Du vet de där självgoda typerna i sociala medier som berättar att de minsann slutat flyga eller belagt sig själva med ett köpfritt år – för klimatets skull? Du måste nog stå ut med dem framöver. Inte bara har de rätt ur klimathänseende, de gör dessutom rätt som skryter om det. I alla fall om man ska tro experterna.

När det gäller klimatfrågan är nog jag som de flesta andra. Länge försökte man skjuta den i från sig men efterhand har man köpt att när en så överväldigande majoritet av forskarsamhället säger att det förhåller sig på ett visst sätt – klimatet håller på att förändras och det är människan som åstadkommer det – så är det nog så.

Sen har verkligheten ätit sig in; de där bränderna i somras, grundvattennivåerna som aldrig tycks återhämta sig, glaciärer som försvinner inför våra ögon. Greta Thunbergs uppfordrande blick. Och samtidigt: känslan av maktlöshet. Vad kan jag göra? Hur kan någonting en enda person gör påverka något så komplext som jordens klimat?

Det offentliga samtalet om frågan har liknat en dans – när någon säger att vi måste sluta
flyga, svarar genast en annan att det är fult att flygskamma. När en säger att vi måste äta mindre kött så blir svaret att vi ska tänka på köttbönderna. Två steg fram och två tillbaka så står vi och stampar på samma ställe.

Så när jag för några veckor sen fick chansen att lyssna på ett samtal mellan en psykolog och en retoriker om hur man ska nå fram till folk i denna extremt brännande fråga, och få dem (oss) att göra nödvändiga förändringar så tog jag den. Funkar det att skamma folk? Får man moralisera? Eller ska man bara i tysthet lägga om sitt liv, och hoppas att andra hakar på?

Det var psykologen Jonas Mosskin och Maria Wolrath Söderberg, doktor i retorik, som diskuterade, hos den grönliberala tankesmedjan Fores. De har på varsitt håll under flera år följt och studerat debatten och det var de som slog fast: jo, att klimatskryta i sociala medier fungerar faktiskt. Några måste gå före och påminna oss andra, sådana som mig och säkert många av er som läser, om vad som är det rätta att göra.

För ju oftare vi påminns om det, desto svårare blir det i längden för oss att göra det vi vet är fel – hyckleri är något vi har svårt för, även när det ligger hos oss själva. Att några (ju fler desto bättre förstås) går före är dessutom ett sätt i längden få med sig de större systemen.

De tog dessutom upp en vanlig tankefigur i klimatdebatten, som åtminstone jag kände igen mig i, och det är den med klimatet som en slags budget. Du vet, om jag inte äter kött, bara åker kollektivt och återvinner all plast och metall – då kan jag faktiskt unna mig en flygresa till Thailand. Som om man kunde spara ihop till lite miljöförstöring.

Så funkar det förstås inte – klimatet blir ju inte bättre för att du inte äter kött, det blir bara inte sämre. Men om du flyger så bidrar du aktivt till att det blir sämre.
Jag vet, man blir aldrig på gott humör av att prata om

klimatfrågan. Men det verkar som om det är just det vi måste göra. Prata om det, låt andra veta vad just du gör. Det finns inga andra som kan lösa problemet.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att jobba som …
… florist. Så vackert att titta och lukta på!

2 Mitt första husdjur hette …
… Bamse och var en strävhårig tax.

3 Jag gnäller oftast på…
… kyla. Eller sena bussar.

4 Det mest korkade jag gjort är att…
… inte lära mig franska ordentligt.

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson. Ålder: 48. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen i Stockholm. Familj: Nej, ingen egen. Yrke: Redaktör för Aftonbladets fredagsbilaga Femplus.

Det blossade nyligen upp en diskussion om hur krävande det kan vara att vara föräldraledig. Efter cirka åtta månader som sådan kan jag hålla med om att det här med ”ledighet” är väldigt missvisande – om man inte tycker att sömnbrist och ständig oro är en härlig semestertillvaro.

Men det som tröstar mig när min dotter Alexis vaknar för tionde gången samma natt är att tänka på mamman vars bebis snittade på 25. Hon klarade det ändå. Det ger lite perspektiv. Så tack alla ni vars föräldraledighet har varit ett kaos. Som en gentjänst tänkte jag bjuda på min egen skitstorm, som slog mig i ansiktet så fort jag steg ut från BB.

Det började med problem i de nedre regionerna. Redan när jag låg med bebisen på bröstet fick jag höra det skräckinjagande ordet sfinkterruptur. Det sades i meningen: ”Det är en grop här, undrar om det blivit en sfinkterruptur.” Det bedömdes att så inte var fallet, men något hade uppenbarligen gått sönder för jag fick stora problem med att hålla tätt.

Och de kroppsliga åkommorna fortsatte komma. Det var som att hela min kropp bara kollapsade efter påfrestningen. Jag skadade min handled och den blev bara sämre och sämre. Så pass att jag inte kunde lyfta min bebis. Och är det något man gör med bebisar så är det att lyfta dem.

