Jo, jag vet. Man orkar knappt tänka på nyår nu, när man stressar runt i slutspurten inför julen. Men jag skulle vilja slå ett slag för en hederlig gammal tradition: nyårsmaskeraden.
Och det är förstås vanskligt att göra en allmän trendspaning utifrån mitt privata liv, men om jag ändå skulle göra det skulle jag säga att maskeraden är tillbaka. Så mitt bästa tips är att sno ihop en nyårsmaskerad, om du inte redan har planer. Det är så otroligt mycket roligare än du tror. Och lättare.

Viktig information till allmänheten: Nej, det är inte jobbigt med maskerad. Många tror att det krävs en massa tid och pengar för att få ihop en maskeraddräkt. I själva verket är det mycket lättare än att hitta något som lever upp till din diffusa bild av den perfekta finkostymen eller klänningen till tolvslaget. Du vet, den som du rusar runt på mellandagsrean för att hitta, medan du försöker övervinna panikångesten som framkallats av hetsiga folkmassor och provrumsbelysningar som avslöjar exakt hur mycket knäck du åt i jul. Du kanske redan har allt du behöver för en maskerad i din garderob. Förra nyårsafton hade vi maskerad på temat tv-karaktärer. Därför kunde man till exempel göra succé med gamla snickarbyxor och en missklädsam polotröja, som en av internerna från Kvinnofängelset.  Det kan verka som om du ställer ännu ett jobbigt krav på dina gäster genom att välja ett tema, men faktum är att det är precis tvärtom. Det är som när man skrev uppsats i skolan: det var alltid lättare när läraren gav en ett ämne att utgå från. Med en ram att förhålla sig till blir det, paradoxalt nog, lättare att låta fantasin flöda.

Men det allra bästa med en maskerad är att folk faktiskt har roligare. Det är hur lätt som helst att prata med någon man inte känner, om denne någon har klätt ut sig till Björne, Maria Montazami, eller Laura Palmer. Och folk blir roligare. Hämningar släpper. Det är svårt att ta sig själv på alltför stort allvar när man är utklädd till Joker i Rederiet. Det är ett lättare sätt att umgås. Sen hjälpte det förstås att vi serverade Roseanne-portioner mat, och Sue Ellen-anpassade mängder sprit.

Jag och min man Dan är numera vana vid de ­frågande blickarna och kommentarerna:

– Jaha? Barnen åker till England? Utan er, alltså?

Japps. På torsdag, fyra dagar före självaste dopparedagen, sitter Joel och Freja på ett SAS-plan på väg till London. De har nämligen valt att äta julmiddag och öppna paket med den engelska släkten i stället för med oss.

Märkligt? Inte för familjen Scott. Vi har lyckats avdramatisera alla julmåsten. Eller, rättare sagt: Vi har ­förbjudit dem. Enats om att det viktigaste under julen är att få vara ledig, vila och göra vad man vill, snarare än att känna sig fångad av en eller flera av de julplågor som ­beskrivs på sidorna 36–39.

Det betyder inte att jag och min man inte vill fira med farmor i England, eller med släkten i Östersund, men då Dan är brandman funkar det sällan. Han får helt enkelt inte ledigt tillräckligt många skift för att kunna resa bort. Och eftersom hans yrkesval inte ska drabba resten av ­familjen får alla välja sin önskejul.

I fjol var jag och barnen i Jämtland, Dan kom upp lagom till nyår. Andra år har jag och Freja firat på vårt håll, Dan och Joel på sitt. Och i år, som sagt, öppnar ungarna sina paket på juldagen, mumsar kalkon och slipper både Kalle och Karl-Bertil, medan jag och Dan njuter av julsupé bestående av skaldjur och champagne i stället för skinka och grisfötter.

Trist och traditionslöst?
Vet inte det, jag. Att inte ha några traditioner är ju också en ­tradition.

Han har försvarat knarklangare, mördare och våldtäktsmän. Men det var fallet med massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik som gjorde åttabarnspappan Geir Lippestad känd. Söndags reporter Anna Flemmert träffade honom och pratade om hans första möte med Breivik, om hoten och om hur det var att ha ett dödssjukt barn på sjukhus samtidigt som han försvarade Norges mest hatade man.

I veckans Söndag får du också alla tips du behöver för en perfekt jul. Och så har vi träffat en våra hetaste artister just nu: Amanda Jenssen.

Megan Fox, som blev en stjärna i Transformers-filmerna, har berättat om hur hon ”provfilmade” för rollen: Hon ombads att tvätta regissören Michael Bays Ferrari. Men redan som 15-åring blev hon statist i en nattklubbsscen i hans Bad Boys II. Hon var för ung för att låtsas dricka alkohol. Men hon fick bikini, klackar och cowboyhatt, och Bay lät henne dansa medan man hällde vatten på henne så att ”kläderna” blev våta.

