Det finns få saker som skrämmer mig lika mycket som ett litet bord med vit duk, en ensam tallrik, ett lätt middagssorl och en vältummad meny.

Jag får puls bara av att tänka på en servitör vars bländvita leende byts till en kvävd suck när han inser att ”det inte blir några fler i sällskapet.”

Att äta ensam är en klirrande ångest där stimmet av skratt bara förstärker tomheten.

Där sitter hon. Ensam.

I mitt jobb händer det allt som oftast att jag ändå hamnar där. Det räcker med en intervju långt hemifrån för att middagspaniken ska vara ett faktum.

Där och då hör jag en fiktiv självhjälpscoach viska i mitt öra att jag ska utmana min ångest. Väl till bords känner jag mig lika flämtande osäker som stearinljuset framför mig.

Men då brukar jag trösta mig med att jag i alla fall är trendig.

En renässans för ensamätande är nämligen i antågande.

I stora delar av Asien är det sedan länge accepterat att äta solo. I Sydkorea finns till och med redan ett ord för det: Honbap. Instagram svämmar över av ensamma honbaps som glatt visar upp sina singelmåltider. Det är nudlar och grönsaker och leenden. Det ser faktiskt inte så farligt ut och fungerar ungefär som KBT-terapi för mig. Varje bild får min ensamätar-rädsla att mattas en aning.

Fenomenet mukbang kanske kan bota min fobi? Ordagrant betyder det ätsändning och är rätt och slätt människor som äter framför kameran – fenomenet påstås kunna fylla tomrummet efter en bordsgranne.

Jag kollar igenom ett par klipp. Människor smaskar och smackar. Det är närbilder på jätteräkor och folk som får mat mellan tänderna.

För miljoner människor är det här prima middagssällskap. Det finns restauranger med mukbang-tema, där singelbord är en självklar del av inredningen.

Men nja. För mig fungerar det precis tvärtom, middagen blir en avgrund av ensamhet och det känns bara dystert att inte kunna tala om för personen mittemot att hen har spenat mellan tänderna.

Forskaren Joachim Sundqvist på Umeå universitet ser fenomenet från ett annat håll.

– För mig är mukbang kanske en av de mest sociala måltiderna som kan tänkas, nästan i paritet med Nobelbanketten. Du bjuder ju in, i princip, hela världen att delta i din måltid.

Och det är ju minst sagt sant. En av de absolut största mukbang-stjärnorna har 2,6 miljoner följare på Youtube.

Men det finns fler exempel. På Moomin café i Tokyo äter du helt ensam, förutom att ett stort vitt fluffigt mumintroll gör dig sällskap vid bordet.

Det är lite oklart vad mumintrollet har för funktion. En stor vit vän som ska ge trygghet och mys? Hm. Mumintrollet förstärker väl snarare känslan av utanförskap och skulle i alla fall få mig att mer identifiera mig med Sniff, Mumins räddhågsne och osäkre vän.

En trendrapport från PR-byrån Food and friends (sorgligt namn i sammanhanget) såg soloätande som den hetaste trenden i fjol. De menar att alla restauranger med självaktning i New York och London dukar bord för ensamätare.

En het trend. En ynklig stol och en ensam tallrik. Och en stenåldershjärna som ber mig att fly från det dukade, högst civiliserade bordet eftersom jag uppenbarligen har tappat bort min flock.

3x tankar i mitt huvud:
1. Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… hur mycket fossilt bränsle som ständigt förbränns. Och försvinner. För alltid.

2. Jag är otippat bra på …
… kristyr. På min gravsten ska det stå: ”Hon var i alla fall bra på kristyr.”

3. I mitt kylskåp finns det alltid …
… olika sorters sylt som mamma har kokat. Och ketchup. Barnen äter allt (nåja) om de får ketchup till.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Familj: Maken Erik och barnen Alfred, Klara och Adrian. Plus två katter.
Bor: Bagarmossen i Stockholm.
Gör: Reporter på Söndag.

Det är så här års tidningarna fylls med återblickar. Året som gick. Decenniet som gick. De tio största nyhetshändelserna. De bästa filmerna. De bästa låtarna. Värsta skandalerna.

Själv har jag nu nått den tid i livet då åren verkar passera med samma hastighet som lyktstolparna utmed E4:an. Och efter ett halvt yrkesliv på nyhetsredaktioner där man varje dag berättar om stora och små händelser börjar det mesta flyta samman till en grå smet. Jag blir ständigt överraskad över hur lång tid det gått sedan något hände.

