Det brände under ögonlocken. Jag försökte verkligen, det gjorde jag. Inte börja gråta. Inte säga något nu. Bara andas. Men tårarna hittade ändå ut. De rann ner för kinderna när jag såg mig i spegeln. Sen gick det inte längre. Känslorna blev ett fyrverkeri. De var inuti och utanpå och till och med på den där fula medaljongtapeten som hade solkats av många års cigarettrök.

– Jag ser ut som en kille, jätteful är jag, skrek jag och gråtsnuvan rann ner i munnen och jag kippade efter andan där jag satt och hulkade.

Kroppen kändes tung och varm. Jag hade haft långt, tjockt och lockigt hår. Tovigt hade det också varit men det hade jag glömt nu. Det var därför mamma hade tagit med mig till frisören. Nu var allt borta. Nästan i alla fall. Hur kunde hon?!

– Du är jättefin, sa mamma men jag visste att hon ljög. Jag var det fulaste som fanns men än värre: Jag såg ut som en larvig kille!

Alla på salongen stirrade. Jag skämdes men kunde inte förmå mig till att sluta. Ful! Ful! Ful!, grät jag. Åh, vad nesligt.

– Nu tycker jag att du är dum, tänk på Margit som har stått här och klippt en sån fin frisyr, hon blir ju ledsen när du säger så, sa mamma som hade tappat tålamodet för länge sedan.

Vi tog bilen. Jag duckade i baksätet. Ingen fick se mig. Stackars stackars Margit! Hon stod säkert och grät över saxar och hårfönar nu. Vad dum jag hade varit! Det fanns inga tårar kvar så jag torrgrät hela vägen hem. Det är väl lika bra att jag dör nu tänkte jag. Då slipper dom mig. Samvetet och skammen skavde. Jag kanske kunde skicka en teckning till Margit? Men mamma skulle inte få något. Hon skulle minsann få ångra att hon tog med mig till frisören sen när jag var död!

Mamma började tidigt så jag var först på förskolan av alla barnen. Min plan var att hitta ett ställe att gömma mig på. Jag gick runt och letade när jag hörde röster från tamburen. Det var Olle som kom. Han var lika gammal och precis lika lång som jag. När han såg mig stack jag snabbt som attan men han kom efter:

– Vad gör du? undrade han.

– Jag gömmer mig.

– Varför det?

– Därför att jag är så ful, sa jag och tittade ner på mina röda mockasiner.

Sömmen hade släppt lite längst sulan och bildat ett hål. Det såg jag nu.

– Jag tycker du är fin. Ska vi leka?

– Okej då.

Sedan tog vi fram lådan med Lego.

Hår är ingen småsak, det är en del av ens identitet. Vi har dåliga och bra hårdagar. Vi färgar och tuktar. Vi bävar för den dagen då vi blir tunnhåriga eller när de första grå dyker upp. Om vi inte längre kan få till det där långa, tjocka svallet med våra egna strån kan vi sätta i löshår. I det här numret har vi testat hårextensions.

Se resultatet på sidan 34!

Det kan ibland hända att jag vaknar mitt i natten och tror mig höra det skrik som aldrig har nått några öron. Likt ett färgstick mellan dröm­vågorna, precis när gryningen sakta smeker fönster i dunkel dvala. Ett rop på uppmärksamhet från en verklighet som aldrig blev verklig.

För om vi aldrig hade fattat det där beslutet, så i grund och botten anspråkslöst men samtidigt så livsdefinierande, hade ju inget av det som vi känner som nu egentligen ha sett ut som det gör.

Naturligtvis är det lika lönlöst som irrelevant att försöka greppa konturerna över en framtid som aldrig blev, men jag kan ändå inse att den hade varit så mycket annorlunda.

Kanske hade jag suttit på en helt annan stol,
i en annan del av Sverige, och oroat mig för helt andra saker än det som upptar mina tankar
i dag. Kanske hade jag legat där på natten och känt en tagg i hjärtat för att du befann dig så långt bort? Undrat om luften du andades gav dig tillräckligt med näring för att orka vakna
till ännu en dag? Måhända hade jag klickat fram ditt nummer på telefonen bara för att se att det faktiskt finns där, mellan betydelselösa kontakter och de jag skyddar närmare hjärtat? Kanske hade jag skickat ett meddelande bara för att få svar några ångestridna timmar senare?