– Det säger en del om hur hans hjärna funkar, sa Fox i en talkshow.

Mmm. Fräsch kille.

När Fox sa att Bay uppför sig som Hitler på inspelningarna var gränsen nådd. Hon fick raskt kicken från den tredje Transformers-filmen (min personliga teori är att det var precis det hon ville.) Michael Bay framställde sig själv som den sköna killen som tog det hela med en klackspark, med citat som ”Megan är Megan, hon vill bara provocera”. Skådespelaren Shia LeBeouf låter däremot nästan gråtfärdig av indignation i en intervju med GQ:

– Hon snackade skit om vår kapten!

Till LA Times sa han att Megan fick lite ”Spice Girls-styrka, sånt där kvinnlig frigörelse-grejs, och det gjorde henne obekväm med att jobba med Michael.”

Ursäkta, nu går jag och spyr lite.

Inget av detta har skadat Michael Bays karriär. Däremot har Fox stämplats som både bitchig och omöjlig att jobba med. Hon anses vara en föredetting. Är det inte väldigt typiskt att ingen tog Fox i försvar? Det var som om det faktum att hon berättade var mycket värre än det hon berättade om. Det blir så tydligt vem som har makten. Och hur omvärlden väljer att tolka det de ser. Jag tänker på alla kvinnliga stjärnor som sägs ha ”gått sängvägen”. Anklagelsen används för att ogiltigförklara deras framgångar. Nästan alla har råkat ut för denna Hollywood-version av ett horrykte på skolgården.

Men varför pratar ingen om männen? De som satt i system att utnyttja unga skådespelerskor med drömmar? Är det ett okej beteende? Är det ett okej system?

Här intill listar jag några kvinnor som berättat om sina erfarenheter av de här männen. I dag är de här kvinnorna tillräckligt framgångsrika, och det har gått tillräckligt lång tid, för att det inte ska kunna slå tillbaka på dem själva. Till skillnad från Megan Fox.

De blev sextrakasserade:

Susan Sarandon berättar i nya amerikanska ELLE om en händelse i början av hennes karriär: ”Jag fick gå in i ett rum, och den här mannen praktiskt taget kastade mig över skrivbordet … Det var verkligen vidrigt.”

Charlize Theron var 19 när hon bjöds hem till en producent för ett ”möte”. Han öppnade i pyjamas och bjöd på en drink. ”Jag tänkte att den här branschen är verkligen avslappnad. Men det stod snart klart vad det handlade om.”

Jenny McCarthy har berättat om en casting för filmen Under belägring 2. Hon var ensam i ett rum med Steven Seagal, och han sa åt henne att ta av sig alla kläder. Seagal har förnekat uppgifterna.

”När jag just börjat som skådis föreslog en person att vi skulle avsluta mötet i sovrummet”, har Gwyneth Paltrow sagt. ”Jag var rätt chockad. Jag kan förstå om nån som inte vet bättre tänker ’Min karriär går åt helvete om jag inte ger honom en avsugning’.”

Lisa Rinna har berättat om hur hon som 24-åring förlorade en stor tv-roll när hon inte ville ligga med producenten på hans kontor. ”Han sa: ’Dra ner trosorna och böj dig fram, och rollen är din’.”

Helen Mirren berättade 2007 om hur regissören Michael Winner 1964 bad henne visa upp sin kropp och snurra runt på en audition. ”Jag kände mig förnedrad och arg”, sa hon. Winner försvarade sig motsägelsefullt i The Guardian: ”Jag kommer inte ihåg händelsen och om jag gjorde det menade jag inte allvar. Jag gjorde bara vad castingfolket sa åt mig och för det blir jag svartmålad!”

I somras träffade en av mina närmsta vänner en ny flickvän. Det här är en vän som jag har haft i många år. Vi har jobbat ihop, hjälpt varandra genom glädje och sorg. Jag skulle nog närmast beskriva honom som en bror och jag vet att han beskriver mig på ett liknade sätt. Det finns ingen attraktion mellan oss, och kanske är det en förutsättning för att vi ska fortsätta vara så nära varandra.

I början av sommaren var det lite rörigt och osäkert i min väns nya relation och han visste inte riktigt om de efter sommaren skulle fortsätta vara ett par. Min vän och jag tog en fika och han berättade att han var förälskad och jag fick se en bild på tjejen. Vacker. Rött hår med vågor som faller till axlarna och så ett blygt leende. Han berättade att hon var varm, att de hade mycket gemensamt. Till exempel att de båda är skickliga skidåkare. Men, sa han bekymrat, mina förälskelser håller sällan i längden eftersom jag tröttnar. Jag nickade, jag känner ju till det där. Så fort fel och brister började sippra fram genom förälskelsens rosa filter brukade hans känslor svalna.

Jag la min hand över hans axlar.