Ni vet hur det kan vara.

Åfan, åtta år sedan Tranströmer fick Nobelpriset?

Va? Snart 30 år sedan Terminator 2 hade premiär?

På samma sätt blir jag ständigt förvånad över vissa kändisars ålder.

Va? Har Kylie Minogue fyllt 51? Daniel Craig också?

När man sätter alla de här siffrorna i relation till historiska händelser blir perspektiven i det närmaste hisnande.

Så här: Jag föddes 21 år efter andra världskriget. Det har alltid känts som en halv evighet. Tills jag insåg att det nu har gått lika många år sedan jag satt och garvade åt den sista säsongen av Seinfeld. Och det var ju inte särskilt länge sedan.

Eller ännu värre: Det har nu gått ungefär lika lång tid sedan min födelse som det då hade gått sedan skotten i Sarajevo, de politiska morden som utlöste första världskriget.

Från min barndom minns jag med skärpa de dramatiska tv-bilderna från Vietnamkrigets slutskede. Jag vet såklart att det var ett bra tag sedan. Men insikten om att det nu har gått lika lång tid sedan dess som det då hade gått sedan finanskraschen 1929 känns nästan overkligt. Det sena 1920-talet och den svarta torsdagen känns ju som en helt annan värld. Och det var det såklart också, men ändå inte.

Om man vänder på resonemanget blir det minst lika hisnande. Det har nu gått 30 år sedan Berlinmuren föll. Det politiska landskapet förändras i snabb takt i Europa. Det blåser starka nationalistiska vindar i många länder. Så hur ser världen ut om 30 år från i dag? Finns överhuvudtaget EU fortfarande? Hur ser Sverige ut då? Åt vilket håll har den politiska pendeln svängt 2050?

Läsare av denna tidning minns säkert när USA:s dåvarande president George W. Bush stod på en golfbana och fördömde terrorismen. Han avslutade sitt anförande med de klassiska orden: ”Kolla nu på det här slaget.” Sedan vände han sig om och drämde till bollen inför de häpna journalisterna.

Det var 18 år sedan, men det där tv-klippet har fått evigt liv på Youtube. I dag har USA en president som får Bush den yngre att framstå som ett under av sans och omdöme. Man törs knappt spekulera i vilka spår Donald Trump sätter i USA:s politiska värld. Vilka presidenter kommer att följa i hans spår? Vem styr världens mäktigaste nation om ytterligare 18 år?

Ett sista exempel: Nästa år börjar 5G-nätet att byggas. Det är det nya supersnabba mobila bredbandet som ska göra det möjligt att koppla upp miljarder smarta apparater mot internet. Det är då 28 år sedan det långsamma GSM-nätet togs i bruk. Det är ungefär lika lång tid som det gick mellan bröderna Wrights första flygning till de första passagerarflygen över Atlanten. Hur ser IT-tekniken ut om ytterligare 28 år? Vid det laget bedöms datorerna ha blivit smartare än oss människor. Vad händer med
jobben i en sådan värld? Och integriteten?

Med tanke på den skrämmande och snabba utvecklingen när det gäller teknik, geopolitik, effekter av klimatförändringar och allmän miljöförstöring ser jag framtiden an med viss tillförsikt. För även om det mesta i efterhand smälter ihop till en grå smet så kommer det sannerligen inte att saknas saker att skriva om.

4x tankar i mitt huvud:
1. Min största förebild just nu…
…nä, jag har nog passerat åldern då man har förebilder.

2. Jag stör mig på …
… väldigt mycket, men mest vår gemensamma oförmåga att hantera de riktigt stora problemen mänskligheten står inför.

3. Folk stör sig på att jag…
… stör mig på så mycket.

4. Ett barndomsminne jag återkommer till är…
… sommarloven på landet. Senare har det visat sig att idyllen var förgiftad av dioxiner och andra miljögifter från ett gammalt sågverk i närheten. Men det visste vi ju inte då.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 53.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

En person ligger skjuten på gatan.

Allt är tyst, tillståndet slumrande. En rännil av blod bubblar i snön. Fortfarande varmt och mörkt rött.

Samtidigt håller en annan på att drunkna. På en helt annan plats. Även det, liksom fridfullt. Möjligen halvt fint.

På Västerbron i blek skymning lutar sig en tredje över räcket. Händerna fryser vid järnet.

För ingen utväg finns.

I snön. Vid havet, eller broräcket.

I det ögonblicket prövas vännen.

Finns du eller inte?

