Precis som de flesta 70-talister älskade jag smurfarna när jag var liten. Jag smurfar inte så mycket av själva äventyren, jag minns mest deras fäbless för hallonsaft och hur helsmurfigt det verkade att Smurfelina var den en enda tjejsmurfen i  Smurfbyn. Medan alla andra smurfar hade tydliga personligheter – som Buttersmurf, Latsmurf, Muskelsmurf och Diktarsmurf – verkade Smurfelinas enda personlighetsdrag vara just att hon var tjej. Hon hade blont hår och klänning i  stället för blöjbyxor, och man får anta att hon hade det rätt förspänt på dejtingfronten. Det var nog bara Kokettsmurf som inte ville smurfa henne.

På fredag är det svensk biopremiär för Hollywoodfilmen om ”Smurfarna”. Det muntra 3D-äventyret för hela familjen har gjort succé i USA. Men franske sociologen Antoine Buéno påstår i  boken ”Le Petit Livre Bleu” att smurfskaparen Peyo spred rasistpropaganda med sin serie.  

Faktum är att Gargamel, smurfarnas stora fiende, i serierna ser ut som en höknäst nidbild av en jude. Han är en girig alkemist som vill förvandla smurfarna till guld, och till sin hjälp har han katten Azrael. I den första smurfserien florerade dessutom en sjukdom som gjorde smurfarna svarta. De svarta blev aggressiva, dumma, djuriska och pratade nonsensspråk. Den här serien publicerades inte i USA förrän man ändrat färgskalan så att de ”smittade” smurfarna blev lila. 

Man kan förstås tro vad man vill. Men världen såg annorlunda ut på 50-talet, när smurfarna ”föddes”. Problemet med Buénos teorier är att de flippar ur helt. Smurfelinas blonda hår kallas för ett ariskt ideal. Gammelsmurf utmålas som en diktator, och att det inte finns någon valuta i den ”totalitära utopin” Smurfbyn blir ett bevis för stalinism. Till slut går det inte längre att ta på allvar, det blir alldeles för lätt att avfärda som galenskaper, och det är synd. För jag tror att vi alla måste hjälpas åt att hålla koll efter stereotyper i popkulturen – särskilt när den riktar sig till barn.

Försök hänga med nu, gott folk, för det här är helt snurrigt. På tisdag har TV3 premiär för nya talangjakten ”True talent”, där Tommy Körberg, Pernilla Andersson och Danny Saucedo ska vaska fram ”Sveriges bästa röst”. 

Twisten? De får inte se de aspirerande artisterna under deras auditions. Problemet? Det är exakt samma twist som i ”The Voice”, talangjakten som jag skrev lyriskt om i somras när jag följde USA-versionen av programmet där ”Amerikas bästa röst” skulle hittas. Så passande då att copycat-kanalens ANDRA nya talangjakt heter ”Copycat singers”. Där ska deltagarna härma kända artister. Vad gäller ”The Voice” så har TV4 köpt rättigheterna och ska göra en svensk version.  Men först ska TV4 köra ännu en omgång av ”Idol”, med start den 4 september. TV4 ska också göra en svensk ”X Factor”, talangjakten som är en braksuccé i hemlandet England, där det ersatte ”Idol”. 

Alltså har vi fyra nya tv-talangjakter på gång, plus ”Idol” och ”Talang”. För att inte tala om ”Melodifestivalen”. Det är helt vansinnigt i vårt lilla pytteland. Vi har inte tillräckligt många talanger! Och det kanske är svårt för tv-cheferna att föreställa sig, men alla med talang vill inte använda den till att tävla i tv. 

