kronor. Trist, tycker vi såklart, för aldrig är vi svenskar lika blågula som när hockey-VM avgörs. Och sällan har väl vi haft lika många NHL-proffs på isen som i år. Men hur är det att leva ihop med en professionell hockeyspelare? Det vet Emma Zetterberg, som berättar om sin och ”Zätas” vardag i veckans Söndag.

Du får också reda på 10 saker du förmodligen inte visste om Loreen och vi har träffat både Di Leva och bluffpiloten Thomas Salme, som flög trafikflygplan i 13 år – utan certifikat. En märklig historia om ett annorlunda livsöde som kretsade kring att upprätthålla en lögn. Tills bubblan sprack …

TV3 ska för första gången göra en svensk version av Project Runway, det amerikanska tävlingsprogrammet där ett gäng modedesigners lever tillsammans och tävlar mot varandra. Varje vecka utsätts de för mer eller mindre skruvade utmaningar, och resultaten bedöms av en kunnig jury. Den svenska versionen börjar sändas i höst, och jag är skeptisk. För det första pratar vi om TV3, kanalen som får allt att se fult, billigt och blodfattigt ut. Inte den bästa förutsättningen för en tävling i en så glammig gren som mode. För det andra lyckas sällan  eller ens någonsin  försvenskningar leva upp till sina amerikanska förlagor. Just det faktum att vi kan jämföra får den låga kvalitén att framstå som i nivå med botten av helvetesgapet. Jag försökte se svenska Top Model och det räckte inte ens med en skämskudde, jag var tvungen att gömma mig bakom soffan. För det tredje: De tävlande. I USA är de lika färgstarka som sina tyger. De är verkligt begåvade. De tar risker. De är hungriga. De vet vad som står på spel. För dem blir tävlingen ett episkt äventyr av Shakespeare-mått, och vi tittare rycks med i dramat. I svenska realitytävlingar har deltagarna lämnat tryggheten i sina medelklasshem och lyckas knappt engagera sig själva, ännu mindre oss som tittar. 

Men det roligaste med det amerikanska -Project Runway är att jämföra sina -egna åsikter med gästdomarnas. De tillhör -modevärldens mest framgångsrika personligheter. Det är de som ger tyngd åt programmet. Och här tror jag TV3 kommer få de största problemen. Den svenska modebranchens elit utgörs av en ängslig liten skara, som aldrig skulle befatta sig med en TV3-produktion. I skrivande stund är inga medverkande klara, men jag ska äta upp min hatt, -moderiktig eller ej, om det blir -mycket tyngre namn bland gästdomarna än den så kallade super-stylisten Jonas. 

Mats Strandberg

En av mina absoluta favoriter i reklamsammanhang är Viking line-klassikern där överförfriskade kryssningspassagerare åmar sig på ett fullsatt discogolv. Filmens genialitet? Den skyhöga humor- och igenkänningsfaktorn. För har du inte själv studsat omkring som en speedad tennisboll till The weather girls och It’s raining men, så har du definitivt (med ett rejält grepp om skämskudden) betraktat smådragna vänner som gjort det.

Redan de gamla romarna kände till fenomenet, sammanfattat av Marcus Tullius Cicero: ”Nemo enim fere saltat sobrius, nisi forte insanit”. Alltså: ”Ingen dansar nykter, såvida han inte är vansinnig”.

Men helt skruvat är det inte att ta en svängom då och då, eftersom dansträning har visat sig vara rena dunderkuren för humör, flås och midjemått. I TV4:s Let’s dance vittnar kändisarna säsong efter säsong hur deras siluetter krymper i jakten på de perfekta slow fox- samba- och tangostegen. Fjolårets vinnare Jessica Andersson blev av med sju oönskade kilon och tvåan Frank Andersson hela 15.

Årets underdog, Camilla Henemark, klev in i tävlingen med usel självkänsla och extremdålig kroppskontroll. MEN (för att citera judge Tony) efter sju veckor har La Camilla inte bara vunnit tittarnas hjärtan, utan också en ny figur. Hennes midja har minskat drygt sex centimeter, avslöjar hon för Söndags Hanna Radtke i dagens tidning. Faktum är att Henemark mår bättre än på 25 år, tack vare danspartnern Tobias Karlssons coachning och två tuffa danspass om dagen.

