Mannen gick över gatan. Han såg aldrig bilen.

Mannen blev överkörd. Han klarade visserligen livhanken – men dömdes till ett långt liv utan armar och ben.

Alternativt: Mannen låg i sjukhussängen. Oförmögen att kommunicera. Men klar i skallen. Och allt han tänkte på var henne.

Världens vackraste, smartaste, mest fulländade kvinna.

Var fanns hon nu? Jo, hon befann sig naturligtvis på andra sidan jorden. Stenrik, snygg, vältränad och lycklig.

Alternativt …

Äh. Det viktiga är inte detaljerna i filmen som spelar i huvudet. Det viktiga är ATT filmen ­spelar. Om och om igen.

Och den stora frågan är naturligtvis: Varför i helv ..?

För om dagen existerar han inte. God, no. Om dagen är tankarna på idioten som senare skall bli överkörd, manglas och förpassas till evigt ­lidande puts väck, borta.

Men bara timmar senare drar alltså den ­besynnerliga filmen i gång igen.

En väninna hade en återkommande sådan som gick ut på att hon sprang över en åker – och att mannen som lämnat henne – sprang efter. Han sprang och sprang men kom aldrig i kapp. Hon däremot, struttade vidare på lätta ben och till skillnad från den lite småfeta figur hon hade ­varit under deras relation hade hon nu: Gått ned tio kilo. Blivit lagom snyggt solbränd. Låtit håret växa …

Och så vidare.

En annan kompis var så arg på sin ex-make att hon ägnade nätterna åt att planera en kupp som gick ut på att HON blev hans chef.

Naturligtvis gav hon honom sparken.

Naturligtvis älskade han henne. Och så vidare.

Jag och några kollegor pratade om det här för ett tag sen.

Vi kom fram till att vi alla varit med om att ha författat och regisserat en sån här hämndfilm. Och att det skett när kränkningen blivit omöjlig att hantera.

Kanske hade idioten varit otrogen. Kanske hade han bara gett sig av. Ibland hade han faktiskt bara köpt fel slags present.

Men känslan av svek hade varit densamma, och i det hade det besynnerliga hatet frodats och lett till att föremålet för hämnden blivit stympad, arbetslös, fattig, eller något annat hemskt.

Gång på gång – i en slags evighetsfilm.

Det här är naturligtvis inget vi pratar högt om.

Ändå är vi inte så ensamma om hämnd­filmerna som vi tror. Enligt en amerikansk studie i ämnet vill sex av tio hämnas på sitt ex. Den stora massan låter tack och lov hämnden stanna vid en film på repeat.

”Han är fattig och ful.”

”Jag är rik och snygg.”

Och så vidare.

Jag tänker så här: Visst kan det te sig ologiskt att ägna ett okänt antal nätter åt dessa absurda tankesysslor. Men hade vi kommit vidare utan dem?

Hade kvinnans odrägliga ex, han som sprang i cirklar över åkern, kunnat raderas från näthinnan, om hon inte fantasi-plågat honom lite först? Förmodligen inte.

Hade kompisen som kickade sitt ex från jobbet kunnat träffa sin drömprins – om hon inte först fått fantasi-­förgöra sin plågoande?

Jag tror inte det. Jag tror att ältandet fyller en viktig funktion.
Jag tror att det är så vi blir klara.­

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Gör: Reporter på Aftonbladet.

Familj: Tre döttrar, 19, 17 och 12 år. Och förstås katten Svea, 9 år.

4 x tankar i mitt huvud:

1. Jag skulle kunna begå brott om  …

… någon avsiktligt skadade mina barn.

2. Jag trivs särskilt bra  …

… när jag är utvilad, ­frisk och ledig.

3. Om jag är ledsen …

… vill jag först ”prata av mig” och sen krypa ner ensam i ett svart hål.

4. Det vackraste ord … 

… jag vet är fred för att ingenting betyder mer för mänskligheten.

Har ni något med kött?

Vi befinner oss på en halvdyr restaurang och har precis hunnit läsa igenom menyn när frågan dyker upp. En i vårt kompisgäng äter inte vegetarisk kost och nu spanar han lite uppgivet över listan med maträtter som en efter en visar sig innehålla grönsaker och baljväxter men inte en endaste liten köttbit.

