Ariel Pink’s Haunted Graffiti räddar liv.

Jag sitter på redaktionen och tittar ut genom fönstret och tänker att det här kanske är den gråaste dag jag sett. Plussa på med lite duggregn och jag är där igen, drabbad av en obetvinglig lust att örfila upp alla som säger att det bästa med Sverige är att vi har fyra definierade årstider och att ingenting går upp mot den svenska sommaren.

Vad i himmelens namn rör sig i dessa folks huvuden, menar de på allvar att italienare, fransoser och spanjorer i jämförelse dragit klimatiska nitlotter? 

Ja, jag är sur, deprimerad och inte så lite förbannad, naturligtvis rätt sexig också, men det kan inget väder i världen bita på. 

Det är då jag hör Ariel Pinks Haunted Graffitis låt ”Round and round”. 

Den låter som ett leende moln av bomull som sjunger pastellfärgad gospel, framburen av en basgång som har Sades ”Hang on to your love” en del att tacka för. 

Allt spricker upp. Min själ. Mitt hjärta. Tillvaron. Universum. Jag är glad och inte ett dugg deprimerad eller förbannad längre. Jag är fortfarande rätt sexig, men det är som det är med den saken, ingenting att göra åt.

Min poäng är den här: Musik räddar liv. 

Jag har genom åren träffat på folk som inte lyssnar på musik alls, utom när sedvänjan kräver det – lite folkhemsdisco till bag-in- boxen på lördagskvällen, schlagerhelvetet , ni förstår – men de LYSSNAR inte.

Felet är deras, attstelopererade artister som, säg, Magnus Uggla, mannen som förde in sydtysk militärmarschestetik i popmusiken, har en karriär trots att han varit irrelevant i trettio år nu. Visst, han är funktionell till festen. Som herpes på en venerisk mottagning. Men att slå sig ned mellan två stereohögtalare, för att tala old school, och sluta ögonen och verkligen lyssna, för att få en resa, en upplevelse som kan kalllas konst… Forget about it. 

Jag vill ha en sak sagt med det här: Släpp sargen i medelklasshelvetet och lyssna till Ariel Pinks Haunted Graffitis låt ”Round and round” och för den delen till hela albumet: ”Before today” (2010). 

——————————–

Omslaget till ”Before today”.

Här gick jag och här hade jag Bobby: Kvickentorpsskolan i Farsta.

Smeknamnet föds enligt legenden på jympan i 9:an på Kvickentorpsskolan i Farsta. Lektionen är över och Lars gör entré i duschrummet och tillkännager: 

– Grabbar, titta! Den kanske inte är så stor, men fan vad vacker den är! 

Han döps där och då till Dasen. 

När vi ändå befinner oss på jympan bland smeknamn, låt mig berätta om jympamajen.

Honom har vi döpt till Bobby Bög. 

Det beror på att Christer är så nitisk och, på samma gång, så intim. För att vi inte ska spilla tid från själva gymnastiserandet öppnar han HT i 7:an med att vi tränas i att klä av och på oss, i att byta om, på tid. Han sätter 90 sekunder som gräns. 

– Klä av! Byt om! 

Tidtagaruret går i gång. 

– Byt om! Klä på! 

Tidtagaruret går i gång. 

Sen följer duschandet. Vi går runt i cirkel, stannar till under själva duschen, i med schampo, går ett varv, sköljer ur schampot och tvålar in oss, går ett varv till och sköljer av oss. Då och först då anses vi duschade. 

Allt det här sker under hans intensiva blick. 

Bobby Bög. 

En legend för generationer av Farsta-kids. 

Han gjorde självgodheten till konstart. 

– Magistern, säger jag en dag, eftersom jag är galet idrottsintresserad och lirar hockey i Bajen och allt: Hur blir man gymnastikdirektör? 

– Ja du Tore, säg det, många vill, men ytterst få klarar av det. Ta dig själv, du ser på mig och vill bli lika bra som jag, du vill ta examen på Gymnastik och idrottshögskolan. 

– Ja… kanske… 

– Nej, inte kanske, du vill det, ja. Men kommer du att klara av det? Eller kommer du, som så många andra, att framleva dina dagar i ett av alla dessa dussinyrken, i kassan på Ica eller ska du städa offentliga toaletter? Som en utbytbar medelmåtta. Det är själva frågan. 

Jag tror att jag har svarat på den nu, Bobby Bög.

