Är Smurfarna smygnazister?
av
Precis som de flesta 70-talister älskade jag smurfarna när jag var liten. Jag smurfar inte så mycket av själva äventyren, jag minns mest deras fäbless för hallonsaft och hur helsmurfigt det verkade att Smurfelina var den en enda tjejsmurfen i Smurfbyn. Medan alla andra smurfar hade tydliga personligheter – som Buttersmurf, Latsmurf, Muskelsmurf och Diktarsmurf – verkade Smurfelinas enda personlighetsdrag vara just att hon var tjej. Hon hade blont hår och klänning i stället för blöjbyxor, och man får anta att hon hade det rätt förspänt på dejtingfronten. Det var nog bara Kokettsmurf som inte ville smurfa henne.
På fredag är det svensk biopremiär för Hollywoodfilmen om ”Smurfarna”. Det muntra 3D-äventyret för hela familjen har gjort succé i USA. Men franske sociologen Antoine Buéno påstår i boken ”Le Petit Livre Bleu” att smurfskaparen Peyo spred rasistpropaganda med sin serie.
Faktum är att Gargamel, smurfarnas stora fiende, i serierna ser ut som en höknäst nidbild av en jude. Han är en girig alkemist som vill förvandla smurfarna till guld, och till sin hjälp har han katten Azrael. I den första smurfserien florerade dessutom en sjukdom som gjorde smurfarna svarta. De svarta blev aggressiva, dumma, djuriska och pratade nonsensspråk. Den här serien publicerades inte i USA förrän man ändrat färgskalan så att de ”smittade” smurfarna blev lila.
Man kan förstås tro vad man vill. Men världen såg annorlunda ut på 50-talet, när smurfarna ”föddes”. Problemet med Buénos teorier är att de flippar ur helt. Smurfelinas blonda hår kallas för ett ariskt ideal. Gammelsmurf utmålas som en diktator, och att det inte finns någon valuta i den ”totalitära utopin” Smurfbyn blir ett bevis för stalinism. Till slut går det inte längre att ta på allvar, det blir alldeles för lätt att avfärda som galenskaper, och det är synd. För jag tror att vi alla måste hjälpas åt att hålla koll efter stereotyper i popkulturen – särskilt när den riktar sig till barn.
Försök hänga med nu, gott folk, för det här är helt snurrigt. På tisdag har TV3 premiär för nya talangjakten ”True talent”, där Tommy Körberg, Pernilla Andersson och Danny Saucedo ska vaska fram ”Sveriges bästa röst”.
Det var 1991 och var jag fjorton år gammal, och jag och min kusin såg ”In Bed with Madonna” på Filmhuset i Eskilstuna. I mina- småstadsögon var Eskilstuna en världsmetropol,- med både H&M och McDonald’s. Filmen var det mest inspi-rerande vi sett – en doft av en ännu större värld, och vi ville- tillhöra den. Genast. Vi gick hem och övade på -”Express Yourself”-dansen. Min kusin experimenterade framför spegeln med mörkrött läppstift, jättetjocka ögonbryn och skönhetsfläck på överläppen. Och vi diskuterade livligt scenen där två manliga dansare kysste varandra (Madonnas ivriga bögkramande hade just gjort henne till mitt personliga, hem-liga skyddshelgon).
Minns ni ”Kär och Galen” i TV4, skräckexemplet på pajiga program som gjordes i den kommersiella tv:ns barndom? En övertänd Lotta Engberg ledde den bisarra tävlingen där svenska par tävlade om att få gifta sig i tv. De skulle bland annat sjunga eller spela teater tillsammans, med mycket generande resultat, och tävla i minigolf för att vinna en Golf. Det här var 1993–1995, och sen dess har tv-evolutionen kommit en bra bit på väg.
Nu i veckan drar Stockholm Pride i gång igen. Och det tänkte jag fira med att skriva en krönika som hyllar den heterosexuelle mannen.
När jag var tonåring på 80-talet fanns det bara en sorts personer som gillade fantasy och scifi, läst-e -serietidningar och spelade Drakar & Demoner. Det var de mobbade, okyssta killarna i pilotglasögon- och ofattbart illasittande jeans som drömde om ett liv som -hjältar, men inte var det minsta lika Stallone och Schwarze-negger. Därför flydde de in i alternativa verkligheter, befolkade av orcher och dvärgar. På den här tiden var ”nörd” fortfarande- ett skällsord. Och jag var en av alla som undvek dem, i rena skräcken för att smittas av deras sociala spetälska. Fastän jag i själva verket ville vara med och rulla de där konstiga D&D-tärningarna. 

Lady Gaga var precis vad världen behövde. En modern megastjärna som var personlig, prillig, provokativ, pretentiös och politisk. Bäst var att hon smittade kollegerna. Beyoncé, Rihanna och Katy- Perry blev betydligt roligare av Gaga-effekten. Och det gick så vansinnigt snabbt.
Jag har länge varit trött på tv-sända talangjakter, så mina förväntningar var sänkta ner till fotknölarna när jag skulle börja kolla på amerikanska ”The Voice”. Några timmar senare hade jag nästan bitit sönder en soffkudde i rena känsloyran.
hon också med imponerande musikkunskaper.
För några år sen bestämde sig tre norska killar för att göra ”det ultimata plagget för bakissöndagar”. Resultatet blev en sparkdräkt för vuxna, som fick namnet One piece. Och sen gick det undan. Paris Hilton, Jude Law, Justin Bieber och David Beckham har synts i en Onepiece, en hel konceptbutik för plagget har öppnat i Stockholm, och kopior finns redan på kedjor som H&M och Bik Bok. Det sägs att det är väldigt bekvämt med en Onepiece, och det tvivlar jag inte alls på. Men det är inte längre ett plagg för bakissöndagar i hemmets lugna vrå: man ser dem överallt. På nätterna rultar packade tjugoåringar runt på gatorna i sina sparkdräkter. Drattar på ändan, skriker, kräks, skrattar som galningar, gråter och kämpar för att göra sig förstådda, precis som riktiga bebisar. Det är en bisarr och förvirrande syn. Onepiece är en trend som aldrig borde ha kommit ut ur garderoben. Snart kommer den att förpassas till skräckkabinettet här intill. Ett pinsamt minne som är omöjligt att förklara för kommande generationer. Och vid en första anblick kan sparkdräkten verka lika obegriplig som en modets motsvarighet till Kalles kaviar med banansmak.