Servitören ser förbryllad ut när han får frågan.

– Du kan få stekta auberginer, svarar han.

Vår vän ler mer trött än roat och förklarar vant att auberginer faktiskt inte är kött.

Vi andra runt bordet skruvar på oss. Varför kan han varken äta vegetarisk eller vegansk mat som alla oss andra?

Servitören försvinner ut i köket och när han kommer tillbaka skiner han upp i ett stort leende.

– Jag hittade lite bacon, säger han.

Vi pustar alla ut och lite senare när maten kommer in – melongazpacho med sojamarinerad shiitakesvamp, kryddiga veganburgare med picklad rödlök, grenadisk currygryta och mexgryta med chipotlechili, får vi påminna oss om att trots vår hunger äta långsamt – detta är för gott för att slukas. Sedan kommer vår väns tallrik in: Några torra bitar bacon simmar ensamma omkring i en pöl av gräddsås.

Vi äter och dricker och när någon sedan beställer in en ­tredje flaska vin blir vi lite mer frispråkiga.

–  Varför äter du kött? Vill du stödja köttindustrin? Får du inte i dig för mycket protein? Vet du inte att kött är farligt, du har ju mycket större risk att dö i cancer? Det är ju nästan lika farligt som att röka!

– Och du förresten, är det inte svårt att laga goda kötträtter?

Vi överöser vår vän med frågor som tålmodigt svarar. Han har varit köttätare sedan han var 26, nu är han 43, så vid det här laget är han rutinerad.

– Att tillaga kött är inte alls komplicerat, förklarar han.

På sidan 54 hjälper vi dig, som likt vår vän, gärna vill äta kött men inte vet var du ska börja. Här hittar du smakrika men enkla recept – alla fulla av kött.

Lycka till!

OBS! OBS! OBS! Ni har så klart redan förstått, men för säkerhets skull: Detta är en tvärtom-krönika. Min vän äter inte alls kött – han är vegan, och som det blir han ofta ifrågasatt (och serverad trista rätter på krogen).

På sidan 54 hittar ni därför inga recept på kött,  däremot de veganska rätter som jag nämner ovan i krönikan.

Men en sak är fortfarande inte utredd. De flesta är väl överens om att det är bättre att äta mer grönt och mindre kött? Så varför får då ändå min vän oftare frågor om sitt matval än jag?

Frågan ”varför äter du kött?” har jag nämligen aldrig fått.

Sedan några år tillbaka pratar folk om sin bucket list. Saker man ska göra innan man dör. Det dyker upp som samtalsämne allt oftare. Googla och ni hittar massor av sajter om det. Erik & Mackan har förverkligat sina drömmar i flera (rätt roliga) tv-serier på TV 6.

Märkligt nog tycks fenomenet ha tagit fart på grund av den rätt kassa filmen The bucket list (Nu eller aldrig på svenska), som kom år 2007 och hade Jack Nicholson och Morgan Freeman i huvudrollerna. Deras rollfigurer träffades på ett sjukhus, hade cancer, en var stenrik och så prövade de på allt möjligt de hade drömt om under en jorden-runt-resa. Filmen är två plus. Fast blev succé i USA och en del andra länder. Flopp i Sverige.

Vad har du på din bucket list? undrar folk.

Oj, massor, om man får drömma. Spektakulära jorden-runt-resor, förstås, med nära och kära. Skriva en bästsäljande och prisbelönad bok. Spela med tröja nummer 7 i Manchester United. Gosa med Salma Hayek. Säga fuck you till en och annan chef. Hämnas på sadisten som var min plutonschef i lumpen.

Så blir det kanske inte. Av brist på pengar, tid, talang, ålder, utstrålning, mod och att jag inte vill sitta i fängelse. Har det ju rätt bra ändå. ­Underbara barn, är fortfarande nykär och kommer kanske ändå att kunna genomföra en del av de resor och andra projekt jag drömmer om.

Tycker också att man kan vända och vrida på konceptet. Ha en Anti-bucket list. Och en Återanvändnings-bucket list.