Vi har heller inte tillräckligt många verkligt tunga namn som kan tänkas ställa upp som jurymedlemmar i något av alla dessa program. Amerikanska ”The Voice” har Christina Aguilera, Cee-Lo Green, Adam Levine och countrystjärnan Blake Shelton. ”American Idol” har Jennifer Lopez och Steven Tyler. Storsäljare på topplistorna och sylvassa i rutan. Men med den svenska talangjaktsöverdosen kommer man till slut bli tvungen att skrapa längst ner i Marie Picasso-lagret av tunnan för att få ihop jurymedlemmar. Jag kan heller inte föreställa mig att vi har en publik som räcker till alla dessa gigantiska produktioner som kommer att ta över tablåerna. Eller tillräckligt många spaltmeter på nöjessidorna. 

På det hela taget känns det som om de här talangtävlingarnas verkliga förlorare är vi tittare. 

4 X nya talangjakter!

Det var 1991 och var jag fjorton år gammal, och jag och min kusin såg ”In Bed with Madonna” på Filmhuset i Eskilstuna. I mina- småstadsögon var Eskilstuna en världsmetropol,- med både H&M och McDonald’s. Filmen var det mest inspi-rerande vi sett – en doft av en ännu större värld, och vi ville- tillhöra den. Genast. Vi gick hem och övade på -”Express Yourself”-dansen. Min kusin experimenterade framför spegeln med mörkrött läppstift, jättetjocka ögonbryn och skönhetsfläck på överläppen. Och vi diskuterade livligt scenen där två manliga dansare kysste varandra (Madonnas ivriga bögkramande hade just gjort henne till mitt personliga, hem-liga skyddshelgon). 

Jag förstår varför vi blev så besatta. Madonna beter sig som en bortskämd, uppkäftig tonåring mot sin pappa och sin pojkvän (Warren Beatty), och snackar skit om ”töntiga” konkurrenter- (som Oprah, -Janet Jackson och Kevin Costner). Hon gillar att festa med vackra män (som en då okänd Antonio Banderas) och att shoppa.- Kort sagt: Madonna var precis som vi, fast med miljontals dyrkare och dollar. Vi trodde att vi också kunde bli rika och berömda.- Talang var inte det viktigaste, det sa ju Madonna själv i filmen, men vi anmälde oss till en kurs i jazzdans på Kulturama för säkerhets skull. 

”In bed with Madonna” var en dokusåpa- innan dokusåpan fanns, innan det fanns Facebook, Twitter, bloggar och Myspace- som förde oss närmare idolerna, innan det fanns reality-serier om stjärnor- och realityserier som skapade stjärnor, innan bilder på osminkade stjärnor blivit -vardagsmat. ”In bed with -Madonna” förändrade popkulturen helt. Dittills var den allmänt vedertagna sanningen- att stjärnor bara kunde bli långlivade om de var mystiska och oåtkomliga. Madonna gjorde, som så ofta på den tiden, tvärt emot alla andra. Det kändes- som om vi lärde känna den riktiga människan bakom glamouren, som om JUST VI förstod vem världens största stjärna EGENTLIGEN var. Och så blev vi ännu trognare fans.

4 kändisar som blev indragna i ”dokusåpan”

Minns ni ”Kär och Galen” i TV4, skräckexemplet på pajiga program som gjordes i den kommersiella tv:ns barndom? En övertänd Lotta Engberg ledde den bisarra tävlingen där svenska par tävlade om att få gifta sig i tv. De skulle bland annat sjunga eller spela teater tillsammans, med mycket generande resultat, och tävla i minigolf för att vinna en Golf. Det här var 1993–1995, och sen dess har tv-evolutionen kommit en bra bit på väg.
Trodde jag.

Det har visserligen verkat som om utvecklingen stått stilla ett bra tag i våra tv-rutor. Under hösten kommer till exempel ”Idol”, ”Let’s dance”, ”Time out”, ”Svenska Hollywoodfruar” och ”Ensam mamma söker” att harva vidare, trots att de rimligtvis borde gjort sitt för länge sen. Men det är inte det värsta. Tyvärr verkar evolutionen faktiskt gå BAKÅT den här hösten, för nu gör ”Kär och galen” comeback i Kanal 5. Ny programledare är Sofia Wistam, som var som allra hetast ungefär samtidigt som ”Kär och galen” sändes första gången. Kanal 5 kallar programmet för ”en riktig klassiker”.