I vår syn på oss själva vill vi gärna tro att vi skulle bli den som räddade.

Vi vill ha det berättat om oss. Att vi är en sån som räddar. Men sanningen är mer komplex än så.

När livet skiter sig står vi nästan alltid ensamma i en bedarrande storm. Ingen kommer. Knogarna runt järnet vitnar. Svettdroppen i pannan kanske blir den sista. Varför är det så?

Det handlar delvis om en mobil.

Den som står på bron hör brummandet från fickan, välmenta sms som strömmar in. I bästa fall prydda av hjärtan. Nån bryr sig. Tanken är god.

Men när kniven är framme och kvinnan trycks mot väggen av sin misshandlande man hjälper inga sms. Inte heller är den som sakta sjunker mot havets botten förtjänt av ett: ”Hallå, hur går det?”

Vi människor behöver lära oss att skilja på icke akut fara och akut fara.

Nyligen befann jag mig i akut fara. Egentligen en eskalerande sådan som jag försökt berätta om. Och fått förståelse för, via sms med hjärtan.

Men när det jag fasat för inträffade fanns ingen där.

Det hade kunnat kosta ett människoliv.

Visst, det kanske är mitt fel. Jag borde varit tydligare.

Men hade det hjälpt?

Det är jag inte så säker på.

Jag tänker på alla de gånger jag själv vilat i självbelåtenhet och bedrägeri. Jag har själv varit den som lagt undan telefonen med en känsla av att jag funnits där. För jag sms:ade ju ett hjärta.

Frågan kvarstår: bryr sig människan på bron?

Svaret är så jävla nej.

För när det gäller liv och död hjälper inga sms. Inte tusentals. Eller alla i världen.

Bara en sak fungerar: Att finnas där.

Lyft sakta bort två frusna händer från järnet.

Bara finns.

Jag vet inte om det är sociala medier som gör oss blinda och handlingsförlamade. Men jag ser hur flöden fylls med smärre problem som målas upp som så stora att vi missar den som håller på att förblöda.

Den kollektiva kollapsen inför livets allvar skrämmer mig.

Man vill inte lägga sig i, inte vara i vägen. Man skickar ett sms och köper sig fri.
Vi har alla ett ansvar att tänka om. Och faktiskt bli de goda människor vi så djupt tror att vi är.

Mellan en förskolehämtning och en middag som behöver fixas drar vi av oss vanten och skickar ett hjärta till vännen i nöd.

Så. Jag har brytt mig. Gjort nåt.

Sen går vi hem nöjda med oss själva.

Vi fortsätter med livet, omedvetna om att hjärtat som precis skickades kanske blir det sista mottagaren ser innan tillståndet slumrar i en snöhög.

Det hade inte behövt vara så.

Men för att kunna ändra något på riktigt måste vi sluta förenkla våra hjälpinsatser.

En riktigt hjälte ifrågasätter inte. En riktig hjälte skickar inte bara ett sms.

Hen lyssnar på allvaret och gör det som behöver göras.

Min uppmaning till dig: bli en hjälte.

Gå inte förbi. Skicka inte ett sms.

Sätt dig i bilen och kör.

Finns där.

Det räddar liv.

4x tankar i mitt huvud:
1. Om jag satt i riksdagen…
… skulle jag förmodligen somna. Långa, kontraproduktiva dialoger gubbar emellan kan göra vem som helst trött.

2. Jag skäms över…
… att jag inte är lika julig som för tio år sen. Större delen av krimskramset dammar nu i källaren. Inte för att less i more, utan för att jag helt enkelt tappat den överenergiska jul-ådran.

3. Min ovanligaste vana…
… är att jag köper asmycket mat från Mathem. Häromdagen frågade min dotter varför jag har 14 paket pasta i skåpet. Den frågan har inget logiskt svar.

4. Jag skulle vägra äta…
… insekter även om det nu påstås vara framtidens mat. Dessutom aldrig ett kokt ägg, där går gränsen för vad man kan begära av en människa.

Veckans krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 47.
Familj: Tre döttrar och katten Svea.
Bor: Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Det kan finnas ett liv efter detta. Men, det är inte för mig.

Vi tar det från början. Föreställ er detta: Det är en kall, grå höstmorgon. Enstaka förvirrade löv virvlar runt på cykelbanan. Tum­vantarna håller hårt om styret och meteorologen pratade om risk för halka på radion i morse.