Har mycket medvetet inte sett Bruce Springsteens konserter på åratal, för att det aldrig blir lika bra som minnena från 1981 och 1985. Har inte sett om Wim Wenders-filmen Paris, Texas sedan världspremiären i Cannes 1984, för att det nog bara är Ry Cooders gitarrslingor som håller. Åker av princip aldrig till Ibiza igen, för att tjurfäktningsarenan där Bob Marley & The Wailers höll en magisk konsert, numera är en ful parkeringsplats.

Och så finns det saker man vill göra om och om igen.

Som att återuppleva ljuset, värmen, solen, utsikten, lugnet, maten, ”mina” rum på hotellet, ägaren Vasilis galenskaper, ja, hela stämningen på min grekiska favoritö Antiparos.

Man kan hävda att ”vänskapen” med ägaren till vietnameskrogen Le Jade i Cannes är hjärtlig på ett både ytligt och, för mig, dyrt sätt. Har ätit där väldigt många gånger varje år sedan 1980, min första filmfestival. Får alltid bord, hur fullt det än är. Ägaren och jag har åldrats ihop. Det finns något fint i det, även om han kanske inte bryr sig när festivalen är över.

Och sedan kan man snöa in på saker.

Åt under en Florida-semester för några år ­sedan den mest fantastiska pastarätten, Shrimp Provencale, i hela mitt liv. Går inte att beskriva i ord hur ljuvlig den var. Och då drack jag ändå vatten och kunde inte fullt ut njuta av den sköna stämningen vid den fyrkantiga baren, då jag skulle köra bil ett par mil tillbaka till hotellet.

Har längtat tillbaka ända sedan dess.

De som har läst min förra Söndags­krönika, vet att det finns en flickvän som vill lura mig att ­börja spela golf under en ­resa till Florida. Nu i ­dagarna äger den rum.

För mig är det en självklarhet att resans höjdpunkt är en omväg på 20–30 mil fram-och-tillbaka bara för att äta en maträtt i Islamorada för $23,99, plus dricks.

Återstår att se om man kan vinna den kampen, i USA:s golfbanetätaste delstat, med 1 300 ­banor …

Veckans krönikör:

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 61. Familj: Olle, 17, och Greta, 16, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud:

Jag skulle kunna begå brott…

… om Robert De Niro och jag höll i vapnen och det var en scen
i en ny Martin Scorsese-film.

Jag trivs särskilt bra…

… när jag har en helkväll på PA & Co med gamla innebandygänget.

Om jag är ledsen…

… vill jag att soundtracket är en vemodig Lucinda Williams-låt.

Det vackraste ord jag vet…

… är existensmaximum, för att det är enligt den parollen man borde leva livet. Annars kan man lyssna på den klassiska Hansson De Wolfe United-låten från 1981.

Min vän Denise föddes i staden där Jeanne d’Arc brändes på bål 1431. Redan där blir hennes liv spännande – det hjälper att ha en bra inledning på frågan: Var kommer du ifrån?

– Allt var så annorlunda där. Skolan mer strikt, ändå ­kändes det mer färgstarkt, brukar hon säga när hon berättar om tiden i sin hemstad Rouen i Normandie.

Franska namn och titlar, grannen som både rökte pipa, hade kurvig mustasch OCH basker. Lärarna som alltid drack vin till lunchen, utflykterna till gamla slott om ­söndagarna. I mina öron blir hennes barndomsskildring till storslagen film.

Redan när Denise var tio flyttade familjen till Storbritannien. Det blev ny skola, ny skoluniform, nya intressanta ­personporträtt. Sedan kom hon till Sverige. Slutade hennes liv bli intressant här, blev det stiltje?

Nej, hon gifte sig, startade egen firma, flyttade ut på ­landet, skilde sig, flyttade till staden, gifte sig igen, flyttade till USA och gick konstskola, skilde sig igen.

Nu är hon tillbaka i Frankrike, har varit gift tre gånger och däremellan haft ett otaligt antal älskare. Hon har rest till platser jag ­bara kan drömma om och är, när hon inte målar sina tavlor, en framgångsrik vinexportör.