Chansen finns att jag hade känt lugn och ­ro i sinnet, glad och stolt över att passagen in
i verkligheten och livet hade gått på det stora ­hela bra.

För vi var ju inte så mycket mer än barn själva, hon och jag. Två själar och kroppar som möttes på själva ansatsen mellan lek och allvar, men som valde att ta hoppet ut i vuxenheten på olika sätt. En tvåsamhet som uppstod mest på grund av förvirring och förtvivlan, snarare än byggd på något som var tänkt att hålla.

Därför tystnade det skrik som aldrig nådde några öron en förmiddag i november på Vrinnevi­sjukhuset i Norrköping. En dag som ­så många andra, med lätt duggregn mot vindrutan och en rutinåtgärd som gick som avsett. En bilfärd åter till stan under tystnad. En kopp te på kafé med blickarna ut genom fönstret och tankarna längre bort än folkmyllret på Drottninggatan.

Efter att den första chocken lagt sig och var­dagen åter blivit friktionsfritt vardaglig pratade vi inte mycket om det, hon och jag. Sårkanterna växte sakta ihop, med tiden bleknade ärret och kom att bli en närmast ­osynlig reva begravd ­under andra erfarenheter och sorger. Vi gled isär, bröt upp och planade seder­mera ut i varsitt liv.

Det var ju aldrig menat att det där skriket skulle nå några öron. Men lik förbannat kan det hända att det når mig, precis när natten är som mörkast.

5 x tankar i mitt huvud

1. Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …

… att jag skulle ha befunnit mig någon helt annanstans än jag precis var. Det tycks verkligen som jag har en
dubbelgångare i stan som dyker upp med jämna ­mellanrum. Om du känner dig träffad – hör av dig. Vore spännande att ses.

2. Jag längtar alltid till …

… den där tiden på dygnet då vardagens alla måsten är avklarade och jag kan sjunka ner i en just då aktuell bok. Det är livskvalitet om något.

3. Det mest korkade jag har gjort är att …

… inte dra lärdom av allt ­korkat jag har gjort. Det är bara att inse, jag är och ­kommer förbi en svagfelighet till mitt sista andetag.

4. Kärlek för mig är …

… en blandning av acceptans, respekt och ­passion. Tiden och realiteten har fått mig att inse att det där med två hjärtan som slår likt ett blott är en utopi. Verkligheten är ingen Harlequinroman – tack och lov.

5. Senast jag ljög var …

… dessvärre här­om­dagen då jag avstyrde ett spontan­glas på krogen med motiveringen: ”Sorry, jag råkade spontansomna efter träningen”. Förlåt!

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling.

Ålder: 43.

Familj: Delar säng med två bedrövligt bedårande katter i trotsåldern.

Gör: Typometerhjon, hårdrocks­skribent och journalist.

Bor: I Stockholm.

”Förutom hunden är boken människans bästa vän”, lär Groucho Marx ha sagt. Jag håller med honom. Det är en klyscha men likaväl sant, med en bok är man aldrig ­ensam. Ibland när jag har läst ut en bok, känns det som att jag har mist en vän. Saknaden efter karaktärerna och världarna värker i kroppen.

I dag (den 23 april) är det Världsbokdagen och jag frågade därför mina kollegor på redaktionen om deras litterära förälskelser: Vilka böcker tycker de att jag och ni läsare ska läsa?

Det kom en hel drös svar.

– Ibland får jag ett så akut behov av Sjöwall/Wahlöös böcker. Det är något i dem som lockar mig och det handlar inte om själva ­kriminalstoryn. Det är Västerbron i sommarkvällen, en varmkorv på väg hem och vad det innebär att vara medborgare i ett samhälle. Börja från början med Roseanna, säger Monika.

Gunilla håller en annan svensk klassiker nära hjärtat:

– Läs Pär Lagerkvists Dvärgen. Det är en av de mest pedagogiska böcker om ondska som har skrivits, säger hon.