Nästa kroppsdel som gav upp var ögonen. En dag när min sambo burit in bebisen till mig i soffan började det blixtra, som om någon fotade i rummet. Efter många timmar på ögonakuten visade det sig vara glaskroppsavlossning, vilket kan leda till näthinneavlossning, vilket i sin tur kan göra att man förlorar synen om det inte behandlas i tid.

Samtidigt valde mitt immunförsvar att packa och dra. Så fort jag gick utanför dörren drog jag på mig en ny infektion, som jag sedan delade med mig av till min bebis. Och som en bieffekt – ständiga herpesutbrott. Stora, röda blåsor på
näsan som varade och rann.

Så när det var som värst kunde jag varken bära, pussa eller ens se min bebis klart.
Efter ett halvår började kroppen äntligen återhämta sig. Immunförsvaret fungerade, handleden läkte, ögonen slutade blixtra och mina ihärdiga knipövningar började ge resultat, samtidigt som jag fick bekräftat genom röntgen att ringmuskeln faktiskt var hel.

Då började jag höra surrande ljud i lägenheten. Wrrrrrrrrr. Jag trodde till en början att grannen fått renoveringsmani. Men innan jag hann tvinga min sambo att skälla ut honom (själv är jag alldeles för konflikträdd) så kom vi på att det kunde vara Slussenbygget. Det visade sig stämma. Borrmaskinen, som lät som att den satt i grannens vägg, befann sig i själva verket flera hundra meter bort i berget under huset.

Arbetet pågick varje måndag till fredag från klockan sju på morgonen till tio på kvällen. Det kanske går att leva med om man jobbar hela
dagarna, men att sitta med ständiga wrrrrrrrrr, wrrRRRRRRrrr, WRRRRRRRRR, som föräldraledig är ren tortyr.

Först erbjöds vi hörlurar. ”Ska jag sätta lurar på min bebis också?”, undrade jag. Sedan fick vi ett tillfälligt boende. Jag undrade hur länge jag skulle tvingas bort ur mitt hem, som vi så omsorgsfullt bebisanpassat. Några veckor? Månader? Nej, upp till TVÅ ÅR.

Och som en grande finale så fick jag för några veckor sedan reda på att man planerar att lägga ner företaget där jag är anställd. Så när ”ledigheten” är över riskerar jag att åka rakt ut i arbetslösheten.

Nästa gång önskar jag mig sömnlösa nätter och ständig oro. Bara.

4x tankar i mitt huvud:
1 Jag är oerhört svag för…
… vita fluffiga pomeranianvalpar.
2 Jag vill bli bättre på …
… chins.
3 Nästa resa går till …
… min hemstad Göteborg.
4 Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …
… framtiden för då har man löst problemet med åldrande och jag kan fortsätta leva för evigt.

Veckans krönikör

Namn: Anna Flytström. Ålder: 36. Familj: Sambon Richard och dottern Alexis, 8 månader. Bor: Stockholm. Yrke: Journalist och driver galleriet Skomakeriet.

”Jag tror minsann att det klarnar upp och blir regn.”
Min fars favorituttryck, alltid följt av ett skratt, har följt mig sedan barnsben.
Det myntades just när det snackades väder och om det var läge för en cykeltur till minigolfen eller kanske rentav till badstranden i Lul-sundet. Vågade vi verkligen? Det kanske skulle vara skitväder när vi kom fram.
I många år trodde jag att det var ren visdom som kom ur min fars mun. Han fick nästan alltid rätt, men en sjuåring förstod aldrig hur enkel den matematiken var.
I en kuststad som Luleå hann man en solig dag precis ta av sig på överkroppen innan stormen kom med regnet. Luleå var alla meteorologers dröm, vad man än siade så fick man rätt. Åtminstone en stund.
Ständiga solrekord på sommaren, visst, men det var en kort tid av året. Annars mest ett blåshål, som Kalmar och andra av stadens kustkusiner.

Först på senare år, långt efter att de tio orden lämnat farsgubbens mun för sista gången, har jag insett att hans eget talesätt – jag har faktiskt aldrig hört någon annan än honom yttra det – inte bara hade med väder att göra. Jag vill tro att det lika mycket var hans sätt att prata om livet och världen.
”Jag tror minsann att det klarnar upp och blir regn” var fars ”först blir det lite bättre, men lita fan inte på det för sen går allt åt helvete igen” , ungefär som Piteåkomikern Ronny Eriksson sjöng i Pessimist-visan.
Så skulle i och för sig aldrig min far uttrycka sig. Han tillhörde inte de svärande, bortsett från när det berättades historier, vankades bröllopstal, eller vid tillfällen när metreven trasslat ihop sig.
Men att fars föränderliga väder hade en djupare mening, blir jag bara mer och mer övertygad om. Uppklarnandet var tryggheten och
regnet de hot och helveten som väntade runt hörnet i våra liv. Hans glada ton gjorde att man ändå inte behövde vara rädd för det som skulle komma.
Högkonjunktur blir snart lågkonjunktur.
Dieselrabatter från en regering blir dieselskatter från samma regering några år senare. Blodtrycket har gått ner – men läkaren har något annat att berätta. Man kan, vare sig man är meteorolog eller inte, vara säker på att inget varar för evigt.