Och nej, Denise är inte 72 år. Hon är 42! Hennes liv ­verkar vara så mycket längre och samtidigt snabbare än mitt, brukar jag tänka. Hur hinner hon ens med att bli kär så ofta? Hur hinner hon måla så mycket, resa så mycket vid ­sidan av sitt vanliga arbete? Och varför har jag inte hunnit med ens hälften av allt det där? Har vissa människor fått fler timmar per dygn?

Det här funderade jag återigen på när jag för några veckor sedan satt hos frissan och läste skvallertidningar. Kändisar är som Denise. De hinner med att hoppa på massor av jobbtåg, skilja sig och snabbt träffa en ny, gå på gym och yoga, göra en kokbok, gå på jättemånga fester och alltid ha ­roliga vänner att mingla med. Jag räknar ­efter och inser snabbt (nåja) att jag skulle ­behöva 30 år till godo för att uppnå detta.

Kayo är en av de där som har hunnit med så mycket. Hon har varit sångerska, dansare, programledare, skådespelare och schlagerartist. Nu tar hon ett nytt kliv i karriären och ställer sig på teaterscenen. ”Vissa saker i livet kan bara inte vänta”, säger hon. Jag önskar att jag hade mer Kayo i mig! På sidan 44 kan ni läsa om denna modiga, insiktsfulla människa som man inte kan annat än falla för.

Min äldsta bror fyllde 50 härförleden och jag ville leta fram en bild av oss tillsammans, hela syskonskaran om fyra. Som vanligt när man börjar bläddra igenom gamla album blev jag sittande. Tittade på alla dessa jular, födelsedagar och soliga stranddagar på olika campingplatser.

Vissa saker fastnade jag lite extra för: de där små detaljerna på bilderna som påminner om min barndoms vardag. Jag tittade på tapeterna, på porslinet på julbordet och handdukarna som vi sitter insvepta i på strandbilderna. Det är ­faktiskt dessa detaljer som väcker starkast ­minnen. Ibland blir det nästan till fysiska ­förnimmelser, sträv frotté mot solvarm hud, smaken av apelsin­saft i en, vit engångsmugg.
Det jag känner är väl nostalgi?

Till skillnad från vårt 70-tal så får de som ­växer upp i dag sin barndom dokumenterad i detalj, nästan dag för dag. Alla har kameror med sig överallt och inget är för småttigt för att förevigas – lunchmackan, promenaden, ett par nya skor… Och jag undrar: kommer dagens unga att känna samma vemod över en bild på Instagram, som jag gjorde över ett gammalt foto från 1980?

Jag kan kasta en enda blick på en viss badbild för att få tag i en minnestråd som repar upp en hel historia – campingplatsen på Öland, bråket jag hade med mina brorsor, att morfar gav mig en krona att köpa glass för som tröst men redan då var en krona för lite för att det skulle räcka till en glass och att jag inte visste hur jag kunde säga det till morfar utan att låta otacksam… Ja, ni hör ju.

Grejen med mina gamla bilder är ju att vi då fotade bara vid särskilda stunder – kom vardagen på bild så var det mest av en slump, som med badhanddukarna. Fotona var heller inte ­lika närvarande som de är i dag. De klistrades in i ett album som stod i en hylla och, tja, där stod de. Få tittade, ingen lajkade.

Jag lägger ingen värdering i det (tror jag) men om man har hela sitt liv i sin hand hela tiden, när ska då dammet hinna lägga sig över den tid som gått? Facebook ser ju till och med till att ­påminna om gamla bilder som man lagt upp (och de är ju sällan särskilt minnesvärda, om man ska vara ärlig). Jag hör ju hur ­gammalgnällig jag ­låter men kan lova att jag beter mig som alla ­andra i dag. Det är nog snart tio år sen jag lät framkalla en bild på papper, mitt senaste decennium finns också bara digitalt. ­Hittills känner jag ingen nostalgi när jag ­backar bak på mitt FB-konto men vad vet jag, det kanske kommer.