Inspirerad? På sidorna 32–33 får du veta hur du också blir dansgolvens stjärna.

Utan att behöva flera järn innanför västen.

Just nu sitter jag här och oroar mig för att Sverige ska förlora mot ryssarna i VM-hockeyn. När ni läser det här vet ni säkert redan hur det har gått.

Häromdagen var jag inne i en leksaksaffär, och det slog mig att fotomodeller tycks vara på väg att bli de nya prinsessorna. Till exempel finns det dagböcker, ”designmappar”, målarblock och spel med tecknade, pastelligt pinnsmala ”modeller” med enorma ögon. Men det är inte bara barn som fascineras av modellerna. Amerikanska Top model är inne på sin artonde säsong. Alice Herbst vann häromveckan den svenska versionen i TV3. Och på torsdagar visar SVT dokumentärserien Modellagenturen. Det kanske inte är så konstigt att modellande är ett drömjobb för många, i en värld där människovärde ibland verkar mätas i utseende. Att då utses till ett ideal för oss andra att sträva efter kan ju framstå som den ultimata bekräftelsen. 

Sara Ziff, själv framgångsrik modell, har startat Model alliance. Initiativet är ett första försök till en fackförening för de vackraste av de vackra. Ziff beskriver en bransch som liknar det laglösa vilda västern, om än med champagne och märkeskläder. En bransch där 12-åriga flickor får jobba hårt utan seriös vägledning, där grova sexuella trakasserier är vardagsmat, där ansedda modellbokare agerar hallickar, där modeller systematiskt luras på pengar av sina agenturer, försätts i orimliga skuldfällor och beordras att leva på en riskaka om dagen. Vilket drömjobb, eller hur? Model alliance har förstås bemötts av en del föraktfulla fnysanden. Långbenta skönheter väcker många känslor, men sällan sympati. Men vad organisationen vill uppnå är bara samma rättigheter för fotomodeller som för andra yrkesgrupper.

Nu till anledningen till att du borde bry dig: Så länge de inte kan ställa krav kommer de att fortsätta utnyttjas. Hetsen efter allt smalare kroppar kommer att fortsätta (snittvikten för modeller har de senaste 20 åren sjunkit från 54 till 46 kg). Småtjejer, ännu fria från de fasansfulla kvinnliga formerna, kommer att fortsätta spela vuxna på catwalken (i våras trotsade till exempel Marc Jacobs New York fashion weeks riktlinjer och använde 14-åriga modeller). Allt det här skapar ideal för resten av oss. Och så hänger allt samman. 

Mats Strandberg

De röda tegelbyggnaderna är placerade prydligt på rad, separerade av en allé av pilträd. Om det inte vore för skylten med orden ”Arbeit mach frei”, vakttornen, elstängslet och taggtråden skulle adjektivet ”pittoreskt” kunna användas om de polska militärkasernerna som nazisterna förvandlade till koncentrationslägret Auschwitz.

Himlen är februarigrå, marken täckt av ett djupt snölager och det går inte att värja sig mot den fuktiga kylan. Jag tänker att ett besök under sommargrönska och fågelkvitter hade känts enklare, men snudd på opassande.

Vi går in i museidelen och jag tror att jag vet vad som väntar. Jag tror att skolans historielektioner, tv-serien Förintelsen och filmen Schindler’s list har förberett mig. Att jag har förstått vidden av ondskan i Hilters ”slutgiltiga lösning”.
Men så ser jag bergen av skor, glasögon, resväskor och husgeråd. Och jag ser högarna av tusentals blonda, mörka, rödhåriga och gråskimrande kalufser. Flätor som hoppat och dansat på en tunn, flickig rygg under stojiga lekar eller vilat tryggt på en mammas axel. Nu ligger de där, avskurna av hårda händer, likt troféskalper.

Insikten är fysisk. Hugger mig mitt i magen med vassa tänder: Jag har inte fattat någonting. Inte begripit ens en bråkdel av hur det välsmorda tyska nazistmaskineriet skymfade, plågade och avhumaniserade miljontals icke önskvärda människor.

I dag skriver vi om Adolf Hitlers älskarinna, Eva Braun. Ett fascinerande livsöde. För hur kunde hon, hur kunde någon, älska och viga sitt liv åt världshistoriens värsta massmördare?
DET kommer jag aldrig fatta.