Det märkliga är att min fars ”jag tror minsann att det klarnar upp och blir regn” har varit en trygghet som följt mig genom livet. Men jag har aldrig, fram till nyligen, tänkt på varför.
Kan det vara för att det också kommer att klarna upp igen efter regnet? Att man får vara beredd på ont och gott, glädje och sorg. Sol och regn.
Hm, borde inte jag också ha ett eget talesätt som mina barn och barnbarn kommer ihåg när jag inte finns längre? Jag har letat efter något unikt, som känns passande, men förgäves.
På väg i bilen till en fotbollscup med dottern förra helgen hörde jag mig själv säga:
– Jag tror minsann att det klarnar upp och blir regn.
Det gjorde det aldrig. Det var däremot kallt som satan.

3x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att …
… jobba som ståupp-komiker. Mest för att man då får möta nya människor som inte hört alla mina skämt redan …

2 Mitt första husdjur hette …
… Putte och var en undulathanne. Trodde hela familjen, ända tills Putte började lägga ägg.

3 Jag gnäller oftast på …
… mina knän. Vi är sällan överens.

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind. Ålder: 57 år.
Familj: Gift, tre barn, tre barnbarn.
Bor: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Yrke: Redaktör på Aftonbladet.

Fram till för ett par år sedan, var det nog det värsta jag visste.
Och så blev jag en sådan själv. En som bara tjatar om golf.
Har totalt omvärderat min lite föraktfulla benämning sällskapsspel, efter att själv ha börjat spela. Nog sjutton är det en riktig sport. Fick sådan träningsvärk i högerhanden efter årets första golfrunda på Floridasemestern, att det var förenat med stor möda att lyckas tvätta håret efteråt i duschen.

Fast så mycket motion får man ju inte när man spelar golf i USA. Golfbil ingår alltid i avgiften. Första 18-hålsrundan i USA för ett par år sedan var det nästan roligare att köra den än själva spelet. Nu går det mer på rutin. Lite väl mycket rutin, kanske.
Ett av hålen på Chi Chi Rodríguez Golf Club i Clearwater slutar på en liten ö, omgiven av vatten. På väg dit, skriker plötsligt flickvännen:
– Stanna! Ser du inte att bron är för smal för golfbilen?
För sent. Gasen i botten. Tänker att ingen är väl så dum att de bygger en väg för golfbilar som är för smal för golfbilar. Så börjar däcken på vänster sida lite oroväckande liksom sticka ut lite utanför kanten på brons vägbana. Det börjar gå lite trögt. Sedan smäller det bara till och blir tvärstopp. Golfbilen sitter fast som i ett skruvstäd, fastkilad mellan järnstaketen på varsin sida. Och nu är hjulparen på båda sidor halvvägs utanför bron.

Hade det varit en film, skulle det ha börjat knaka högljutt i sensurroundljud, som en för-aning om hur staketet snart skulle brista, golfbilen skulle välta tre meter ned i vattnet, där hungriga alligatorer ivrigt väntade på lunch.
Nu var det verklighet. Flickvännen hade redan börjat kravla sig ur golfbilen medan hon högljutt skällde på mig. Slog dövörat till och funderade mest på hur min föga smidiga kropp över huvud taget skulle kunna ta sig ur golfbilen, bakåt. Fast det gick.
Spelarna efter oss visade sig vara fyra vältränade unga killar. Med diverse stånk och stön lyckades de mirakulöst nog baxa loss golfbilen ur skruvstädet. När de sa att vi måste spela färdigt hålet, kunde jag känna hur de småfnittrande höll inne sina hånskratt bakom ryggarna på oss, tills vi hade pitchat och puttat färdigt och kört vidare till nästa hål.
Tömde efter rundan fickorna på bollar och pegs på golfbanans parkeringsplats. Lyckades då även lägga bilnycklarna i bagageutrymmet, innan jag resolut slog igen luckan. Smart!

Fast numera går de flesta moderna bilar att starta bara nycklarna finns i närheten. Så vi rullade Highway 19 och 60 hem till hotellet. Funderade i tysthet över hur jag skulle berätta att vi nu hade en bil som gick att köra men inte låsa. Flickvännens skräckupplevelser av golfbilsfärden på bron, hade nu övergått i skrattorgier över min klumpighet.
På hotellets parkeringsplats erkände jag även den senaste fadäsen.
Hennes skratt blev ännu råare, innan hon pekade på instrumentbrädan.
– Knappen där, det är den man öppnar bagageluckan med inifrån bilen.
Som den golftjatare man lite motvilligt har blivit, ville jag under resten av semestern gärna diskutera det faktum att denna golfrunda – rent resultatmässigt – trots allt kanske var min bästa någonsin.
Har dock viss förståelse för att flickvännen, som en gång i tiden tog körkort i en av världens mest trafikkaotiska storstäder, Teheran i Iran, hellre ville ifrågasätta hur sjutton jag hade klarat att ta körkort vid första uppkörningen i småstadsidyllen Linköping …

4 x tankar i mitt huvud
1 Innan jag somnar tänker jag på …
… tänkbara semesterresor.

2  Senast jag lärde mig något nytt …
… handlar det nu för tiden mest om när barnen förklarar någon finess på mobil-telefonen.