Jonny.

Det står ett inramat fotografi högst upp i bokhyllan. Till vänster syns en man klädd som en elitgymnast. Han är rak i ryggen och har blicken i fjärran. Det är Nisse.

Bredvid står en ung kvinna klädd i dräkt med snävt skuren kjol. Det är Ella, min morsa.

Bredvid dem båda: En linblond liten kille på, säg, 5 år med ett Mona-Lisa-leende på läpparna. Det är Jonny. Han bär frack.

Morsan säger att hon hade honom som fosterbarn innan hon fick mig. Jag har träffat Jonny. Han är snäll. En gång gav han mig en krona. Han singlade i väg den till mig. Jag var tvungen att ta lyra. Jag var 7 år då. Nu är jag 8 år.

– Vi turnerade i folkparkerna. Uppträdde på Solliden. Och fick jättebra recensioner. Nisse var hej och du med den tidens stora artister och skådisar, berättar morsan och tar ner fotografiet.

Hon visar pressklipp och bilder. Grejen som gjorde deras show till nåt alldeles extra var att Nisse inte trollade bort och fram kaniner. Han trollade bort och fram Jonny. Han la honom i den berömde kistan och sågade itu honom. Han gjorde akrobatkonster med Jonny. Han stod på händer och snurrade Jonny som en propeller med fötterna.

Några månader senare ringer det på dörren efter midnatt. Jag vaknar och går upp. Morsan är redan i hallen.

– Vem är det?

– Det är jag, Jonny, kan jag låna tvåhundra spänn?

Morsan öppnar dörren och där står Jonny, cool som fan, en blond Elvis mitt i natten med en brunett att dö för vid sin sida.

Några år senare ger han mig Doors album ”Waiting for the sun” (1968) och ”The Soft parade” (1969). Han har koll. Han kan lära mig allt. Jag är född 1960. Han är född 1941. Jämnårig med Bob Dylan. Vi sitter på mitt rum och snackar om Jim Morrison när dörren öppnas.

– Varför stänger ni dörren? Jag vill inte att ni ska sitta här för er själva, säger morsan.

En dag när jag går i sjuan och är hemma på lunchrasten ringer det. Det är Jonny. Han säger efter ett tag:

– Jag är din halvbror och just nu sitter jag i fängelse. Jag vill bara att du ska veta det. Men säg inget till morsan om att jag berättat det.

Ella & Sigurd.

Nu kommer han där, nyligen 69 fyllda, efter dryga 30 minuter med t-banan från Farsta till Odenplan. Han väljer bort rulltrapporna och springer i stället upp för de vanliga trapporna. När han har sprungit upp springer han ner igen och upp igen och ner igen och upp igen med viftande armar och grimaser som skulle få en orangutang att framstå som subtil

Mina döttrar, 11-åringen och 2-åringen, kiknar av skratt. Jag vet inte vad min fru tänker. Men jag tänker: Farsan, Sigurd…

Jag minns hur jag höll honom i handen när vi gick på tunnelbanan i Farsta, vad kan jag ha varit, 6 år? Dörrarna öppnades:

– GOD MORGON! VÄLKOMNA TILL EN VACKER DAG I KONUNGARIKET SVERIGE! NI ÄR ALLA VACKRA OCH VACKRAST AV ALLA ÄR DAMERNA! NI FÅR ANITA EKBERG ATT FÖRBLEKNA, BRAVO!

Nu är morsan Ella med, det är hennes födelsedag vi ska fira. Hon fyller den 2 maj men vi har av praktiska skäl flyttat fram firandet till lördagen den 5 maj. Målet: lunch på vita, stärkta dukar på Tennstopet i korsningen Odengatan och Dalagatan.

Klassiskt journalisthak med utsökt husmanskost och det finns en chans, om än obefintlig, att morsan inte ska säga vad hon alltid säger på restaurang.

– Tore, det här skulle jag kunna laga till bättre.

– Mamma, vi är på restaurang!

– Tore, erkänn!

– Jag erkänner.

Vi går på Odengatan, morsan, farsan, min fru, 11-åringen och, några meter framför, jag och 2-åringen. Vid Gustaf Vasa kyrka hör jag ett rosslande andetag. Jag vänder mig om och pappa säger:

– Tore, håll mig.