Johan som jag i min enfald trodde mest läste musik- och rockbiografier överraskar mig med en av de mustigaste kärleks­historierna genom tiderna:

– Kärlek i kolerans tid av Gabriel Garcia Marquez är världens ­genom tiderna vackraste bok. Den stackars Florentino får vänta nästan hela sitt liv på sitt livs kärlek Fermina Daza. Förvisso träffar han en massa andra kvinnor under tiden, men som han suktar och längtar!

Maja tycker att jag ska läsa Sommarboken av Tove Jansson.

– Den skildrar världens finaste relation mellan en liten flicka och hennes farmor. Det finns så mycket igenkänning i att vara arg, ­bestämd och liten, säger hon.

Angelica tipsar om Jenny – den tredje boken i Jonas Gardells romanserie om Juha Lindströms uppväxt:

– Den gör ont och plåstrar om på samma gång, säger hon.

Ann-Louise fascineras av en del av världen som skiljer sig så mycket från den värld hon känner, men ändå inte.

– Huset vid moskén av Kabel Abdolah är en vacker och ­vemodig berättelse om en familj och deras vänner före och efter revolutionen i Iran.

Tanken att kunna leva om sitt liv och ändra på livs­avgörande händelser leker författaren Kate Atkinson med i Liv efter liv.

– Sällan försvinner 530 sidor i en sådan rasande fart, säger Nina om boken där huvudpersonen ­Ursula föds och dör om och om igen.

Sist men inte minst slår Jenny ett slag för Joyce Carol Oates bok om Hollywoods mest mystiska och gnistrande stjärna:

– Blonde bör alla läsa för det vackra språket och den fantastiska historien om Marilyn Monroes liv, säger hon.

Jag hoppas att ni har fått både boklängtan och lästips inför sommaren nu, det fick i alla fall jag.

Och om det här inte är nog kan ni bläddra fram till sidorna 10-11. Där berättar Babels Jessika Gedin om en av sina största läsupplevelser!

Självkärlek. Självomsorg. Själv…

Det är något med skilda 40-plus-tanter som ger mig the creeps. Plötsligt har man hittat sig själv, efter ett liv med ungar och en trött man. Kvinnan mitt i livet ska åka på spa med ”tjejerna”, flabba över dyra viner och ”aaaaaaldrig mer ta hand om någon…”.

Näpp, för nu är det JAG som gäller. Min tur, liksom.

Man ser 40-plus-tanterna överallt, och dom kommer i olika skepnader: Lådvinstanter, kulturtanter, träningstanter och tjejtanter.

Men alla har de en sak gemensamt: Det är min tur nu! Å nu är det jag som bestämmer i mitt liv.

Jag kan förstå tanterna. Har själv varit en av dem. En sån som ska ta igen förlorad tid. Med ett enda resultat: Att ha förlorat igen.

För man kan inte både ha kakan och äta upp den.

Var och en av dessa tanter må för första gången ta sig själv på största allvar. Sig själva alltså, – inte rollerna de spelat genom livet; den nitiska morsan, karriärspinglan, klassmamman, husfrun.

Nä, utan sig själva. Självaste Jaget.

Och det är ”fine”, så länge det stannar där. Och man vet vad man håller på med. För varje val, även ”självomsorgs-valet” medför konsekvenser.

För när ensamheten kommer krypandes efter att den sjuttioelfte ”bok-resan” med kulturbrudarna mynnat ut i att en eventuell dejt valt att backa – kan det vara så att den där fantastiska självomsorgen har kostat mer än den smakat.

Jag menar vilken 40 plus-man har tid och ork att vänta på att ”nu-är-det-min-tur-tanten” ska gå 118 varv runt Colosseum, cykla till obskyra vinodlingar i södra Frankrike eller hänga på ett lerspa med andra ”nu-är-det-min-tur-tanter”?

Inte många. Tiden är knapp för alla.

Och den som bara tar hand om sig själv – i protest mot tidigare livsval, får till slut bara – sig själv.

Det ter sig logiskt. Ändå hör jag följande sippra ur min egen och andra 40-plustanters munnar i tid och otid: Han är en idiot! Hade han verkligen varit kär så hade han stannat!