Hur som helst, jag hittade en syskonbild. Den är tagen 1979 i Brighton, vi står där alla fyra och jag har en sån där Herr Nilsson-apa på ­armen, en ­levande apa som man fick ­betala pengar för att bli fotograferad med. Jag tittar noga på mig själv: klänningen som mamma hade sytt och den där väskan, jag och ­syrran fick varsin och i locket, på insidan, hade mamma textat våra namn och telefonnummer. Jag minns hur den kändes under handen och hur den luktade. Jag minns exakt.

Veckans krönikör:
Namn: Anna Andersson, 45. Bor: På Lilla Essingen, Stockholm. Familj: Ingen egen familj. Gör: Redaktör för Partiprogrammet på Aftonbladet TV.

Fyra tankar i mitt huvud:
Det märkligaste rykte jag hört om mig själv är…
… att jag skulle vara sportig.
Jag längtar alltid till våren för att…
… då återvänder ljuset och med det livsandarna.
Kärlek för mig är…
… närhet och respekt.
Senast jag ljög …
… var antagligen när nån frågade ”är du förvånad?” och jag svarade
”nej”. Jag ljuger väldigt sällan men upphör aldrig att förvånas.

Häromdagen zappade jag förbi Taxi driver, Martin Scorseses våldsamma skildring av 1970-talets Manhattan.

”You talkin’ to me?”

Scenen där Robert de Niro i rollen som den utmärglade och sömnstörde taxiföraren Travis Bickle övar stenhårda repliker framför spegeln har gång på gång röstats fram som ett av filmhistoriens mest klassiska ögonblick.
40 år efter premiären tillhör spegelscenen normal allmänbildning.
Taxi driver är dessutom en av de där filmerna som både skildrat sin samtid men också i allra högsta grad påverkat den.

En annan är Fight club med Brad Pitt i rollen som den coole slagskämpen Tyler Durden.
Filmen blev en braksuccé och inspirerade till mängder med slagsmålsklubbar runt om i USA där unga män träffades för att banka skiten ur varandra.

På samma sätt har filmens samhällsomstörtande sabotage, Projekt Mayhem, plagierats i verkligheten. Bland annat har hackergruppen Anonymous initierat ett globalt kaosprojekt där anhängarna uppmanats läcka alla oegentligheter de kan hitta om sina arbetsgivare.
Det finns fler exempel.

Innan Clint Eastwood upphöjdes till stor filmkonstnär och prisbelönt regissör var han en symbol för amerikansk skitkultur. Under 1970-talet blev Clintan konstant sågad. Hans filmer ansågs alltför våldsamma, sexistiska och reaktionära.
Och efter att ha läst om det så kallade Hifi-mordet i Utah är kritiken fullt begriplig.

Så här var det: I den andra Dirty Harry-­filmen, Magnum Force, mördas en prostituerad av sin hallick genom att hon tvingas dricka lut. Scenen inspirerade tre rånare att beväpna sig med en flaska propplösare under ett gisslandrama i en stereoaffär i Utah strax 1974.

I filmen funkar den frätande vätskan utmärkt som mordvapen; kvinnan dör på några sekunder. I verkligheten visade det sig funka betydligt sämre. Gisslan fick fruktansvärda frätskador men dog inte. Till slut tröttnade rånarna och sköt en av dem.

Nu undrar säkert vän av ordning vad allt detta har med Travis Bickle att göra.
Svaret är enkelt: Den 30 mars är det exakt 35 år sedan USA:s dåvarande president Ronald Reagan utsattes för ett mordförsök i Washington. Han sköts på nära håll och träffades i bröstet. Kulan punkterade den vänstra lungan och stannade någon centimeter från hjärtat.

Attentatsmannen, den 26-årige John Hinckley Jr, hann avlossa sex skott med sin revolver innan han övermannades och greps av säkerhetstjänsten. Ytterligare tre personer skadades allvarligt.

Mordförsöket visade sig vara ett minst sagt förvirrat försök att få uppmärksamhet från skådespelerskan Jodie Foster, den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i just Taxi driver. Hinckley berättade att han sett filmen 15 gånger och blivit helt besatt av Foster.

