Vem fan bryr sig om Eurovision en dag som denna?

Klassiska Nalen är i kväll spelplats för übercoola Black Rebel Motorcycle Club från LA (som råkar vara både mitt å kollega Hannas favvosäte over there. En gång träffade jag både Lemmy och Slash på The Onion, samma kväll, och det räcker för mig)

Nalen är för övrig ett utsökt ställe för hårdkokt musik. För några år sedan spelade världens bästa Turbonegro där och det var en fröjd att se Euroboy och Hank von Helvete röja runt bland alla stenpelare och kristallkronor.

Mest chockad över den aftonen var dock min mamma. Hon var förstås inte där, men hon blev avis som få på mig när jag ringde och berättade om kvällen. Hon växte upp i Stockholm (och flyttade till Småland först långt senare) men morfar tillät aldrig att hon gick på Nalen och dansade – det var alldeles för stökigt. Stökigt I like!

…är ingen mindre än plåtis-Sara, som av någon outgrundlig anledning håller på Real Mierda.

Den här lilla tavlan dekorerar min arbetsplats. Till saken hör att jag håller på FC Barcelona sedan 1985, och per definition gillar jag därmed inte Real Madrid där den här strykfule killen spelar.

Plåtis-Sara, som vilken dag som helst skulle göra succé på en scen när dig, gav mig tavlan i all kärvänlig jävelskap.

Faktum är att min passion för Barcelona fått mig att tumma på mitt annars så förträffliga föräldraskap. Mina barn har för länge sedan insett att det innebär vissa fördelar att hålla på samma lag som pappa. En och annan fotbollsresa:

och andra små fördelar i livet. Men jag vill ju inte tvinga någon till något och lämnar valet fritt. (Men jag blev väldans rörd när min dotter ville börja spela fotboll och hoppades få krossa Madrid på första träningen).

I vilket fall, jag försöker också trumma in i familjens ynglingar att vi håller på våra lag utan att hata eller klanka på motståndarlaget. Heja, heja är okej, men Hata, hata är inte okej. Men för att inte verka för rabiata eller präktiga gör vi ett undantag – för Madrid. Ett ”Bu för Madrid” ger lite extra tyngd åt lördagsgodispåsen.

Jag kom att tänka på ytterligare en Lemmy-story.

En gång i tiden – långt, långt före Motörhead – hängde Lemmy med en polare på audition, det var bandet Hawkwind som sökte nya medlemmar. Det gick bra för Lemmys polare, han fick en plats i bandet (om jag minns rätt) men så kom Hawkwinds manager ut till de som sökte plats. Hans skrek:

– And who plays the base guitar?

Och enligt Lemmy fortsatte det:

– And my budy said: He does, and pointed at me. And I said; Ihhhhhh, cause I didn´t.

Men Lemmy blev ändå Hawkwinds basist, och stannade där tills han startade Motörhead och släppte första plattan 1977 tillsammans med Fast Eddie Clarke och Philty Phil.

Man tror man känner någon – men icke!

För en liten stund sedan droppade Åsa-mitt-emot att hennes lillbrorsa Jonte var med i tidernas begynnelse för ett av Sveriges bästa band – Entombed när de spelade på Kista Centrumgård. Okej, göteborgska At the Gates rår ingen på (förutom Minitstry och Ramones) men ”To ride, shoot straight & speak the truth” är inget annat än riktigt jävla superbra.

Grön av avund hör jag av Åsa-mitt-emot att hon nu är addad av Entombed på fejjan.

Och som inte det vore nog. Vice-boss Kristofer, som har god smak i mycket förutom hockey, avslöjade för några minuter sedan att han blivit utskälld av kung Lemmy. Snygge-Lemmy!

Kristofer turade mellan Helsingborg och Helsingör när han fick syn på en filur misstänkt lik Snygge-Lemmy i kön till baren. Kristofer tog mod till sig, gick fram till mannen och frågade:

– Are you Lemmy?

Varpå mannen fräste till:

– Who the fuck do you think I am.

Nog var det Snygge-Lemmy alltid.

Kristofer fick dock en autograf innan Snygge-Lemmy försvann ner på bildäck med tre elefantöl i näven.

Själv träffade jag Lemmy i Stockholm för några år sedan. Jag passade på att fråga varför han har micken så högt upp när han sjunger. Jag hade en teori om att han på så sätt fick en lite hesare stämma. Men:

– I can´t fuckin stand to see the faces of the crowd.