3 Jag är besatt av …
… att i dessa fotbollsallsvenska tider ska IFK Norrköping vinna varje match.

4 För att imponera på mig …
… ska man, som bartendern på favoritkrogen i Naples, Florida, kunna sjunga en gråtmild Zac Brown band-låt, samtidigt som man mixar en vrålstark Long Island ice tea.

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson.

Ålder: 64.

Familj: Olle, 20, Greta, 19, och flickvännen Nicole Mahnaz Nia.

Bor: 4:a på Söder i Stockholm.

Yrke: Reporter, krönikör, recensent på Aftonbladet.

Sex veckor. Sedan är det över.
Vår relation började med ett flyktigt intresse och lystna blickar. Mystiska varelser i snön, halshuggningar, gruppsex och vassa replikskiften. Klart man ville se mer. Lära känna varandra lite djupare.

Sen kom drakarna och jag visste att vi var rätt för varandra. Game of thrones och jag. Efter ett par säsonger, närmare bestämt i säsong tre avsnitt nio, var jag dödskär. Och ja, död är ett passande förstärkningsord här. Avsnittet heter The rains of Castamere men kallas i folkmun för The red wedding. Eftersom avsnittet sändes 2013 tänker jag inte bry mig om spoilers. I ett svep har de ihjäl ett halvt hus. Den nyutnämnda kungen i norr får se sin gravida fru knivhuggen i magen, hans allierade slaktas, han mördas och hans mamma, en fembarnsmor, lyckas skära halsen av en fiende innan hon själv dödas.
Det är grovt och våldsamt. Chockerande.
Och fantastiskt. Jag minns hur en vän och jag satt i soffan och bara gapade och stirrade på tv:n och varandra om vartannat. Vi kunde knappt formulera fullständiga meningar. Det var bara: Va? Vad? Hur? Varför? Men? Nääääää.
Reaktionsvideor på Youtube där folk såg scenerna för första gången blev ett nätfenomen.
Det var då man insåg att vad som helst kan hända. Den här serien följer inte några regler.

Vårt förhållande blev allt mer intensivt när en kollega bad mig bli en del av Tronspelet, Aftonbladets Game of thrones-podd där vi analyserat varenda avsnitt ner till minsta detalj. Däremellan plöjde jag också böckerna som serien är baserad på. Och började tillbringa för mycket tid med att klicka runt inne på diverse forum och läsa teorier så
invecklade, och utvecklade, att jag undrar var folk får all tid ifrån.
Det var den maniska kär och galen-perioden. Då, när par får för sig att säga upp sig, sälja huset och börja ett nytt liv på en söderhavsö.
Fast det gjorde jag inte. Jag sitter kvar på samma kontor. Men jag har ägnat en beskedlig del av mitt arbete åt Game of thrones. Det sätter inte stopp för världshungern direkt, men underhållning är också viktigt. Och Game of thrones är världens största serie, i popularitet så väl som i kostnad för produktion.
Serien är som en pojkvän som man står ut med trots störiga ovanor, och jag har försvarat den. Att den envisas med att låta den manliga blicken styra kameran lååångsamt över någons bara bröst, att tycka det är en bra idé att krydda upp en mindre kul dialog med att vara på bordell och ha en trekant i bakgrunden, eller att lägga till fler våldtäkter än vad man kan räkna …

Men det är inte bara bröst och drakar. Dialogerna mellan storheter som Charles Dance (Tywin) och Peter Dinklage (Tyrion) är briljanta, Cerseis perfekta översittarleende när hon tar en djup klunk vin och gläds åt sin hämnd är ren magi. Jon Snows molokna hjältehistoria och kvinnor som går från hjälplösa offer till mångfacetterade maktspelare får en att höja näven för de godas kamp. Och att white walkers är en allegori för klimathotet är uttalat – det spelar ingen roll vem som sitter på järntronen när världen ändå går under.
Frågan är bara hur Westeros invånare kommer att lösa kampen. Och kommer man bli nöjd med slutet? Förmodligen inte. Jag väntar mig att den här relationen kommer sluta med ett krossat hjärta.

Om några veckor är det över. Men inte för evigt. Serien kommer att fortsätta mjölkas i form av prequels. Och vem vet … En vacker dag kanske George RR Martin släpper nästa del i bokserien. Kanske hinner vi till och med få ett slut. Om inte apokalypsen
i form av ett försämrat klimat, eller white walkers, redan har kommit.
Valar Morghulis.

4 x tankar i mitt huvud
1 Mitt hjärta slår lite extra av …
… amerikaniserad lättsmält girl power-feminism. Det är symboliskt fint när småtjejer börjar klä ut sig till Wonder woman eller Captain Marvel.

2  I högstadiet var jag …
… övertygad om att livet skulle sluta på en parkbänk om jag bara fick VG på ett prov.

3 Jag mår som bäst när…
… vännerna är samlade på en trevlig pub och man precis beställt in den andra ölen.

4 Jag är trött på att prata om…
… Trump. Kan vi bara låtsas som att de här senaste åren aldrig hänt så världen slipper skämmas?

Veckans krönikör

Namn: Tove Björnlundh.

Ålder: 33.

Familj: Katterna Bosse och Flora.

Bor: Hornstull, Stockholm.