Så enkelt är det förstås inte. Även om det just då, när förlusten av något som kanske hade kunnat bli bra, känns som en repeat från förr (innan tanterna började välja sig själva) så behöver det de facto inte vara så. 40-plus mannen kanske faktiskt var en bra man. Men sett ur hans synvikel; vad ska han med en självförsörjande, självsemestrande tant till? Tiden är ju knapp. Även för honom.

Visst kan man med fördel under en period välja sig själv, utan dåligt samvete, och det kan till och med vara bra. Men när tanter som både vill ha kakan och äta upp den gång efter annan gör om samma sak har självomsorgen kanske gått överstyr. Valet – att välja sig själv – har då per automatik lett till ett helt annat val: man har valt bort andra.

Om det här pratade två 40-plustanter på uteserveringen häromdagen.

Den ena tyckte synd om sig själv, eftersom dejten hade dragit. Den andra tog en klunk av det iskalla vita vinet, log och sa:

”Äh, skit i honom nu. Följ med mig på en weekedresa till Paris i stället.”

Tant nummer ett tittade upp från sitt glas och svarade:

”Ja, det kan jag lika gärna göra. Jag har ju ändå inget annat för mig.”

Och så fortsätter det. I all evighet.

När den så kallade självom­sorgen gått överstyr.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är …

… alvedon, netflix och blåbärs te.

2. Sist jag blev skitförbannad var när …

… jag tappade mitt tre­dagar gamla SL-kort.

3. Alla borde se filmen …

… Lion eftersom den berör på djupet och handlar om många barns verklighet.

4. Jag blir charmad när…

… någon GER utan att ha en baktanke med det.

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.
Familj: Tre döttrar, 20, 18 och 13 år, katten Svea och flera fantastiska vänner.
Bor: Söder om Stockholm.

Vi hade tragglat på ett tag, det var väl inte så bra men jag tänkte att ”om bara x så …” eller ”om bara y så …”. Den här kvällen, nu är det några år sen, satt vi mittemot varandra hemma hos honom, åt en fin biff och helt plötsligt kunde jag inte svälja. Det gick inte, strupen vägrade­ öppna sig. Det var som om min kropp hade fått nog och bestämde sig för att sätta stopp. För samtidigt som jag satt där och idisslade slog den ner i mig, stenhård och kristallklar: insikten. ”Jag måste göra slut.”

Den här insikten satt tydligen så långt in i mig att kroppen var tvungen att hjälpa till för att jag skulle begripa. Andra gånger kan de komma mer smygande, liksom försynt knacka på. Jag brukar försöka ignorera dem, sysselsätta mig med annat.

Men så plötsligt har man ett nära samtal med en vän eller gör en notering i dag­boken och så kommer den bara ur mig, den där förbannade insikten.

Jag vet att det anses bra och eftersträvansvärt att vara insiktsfull. Men min erfarenhet är att insikter sällan är roliga. Deras uppgift är att dra upp gardinen och visa oss tillvaron så som den verkligen ser ut, och på vägen lyckas de inte sällan riva ett luftslott och sticka hål på en dröm. Det gör ofta ont att få en insikt.

”Han älskar mig inte längre.”

”Hon bedrar mig.”

”Han dricker för mycket.”

Ni vet. Inga roliga saker att inse och när man väl har fattat finns det ingen väg tillbaka. En insikt är som tandkräm i en tub, har den väl kommit ut går det inte att peta in den igen.

Vad är det då som är så jobbigt med att verk­ligen fatta något? Jo, för att sen kommer insiktens jobbiga brorsa: ansvaret. När man har fått en insikt bör man på något sätt dra slutsatser och ta konsekvenserna av det man just har ­fattat. Alltså göra slut, söka hjälp, säga upp sig eller vad det nu kan vara. Ta ansvar och förändra sitt liv, helt enkelt.

När människor i efterhand pratar om – eller skriver böcker om – sina förändrade liv så låter det alltid glatt och positivt men vägen dit är ofta svår. Kanske måste man såra andra, eller avstå från saker, ändra på djupt rotade vanor. Det är skitjobbigt och man är rätt sugen på att smita:

”Alla relationer har svackor.”

”De är bara goda vänner, det är mig hon älskar på riktigt.”

”Han måste ju få koppla av, det är helt normalt.”

Men insikten finns kvar, vägrar släppa greppet och ska man inte helt gå sönder så måste man till slut agera.