Jag gör det. Våra nästippar nuddar varandra. Det hade kunnat vara en omfamning. Han andas ut i en suck som värmer mitt ansikte. Pupillerna rullar upp under ögonlocken och det är bara vitt kvar och han är bara död.

Det var inte Helena Christensen, men det var en landsmaninna till henne, en danska.

Göran Kropp cyklade från Jönköping till Mount Everest och besteg den 23 maj 1996 berget, världens högsta, utan syrgastuber. 

Alla har sitt berg att bestiga. 

Jag hade mitt. Jag tänkte. Jag bad: Gud, låt mig få uppleva det knapplösa knullet! 

Företeelsen fick sitt namn i Erica Jongs roman ”Rädd att flyga” (1973). Begreppet på originalspråk: the zipless fuck. 

Jag läste boken då. Jag var 13. I ett slag hade mitt liv fått mål och mening.

Jag hade varit vilsen, men nu var jag funnen. 

Jag hade varit blind, men nu kunde jag se.

Sju år senare sitter jag i baren på hotellet i Albufeira på Algarvekusten. Britterna är där. Det är de alltid. De är runt 45 år. Då kommer hon in. Hon har inte varit där på hela veckan, men nu är hon där. Hon förklarar: Hon var på väg hem till Köpenhamn från Kenya men planet tvingades gå ner i Portugal på grund av tekniska problem. 

Hon har fått ett rum på hotellet av flygbolaget och ska flyga ut igen 06.30 på morgonen.

Hon är runt 30.

Klockan är runt 22.00. 

Den offensive av britterna tar in informationen, värderar den och undrar: Vill hon ha en drink? Det vill hon. Vill hon ha en drink till? Det vill hon. Ostron? Ja. En halv hummer? Ja. En flaska Chablis till det? Ja. Kaffe och konjak? Absolut. Det är en fantastisk film och jag sitter på första parkett.

Baren är kvadratisk med ett hål i mitten där bartendern är. Jag sitter på motsatt sida från danskan och britten. Han pratar intensivt. Danskan lyssnar intensivt. De är uppslukade av varandra. Kreditkortet glöder. Men han vet, det blir värt vartenda öre.

Han säger: 

– Excuse me, I have to go to the bathroom.

I samma sekund han är ur sikte reser sig danskan. Hon går raskt runt baren. Hon går fram till mig och säger: 

– Kom, skynda, nu går vi upp på mitt rum…

När jag vaknar har hon landat i Köpenhamn.

Allt började med den här mannen och hans avgörande straffräddning mot Rumänien:

Han har ungefär den blick man får när nån med en slägga slår in en buttplug i glas just hämtad från ugnen i dig. En blick som gränsar till galenskap och därmed har ni gissat det, denna historia tar sin början i samma ögonblick som mannen med blicken, Thomas Ravelli, tar straffen som tar Sverige till semifinal i fotbolls-VM i USA 1994. 

Efteråt rusar han runt med nämnda blick. 

Hemma på redaktionen är cheferna, som sig bör, galna av upphetsning: Lösnummer!

– Ni kan inte sova kvar i Palo Alto, ni måste på ett plan till LA och stå där och ta emot landslaget när det landar. 

Problem: sista reguljärflyget har gått. Det är sent och nattsvart. Då slår det mig: Privatplan. Efter lite letande hittar vi ett flygfält och ger oss av dit i ett huj. Jag går in på kontoret med american express-kortet i handen och säger mitt livs replik: 

– I need a plane. 

Jag får svaret att vi kan få en sexsitsig kärra, inklusive obegränsat med champagne, till priset 38 000 pix. Dags att säga mitt livs näst bästa replik: 

– It’s a done deal. 

Den gravt flygrädde Olle Svenning vet att jag har en flaska bourbon med en del kvar i och frågar om han kan få en klunk. Jag ger honom flaskan och vänder mig om och pratar med piloten, som är klädd som en limochaffis: vit skjorta, smoking, fluga och allt. 

Vi står ute på landningsbanan. Efter nån minut eller två vänder jag mig om och jag får tillbaka flaskan av Olle.

Tom. 

Turer i sexsitsiga plan med fem champagnedrickande kolleger är inte bra för hans flygrädsla. Han behövde nåt för nerverna.

Men vi gör ingen Buddy Holly. Vi landar i högsta grad vid liv och dan efter tar vi emot landslaget i LA. 

Jag skriver det här till alla som undrar hur vi journalister egentligen har det. 

