Lisa Miskovsky gör det i bastun. Löser sina problem alltså. I intervjun på sidorna 10-11 avslöjar hon att saunan visserligen är hennes största extravagans, men likväl en lyckad investering, då det är där, i de varma ångorna, som hon grunnar och reder ut.

Själv brukar jag tjata om att troll spricker i solsken. Om att när det fula och svåra synas i skarpt ljus, får det mindre makt över oss. Om att det som känns farligt blir harmlöst om man vänder och vrider på det, medan smärta som göms, inte glöms, utan fortsätter att svida som ett skavsår i själen.

Kanske är det därför som kvällar och nätter är helt fel tidpunkt för tunga diskussioner. För vem har inte upplevt hur ett knepigt samtal barkar käpprätt åt pipsvängen i samma takt som skymningen faller?

Nej, det där med att aldrig somna osams funkar inte för mig och min make Dan. Tvärtom har vi otaliga gånger avbrutit mitt i ett relationstjafs, just för att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ha styr på känslorna i beckmörker.

Istället vaknar vi som vänner, för på något märkligt vis bleknar alltid vår ilska och frustration i morgonens första strålar.

Så passa på att exponera alla ondsinta trolltrynen i sommar! Låt solens glada glitter krossa dem för alltid.

Tids nog är höstdunklet över oss. Och nog vore det skönt om de tungsinta monstren håller sig undan då?

Apropå förortsbränderna i våras. Jo, jag vet. Det är uttjatat. Den ena har hävdat sin sanning, den andra har gjort sin poäng, gormat sig blå. Tyckt, tänkt och drämt näven i bordet.
Säkert med all rätt.

Men här sitter jag, fortfarande, liksom stilla, med en tyst klump i magen. Och med en annan bild i huvudet. En bild av ett helt annat Husby, fri ifrån bilbränder, kaos och beskrivningar om förortsgettot som gud glömde.

Jag får lust att berätta om fågelungen jag hittade på Oslogatan, om alla gånger jag följde med min mamma till hennes arbete, som lärare i Husbygårdsskolan. Jag vill berätta. Men orden kommer liksom inte. För min gamla bakgård ser inte ut som jag minns den. Men någonstans lever historierna kvar och vi som växte upp här, när allt var nytt, kan nog enas om att våra berättelser INTE handlar om bilbränder eller förortskaos.
Eller om VI och DOM.

För det var liksom bra här. Mer som i Astrid Lindgrens Bullerbyn. Japp, Norra Järva, där Kista, Husby och Akalla ingår, var min Bullerby. På samma sätt som Jön­köping, Piteå eller Halmstad kanske var er. Jag samlade sniglar, spelade fotboll, lekte röda-vita rosen. Precis som ni.

För mig fanns det ingen plats i världen som var tryggare, bättre eller vackrare än Stockholms sista miljonbygge och jag var åtta bast när flyttlasset gick till Kista. Ett rödmålat radhus väntade. Med körsbärsträd på tomten – och här skulle jag nu tillbringa 12 viktiga år. Och lära mig i princip allt jag vet i dag.

När mamma såg att vi skulle få dubbelkyl, log hon och sa:
– Det här blir bra.
Och det blev det. Mycket bra.

Kista var framtiden alla pratade om. Nytt, snyggt, polerat. Ett slags 1980-talets Hammarby sjöstad, där akademiker med barn köade till sig
lägenheter för att kunna ge ungarna det allra, allra bästa. Man flyttade ifrån innerstans buller till en ny tryggare vardag i förorten. Bostadsrätter blandades med hyresrätter. Höginkomsttagare med låginkomsttagare. Man ville ha the shit: Kista, Husby, Akalla.

Sedan var det inte mer med det. Midsommarkransen, Hammarbyhöjden, Solna och andra i dag på bomarknaden attraktiva Stockholmsförorter kändes gamla, trista, gråa. I Kista fanns inga bilar. Bara en sån sak. Och vi hade igelkottar som smet upp från Järva­fältet.