Här måste jag göra ett avbrott för ett viktigt meddelande: Ett program är inte en ”klassiker” bara för att det gjordes under en tid när man inte visste bättre. Det är som att säga att det är ”en riktig klassiker” att bygga hus med asbest. Men ”Kär och galen” är inte den enda gamla skåpmaten som -rotats fram. ”Här är ditt kylskåp” kommer tillbaka i SVT i höst, så att vi kan kika in i kylen hos kändisar. SVT, som redan nylanserat ”Har du hört den förut?” och ”Här är ditt liv”, återupplivar även ”Gäster med gester” med Rickard Olsson som den nya Lennart Swahn.

I höst kommer vi också, tack vare TV4, att få återse ”Fångarna på fortet”, ”Gladiatorerna” och -”Expedition: Robinson”. Till och med tablåernas höstnyheter får det att kännas som om man just vaknat i 1995: Adam Alsing och Robert Aschberg får nya program 
i TV3, och Kim Sulocki och Måns Nathanaelsson spelar -huvudrollerna i nya TV6-serien ”Karatefylla”.

Hur länge dröjer det innan tittut-tuttarna i ”Tutti frutti” gör comeback? När blir ”Förlåt mig” förlåtet? Kommer det mera ”Det kommer mera”? Blir vi påminda om ”Glöm inte tandborsten” igen? Och vem blir först med att anse att ”Zick Zack” är ”en riktig -klassiker”?

4 tv-program som väckts från de döda!

Nu i veckan drar Stockholm Pride i gång igen. Och det tänkte jag fira med att skriva en krönika som hyllar den heterosexuelle mannen.  

Pride är en skön centrifug av politik, paljetter och party som exploderar med den stora paraden på lördag. Men mitt i allt glam och stoj gör Pride mig en smula vemodig – för att Pride fortfarande behövs. Det låter kanske naivt, men för mig är det så ofattbart att vi fortfarande måste älta de här frågorna. Att så många fortfarande anser sig ha rätt att lägga sig i vem som ska få ligga och leva med vem. 

Att vi år 2011 har hatbrott, skolböcker som blandar ihop homosexuella och pedofiler, och tvångssterilisering av transsexuella. Att trots saker som, säg, miljökollaps, hemlöshet och omänskliga vårdköer kan vissa politiker (och deras väljare) tycka att det absolut viktigaste man kan göra för världen just nu är att konservera könsroller. 

Och ändå har vi kommit en bra bit på väg. Mycket tack vare feminismen. Men i dag skulle jag alltså vilja hylla er heterosexuella män som har förstått att ni också har mycket att tjäna på jämställdhet. Inte räknat i pengar eller makt, men ni vinner en helt annan sorts frihet som är mycket viktigare: Att kunna vara er själva, vara individer, i stället för att tvingas in i en mansroll som är så snäv att den liknar en tvångströja. 

Det krävs empati och intelligens för att förstå det. Ni får alldeles för sällan den uppskattning ni förtjänar. Jag ser er överallt, bland vänner, bekanta, kollegor, främlingar och förebilder. Min pappa och min blivande svärfar tillhör er. 

Jag är ledsen att ni ibland får skit i onödan, att det finns fördomar om er också, att det är så lätt att dra er alla över en kam. Den heterosexuella mannen har så länge varit ”fienden”. Den vi sett få alla enorma, självklara fördelar i både stort och smått, oftast utan att ens förstå det själva. Men alla ni fantastiska, lysande undantag – ett stort jublande tack! Med er på vår sida kommer vi vidare betydligt snabbare. 