Jag skojar inte. 

Precis så här tufft är det.

John & Yoko framför Dakota Building.

Jag går in i hissen på YMCA i New York och där står en man som tar sig en lång blick på mig från topp till tå innan han låter den, blicken, vandra tillbaka uppåt. Han fäster den på den gren som inte växer på träd. 

– Vill du basta? 

Jag kan mitt Village People. Vill jag basta? Skulle inte tro det.

Jag går ut på stan. Till Dakota Building i hörnet 72:a gatan och Central Park West. Där bor han, John Lennon. Jag bugar. Sen går jag hem till YMCA igen. Jag stampar ihjäl några kackerlackor och slår på radion. Jag dricker Janis Joplins favoritdricka, Southern Comfort, på balkongen och tänker på hur hon sög av Leonard Cohen på Chelsea Hotel en bit bort på Manhattan.

I verkligheten och i sången: ”Chelsea hotel #2”.

Radion spelar Beatles och Lennon om och om igen.

Kanske har jag dött och kommit till himlen?

Då säger en radioröst att Lennon har blivit skjuten utanför samma Dakota Building jag nyss gått förbi i vördnad …

Jag är 20 år. Jag tar mig till stambaren i korsningen 42:a gatan och Lexington Avenue. Fred, bartendern, har lärt mig dricka Hennessy V.S.O.P och nu är det verkligen dags att praktisera mina kunskaper. Han säger: 

– Jag ska iväg från stan en vecka, vill du bo i min lägenhet på Lower East Side, kylskåpet är ditt, barskåpet också… 

Till det tackar jag ja och jag tänker: Storstan, här är den, psychomord där, varm medmänsklighet och total tillit här, och mitt i mellan: bastubögar.

30 år senare kan jag säga, mordet på Lennon – våldet – är undantaget som bekräftar regeln.

Storstan är varm. 

På mitt stamhak i SoFo på Söder sitter varje kväll K på sin stol. Ingen jävel får röra den. Han är 80 och sponsrad av medresenärerna i baren. Han har en plats långt bättre än på vilket äldreboende som helst.

Han är inte bingo.

Han är med i matchen. 

Det var bara det här som saknades…

Jag kommer hem tidigt en sommarmorgon 2008 efter en lång natt. Det är lika varmt som vid Medelhavet i augusti men jag är på Kocksgatan på Söder i Stockholm. Det är nyrenoverat. Det har gjort mig ruinerad och lycklig. Allt är på 

plats. Utom dörrhandtag. 

Det är lång leveranstid på dörrhandtag.

Det finns totalt sju dubbelfönster i lägenheten. Jag är svettig av den kvava värmen och jag öppnar dem alla på vid gavel. 

Jag klär av mig naken och hivar ut sängkläderna ur sovrummet. Den kvava värmen är i sig som ett varmt, fuktigt påslakan. 

Jag går och lägger mig. 

Kabooom! 

Jag vaknar. Jag tänker: Fan, vilken smäll. Jag tänker: Aha, korsdrag. Jag hör morsan och farsan eka i minnet i mitt huvud i en skrikande kör hemma i tvåan i Farsta. 

– Tore, stäng balkongdörren, korsdrag! 

Korsdrag är min uppväxt. Korsdrag är min talang. Just nu den enda. Dörren till mitt sov- rum har slagit igen. Den har inget handtag. Det är inte svårt att öppna dörrar utan handtag. Det är för fan omöjligt! 

Jag är naken. 

Jag är också – och det här är antagligen mera info än ni vill ha, men jag är skoningslös – sjukt bajsnödig. Hoppa från fönstret är självmord.  Skrika på hjälp gravt förnedrande. Då ser jag min mobil, hur den ligger där på laddning. 

Det slår mig att det är söndag men jourlåssmeder existerar och jag ringer en och hon svarar. HON! 

– Du är utelåst, säger hon. 

– Nej, innelåst, säger jag. 

Jag förklarar och när jag är klar börjar fanskapet i andra änden gapskratta och hojta saker som ”En svensk klassiker!”, ”Är du på riktigt!” och ”Det här finns inte!”. Hon har aldrig mått bättre. 

Hon säger:

– Du får ursäkta, jag kommer, men det är söndag, jag måste köra grabben till fotbollsträningen först.

Vad ska jag säga annat än… 

– Okej. 