Vi kunde cykla var vi ville. Vi hade Stockholms modernaste inomhuscentrum, en idrottsplats som Rod Stewart åkte till, enkom för att få spela fotboll i fred under sin Sverigevistelse, och sist men inte minst hade vi en alldeles egen bio, ”Kista bio, ett, två, tre”.

Under 80-talets första hälft var Norra Järva så populärt bland barnfamiljerna att vi snart kunde skryta med att ha den yngsta befolkningen i hela Stockholm. Det var barn precis överallt. Till slut så många att det – i Kista – fanns minst fem, sex klasser per årskull, på en total befolkning om 26 000 personer 1986. Och likadant var det förstås i Husby och Akalla. Ville man ge ungarna chans, ja då kom man hit.

Mina föräldrar behövde aldrig skjutsa mig någonstans. Fotbollsplanen låg runt hörnet, till skolan gick jag på fem minuter och alla kompisar bodde i närheten. Vi sprang hur vi ville, mellan Kista, Husby och Akalla. Tänk er Bullerbyn, fast MYCKET större.

Så, vad var det som hände? Varför brann det i Husby och senare även
i Kista?  Om det har ”viktigpettrar” gormat sig blåa. Men mitt i tjafset glömdes något viktigt bort. Början, glömdes bort. Att Norra Järva var för bra för att vara sant, för perfekt.

Man viftade bort problemen som smög sig på, vägrade se sprickorna i fasaden. De perfekta förorterna skulle ju stå pall. Och klara allt! Men inget överlever utan hjälp. Bullerbyn förändrades.

Och sedan brann det.

åsa.passanisi@aftonbladet.se

——–

Veckans Krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 41.
Bor: I en funkis-sexa i Årsta, med katter och storfamilj varannan vecka, med katter och mindre familj varannan vecka.

4 snabba:

En bok som alla borde läsa …
…  Lasermannen, av Gellert Tamas, tål att läsas om och om igen. Ett fantastiskt välskrivet tidsdokument, som på samma gång ger en skrämmande bild av främlingsfientligheten i Sverige under början av 90-talet.

Senast jag  grät var …
… på en bodega i Spanien för ett par veckor sen. Hade beställt in lamm och serverades en mängd klumpar ”någonting” på en tallrik. Tryckte i mig och försökte se glad ut – tills jag fick veta att jag smaskat i mig ett gäng vitlöksmarinerade lammsköldkörtlar.

Jag skulle vilja bjuda …
… Olof Palme på middag och be honom ta en annan väg hem från bion.

På min gravsten bör det stå …
… ”En morsa – fett ägd av sina barn”.

Hej! Veckans Sverigekryss saknar tyvärr bilder. Så här, alla krysslösare, kommer den rätta versionen med bilder.

Ibland får jag för mig saker.
”Köper jag en ny penna så kommer jag att börja skriva sonetter.”
”Jag måste odla svamp i garderoben – apokalypsen är snart här!”
”Om jag bara skaffar mustasch så kanske någon kan älska mig.”

Tidigare i somras fick jag för mig att jag skulle vara nykter. ”Inte en droppe före midsommar!” Jag antar att jag ville känna efter om jag var beroende, ja kanske till och med bli lite piggare. För att inte tala om pengarna jag skulle spara. Totalt blev det 57 vita dagar. Inte så mycket kan tyckas, men det var ändå mitt överlägset längsta uppehåll sedan jag blev myndig.

Resultatet? Tja, det var egentligen inga problem alls, men så mycket piggare blev jag inte, och pengarna gick åt till ost och läsk. Däremot blev livet avsevärt tråkigare. Ja, eller kanske var det jag som blev tråkigare.