Månaderna innan mordförsöket hade han skrivit flera brev och dikter till stjärnan. Innan han gav sig ut för att döda presidenten skrev han ett sista brev till henne.
”Jag ska erkänna att anledningen till att jag gör det här är för att imponera på dig.”
Hinckley ansågs för galen för att kunna dömas till fängelse och dömdes till sluten psykvård.
Men det är en annan historia.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 49 år.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Lägenhet i stan.

Jag tar små försiktiga, tvekande steg, men lyckas ändå­ halka när jag går över Societetsparken i min gamla­ hemstad. Plus- och minusgrader om vartannat har gjort den här platsen, om sommaren grön och inbjudande, till en livsfarlig isbana. Jag ser ut över hamnen. På andra sidan vattnet tornar silosen upp sig. Från början­ var de två*. Som ett troget gammalt par stod de sida vid sida­ och påminde oss om en tid, för bara några år sedan nu, då de fortfarande användes för spannmål. Nu ska de lämna plats för bostäder, ett nytt stadskvarter ska bli till. ”I sommar river de den”, hör jag en förbipasserande berätta för sin vän som tittar upp på det nu så ensamma grå tornet.

Jag besöker inte Norrtälje särkilt ofta, men det är när jag promenerar omkring här och ser byggnader rivas, andra byggas upp som jag börjar fabulera ihop några av de ­mordhistorier och deckare jag aldrig kommer att skriva.

Kanske hittar de en kropp i ett av den där silosens betongblock tänker jag när jag halkar omkring och låter fantasin skena iväg ytterligare: Eftersom den kvarvarande silosen byggdes 1971 måste det vara då som mordet, för det är helt utan tvivel ond bråd död det handlar om här, begicks.

Jag målar upp mentala bilder: Sommaren 2016 blir ovanligt varm och betongdammet efter rivningen yr över hamnen. Polisen står handfallen: Vem är kvinnan som varit inmurad i silosen i 45 år? Norrtelje Tidning är först ut med att publicera en konstruktionsbild på hur hon en gång såg ut och på löpsedlarna som pryder väggen vid tobaksaffären på Lilla torget frågar man sig: Vem var Siloskvinnan?

Sakta men säkert nystas en nervkittlande historia upp, den går genom generationer av rospiggar, den går in i ­stadens dolda vrår, under det skenbart idylliska, från tiden när staden forfarande hade färjetrafik till ­Finland till nu.

Det kanske kan vara en hel serie böcker – ”Norrtäljemorden” låter bra – tänker jag en aning självbelåtet.

Sedan sitter jag och fikar tillsammans med en gammal kompis på Tösses konditori ett stenkast bort och deckarserien är som bortblåst. Jag kommer ju aldrig att skriva en deckare, än mindre en hel serie! Men om någon av er läsare känner sig manad, så snälla skriv. Jag skulle kasta mig över en mordhistoria som utspelar sig i min barndomsstad.

Tills dess tänker jag läsa någon av de deckare som vår redigerare och bokmal Hanna tipsar om på sidan 54.

Glad påsk!

*Norrtäljebo och vän av ordning vet att det från början var tre silosar,  men en av dem var ju jätteliten så därför räknar jag inte in den här.

Tanken var att jag skulle bo i Stockholm i två månader. Så långt sträckte sig mitt första ­kontrakt på Aftonbladet, och jag packade resväskan lätt. Det fanns inget ut­talat hej då när jag drog den längs kuller­stenarna upp till centralstationen, det här skulle bara­ vara en utflykt, ett kort äventyr, en parentes i  mitt liv.

Två månader blev två år, och två till, och ­ytterligare två. Nu har jag bott i Stockholm i mer än ett decennium och trots den tickande tiden känns det fortfarande som om jag är på besök. Trots att jag har min postadress, min sambo, min syster och min arbetsplats i den här stan och trots att mitt barn är fött på ­Södersjukhuset och går i förskola här.

Känslan är ändå att mitt riktiga hem är Lund.

Tro mig, jag har väntat och väntat på att den mentala polletten ska trilla ner. Att mitt hjärta och min kropp ska förstå att jag faktiskt har lämnat, på alla sätt. Men jag har väntat för­gäves.