Yrke: Reporter och Game of thrones-expert.

Klimatförändringen är utan tvekan århundradets nyhetsstory. Att jorden i allt snabbare takt blir allt varmare är något som på ett påtagligt sätt drabbar och hotar hela mänskligheten. Det påverkar ländernas stabilitet, världsekonomin, livsmedelstillgången – rubbet.

Men som story betraktad var klimatet länge ganska illa lämpat för vanlig nyhetsrapportering. Sambanden var lite för komplicerade, förändringarna för långsamma och förloppen för smygande för att kunna konkurrera med snabba raka nyheter som terrordåd, olyckor
och politiska skandaler.
Därtill står forskarnas försiktiga hållning
ofta i bjärt kontrast mot medias behov av att
förenkla.

Men på bara tio år har klimatförändringarna gått från att vara något som i bästa fall kan illustreras med en mager isbjörn på ett isflak till skrämmande naturkatastrofer på vår egen hemmaplan. För nu sker det som forskare och militärer varnat för i decennier.

De senaste åren har jag rapporterat från Arktis om hur en tredjedel av isen på Polarhavet försvunnit sedan 1980-talet. Jag har skrivit om de allt svårare skogsbränderna och rekordhettan i Australien. Om missväxt och vattenbrist efter många års ihållande svåra torka i sydvästra USA. Om torka och svältkatastrofer i Östafrika. Om de återkommande översvämningarna i Europa. Om de enorma skogsbränderna i Kanada och Alaska som de allt längre snöfria perioderna leder till. Om den accelererande avsmältningen på Grönland och Antarktis. Om att havet stadigt stiger med tre millimeter om året. Om Miami och andra städer som på sikt är dömda att hamna under vatten. Om syrebrist och försurning av haven. Om torkan i Syrien som anses ha bidragit till inbördeskriget.
För att inte tala om alla texter om hur förändringarna påverkar Sverige. Om den förlängda växtsäsongen i söder. Om ständigt nya värmerekord och våldsamma skogsbränder i torkans spår. Om Kristianstad, Sveriges lägst belägna stad, där stora vallar nu byggs till skydd från översvämningar när vattnet reser sig runt staden. Om grundvattenbrist på östkusten. Om hur Skånes kustlinje ritas om när stränder försvinner i havet.

De enda som har hört av sig efter alla dessa artiklar har varit klimatförnekare, alltså människor som saknar förutsättningar eller vilja att förstå problemet. Det kunde räcka med att nämna ord som växthusgas eller metan för att bli idiotförklarad och få en felstavad beskrivning av hur det egentligen förhåller sig. Inte sällan var mejlen helt obegripliga. Som när vi för en tid sedan skrev om de utsläpp som maten ger upphov till: ”ATT ATAKTERA VILKEN MAT VI ÄR ÄR RENT UT LÖJLIG DÅ DEN I MILJÖHÄNSEENDE ÄR FÖRSUMMBAR!”
Men efter förra årets galet varma sommar har något hänt. Mejlboxen fylls inte längre enbart av hatmejl från klimatskeptiker. Nu de fått konkurrens av nyväckta miljöaktivister som rasar över att vi inte tar problemet på allvar.
Som när vi för nyligen skrev om att våren var på väg: ”NI ÄR JU HELT DUMMA I HUVBUDET. FATAR DU INTE ATT KLIMATET HÅLLER PÅ ATT KOLAPPSA!!”
Och det klart att det vore roligare med ett uppskattande ord i bland. Och visst vore det bra om fler brevskrivare höll fingrarna borta från skiftlåset. Men ändå inger dessa nya hatmejl lite hopp om mänskligheten.

3 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att jobba som …
… trafikplanerare. Det måste vara hur kul som helst att leda ut cykelbanor i hårdtrafikerade rondeller eller gågator, låta vissa trafikanter åka mot enkelriktat eller bara jävlas med folk i största allmänhet.

2 Jag gnäller oftast på …
… cyklister. Jag har cyklat varje dag sedan jag fick en Crescent med en guldfärgad limpsadel någon gång på 1970-talet. Men bland de tvåhjuliga idioter som tagit över stans cykelbanor skäms jag numera för att kalla mig cyklist.

3 Det mest korkade jag gjort är att ….
… slänga backarna med LP-skivor. Jag har förstått att hipstergenerationen på bromslösa cyklar utan skärmar betalar guld för att lyssna på knastrande skit från förr.

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 52.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Lägenhet i Stockholm.

Jag är ständigt i otakt med tiden.
Som den gången i höstas när vi skulle besöka Australiens äldsta romdestilleri. Avstånden är ju enorma och det var en kamp mot klockan – som vi förstås förlorade. När vi kom fram till Bundaberg var allt tillbommat och nedsläckt. Jag fick nöja mig med att köpa en flaska på flygplatsen på väg hem. När jag på svensk mark smakade på den blev jag knappast frälst, men det hör väl inte hit.
Eller den gången när vi i god tid åkte till flygplatsen – men hamnade på fel terminal – och tvingades springa som galningar för att inte missa flyget.
Eller varför inte den gången när vi hejdade en okänd bilförare på en öde Skeppsbron och kapade honom och hans bil för att hinna i tid till skärgårdsbåten. (Tack, snälla du, dagen blev fantastisk!)
Men det var då.
Nu skulle vi till mörkaste Norrbotten och bli knockade av det vackraste norrskenet. Det jag hade längtat efter att få se sedan jag som barn läste Inga Borgs böcker om det blåhåriga fjällväsendet Plupp. I mitt huvud såg jag det dansa över himmelen i grönt, kanske i blått eller förhoppningsvis
i rött – som sägs vara så sällsynt.
Jag började planera redan för ett år sedan. När och var ser man norrskenet bäst?