Jag stannade hellre hemma och läste än gick ut och träffade vänner. Jag blev snabbt uttråkad; när jag tidigare kunnat sitta en hel kväll och diskutera Game of thrones eller den cyniska bemanningsbranschen, kände jag mig nu nöjd redan efter 45 minuter. Allt det träliga med livet accentuerades, och det gick inte att fly undan ens för en liten stund.

Utan alkohol förvandlades jag till den där blyga pojken från tonåren, han som knappt ville lämna sitt rum och som aldrig fick kyssa någon flicka. Han som levde större delen av sitt liv i Midgård, Tar Valon och Berendien. Han som jag trott varit död och begraven sedan länge, och som jag verkligen inte vill återknyta bekantskapen med.

Jag är ju inte den personen längre. Jag har lagt en oerhörd kraft och möda på att bli någon typ av social, rolig person som folk gärna vill hänga med, så vad gör min gamla tråkpersonlighet här?

Då slog det mig. Den där asociale Magnus försvann ungefär samtidigt som jag började hänga på krogen, gå på fester och då och då dela en flaska rödtjut med några polare.

Man kan ha skoj utan alkohol, javisst, men det är svårare. För mig nästan omöjligt svårt. Inte bara ett trappsteg, utan ett berg. Alla mina kärleksrelationer har börjat med fylla, och alla mina nära vänskaper har odlats över otaliga blöta kvällar. ”Hur ofta har du varit nykter första gången du hånglat med någon”, frågade en kompis. Nästan aldrig.

Utan alkohol hade mitt liv varit ett annat. Förmodligen hade jag suttit ensam i min lägenhet med en ständigt krympande umgängeskrets och tänkt på drakar. Jag behöver verkligen inte fantisera mer om andra världar än vad jag redan gör.

Det skulle vara så lätt att bli den där pojken igen, och det skrämmer mig något oerhört att det enda som skiljer oss åt är en smal vallgrav av alkohol. Tänk om den person jag utvecklats till de senaste 10–15 åren bara är en droginducerad hallucination? Vilken fasa.

När midsommarafton äntligen var här så tog jag mig ett glas med några vänner. Inte för att jag kände mig tvungen, utan för att hålla den där ledsna killen från förr på behörigt avstånd. Han är bara ett eko från forntiden, en skuggfigur som inte har något med mig, i dag, att göra.

Har jag fått för mig.

Veckans krönikör
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 35.
Familj: Mamma och syster.
Gör: Redigerar Aftonbladets Klick-bilaga och dricker te.
Bor: 2 rok vid ­Telefonplan i Stockholm.

6 snabba!
Nu kan jag inte släppa tanken på …
… att jag borde vattna blommorna. Ständigt denna naggande oro.

jag är otippat bra på att …
… sitta i ett hörn och sura.

En bok som alla borde läsa …
… är China Miévilles Perdido street station. Klasskamp, organiserad kriminalitet och människor med insektshuvuden.

Senast jag grät …
… var typ när jag var 13 år och hade läst ut alla David Eddings-böcker som fanns att tillgå.

jag skulle vilja bjuda …
… Jesus på middag och bara servera vatten och bröd. Sen står jag med armarna i kors och tittar uppfordrande på honom.

På min gravsten bör det stå …
…  ”Bettleri undanbedes”.

Efter år av jojo-bantning hittade Linda Wallin, 31, sin egen metod – och rasade 80 kilo i vikt. ”Jag har aldrig varit piggare. Om jag kan göra det så kan alla göra det”, säger hon om den 15 månader långa viktresan.

Fortfarande semester i stugorna? Söndag listar 12 appar som får fart på sexlivet. ”Det finns några riktigt bra som ger inspiration”, säger relationsexperten Malena Ivarsson.

… samt: en ny spännande deckarnovell av Arne Dahl, mode för sensommarkvällar, en annan sida av Christiania, fem läckra desserter, Fråga Terry och mycket, mycket mer!