Så var det för mig den där gången. Det slutade inte med att jag till slut svalde biffen, öppnade munnen och sa: ”Jag gör slut”. Jag harvade på ett tag till, men insikten satt som en spik i mitt medvetande och en dag så gick jag. Det var jobbigt och ledsamt men spiken försvann, och ersattes med en tillfredsställelse över att ha ansvar och kontroll över mitt liv.

Okej, det är en skön känsla så tack då, insikten. Hoppas det dröjer innan du kommer igen.

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson.

Ålder: 46.

Bor: I en tvåa på Lilla Essingen.

Familj: Ingen egen.

Gör: Kulturredaktör.

4 x tankar i mitt huvud

1. Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är …

… att sträcka ut mig på sängen.

2. Vill du få mig på fall så ska du …

… få mig att skratta, ofta.

3. Jag reser ingenstans utan …

… mitt lypsyl.

4. Jag blir rädd när …

… jag ser vilket gensvar Donald Trumps uppenbara lögner får. Och att USA har  en president med så frivol inställning till ­sanningen.

De skjuter jättemycket på varandra. Och på annat också, när de missar. De jagar varandra hit och dit. De springer in i ett gammalt hus, vackert beläget vid Grand canal i Venedig.

I Bond-filmen Casino Royales slutscen (obs spoileralert) får slut­jakten ödesdigra konsekvenser. Och då menar jag inte faktumet att ett antal oräknade män blir skjutna och dör eller gör sig illa. Äh, det är väl ingenting. Jag antar att det är en välgjord actionscen, en sån som en del gillar att se om gång på gång.

Inte jag. Jag tänker på det fina gamla huset som ­totalt kollapsar efter Bonds och skurkarnas härjningar där inne. Det rasar ner i kanalen. Allt är förstört. Suck. Så synd och onödigt. Kunde de inte ha bråkat lite lugnare eller i alla fall på en annan plats. En bilskrot hade varit mer passande.

Så här är det med många actionfilmer: gubbarna ska alltid bråka och slåss men också ha sönder en massa grejer ­under tiden. Jag lider lite när jag ser sånt. Vad kostade inte den där kristallkronan och vem ska behöva göra rent nu när hela baren har blivit sönderslagen?

Ja, jag vet att det är på låtsas, huset i Venedig står fortfarande kvar, men känslan tar över. Det gör den även när rollkaraktärerna brister i ­hygien. Det kliar i mig när jag ser att huvudpersonen inte tvättar händerna efter toalettbesöket. Eller när Hannah i tv-serien Girls spyr ner för en våningssäng och sen torkar sig om munnen med handen, klär på sig och går. Borde hon ­inte borsta tänderna, vaska av sig, eller åtminstone dricka lite vatten?

Så här har det varit så länge jag minns. Visst, jag älskade barnprogrammet Tårtan men samtidigt skavde det. De var ju så stökiga, vände upp ner på mjölpåsar och geggade runt. Usch!

Och så var det Albert och Herbert. Det var så mörkt och solkigt hemma hos dem, gamla tidningar stod på hög, ­tavlorna hängde snett och hade inte Albert matrester på sin ­stickade kofta? Nänä, det där var inte bra. Kunde de inte städa upp ­lite, de verkade ju ändå inte ha så mycket att göra?

På sidorna 10-12 har vi intervjuat Tomas von ­Brömssen, aktuell i SVT-serien Fallet men för många evigt förknippad med sin roll Herbert, eller som hans pappa ­Albert (Sten-Åke Cederhök) kallade ­honom: Hebbe lille.

I Norge blir han fortfarande ofta kallad Hebbe ­Lilla.

–  Och jag får alltid påpeka att Hebbe inte är flicka – ”Hebbe lille” heter det, säger han.

Lilla eller lille, vad har ni för minnen av den folkkära tv-serien från 1970-talet? Och vilka detaljer får det att klia i er när ni ser på film? Det undrar jag som varken är ­pedantisk eller särskilt materialistisk, även om man nu kan tror det. Jag har utan tvivel det stökigaste skrivbordet på hela ­Aftonbladet. Så det så.