En sekund för sent ser jag den. En lastbil kommer farande från en tvärgata. Den har en spraymålad örn längs sidan. Örnen har ut­bredda vingar och bär ett byte i den brandgula näbben. Cykeldäcken slirar, meteorologen hade rätt och lastbilen kommer allt närmare.

Livet borde kanske passera revy.

Jag borde tänka på mina barn, på hur mycket jag älskar min mamma eller på när jag gifte mig.

Men jag tänker på en dokumentär på SVT play. Den handlar om det tekniska geniet Eugenia Kuyda, vars bästa vän Roman plötsligt dog i en olycka. De hann aldrig säga hejdå till varandra och sorgen var enorm. Hon kunde helt enkelt inte tänka sig ett liv utan Roman.

De allra flesta av oss får lära sig att leva med saknaden när den vi älskar går bort. Men Eugenia vägrade och beslöt att återuppliva honom i digital form.

Hon kokade ihop alla deras tio tusentals sms och lärde ett neuronnät att kommunicera som Roman. Hon lät algoritmerna skapa en digital vän, en så kallad chatbot, som via mobilen ­pratade precis som Roman.

– Jag kan sms:a honom när som helst och han svarar med samma jargong som när han levde, säger hon.

Jag tänker på det här precis när jag är på väg att krascha in i lastbilsdörren. Jag är nämligen gift med ett tekniskt geni och risken är stor att han skulle göra precis samma sak med mig om jag dog här och nu.

Men, och här vill jag verkligen lägga in mitt veto, jag tror inte att det är en bra idé. Jag scrollar snabbt igenom de senaste sms:en i minnet.

Tyvärr är det inga direkta kärleksförklaringar jag sänder till min man.

”Köp mjölk!”, ”Var la du Alvedonmåttet, eller vad det heter?”, ”Barnen har väl galonisar i dag?”.

Det är korta kärnfulla uppmaningar skrivna helt utan inlevelse eller känslor. Det är så långt ifrån ett kärleksbrev man kan komma.

Jag låter minst sagt som en digital diktator. En chatbot baserade på mina sms till min man skulle bli en mardröm.

Barnen skulle växa upp med ett mobilbaserat mammamonster och min man skulle till slut ­bara minnas mig som en despot som var ­besatt av att någon – vem som helst – köpte mjölk.

Jag bromsar, däcken slirar men får fäste och stannar en ­decimeter från lastbilen. Jag stirrar rakt in 
i den målade ­örnens öga och noterar att den bär en
liten mus i näbben.

Jag skickar ett sms till min man. Det är över­svallande gulligt med mängder av kärleks­förklaringar.

Jag bestämmer 
mig för att jag kan förändras.

Ska jag dö så vill jag i alla fall bli en härlig och gullig chatbot.

Sekunden efter brummar mobilen till.

”Köp 
mjölk! Har 
du sett min
laddare?”

3x tankar i mitt huvud:

1. Innan jag somnar tänker jag…
… äntligen! Jag älskar att sova och förstår mig inte alls på dem som sover så lite som möjligt för att vara effektiva. Det är livsviktigt att sova, det säger alla forskare. Jag lyssnar mer än gärna på dem.

2. För att imponera på mig…
… kan du spela ett instrument. Vilket som helst faktiskt.

3. När jag blir pensionär ska jag…
… läsa böcker och äta sju sorters kakor varje dag.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Familj: Maken Erik och barnen Alfred, Klara och Adrian. Plus två katter.
Bor: Bagarmossen i Stockholm.
Gör: Reporter på Söndag.

Jag bryr mig inte om människor.

Åtminstone inte på samma sätt som alla andra tv-tittare, bokläsare, radiolyssnare och sociala medier-användare i det här 
 landet verkar bry sig om människor.

Jag tycker att Sommar i P1 är den sämsta skit som någonsin förpestat radiovågorna.

Jag skulle aldrig frivilligt få för mig att titta på Stjärnorna på slottet, Mia på Grötö, Berg flyttar in, Så mycket bättre eller något annat intellektuellt svart hål där kända och halvkända människor tvingas sitta och dramatisera fram något högst alldagligt mörker i sitt förflutna som ska skänka dem åtminstone ett litet skimmer av djup och mänsklighet.

Jag har aldrig läst en biografi jag tyckt om, inte ens om folk jag uppskattar och respekterar.

Kanske är det att kända människor – några andra möter man aldrig i biografiska radioprogram, böcker eller tv-format – faktiskt sällan upplevt något verkligt intressant.