Abisko var svaret. Det kallas det Blå hålet. Vilken hemsida jag än hamnade på läste jag samma sak: När molnen hopas överallt finns det en glipa över berget Nuolja. Och bästa tiden är oktober till mars.
Vi beställde resa till turiststationen vid foten av berget och följde oroligt väderleksrapporten från SMHI. Började det inte bli varmare där uppe?
Det såg illa ut. Dagen innan vår avfärd var det förvisso runt 15 minusgrader och ett förtrollande vackert norrsken. Men samma dag vi anlände skulle de där minusgraderna ha förvandlats till plusgrader, enligt prognosen.
På bussen på väg till Abisko var vinterlandskapet gnistrande vackert, men när vi klev av hade det börjat töa. Vi stålsatte oss.
På kvällen var det elva minusgrader vid linbanan. Den frostiga korgen tog oss 900 meter upp mot Nuoljas topp. Vi gled genom ett molnlager och hoppades att molnen blåst bort på toppen.
Det hade de inte.
Där var det plusgrader när vi slängde oss på rygg i snön och tokstirrade upp mot himlen.
Vi såg ett grått lock.
Men tunnades inte molnen ut?
Är det en stjärna där?
Nä, det Blå hålet var igensmetat med moln.
Och det regnade.
Vid midnatt tog vi snopna linbanan ner igen. Ner till kylan.

Dagen efter halkade vi omkring i gloppet i strålande solsken och inväntade aftonen.
Klockan åtta gav oss iväg, bort från det artificiella ljuset. I öster låg topparna
Tjuonatjåkka och Nissuntjårro och bildade Čuonjávággi (Lapporten), i väster Nuolja, envist spretande björkar söderut och i norr Torneträsk. Några hundratal meter bort stod den röda porten till Kungsleden.
Där i beckmörkret upphörde tiden att existera. Inget brus hördes från trafiken, det enda som hördes var en fågel – kunde det vara en fjällripa?
Vi väntade. Och väntade. Och såg … ingenting.
Molnen hade packat ihop sig till en hög, på både höjden och bredden.
Men, vänta! Där glider något förbi! Eh … jaha, en molntuss.

Vi reste hem utan att ha sett en endaste flamma på himlen. Kvällen efter var det Blå hålet tillbaka över Abisko och norrskenet dansade.
Men vi hade i alla fall tur med maten.

4 x tankar i mitt huvud:

1Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… jobba för att barn i Sverige alltid ska ha tak över huvudet och somna mätta.

2 Min ovanligaste vana är…
… att jag utan problem kan ligga i soffan och stirra i taket en hel dag. Det har väl ingen annan tid med längre?

3 Jag skäms över…
… min lättja.

4Jag skulle vägra äta…
… känguru.

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh.

Ålder: 57.
Familj: Chris, Sean och Nick.
Bor: Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Det bästa jag vet är att vara med mina barn.
Det är ofta också det sämsta jag vet.
Att umgås med barn kan, vilket alla föräldrar vet, helt enkelt vara mördande tråkigt.
Det är inte alltid min högsta önskan att stå i en blåsig lekpark i minusgrader och putta en gunga från vilken en sur rumpnisse vrålande påpekar att jag kommer till korta i framställningen av tillräcklig ”räjserfart”.
Det är inte kul att alltid gå upp för tidigt.
Att alltid laga mat jag inte själv vill äta.
Att alltid lägga minst en timme varje kväll på att få barnen att somna.
Att jag hade mer ”egentid” på en vecka innan jag fick barn än jag har haft på de snart fyra åren sedan jag blev pappa.
Men jag har märkt att när det gäller mina barn är termer som ”rolig” och ”tråkig” analytiskt helt oanvändbara. Barnen låter sig inte  mätas på samma skala som något annat. Jag älskar dem mer än livet. Jag vill alltid  vara med dem. Att de ibland driver mig till vansinne är inte ens ett problem. Det är en del av poängen.

Vi lever i en tid som mer än något annat präglas av att vi nästan alltid ger upp.
I ett samhälle som ständigt uppmanar oss att förkasta och kassera. Som till och med försöker göra övergivandet i sig självt till en dygd.
Om vi aldrig får träffa en läkare är det inte vår uppgift att försöka göra vården bättre – vi ska bara byta vårdcentral.
Är barnens lärare dålig? Byt skola.
Vill du ha högre lön? Byt arbetsgivare.
Gjorde ett parti något dåligt? Byt ideologi.
Gillar du inte dig själv? Bli någon annan.
Det här är masskonsumtionens logik, perverterad till modern hyperindividualism.
Hela livet omvandlat till transaktioner, som inte får tyngas ner av otidsenliga lojaliteter eller förpliktelser.
Allt är inte bara utbytbart – för att jaget ska kunna frodas måste allt bytas ut och förverkas. Det är den brända jordens självutveckling.