Min kompis farfar var 90 när han dog. Det var hjärtat. En dag gav det bara upp. Han var en välklädd man, alltid ­rakad och vattenkammad. Doften av Old spice hängde fortfarande kvar när de skulle ­tömma hans hem. Det var en tvåa.

Han hade inte särskilt många prylar. Porträtt av barn och barnbarn stod inramade i bokhyllan på ­virkade små dukar och några tavlor på fartyg hängde på väggen. Katten strök dem längs benen. Min kompis fick väl ta hand om Gösta nu. Ett tag i alla fall, tills de hittat ett nytt hem åt honom.

I garderoben var det prydligt. Här hängde skjortorna och byxorna för sig. Skorna stod välputsade på golvet. Flera av kavajerna såg helt nya ut. Att de ­faktiskt var inköpta på 40-talet var svårt att se. Små, små stygn i fodret, det var allt.

Men sådan var han. Köpa nytt när han redan hade skulle aldrig falla honom in. ­’’Vulgärt’’, kallade han köp­samhället. Han vårdade sina kläder, hängde ut dem på vädring och gick till skräddaren när han själv inte kunde laga. Rätt sorts kvalitet skulle det vara. Han var stolt över den ärvda blazern, den hans pappa ­hade köpt för träget ihopsparade pengar.

Nu skulle allt bort, ner i svarta plastsäckar och sen till insamlingen. Sorgen kom över min kompis när hon tänkte på alla oaktsamma som nu skulle bära hans kläder. Hur plaggen som i ett helt liv sköts om med öm hand snabbt skulle nötas ned i avsaknad av ­farfaderns vård.

Hon behöll blazern och ett par skor.

I veckans tidning kan ni läsa om den växande slow fashion-rörelsen. I stället för att shoppa en massa nya kläder som vi sedan snabbt sliter ut och slänger ska vi vårda de få plagg vi köper. Vi ska välja med omsorg, efter kvalitet och efter vad som är bäst för miljön. Slow fashion är ett nytt begrepp inom klädindustrin men det är absolut ingen ny företeelse. Min kompis farfar var ­supermodern utan att veta om det. Han var slow fashion innan vi andra ens ­hade formulerat tanken.

Är normalt som gjord av teflon. Ingen tv-reklam biter på mig. Den rinner bara av.

Så kom undantaget. Om och om och om igen.

Blev först glad. Älskar ju de där gitarrackordföljderna mer än det mesta.

Blev sedan förbannad. Inte fan får man an­vända gitarrintrot till en av världens bästa rocklåtar hur som helst. Först något som liknar en B-skräckis. Sedan en krossad fönsterruta. Och så några sekunders gitarrduell mellan Scott Gorham och Brian Robertson innan… låten abrupt klipps av för säljbudskapet att vi ska köpa… nä, det tänker jag inte göra reklam för.

Jailbreak. En av de bästa låtarna med Thin Lizzy. Mina rockhjältar. Som vi var ett gäng 20-åringar som åkte från Linköping till Växjö för att se på deras allra första Sverige-konsert hösten 1975. Som hade rummen bredvid oss på Esso Motor hotell och som vi festade ihop med både före och efter konserten på diskoteket Barbarella.

Thin Lizzy. Som vi sedan såg under alla Sverige-konserter när de under några år var ett av världens största rockband. Som jag träffade igen, då som pop- och rockskribent på Aftonbladet.

Thin Lizzy. Som fick en för kort karriär då sångaren, basisten och låtskrivaren Phil
Lynott alldeles för mycket gick på myten om sex & drugs & rock ’n’ roll. Tidigt 1986 orkade inte kroppen med mer av alkohol och droger, han avled blott 36 år gammal.

Och nu ska Jailbreak sälja… nä, det tänker jag inte göra reklam för.

Hoppar på ett plan till Dublin.

Vill reda ut om Phil Lynott också är upprörd.

Fansen har i åratal vallfärdat till hans grav på St Fintan’s Cemetary någon mil utanför stan. Sedan har många av dem knackat på hos hans mamma Philomena som bor i närheten. För henne har det blivit som en livsuppgift att ha öppet hus och vårda arvet efter sin son. 1995 kom hennes självbiografi. Inte bara om livet med sin berömda son, utan också mycket berörande om hur det var att 1949, som 19-årig katolik och kvinna från arbetarklassen, få en utomäktenskaplig son med en svart man.