5 X Män som har fattat vad det handlar om:

1.  James Franco. Har spelat homosexuell i ”Milk”, ”Howl” och ”The Broken Tower”. Och att det, förutsägbart nog, satt i gång gayrykten om honom stör honom inte det minsta. ”Det är inte i första hand för att jag vill ligga med en massa män som jag dras till gayroller”, säger han till Entertainment Weekly.  ”Det som intresserat mig har varit hur antinormativa människor levt med motståndet mot dem.”
2. Brad Pitt. Har sagt att han och Angelina Jolie inte kommer att gifta sig förrän även alla amerikanska medborgare har samma möjlighet i USA. Och Brad verkar otålig: Häromåret skänkte han 100 000 dollar till kampen för att införa samkönade äktenskap. 
3. Daniel Craig. Spelade gay i ”Infamous”, och skulle gärna se att hans James Bond blir bisexuell i framtiden. Kanske är han lite naiv i en intervju med brittiska Daily Star: ”Varför inte? I dessa tider skulle fansen acceptera det. Ingen skulle höja ett ögonbryn”.
4. Daniel Radcliffe. ”Harry Potter”-stjärnan, som växte upp i en skådisfamilj med många gayvänner, har varit en flitig förespråkare för ett slut på homofobi. ”Homofobi är äckligt, djuriskt och idiotiskt”, säger han i en intervju med gaytidningen Attitude. 
5. Colin Farrell. ”Jag minns blodet på hans skjorta när han kom från skolan. Mobbningen och misshandeln var en konstant del av hans skolår”, har Colin sagt om sin homosexuelle bror Eamon. ”Trångsynthet är inte genetiskt, det är nåt man lär sig. Hemma, i klassrum och överallt där människor samlas.”

När jag var tonåring på 80-talet fanns det bara en sorts personer som gillade fantasy och scifi, läst-e -serietidningar och spelade Drakar & Demoner. Det var de mobbade, okyssta killarna i pilotglasögon- och ofattbart illasittande jeans som drömde om ett liv som -hjältar, men inte var det minsta lika Stallone och Schwarze-negger. Därför flydde de in i alternativa verkligheter, befolkade av orcher och dvärgar. På den här tiden var ”nörd” fortfarande- ett skällsord. Och jag var en av alla som undvek dem, i rena skräcken för att smittas av deras sociala spetälska. Fastän jag i själva verket ville vara med och rulla de där konstiga D&D-tärningarna.  

För några år sen blev nörden plötsligt cool. Hipsters började- kokettera med sin nördighet. Och nu är scifi och fantasy- nästan folkligt. Se bara på biotoppen. Fantasyeposet ”Game- of Thrones” är den mest omtalade tv–serien just nu. Tv-spelsindustrin sägs vara större än filmindustrin. De bäst säljande- ungdomsböckerna utspelar sig i en dystopisk framtid, eller- en nutid där övernaturligheter, blod och död är en del av -vardagen – något som en mycket uppmärksammad artikel i Wall Street Journal nyligen ondgjorde sig över. 

Så varför denna utveckling? Om eskapismen lockar allt fler av oss, vad är det vi flyr från? Jag tror att det är en värld full av gamla kategoriseringar, ”sanningar”, och ett ändlöst- ältand-e av frågor som blivit ointressanta för många av oss. En värld med smygrasism och homofobi och en evig uppdelning mellan män och kvinnor. En värld som vägrar se oss alla som individer, med individuella egenskaper. Den världen blir platt, -deprimerande och lång-tråkig – både i verkligheten och i fiktionen. Så är det konstigt att man längtar bort nån gång? 

Tyvärr verkar det som om vi än så länge måste uppsöka en avlägsen framtid, planet eller dimension för att hitta hjältar som vi alla kan identifiera oss med. Historier där en kvinna kan ta makten över sitt eget liv, där en bög kan vara annat än en tokrolig krydda, och en straight man kan ha styrkan att visa sig svag.

Fem pionjärer i popkulturen

Sigourney Weaver som Ripley.