För den verkligt autonoma individen är till och med relationer numera bara en marknad.
Varje bekant, släkting, vän eller älskare ska mätas och vägas: Vilken nytta gör egentligen den här personen för dig?
Det är bara i en sådan kontext det blir logiskt att säga upp bekantskapen med ”energitjuven”. Dumpa din kille. Sluta prata med din farbror. Sätt mamma på ett hem. Skilj dig.
Ingen del av våra liv är längre fredade från den trendiga städexperten Marie Kondos känslolösa signatur-fråga: ”Does this spark joy?”

Mina barn lär mig något annat.
De lär mig att det liv som är värt att leva inte bara kan vara ett pärlband av handplockade glädjeämnen, omsorgsfullt utvalda för att orsaka det egna jaget så lite lidande som möjligt.
Livet går inte ut på att curla sitt ego ända ner i graven.
Mina barn lär mig att det är tvärtom: Att det enda sättet att vinna i livet är genom att sätta andra framför sig själv.
Och att ingenting som är värt något någonsin kommer utan kamp.

4x
tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag …
… hantera förtroendet med respekt, flit och ödmjukhet.

2  Jag skäms över …
… all fiktion jag någonsin försökt skriva.

3 Min ovanligaste
vana är …
… att jag nog faktiskt aldrig gör en enda ovanlig sak.

4 Jag skulle vägra äta …
… något jag själv hade lagat, om det fanns några rimliga alternativ.

Namn: Niclas Vent.
Ålder: 37.
Familj: Sambo, son och dotter.
Bor: Hägersten.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

David mot Goliat.
Greta mot Trump. Eller rättare sagt Greta mot oss vuxna.
Mot mig.
Denna lilla flicka, Greta Thunberg, 16, har med järnvilja och en gedigen kunskap skapat
en klimatorkan som sveper fram bland unga i Norden, Europa, Amerika, Australien… Med fakta och klarspråk får hon makthavare över
hela världen att darra på ett sätt som endast kan jämföras med 17-åriga fredspristagaren Malalas aktivism för flickors rätt att gå i skolan.

Men Greta talar inte bara till världsledare som Löfven, Trump och Trudeau.
Nej, hon gör det också direkt till mig.
Det krävdes en Greta för att på allvar få upp mina ögon för hur mina handlingar påverkar mina barns framtid. Detta trots att jag i många år skrivit om politiska utspel på området, rapporterat från klimattoppmötet i Paris och tagit del av nya forskningsrön.
Men det är bara Greta som har lyckats tala till mitt hjärta.

För säkerhets skull ska jag klargöra att jag aldrig har träffat vare sig flickan eller hennes kända föräldrar, Malena Ernman och Svante Thunberg. Min bild är enbart präglad av artiklar och tv-inslag där hon medverkat.
Att Greta tagit sig innanför skalet på mig och, tror jag, många andra vuxna, beror på att hon är så rättfram och så kunnig.
Till skillnad från politiker som gärna lindar in det svåra säger hon det uppenbara. Och hon ger oss dåligt samvete. Vad är vi för föräldrar om vi lämnar en kraschad planet till våra barn, liksom?
För mig har det satt avtryck i min vardag. Jag bär nu alltid omkring på två tygkassar i handväskan, för att slippa köpa plastpåsar i affären. Väljer helst vegetariskt på lunchmenyn och tar bilen allt mer sällan.
Störst påverkan har hon dock fått kring mina semestertankar och flygresandet.
Nyss hörde jag mig själv säga ”vi var till Miami förra året, nu blir det ingen långresa på länge” till familjen och ”det är inte försvarbart att åka utomlands för att träna” på tjejträffen.
Det är en stor förändring för en person som jag som alltid har älskat, eller rättare sagt älskar, att resa.
Därmed inte sagt att jag har blivit någon klimat-Jesus. Långt därifrån. Jag har mycket kvar att lära.

Men Greta har fått mig att tänka efter. Och kanske på något sätt också gjort mig till en lite bättre människa.
Kanske kommer hon att påverka världens ledare på samma sätt?
Själv har hon sagt att hon tänker fortsätta att fredagsstrejka utanför riksdagshuset till dess att Sverige lever upp till det vi har förbundit oss i Parisavtalet. Hon är inte lierad med
något parti men får rösta i nästa riksdagsval.
Med det engagemang hon och hennes kamrater nu visar tror jag att vi kan gå emot en ungdomsrevolution 2022. Det inger hopp om en bättre framtid.
Tron kan försätta berg, heter det ju.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Mitt hjärta slår lite extra …
… ja, det gör faktiskt det (konstaterade extraslag).

2  I högstadiet var jag …
… antagligen töntigare än jag fattade (spelade tvärflöjt och var hundtokig).

3 Jag mår som bäst när jag …
… lyssnar på musik, så har det alltid varit.

4 Jag är trött på att prata om …
… gubbar, släpp tjejerna loss!

Veckans krönikör

Namn: Anette Holmqvist. Ålder: 51. Familj: Man och två barn. Bor: Bostadsrätt i Stockholmsförort. Yrke: Politik- och samhällsreporter på Aftonbladet.