Väluppfostrad som jag är, och journalist, skaffar jag telefonnumret och ringer först.

Sambon svarar. Han säger att Philomena, nu 86 år, sedan någon månad tillbaka är i för dålig form för att för tillfället orka prata med journalister eller fans.

Nåväl, jag har kvar mitt Phil Lynott-möte inne i stan. Beger mig till platsen där han står staty sedan 2005. Om Roger Pontare kunde höra när vindarna viskade hans namn, finns det väl ingen anledning till att inte Phil Lynott-statyn och jag kan kommunicera med varandra.

Svänger av från Grafton Street in på Harry Street och spanar och… var står han?

Frågar i en klädbutik. Expediten suckar. Hon har dragit historien några gånger:

– En varutransport backade sönder statyn i november. Renoveringen har dragit ut
på tiden. Vi som har butiker, krogar och barer här är förbannade. Phil lockar massor av folk som tar bilder med honom och sedan vill shoppa, äta och dricka. Men inte nu, då blir
de bara besvikna.

Efter ett par dagar i Dublin har ilskan över reklamfilmen avtagit.
Får väl anta att mamman och de nu vuxna barnen får lite pengar för att Jailbreak kränger… nä, det tänker jag inte göra reklam för.

På pubar i Dublin hörs Thin Lizzys musik ständigt i högtalarna. Trubaduren i vårt hotells pub avslutar sin spelning med en Thin Lizzy-låt.

Jag kan se Phil Lynotts leende framför mig.

Dublin är fortfarande hans stad. Trots att han blev påkörd drygt 30 år efter sin död…

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning…

… är att bara ignorera den. Viljan gör att den försvinner efter någon dag.

2. Sist jag blev skitför­bannad…

… var på sportjournalisternas stockholmsfixering. Håller därför nu inte bara som vanligt på IFK Norrköping, utan på alla landsortslag när de möter huvudstadslagen.

3. Alla borde se filmen ”Sameblod”…

… eftersom den inte bara berör och engagerar, den täpper också till truten på alla som tycker vi svenskar alltid varit så fina människor.

4. Jag blir charmad…

… om folk har ungefär samma inställning till livet som jag själv har.

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 62. Familj: Olle, 18, och Greta, snart 17, flick­vännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

Hon var ett huvud längre än sina jämnåriga redan när hon var 4. Min kompis dotter blev ofta tagen för äldre än vad hon var. Hon som var så stor kunde väl förstå att man inte gjorde så? Hon borde väl kunna knyta skorna själv? Hennes längd gjorde henne mer vuxen i andras ögon. De gav henne mer ansvar, de förväntade sig mer. Hon skulle ta hand om sina jämnåriga. Inte gråta och skrika och bete sig. Inte bli tröstad lika mycket som de andra på förskolan. Hon var ju stora tjejen.

Men hon var ju inte det. Inte på insidan. Till slut blev hon den de såg henne som. Hon blev lite mer allvarlig, inte lika naiv som sina kamrater. Och hon grät aldrig när hon slog sig. Hon var ju stora tjejen.

Ibland brast det. Frustrationen över att inte klara det som förväntades av henne tog över. Hon kunde gråta hysteriskt när det blev fel, när skosnörena hamnade snett och hon misslyckades med att få till den där rosetten.

En gång medan jag studerade jobbade jag extra i kassan på en nattklubb. Tjejen i garderoben berättade att hennes farmor hade sagt till henne att hon måste bli mer självständig än sina vänner: Ingen man kommer att följa dig till porten på kvällen och se till att du kommer hem ordentligt. Du är lång och väcker inte beskyddarrollen i dem, sa hon i vad jag tror var aningslös  välmening.

Jag som är 1,68 fick en tankeställare när jag hörde den där historien. Hur bemöts egentligen långa kvinnor och var jag en av de där vuxna som krävde lite mer av min kompis dotter? Såg även jag henne som lite äldre?

I det här numret har vi träffat tre kvinnor som vittnar om hur det är att vara lång: ”Folk kan komma fram och säga ’vad lång du är’ och det är ju helt hjärndött. Som att jag inte redan vet det”, säger Josefine Liljenberg. Läs hennes och de andra kvinnornas berättelser på sidorna 62–67.