– Någon gång måste du bestämma dig. Du kanske ska gå all in den här gången. Tänk om du redan nu skulle bestämma dig för att ge er relation en ärlig chans. Tänk om du ska försöka acceptera att ingen är helt perfekt. Inte heller hon. Så, om du inte vill vara singel resten av livet, vilket jag ju VET att du inte vill så tycker jag att du ska våga satsa den här gången! sa jag.

Sommaren gick och jag fick ett sms av min vän. Min metod visade sig fungera. Jag skickade en glad gubbe tillbaka.

På min bokrelease i september får jag ett sms från min vän där han och hans nya tjej lämnar återbud. Ingen gratulation. Vi kommer överens om en ny tid. En kvart innan vårt nya möte får jag ett nytt återbud. Jag ber honom höra av sig då han mår bättre. Ett par veckor går och då jag och min man sitter och äter middag ringer min mobil. Min vän frågar om han ringt olämpligt. Jag ber att få ringa upp efter middagen. Men min vän låter stressad och säger att vi kan höras en annan dag i stället.

Jag försöker ändå ringa tillbaka. Inget svar. Jag gör ett nytt försök nästa dag. Då trycker han bort mitt samtal. Tre dagar senare ringer min vän på min mans mobil och ber att få tala med mig.

– Jag har tvingats radera ditt nummer, hon är så svartsjuk på dig att det inte är klokt, säger han och darrar på rösten.

Det tar några sekunder innan jag lyckas ta in vad han menar.

– Har du inte berättat att jag är lyckligt gift och har barn?

– Det hjälper inte. Hon avskyr dig. Och vår vänskap.

Sedan den dagen hörs min vän och jag bara i smyg. På hans villkor. Alltihop är så sorgligt. För mig och min man som förlorat en normal relation med en vän. Och för min vän som ju måste smussla. Men framför allt är det sorgligt för henne. För det mest brutala med svartsjukan är att den som drabbas per automatik förlorar. Hon har ju hamnat precis där hon befarat. Nämligen utanför.

I morgon är det dags igen. Då samlas snillen, kungligheter och politiska potentater för att champagnemingla på en av världens flottaste fester, Nobelbanketten.

Tyvärr ingår jag inte i kretsen av de cirka    1 300 som fått ett flådigt inbjudningskort, utan kommer att följa ­jippot från tv-soffan, klädd i raggsockor och mysbyxor och avundsjukt sucka: Vad är väl en bal i Blå hallen?

Jo, säkert alldeles, alldeles underbar och jag kan inte låta bli att fantisera om att någon dag få vara en av de där galaklädda gästerna, som (enligt Stockholm stads hemsida) ”avnjuter en fantastisk middag som är speciellt utvald varje år och vars innehåll hemlighålls i det längsta”.

Blåsan är redan fixad. Min brudklänning från 1999 skulle passa alldeles utmärkt. Det är ingen bridezillabakelse, snarare en krämvit aftondröm med ett liv i krossad sammet och kjol i sidenduchesse, draperad i tunnaste tyll och strösslad med små iskristall-liknande blommor. Och eftersom jag och min man valde jämtländskt vinterbröllop finns det även en elegant fotsid kappa som matchar perfekt. Jag skulle till och med kunna go all royal och pryda håruppsättningen med min tiara. Så länge jag inte häftar på den midjekorta slöjan, kommer ingen ana att stassen är densamma som jag sa ”ja” i.

Nu vill jag bara flagga för att jag är glutenintolerant och inte stormförtjust i tryffel. Vad bordsplaceringen anbelangar, kan jag konversera obehindrat på engelska, medan franska och tyska kräver ett par glas champagne för att flöda fritt.
Så, ärade medlemmar i Nobelstiftelsen: Ja tack, jag kommer.
Vilket år ni än behagar.

Hon har strippat, spelat in porrfilm – och fött 14 barn. Nadya Suleman, 37, känd som ”Octomom” i medierna, är en av USA:s mest hatade mammor. Nu gör hon allt för att försörja familjen. Hon till och med dejtar för pengar.

Läs mer om Nadya Sulemans nya liv i veckans Söndag.

Hon började tappa håret när hon var 14 år men först nu vågar Therese Hansson, 21, visa sig utan peruk.

Läs om om sjukdomen som drabbade Therese, hur det var att tappa håret som tonåring och vad som fick henne att skippa peruken!

Klä upp dig för helgens alla fester i de vackraste klänningar. Gnistra och glittra tillsammans med dovare toner i vinrött, blått och lila. Låt dig inspireras av veckans Söndag!

Först var det bara roligt att mamman levde upp efter att ha blivit änka. Sedan tog hon över fullständigt. Nu håller dottern Lina, 35, på att glida ifrån både sin mamma och sina väninnor. Läs om hennes berättelse, tankar och känslor i veckans Söndag.