Jag vet inte så mycket om vilken sorts böcker Silvia gillar. Däremot vet jag vad kungaparet inte gillar: Stieg Larssons ”Millennium”-trilogi. Kungen kallar böckerna ”hemska snarare än glädjefulla” och Silvia påpekar att den kriminella världen inte ”är den rätta bilden av Sverige”. Det är förstås lite ironiskt att ta avstånd från mansgrisar och mördare i ”Millennium”, med tanke på strippklubbsbesök, älskarinnor och kontakterna mellan Kungens kompisar och den kriminella världen. Och jag vet inte om jag håller med om att litteraturens främsta uppgift är att berätta tillrättalagda solskenshistorier. Men hur som helst. Jag skulle vilja tipsa Silvia om en riktig bladvändare. Som dessutom är en dokumentärroman, så den förmedlar faktiskt ”den rätta bilden av Sverige”.

2008 gav Lena Ebervall och Per Samuelson ut ”Ers majestäts olycklige Kurt”, om Kurt Haijby som 1952 dömdes till straffarbete för utpressning. Haijby påstod att han varit Gustav V:s älskare, och fick pengar av hovförvaltningen för att hålla tyst. Haijby var en mycket märklig man; en snarstucken mytoman med storhetsvansinne. Men det betyder inte att han ljög om att ha varit Gustav V:s älskare. Ebervall och Samuelson har grävt fram massor av bevis för att relationen existerat, och för att det som sen hände var ett justitiemord i enorm skala. Svenska myndigheter gjorde allt för att bli av med Haijby. Det konspirerades till och med för att sätta honom i ett tyskt koncentrationsläger. Det är spännande som en actionfilm. Och boken förtjänar att upptäckas av fler nu, för den förklarar mycket av det som händer i dag. 

Det ter sig inte alls konstigt att Kungen tagit sig stora friheter, och är så hopplöst dålig på att ljuga om det efteråt. Inget i hans liv har ju förberett honom på det som händer nu.  Han är marsipanrosen på den största patriarkala tårtan av alla, och hans föregångare har aldrig behövt stå till svars offentligt. Det kan inte vara lätt för CG nu. Man ser i den där TT-intervjun att han inte riktigt kan tro att det faktiskt händer. 

Så Silvia, läs den här boken i sommar. Du kommer att förstå din man lite bättre.

5x svenskar som gör bättre pr än kungahuset:

1. Robyn. Superbegåvad, hyllad och fruktansvärt cool.  Skapar sin egen karriär, i stället för att födas in i ett liv av bandklippande och vinkande från droskor.
2. Alexander Skarsgård. En av Hollywoods hetaste skådisar just nu. Lever dessutom upp till myten om svenska skönheter. Vad kan locka fler turister än det?
3. Noomi Rapace. Sveriges nästa stora filmstjärna. I år smäller det med ”Sherlock Holmes 2”. 
4. Acne. Svenska klädmärket syns på var och varannan internationell stilikon och höjer Sveriges status som ett land med koll. Till skillnad från familjen Bernadotte. 
5. Trollywood. Obetalbar pr när världens största filmstjärnor reser till Sverige för att jobba. Och miljöerna i exempelvis ”Melancholia” är som en glossig turistbroschyr.

Lady Gaga var precis vad världen behövde. En modern megastjärna som var personlig, prillig, provokativ, pretentiös och politisk. Bäst var att hon smittade kollegerna. Beyoncé, Rihanna och Katy- Perry blev betydligt roligare av Gaga-effekten. Och det gick så vansinnigt snabbt. 

Tyvärr känns det som om Lady Gaga lika snabbt har nått det farliga stadiet då superstjärnorna går på myten om sig själva. Blir alltför imponerade av sin egen existens. I den SVT-sända konserten såg jag de första tecknen. Kostymer som bara var knäppa för sakens skull. Evighetslånga mellansnack (där ”mother monster” rörde sig själv till tårar) om hur hon uppfyllt sina drömmar och nu kan berätta för alla ”little monsters” att de är lika vackra och lika mycket värda. 