Det vita vinet är kylt, snacksen uppdukade och lördagsfeelingen har infunnit sig. Jag är i Los Angeles hos min väninna Maria som flyttade hit i somras och nu ska jag få träffa en av hennes färskaste kompisar, Christine. Vi två sitter i vardagsrummet och har precis börjat smutta på vinet när Maria kommer in från trädgården, blek i ansiktet.

– Det är något fel med Junior, hans mage är helt uppsvälld.

Junior är Marias sjuåriga franska mastiff, en ståtlig jättehund av rasen dog de bordeaux. I vanliga fall ligger han lojt på sin bädd vid bakdörren, men nu vankar han stressat av och an på gräsmattan. Då och då stannar han upp och försöker kräkas men konvulsionerna resulterar inte i någon uppkastning.

Han gnyr inte, skäller inte. Han betraktar oss bara bekymrat medan han flämtar och dreglar. Både jag och Christine är själva hundägare och vi förstår direkt Marias oro. Medan Christine googlar symtom, går jag och Maria igenom hur dagen hittills har varit.

Visst var han okej under eftermiddagen och på promenaden före middagen lufsade han ovanligt lätt och raskt, resonerar vi, men blir avbrutna av Christine:

– Guys, it’s urgent! He’s got bloat, I am pretty sure of it, säger Christine och fortsätter:

– Vi måste till veterinären, utan operation dör han.

Hunden har drabbats av magomvridning – ett tillstånd som innebär att magsäcken snurrar kring sin egen axel. Den fylls av gas, pressar på kroppens stora blodkärl och hunden drabbas av syrebrist.

Maria baxar in den 68 kilo tunga hunden i bilens bagageutrymme. Christine kör, jag håller koll på gps:en. Hur lång tid tar det till den dygnet runt-öppna veterinärkliniken? En kvart. Helvete! För varje minut blir Junior mer stressad, magen fortsätter att svälla. Den är hård och spänd. Maria ringer till kliniken, förklarar forcerat:

– It’s a matter of life or death!

Liv eller död. Kärlek och sorg. Hennes älskade Junior, som de flög över från Europa så sent som för sju veckor sedan, är dålig. Döende.

Christine zick-zackar genom den täta LA-trafiken, saktar in vid ett rödljus, men utbrister ”fuck it” och gasar på trots att det precis slagit om till rött.

Vi möts av grönklädd personal som lyckas få upp det lika gigantiska som sköra djuret på en bår och efter att ha röntgat honom förklarar veterinären att Junior behöver akutopereras.

– Men han är drygt sju. Den här rasen blir sällan äldre än åtta, tänk på det.

Maria gråter. Jag gråter. Christine gråter. Maria ber mig ringa hennes man, Esa, som är i England. Klockan är fyra på morgonen där. Efter fem försök svarar han.

– Ge honom sprutan, säger Esa. Han är gammal och kommer tillbringa sina sista månader i rehab. Om han överlever operationen. Om. Det är inte värdigt.

Så självklart. Så svårt.

Tiden tickar. För varje sekund får Junior allt ondare, blir allt lojare. Maria kämpar med sina känslor, söker stöd hos mig och Christine.

– Vad skulle ni göra?

– Om du väljer operationen, för vems skull gör du det? svarar jag.

Frågan är retorisk och Maria vet. Ger veterinären klartecken.

Så rätt. Så svårt.

5 x tankar i mitt huvud

1. Som osalig ande skulle jag spöka för …

… min man, eftersom han absolut inte tror på övernaturligheter. Vore kul att se hur han reagerar.

2. Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …

… tvätta händerna.

3. Vill du få mig på fall …

… bjuder du på afternoon tea med champagne, glutenfria snittar och bakverk.

4. Jag reser ingenstans utan …

… min laptop och mobil.

5. Jag blir rädd när …

… Trump twittrar tokigheter. Vart är världen på väg?

Veckans krönikör

Namn: Erika Scott.

Ålder: 51 år.

Familj: Gift, två tonårsbarn och hunden Monty.

Bor: På Södermalm i Stockholm.

Gör: Ansvarig för Aftonbladets magasin.