Några timmar senare öppnar hon dörren. Jag håller handen för ballen och innan hon hinner torka bort skrattårarna sitter jag på muggen och exploderar.

Pris: 1 895 pix. 

 Den lilla rackarungen full av sattyg: Peter Englund.

Jag ser på mina barn och deras vänner och fylls av oro. De busar inte. Kan det vara så att busungen försvunnit? Vid sidan av musiken, serietidningarna och idrotten var bus det enda jag hittade på från lekskolan och framåt.

Jag minns hur jag och Kenta fixade kalisalpeter på Domus i Farsta och socker av våra morsor och blandade det i en plastpåse. Varpå man hällde ut en redig hög på lämpligt ställe. Vi valde stora tvättstugan i de röda höghusen på Larsbodavägen. 

Sen tände vi på kalisalpeter och sockermixen och kutade som sjutton och gömde oss i ett buskage.

Rökutvecklingen var Lützen.

Tanterna kom utrusande med händerna flaxande i luften och skrek. Ja, herregud som vi skrattade.

Sen kom brandkåren.

Tanterna trodde att det brann på riktigt när det bara var rök utan eld. Fantastiskt. Adrenalin, endorfin, serotonin och allt vad det nu är som rusar runt i kroppen när man är i extas, rusade runt i våra kroppar.

Ett underbart och outplånligt minne från mitt tionde år. En tidig sexuell upplevelse. Tveklöst.

Gör ungar sånt fortfarande? Eller tog det slut med min, Kentas och Peter Englunds generation? 

Ja, ni läste rätt. Den Peter Englund, historikern, författaren och den ständige sekreteraren i Svenska Akademien. Jag hamnar av en slump på hans hemsida peterenglund.com och i ett kul projekt har han listat alldagliga minnen från sina första 20 år.

200 minnesfragment, hittills. Minne 67: Jag kommer ihåg att om man blandar kalisalpeter och socker så får man en blandning som inte bara är brännbar utan också utvecklar mycket rök.

Han minns nog också lotteritricket? Så här: jag köpte en lottring, plockade bort X antal lotter, skrev upp dem som vinster och sen gick jag runt och sålde nitlotter till min klassresa. Gör ungar sånt fortfarande? Eller tog det slut med min, Kentas och Peter Englunds generation?

Hagsätra – en dröm?

Jag minns en dag i tvåan på Gubbängens gymnasium. Vi hade drama och vi skulle var och en berätta om en dröm vi bar på. Vi var 17 år och våra drömmar hade ännu inte hunnit krocka mot verkligheten och förolyckas.

17 – då kan man drömma stort. 

Turen kom till Lotta Wallgren. 

– Jag vill ha en tvåa i Hagsätra. 

Jag tänkte: Vad sitter det puckade stolpskottet och säger? 

Jag sa: 

– Vad sa du? 

– Jag drömmer om en tvåa i Hagsätra, som jag kan tapetsera, måla om, fixa med…

Hagsätra är en riktig förort, granne med Rågsved, på rätt sida stan, den södra, och den ligger på rätt linje på t-banan, den gröna. Jag menar, jag är själv en skitunge från förorten Farsta så tro inte att jag hyser förakt mot Hagsätra, tvärtom, men faktum kvarstår, det är ta mig fan ingen dröm att bo där.

För att en dröm ska vara en dröm ska den vara svår att nå eller rent av ouppnåelig. En tvåa i Hagsätra, kom igen nu, det är bara att flytta in.

Jag tänkte, här måste vi reda ut begreppen och sa: 

– Lotta, det finns två sorters drömmar och bägge är stora, den första aktiverar till handling, den andra är sig själv nog.

Jag förklarade: 

1) Martin Luther King-drömmen: Jag har en dröm, att en dag ska mina fyra små barn leva i en nation där de inte ska bli bedömda efter sin hudfärg utan efter sina karaktärsegenskaper. Den drömmen omskapade det amerikanska samhället.

2) Ferdinand-drömmen. Den lyder inga naturlagar, den är sprängfylld med fantasi, framför allt är den skön och sig själv nog under korkeken. Den är verklighetsflykt (och ska man fly från nåt är det verkligen verkligheten).

– Fattar du, sa jag till Lotta.

Det vore synd att säga att det knakade, men hon tänkte.

Sen sa hon:

– Jag vill ha en tvåa i Hagsätra. 

Så – nu vet ni hur det gick till när jag tappade tron på mänskligheten.