Jag var 15 år och på semester med mina föräldrar i en kuststad i dåvarande Jugoslavien. Men denna tidiga morgon, då alla krogar hade stängt, låg mina föräldrar och sov på sitt hotellrum.
Istället hängde jag med det gäng svenska killar och tjejer som jag hade lärt känna på resan. Festen var över.
Uttråkad, eller bara full, fick en av killarna för sig att han skulle kasta upp ett glas i luften – och strunta i att fånga i det. Det krasade mot asfalten.
Männen på andra sidan kroggatan tyckte inte om det. De var klädda i vita skjortor – sådana som servitörer bär. De rusade över vägen och gick till attack.
I ögonvrån såg jag en av männen. Jag kände hans fot toucha min haka, men hans kick hade inte den kraft som den skulle kunnat ha.
Jag lyckades ta mig därifrån, och flydde stapplandes iväg och gömde mig bakom ett hus.
Vi kallade på polis.
En i mitt gäng fick några smällar, men vi klarade oss till stora delar bra.
Nästa dag var det förhör. Vi gav signalement, men jag tror inte att de grep någon av männen.
I dag är den här händelsen arkiverad, men i några år efter attacken tyckte jag att det var obehagligt att gå ut nattetid.
När kriget i det före detta Jugoslavien rasade som värst tänkte jag ibland på de män som attackerade oss. Jag tänkte framför allt: Stred de? Svaret oroade mig.
För om dessa män blev så provocerade av att se en full tonåring krossa ett glas, vilka övergrepp begick de inte då mot civilbefolkningen i ett laglöst land under brinnande krig?
Erik Olkiewicz

Strax efter att kommunismen tappat sitt grepp om östeuropa så besökte jag tillsammans med några goda vänner Katowice i Polen. Jag var förvarnad om att det kunde vara skitigt, riktigt skitigt. Jerzy Sladkowskis dokumentär ”Dödens triangel” om städerna i södra Polen hade jag också sett och den skildrade en plats så förstörd att området egentligen enligt vissa forskare borde evakueras för lång tid framöver. Så jag var förberedd på en förorenad plats men kanske mer av tungmetaller, olja och kol än det som jag fick möta. Så förutom att luften hade en annorlunda doft av kol och det kunde dimpa ner oljeklumparfrån skyn så var jag ändå inte riktigt förberedd på det som väntade.
Det fanns naturligtvis både bra och dåliga hotell i 90-talets Polen. Vi hamnade på ett av de sämre, ett gammalt ”sporthotell” i barackstil i två plan. När vi kom fram efter en ganska slitsam bussresa med en chaufför som kört vilse i ett virrvarr av vägar så var vi framme. Vi fick nyckeln till rummet och började orientera oss in i de mörka korridorerna och det som mötte oss var doften av unken heltäckningsmatta med distinkta inslag av urin. Nästa chock, rummet. Madrasserna borde legat på en tipp för många år sedan, linnet som det var bäddat med var trasigt och dolde inte den smutsiga madrassen. Gardinerna hängde knappt ihop och stora revor gav ett intressant ljusinsläpp. Duschen var av det enklare slaget och när vi duschade på nedre våningen försvann vattnet på den övre. Sommaren var het och en dusch brukar göra gott men doften från vattnet vilket knappast var liljekonvalj fick man dras med hela dagen.
Men sådant kan man konstigt nog vänja sig vid. Efter första dygnets kväljningar så blev det ändå på något konstigt sätt uthärdligt och vi skrattade ganska gott åt eländet redan då och fotade flitigt för att berätta när vi kom hem.