För ett tag sedan svängde jag och min vän Joacim av vid Potatisrondellen i Mjölby.

Vi parkerade vid en bensinstation och väntade.
Vårt uppdrag var att lämna över en gammal ­radio till en farbror som vi aldrig hade träffat. Det kändes som att vi langade droger, och på sätt och vis är det kanske inte så långt från sanningen.
Varför sitter två medelålders män vid Potatisrondellen i Mjölby med en gammal rörbestyckad radioapparat från 50-talet? En torsdag?
Vi hade varit och handlat begagnad hifi hos Jari 
i Göteborg, en minst sagt färgstark herre och intensiv audiofil. Utsidan av Jaris villa ser helt normal ut. Insidan döljer dock en underbar galenskap. Han har bland annat, med manisk känsla för detaljer, byggt en egen biograf i källaren. Takplattorna har han, för ljudisoleringens skull, hämtat från en riktig bio i Stockholm.
Det är inte vilka takplattor som helst, var så säkra.
För länge sedan designade Jari skottsäkra bilar för diverse dignitärer. I dag samlar och bygger ingenjören ett skottsäkert ljud. Och dealar begagnad hifi.
När affären var avklarad, jag köpte en strömkabel och Jocke ett försteg, undrade Jari om vi kunde ta med oss en radioapparat till en kund som kunde möta upp oss utanför Mjölby.
Varför inte?
Och där sitter vi nu. Jag och Jocke kom för ett tag sedan ut ur garderoben. Vi är audiofiler. Och hur hamnade vi här?

Vi blev personerna som Killinggänget drev med på 90-talet. Humorgruppen satte en röd peruk på Johan Rheborg, döpte karaktären till Farbror Barbro och lät honom utbilda skolbarn i hifi. Farbror Barbros slogan ”Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet” har sedan dess blivit ett begrepp som förlöjligar hifi-nördar i alla tider.
Hifi-missbruket kan delas in i samma kategorier som orkaner.
Kategori 1: Personen börjar intressera sig för vinyl och köper sin första nålvåg för att kunna väga sin pickup (mycket viktigt, annars spårar nåljäveln för hårt eller för mjukt och skivorna och signalen går åt helvete).
Kategori 2: Personen köper sin första rörförstärkare. Ljudrör ger en helt annan och mer levande klang än transistorer, eller hur? Samtidigt börjar hen att drömma om lyxiga amerikanska märken som McIntosh, hifi-världens motsvarighet till motorcykeln Harley Davidson.

Kategori 3: Personen skaffar dämpande fötter till sina högtalare. Det gör naturligtvis underverk för djupet, basen och diskanten. Nu är det illa.
Kategori 4: Personen börjar prata om de obskyra, japanska hifi-märkena Air tight och Leben. Sök hjälp fort.
Kategori 5: Personen bygger en egen hemmabio i källaren med takplattor från en riktig biograf. Det är över.
Själv budade jag nyligen hem ett par ljudrör från 1961 av tyska Telefunken som Abba brukade använda i sina gitarrförstärkare. Jag tillhör därmed kategorin 4,7.

Jag och Jocke ingår ett litet nätverk som finns över hela Sverige. Vi är hånade, bespottade och underliga. Människan har fortfarande lättare för individer som går ner sig i fotboll eller båtar. Eller som skjuter djur på savannen i Afrika.

Men vi vet också något som de flesta inte låtsas om: det blir skillnad. Din favoritmusik låter bättre med en redig stereo. Vår jakt är, precis som religion och vetenskap, en hopplös strävan efter att hitta någon sorts mening med livet. Den kanske finns 
i och med nästa signalkabel?
”Psst. Är det han?”
Jocke knuffar på mig med armbågen.
En liten anonym herre har stigit ut ur en anonym bil bredvid oss. Det är han. Han ser ut som en snäll språklärare.
Överlämningen av radion går snabbt. Mannen muttrar mest fram enstaviga ord.
Men när han vänder ryggen åt oss och går tillbaka mellan smutsiga vattenpölar har det hänt något.
Stegen är lättare och ryggen rakare.
Det händer säkert inte ofta på en bensinstation vid Potatisrondellen i Mjölby, men när folk borta vid pumparna tittar upp ser de en lycklig man.

4 x tankar i mitt huvud

1 Jag drömmer om att jobba som …

… inget alls. Tänk att vara ekonomiskt oberoende och bara kunna läsa böcker och vattna blommor.

2 Mitt första husdjur hette …

… Pelle och var en gul kanariefågel.

3 Jag gnäller oftast på …

… folk, björkpollen, värme, artister, politik, TV 4, sandstränder, Melodifestivalen, borgare, ja, det mesta.

4 Det mest korkade jag gjort är att …

… inte ställa mig i bostadskön när jag flyttade till Stockholm 1998.

Veckans krönikör

Namn: Markus Larsson. Ålder: 42. Familj: Mor, far, storebror, sambo. Bor: Lägenhet utanför tullarna i Stockholm. Yrke: Rockjournalist.