Samtidigt, på en helt annan scen: Pjäsen ”En familj” är det bästa jag någonsin sett på Dramaten. Alla skådisarna gör ett fantastiskt jobb. Alla utom Börje Ahlstedt. Börje har nämligen inte spelat något annat än sig själv de senaste hundra åren. Inte här heller. Han plirar ut mot publiken, gör konstpauser, väntar in applåder mitt i repliker. Han förstör hela illusionen, för i Börjes värld finns inget viktigare än Börje. 

Messiaskomplexet är det Gaga och Börje har gemensamt. Men det verkar finnas en stor skillnad mellan kvinnliga och manliga stjärnors Messiaskomplex. Kvinnorna vill först och främst frälsa andra. Madonna, Oprah och Agneta Sjödin bankar glatt trubbiga livsvisdomar i huvudet på fansen. Berättar för världen hur man ska leva och tänka för att bli lyckad, lycklig, skitbra på relationer och fri från den materiella världens kedjor – fastän det inte känns som om de själva lyckas så bra. 

Männen vill mest bara få sina fötter smorda. Micke Persbrandt och dryckesbröderna från Dramaten, Robert De Niro, Anthony Hopkins och Al Pacino fortsätter göra precis samma sak år ut och år in tills de blir karikatyrer av sig själva. Den som ser sig själv som fulländad stannar förstås i utvecklingen. Går på tomgång. Allt större och yvigare gester, allt tommare innehåll. 

Jag har länge varit trött på tv-sända talangjakter, så mina förväntningar var sänkta ner till fotknölarna när jag skulle börja kolla på amerikanska ”The Voice”. Några timmar senare hade jag nästan bitit sönder en soffkudde i rena känsloyran.

Vid en första anblick verkar ”The Voice” vara en ”Idol”-kopia. Men ”The Voice” är så mycket bättre. För det första: De som gör auditioner är utgallrade på förhand. ALLA är mer begåvade än de flesta ”Idol”-vinnare. För det andra: Jurymedlemmarna ser inte artisterna under deras auditioner, utan har bara rösten att gå på. Därför kan även tjocka, medelålders flator och finniga små blekfisar i fjunmustasch gå vidare. Och för det tredje: Jurymedlemmarna är dessutom coacher åt de artister som blir deras protegéer. Det blir alltså en tävling mellan dem också, och de är roliga, engagerade och inspirerande. Jag är lite småkär i alla fyra nu. 

Det är faktiskt helt fantastisk tv. Det är så skönt att slippa se talanglösa människor utan självinsikt. Det är så skönt att slippa se en däst jury rulla dem i tjära och fjädrar framför kamerorna. Men skönast är att se en talangjakt som handlar om talang. Det finns nåt magiskt med en superbegåvning som gömmer sig i en person som inte ser mycket ut för världen – kolla bara på Susan Boyle. 

Alec Baldwin sa nyligen att ”talangfull” och ”vältränad” blivit synonymer i Hollywood, och detsamma gäller musikbranschen. Det är sorgligt att tänka på hur många klassiska popstjärnor som aldrig skulle fått en chans i dag, bara för att de saknade rutor på magen. Men tänk om ”The Voice” faktiskt kan åstadkomma en förändring? Det är redan klart att det blir en andra säsong, programmet kommer att orsaka en mindre flodvåg av skivsläpp, och det lär dyka upp i massor av andra länder. Uppenbarligen ligger det rätt i tiden. Det är så uppfriskande att se människor bli stjärnor, trots att de inte passar in i mallen för hur en idol ska se ut. Det är faktiskt så uppfriskande att ”Idol” redan känns fruktansvärt omodernt. 