Något som inte gick att skratta bort var ett av de restaurangbesök vi gjorde. Vi gick ut ett gäng för att äta, vi beställde och alla fick så småningom sin mat. Alla utom en i sällskapet. Vi försökte påkalla uppmärksamhet från servingspersonalen, förklara att vår vän inte fått sin mat och undrade vad den tagit vägen. Så småningom gick det obehagliga upp, det man vet existerar men inte riktigt vill tro att det finns. Orsaken till att vår vän inte fick sin mat var inte att personalen var glömsk, eller att maten var avancerad eller att de var stressade. Hon hade ”fel” hudfärg och det markerades med att de vägrade servera henne. Jag kommer ihåg den obehagliga känslan och paniken jag kände, hur kränkt hon blev och hur jag skämdes. Rasismen visade sitt fula tryne på ett sätt som jag hört talas om men inte kunnat föreställa mig förstod jag då och nu satt jag där inbäddad i ett täcke av maktlöshet och skam. Där på en restaurang fanns fördomarna så tydliga att man kunde ta på dem och jag kunde inte göra någonting alls än att känna frustration och ilska.

Ann-Louise Alexandersson

Fred och Rosemary West torterade och sexmördade tolv kvinnor och barn under drygt 20 år. Här kan du lyssna på kriminalreporter Lennart Håårds berättelse om dramat som chockade en hel värld. Uppläsare: Gunilla Granqvist.

https://soundcloud.com/aftonbladet-s-ndag/skrackens-hus

Hemma var det 15 minusgrader och isgata – framför oss hägrade Indiska soldränkta ­stränder i hela tre veckor.
Det var med en känsla av triumf vi rullade ner i tunnelbanan på kvällen med våra väskor.
Vi mös oss hela vägen ut till Arlanda. Ja, vi mös oss ända in i avgångshallen. Vi riktade tindrande ögon upp på tavlan och letade efter vårt flyg till Istanbul som skulle lyfta 00:25.
Istanbul, Istanbul… Istanbul?
Efter några andlösa förvirrade minuter började en fruktansvärd insikt krypa på oss – vi hade missat flyget med 24 timmar!
Alla resebyråer på Arlanda hade förstås stängt vid den tiden på dygnet så vi rusade vi bort till de stationära datorerna i avgångshallen och lyckades faktiskt boka nytt flyg till New ­Delhi, den här gången via Paris, till dagen efter kl 15.00.
När vi till slut var på plats i vår hyrda lägenhet i södra Goa gav vi oss glada i hågen ut för att äta middag med en tyst överenskommelse om att inte nämna de vaskade flygbiljetterna mer.
Den indiska kvällen var becksvart och varm och jag gick med en ficklampa för att lysa upp framför oss. En ficklampa som rätt var det var tycktes få eget liv, rycktes ur min hand och dunsade ner i asfalten. Två killar på motorcykel hade genomfört en lyckad väskryckning och jag kände mig som en aningslös turist – herregud, gå runt med en väska över axeln, vad tänkte jag på?
Kamera och lite för mycket pengar var puts väck – vilket ju inte kändes så kul när jag blev medveten om att vi var tvungna att boka nya flygbiljetter till hemresan också.
Lägg det på minnet folks: Om ni missar utresan så brinner era returbiljetter också inne!
Och det är då råångesten slår till.

Gunilla Granqvist

I min ungdom reste jag en hel del, bland annat ”backpackade” jag genom Mexiko och Guatemala. I södra Mexiko tog jag och mitt ressällskap in på ett mycket enkelt strandvandrarhem.

Det fanns varken el eller rinnande vatten, så det var utedass som gällde. Dasset låg dessutom högt uppe på en kulle, en brant promenad på cirka 100 meter från själva huvudbyggnaden, allt för att gästerna inte skulle irriteras av flugor eller odörer.

En kväll gjorde jag misstaget att beställa ”färska”, grillade räkor på den närliggande strandkrogen. Det tog någon timme, innan jag insåg att en eller flera räkor måste ha varit skämda, för jag blev extremt illamående och drabbades av alla besvär som medföljer akut matförgiftning.

Att tvingas till toaletten en gång i kvarten i sitt eget hem är illa nog, och rena mardrömmen att behöva släpa sig uppför ett berg mitt i natten för att gå på dass. Särskilt när man har diarrée.

Utan att bli för detaljerad kan jag avslöja att jag inte hann fram i tid varje gång. Brrr.