Så hur lång tid ska det egentligen ta innan man blir bofast på riktigt, inte bara på papperet? Handlar det om kemi? Är jag och Stockholm inkompatibla som partners? Är vi ­dömda till ett förhållande där det enda vi har gemensamt är geografin?

Visst kan jag se allt det vackra: vyn över ­öarna från bron mellan Södermalm och Kungsholmen, Högalidskyrkan som reser sig mot molnen, de karga klipporna. Det spännande urbana: tunnelbanetågen som gnisslar bredvid varandra från Slussen till Gamla stan, lukten av stress och skörlevnad på Sergels torg, pulsen och glittrande taxiljus en fredagskväll på Birger Jarlsgatan. Och så allt som ­brukar signalera hem: nyckelknippan, en Konsum-butik där man blir igenkänd, en kemtvätt där ens barns nerspydda filt åker ut och in.
Det spelar ingen roll: vi hör inte ihop.

Då kan man ändå ha flera hem. Mitt andra är en remsa land mellan Blokhus och Lökken i norra Danmark som ­heter Saltum. Ett stenhus med ­halmtak där man varje kväll kan se solen färga himlen lila och sen ­sjunka ner i Väster­havet. En plats där det luktar tång och ljung och salt sand, där gul­sparven kvittrar om sommaren och strandrågen skär mellan tårna. Där jag tillbringade lov och lediga dagar i över tjugofem år.
Kanske är det så enkelt att hem för mig är synonymt med uppväxt. Nu, när jag ­inte är barn längre, går banden inte att klippa men det växer heller inte ut nya som kan greppa tag.

Jag får ge upp om Stockholm och låta min son erövra stan i stället.
Vi säger så.

Veckans krönikör:
Namn: Olivia Svenson, 37. Bor: Stockholm. Familj: Sambo och snart 3-årig son.
Gör: Jobbar som journalist på Afton­bladet sedan tio år tillbaka.

Fyra tankar i mitt huvud:
 Jag skulle kunna begå brott…
…för att få återuppleva en resa till New York 2009.

Jag trivs särskilt bra…
… när jag tittar på min favoritfilm, Charlie Chaplins Moderna tider.

Om jag är ledsen…
… vill jag prata med mamma och äta choklad.  I den ordningen.

Det vackraste ordet jag vet …
… är älskling för det säger jag till min son varje dag.

Klockan är strax före åtta på morgonen och det frostbeklädda gräset knastrar under skorna när Lotta genar över skolgården till gympasalen. Omklädningsrummet är kallt och fuktigt och Lotta andas in med munnen – så här tidigt på morgonen är hon känslig för den påträngande mögeldoften som hör hemma här. Huttrande klär hon och klasskompisarna om och går ut i gympasalen.

Deras gympalärare Camilla är sjukskriven i två månader så nu står Per här i stället. Lotta och hennes kompis Petra tittar menande på varandra och konstaterar snabbt följande: Deras nya gympalärare är lastgammal (det vill säga runt 40) och har jättekorta, fladdriga och oresonligt omoderna träningsshorts på sig. Avslöjande korta skulle de snart också, när klassen stod i ring runt Per och värmde upp, visa sig vara. För det är i en av de där rörelserna, när Per ska visa och lägger sig på rygg och sedan hoppar upp igen som de där korta, men oj så vida, shortsbenen blir stora kikarsikten rakt in i…ja, ni förstår säkert: Hej pungkulor!

– Jag vet inte om det bara var jag och Petra som såg men jag förstår faktiskt inte hur man kan vara lärare på gymnasiet utan att fatta att man inte kan klä sig så. I den åldern är man ju så skoningslös, säger min vän Lotta som i dag är mamma till barn snart lika gamla som hon själv var då.

Det var en mycket dålig start för Per. Minst sagt. Har man en gång hamnat i skottlinjen för två tonårstjejer finns det väldigt lite en kan göra för att återvinna respekten. All makt är för evigt förlorad.

– Efter det struntade vi totalt i honom. När vi skulle springa i elljusspåret smet vi iväg och fikade, och när vi skulle vara i gympasalen sa vi att vi hade astma. Han förstod så klart att vi ljög men så fort han protesterade flinade vi bara och ryckte på axlarna, berättar Lotta.