4 X Jurymedlemmar I ”THE VOICE” (Något mer respektingivande namn än Laila, Clabbe och Kishti.)

1. Christina -Aguilera. Förvånansvärt rolig och skön. Vi visste att hon har en magisk röst, men här briljerar hon också med imponerande musikkunskaper. 
2. Adam Levine. Sångare och låtskrivare i Maroon 5. Har en stundtals rätt hård jargong med Christina, som ofta slåss med honom om vilka deltagare de ska få lägga vantarna på. 
3. Cee-Lo Green. Sångare och producent vars senaste stora hit var muntra souldängan ”Fuck you”/”Forget you”. Gör gärna oväntade val i tävlingen och har bl a tagit sig an en countrysångare från Texas.   
4. Blake Shelton. Countrysångare som var helt okänd för mig, men som uppenbarligen är enormt stor i USA – hittills har han haft 17 låtar på countrytopplistan. Personkemin mellan honom och de andra, särskilt Cee-Lo, är skimrande. 

För några år sen bestämde sig tre norska killar för att göra ”det ultimata plagget för bakissöndagar”. Resultatet blev en sparkdräkt för vuxna, som fick namnet One piece. Och sen gick det undan. Paris Hilton, Jude Law, Justin Bieber och David Beckham har synts i en Onepiece, en hel konceptbutik för plagget har öppnat i Stockholm, och kopior finns redan på kedjor som H&M och Bik Bok. Det sägs att det är väldigt bekvämt med en Onepiece, och det tvivlar jag inte alls på. Men det är inte längre ett plagg för bakissöndagar i hemmets lugna vrå: man ser dem överallt. På nätterna rultar packade tjugoåringar runt på gatorna i sina sparkdräkter. Drattar på ändan, skriker, kräks, skrattar som galningar, gråter och kämpar för att göra sig förstådda, precis som riktiga bebisar. Det är en bisarr och förvirrande syn. Onepiece är en trend som aldrig borde ha kommit ut ur garderoben. Snart kommer den att förpassas till skräckkabinettet här intill. Ett pinsamt minne som är omöjligt att förklara för kommande generationer. Och vid en första anblick kan sparkdräkten verka lika obegriplig som en modets motsvarighet till Kalles kaviar med banansmak.

Men Onepiece är kanske bara en naturlig fortsättning på de senaste årens mysbyxtrend. Mysbyxan, detta bespottade plagg som fått stå symbol för sambotristess och stillöshet, inspirerade plötsligt extremtrendiga designers som Damir Doma och Kris Van Assche och märken som Hugo Boss, Dolce & Gabbana, DSquared och Galliano. Så långt allt väl. Mysbyxan förtjänade aldrig sitt dåliga rykte. Mysbyxan är både sexig och romantisk: den är lätt att dra av med ett enkelt handgrepp, och är förknippad med sköna, slappa, lediga dagar i soffan. Har jag en fetisch så är det helt klart mysbyxan. Den hör ihop med närhet och intimitet. Men en Onepiece däremot, den påminner om en helt annan sorts intimitet – den där användaren behöver hjälp att byta sina blöjor. Och det är inte så sexigt. Åtminstone inte i min värld.  

5 X 

Modets skräckkabinett:

1. Haremsbyxan. Tänk att ett plagg som kallas haremsbyxa kan vara det osexigaste i världshistorien?
2. Cykelbyxan. Togs under 80-talet från cykelbanan till dansbanan med förskräckliga resultat. Särskilt i kombination med storskjortan. Män borde särskilt förbjudas att använda cykelbyxan, då det ser ut som om två ekorrar har brottningsmatch i grenen. 
3. Den midjekorta kavajen. Plagget för dig som vill ha en kubformad överkropp. 
4. De magkorta ”Britney-tröjorna”. När Christina, Britney och alla deras kopior regerade på listorna regerade de magkorta tröjorna på gatorna. Få, om ens någon, passade i dem. Britneys och Christinas gemensamma fäbless för läderchaps var det lyckligtvis inte lika många som delade. 
5. Gympaskor med platåsula. Pixie Geldof försökte nyligen väcka liv i trenden från Spice Girls storhetstid.