Kom att tänka på polarens Jimms historia från San Fransisco. För några år sedan var han på ett Free Tibet-möte och en mystisk snubbe dök upp, och frågade Jimm:

– Have you got your Free Tibet yet?
– What?
– Have you got your Free Tibet yet?
– What do you mean?
– Well, there´s a free Tibet somewhere here, but I don´t know where.  And I don´t know what a Tibet is anyway, but it´s free.

I eftermiddags träffade jag en man, ett par år äldre än mina 42, som var nere i helvetet för inte alls särskilt länge sedan. Han har nu kravlat sig upp och suger tag i livet igen.

Vi pratade om hur förtvivlat svårt det vanligtvis är att leva i nuet, men att det han har gått igenom fått upp hans ögon för hur skönt det är att spara på fina minnen och jobba på nya och samtidigt strunta i vad som händer i nästa vecka.

Jag har precis nattat mina barn. De sover så gott, men med mannens ord i minne ska jag gå in och ge dem en extra kram. Bara för att jag kan. Det kan inte han.

Ni kommer att få träffa honom i Söndag om några veckor och då fattar ni vad jag menar.

Det är väl ungefär så mina passioner ser ut, ja förutom kärlek till nära å kära då förstås. Men ni som har ett hum om hur det har gått i sportvärden den senaste tiden inser att det är upp (FCB) och ner (LIF) och att det man förlorar på gungorna (LIF) tar man igen på karusellerna (FCB).

Utklädd till våren mötte jag körgiganten Gabriel Forss för några dagar sedan. Om nu någon tvivlat kan jag bekräfta att jag inte är särskilt kläd- eller modeintresserad, men när det kommer till skor sviker jag aldrig Herr Martin – Dr Marten: extra fet sula, 11-håls, stålhätta och söm över tårna. Sommar som vinter svävar jag sedan fram över snö och ljummen asfalt.

Men. Frågan är om jag inte tvivlade lite i min övertygelse när jag fick korn på Gabriels dojjer. Nu syns det inte så bra på bilden – kolla i tidningen nu på söndag istället – men de hade ett grönt skimmer över sig. Förvisso lite lägre än mina Martiner och inte så höga framtill, men jävlar vad avis jag blev. Ett par riktiga hårdrockardojjer! Inte ens Jello Biafra skulle skämmas i dem.

Problemet är att de förmodligen kostar lika mycket som min samlade klädbudget för 2010 och eftersom det nu har blossat upp en debatt om huruvida fantombloggerskorna ska beskattas eller inte för alla grejer de får (och sedan gör reklam för) är det väl inte ens värt att be SNÄLLA SAND, JAG HAR STORLEK 45.

Jag har nu lyckats glömma att ta med min ”bok som jag läser just nu” i snart två veckor. Det är för övrigt ”I slept with Joey Ramone”, skriven av hans brorsa. Boken lånade jag av vice-boss Kristofer som har god smak i mycket, men inte i hockey.

Men jag skulle i stället vilja lobba för världens bästa bok; On the road, ihopknåpad av Jack Kerouac. På svenska heter den På drift. En helt underbar bok. Jag kan bli riktigt avundsjuk på den som ännu inte läst den. Själv brukar jag läsa den vartannat år ungefär, sedan 1987.

För ett par år sedan träffade jag fantastiske författaren Åke Mokvist, mannen bakom De ovanliga och De ovanliga II. Han skrev om udda människor som han hade träffat. Min vinkel var att han själv hade blivit en udda filur genom alla sina möten med udda filurer.

Och då är ju frågan, hur har jag påverkats av mitt kneg och alla möten?

Ett är säkert, vissa människor lämnar mig aldrig. Patrik Nilsson är en. Han är några år yngre än jag, men vi gjorde lumpen i samma ålder. Medan jag gled runt på en båt, HMS Carlskrona, och glassade i Sydamerikas hamnar, åkte han upp och ner på en stålvajer ovanför Estonia. Han, 19 år gammal, var ytbärgare och fladdrade från räddningsflotte till räddningsflotte i hård vind och tvingades ta beslut om vem han skulle ta med sig upp till helikoptern och vem som tvingades stanna kvar i helvetet. Jag frågade honom hur det hade påverkat hans liv.

Han funderade ganska länge, sedan sa han:

– Ja, jag blir inte förbannad på småsaker. Om någon kör in med bilen lite snävt framför mig, blir jag inte förbannad. Jag menar, hur allvarligt är det egentligen?

Patrik är en kille med ett perspektiv som fler borde ha. Jag tänker mycket på honom när jag är på väg att lacka ur på något.

Färskare exempel på människor som påverkar är två färgstarka kvinnor ni kommer att möta i Söndag, den första redan i övermorgon och den andra om en dryg vecka.