Jag vet inte vem som  drog det kortaste strået i det är här pungkuledramat. Per som miste sin auktoritet? Eller Lotta och Petra som satt och fikade i stället för att röra på sig?

Själv har jag inte haft en Per som gympalärare men jag känner mycket väl igen berättelsen; flera av mina vänner har vittnat om mer eller mindre märkliga gympalärare, ångestfyllda ombyten och ­läskiga duschar.

I SVT:s nya program Gympaläraren ska Kalle Zackari Wahlström, som ni kan läsa om på sidan 10,  få ett gäng högstadieelever att känna lust och glädje till att röra på sig.

Jag säger endast detta: Må han ha rediga shorts!

Jag pratar inte om sådana man ser i tv-serien Maniska samlare. För om du har sparat varje reklamblad och julklappspapper du fått i ditt liv är du de facto en samlare av den lite mer patologiska typen. Jag pratar om de samlingar som ännu inte gått ut över relationer, ekonomi och livskvalitet.

Den brittiske psykologen Christian Jarrett menar i en artikel i The Guardian att samlare inte­ är något man bestämmer sig för att bli. ­Snarare vaknar man upp en dag och inser att man har 27 antika tekannor i köksskåpet eller 72  Barbiedockor i bokhyllan.

Samme Jarrett hävdar att det finns olika psykologiska skäl till samlandet. En av dem är att det är en trygghetsskapande aktivitet sprungen ur en kärlekslös barndom. Hur det är med den saken för min personliga del låter jag framtida terapi utvisa, men nog är det en rimlig gissning att just mitt samlarfokus har något med barn­domen att göra.

Min första samling var nämligen mjukdjur i form av koalabjörnar. Och det var mycket riktigt ingen strategi att börja samla, det bara blev så. Men när jag i slutet av 1990-talet skickade hem en hel väska full av koalabjörnar i förväg från resan i Australien gick det upp för mig att det nog var en samling jag hade att göra med.

Koalabjörnarna övergick så småningom i ugglor som nu har fått stryka på klorna till
förmån för mina nuvarande samlingsobjekt: gosedjur från anrika tyska leksaksföretaget Steiff samt OS-maskotar.

Vissa har kommit i lådor på posten men inget slår att fynda ”live”. För ett år sedan besökte jag Steiff-museet i en tysk småstad utanför München och den andrahands-anka jag prutade ner hos det trevliga herrparet i fyndboden bereder mig mycket större glädje än den tax jag ”vann” på tyska Ebay.

På samma sätt värderar jag den nyproducerade Vucko (den lilla vargen, maskot för vinter-OS 1984) som jag köpte på plats i Sarajevo minst lika­ högt som de ”äkta” jag inhandlat på nätet.

En andra psykologisk förklaring till samlande är att det är sprunget ur existentiell ångest. Vi må inte leva vidare – men våra skivor, trädgårdstomtar och frimärken finns kvar även ­efter vår bortgång som en förlängning av vår identitet. Och det kan jag köpa, för visst vore det fint om yngre släktingar eventuellt skulle kunna glädjas åt de ­prylar som gjort mig så glad genom åren.

Ett tredje psykologiskt skäl för ­samlande ska vara att försöka locka till sig en potentiell partner genom att visa upp sitt ihopsamlade överflöd.

Jag är ytterst tveksam till om ”vill du följa med hem och titta på min Schnee­mann från vinter-OS i Innsbruck 1976” fungerar som raggningsreplik på krogen.

Men jag kan ju försöka.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac. Ålder: 41. Bor: I Hägersten. Gör: Redigerar och skriver.

4 tankar i mitt huvud:
Jag skulle kunna begå brott om …
… jag försattes i en desperat situation, gissar jag.

 Jag trivs särskilt bra när …
… jag vaknar en helgmorgon och vet att Vinterstudion är på tv.

Om jag är ledsen vill jag …
…vältra mig i det en stund ihop med ett matchande soundtrack.

Det vackraste ord jag vet är …
… koalabjörn, för att det både låter som – och beskriver – något mjukt och fluffigt.