Kanske är det att alla deras historier om då 
filtreras genom ett framgångsrikt nu, att kriser och motgångar alltid är dramaturgiskt eleganta snubbelstenar på den utstakade vägen mot framgång och lycka. Att vi nästan aldrig får höra dem som hade en motgång – och som det fortsatte gå dåligt för. Dem för vilka det aldrig blev bra.

Kanske för att det är en så olidligt icke-unik sak att vara människa.

Jag vet att det här är en impopulär uppfattning 
i dessa dagar, men vi människor är oss faktiskt ganska lika. Överallt på jorden, över alla tider. Ingens bakgrund är speciell. Nästan ingens liv 
utmärker sig över huvud taget.

Faktum är att de flesta av oss under hela våra liv inte upplever en enda sak som inte med minimal variation delas av hundratusentals eller miljontals andra människor.

Varje historia om en persons bakgrund kommer definitionsmässigt att vara en så andefattig uppräkning av i stort sett alldagliga händelser att de enstaka enskildheter som skulle kunna vara intressanta drunknar i flodvågen av själv-
klarheter.

Vi har vänner och antagonister, vi retas och 
blir retade, vi växer upp, vi går i skolan, älskar och får våra hjärtan krossade. Vi väljer väg i livet eller får den vald åt oss, bildar familjer, arbetar, försöker hitta balans i kropp och själ, försöker 
leva och överleva.

Vi har våra drömmar, vi har våra sorger, våra kors att bära.

Det behöver vi inte förklara för varandra.

Det är underförstått när vi möts.

Hej, jag heter Niclas och har blod i ådrorna. 
Jag andas luft. Jag sover på nätterna.

Behöver jag aldrig säga.

Vi vet. Vi är samma.

Kanske är det ännu enklare.

Förmodligen.

Förmodligen är det bara så att cv-samhällets 
biografiska fascination missar hela poängen.

En människa är inte summan av sina 
erfarenheter.

Hon är inte vad som hänt henne, utan vad hon gör.

Inte hur hon behandlats, utan hur hon 
behandlar andra.

Inte var hon varit, utan vart hon ska.

Våra namn och historier smulas sönder av tiden, snabbare än vi egentligen vill kännas vid. Liv flammar upp som små plötsliga bloss i en evig natt och är lika plötsligt borta.

Men den värld vi varit med 
att skapa består.

Så hur ska vi leva med 
varandra?

Hade några stjärnor pratat om det på ett slott hade till och med jag tittat.

3x tankar i mitt huvud…
1 Jag drömmer om att jobba som …
… den som hittar på nya Lego-konstruktioner, i en… Lego-fabrik? Jag är osäker på detaljerna.

2 Jag gnäller oftast på …
… att jag aldrig får vara ifred.

3 Det mest korkade jag gjort är att …
… vid något enstaka tillfälle faktiskt dricka sprit som om det var vatten.

Veckans krönikör
Namn: Niclas Vent.
Ålder: 37.
Familj: Sambo, son och dotter.
Bor: Hägersten.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

För sisådär 40 000 år sedan livnärde sig människan på att jaga och samla. Vi släpade hem våra byten till grottan och i skenet från den sprakande  elden inspekterade vi dagens fynd av ätliga växter, färggranna bär och knapriga nötter. Vi samlade, vi sorterade, vi sparade.

Mina barn är fortfarande kvar i det stadiet. Vår hall är till brädden fylld av ekollon, pinnar och just nu även mängder av rönnbär. Barnen har olika sinnrika system för sina fynd. Ekollonen har en egen låda, pinnarna lägger de under skohyllan och rönnbären hamnar i en burk i bokhyllan. Varje gång vi är ute smugglar de ner olika blad och bär i galonfickorna.  De samlar, sorterar och sparar. Länge har jag bara sett det som någon sorts hobby och visst ska det sägas att jag då och då suckat över att vår hall ser ut som en skog. Men nu har jag förstått. De förbereder sig. De är barn av sin tid. De är preppers.

I fjol skickade MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, ut broschyren Om kriget eller krisen kommer till 4,8 miljoner hushåll i Sverige. Mina barn kan mycket väl ha fått tag på ett exemplar. När jag tänker efter framstår det faktiskt som fullkomligt självklart. Ett av tipsen i broschyren var nämligen: ”Du kan bygga en koja under ett bord och sova där.” Mina barn bygger kojor hela tiden. I min enfald har jag trott att de leker, men det är tydligt att de övar sig inför krisen. I broschyren ges också ”tips för hemberedskap”. Det är en lång lista på stapelvaror som är bra att ha hemma. Jag läser och inser att mina barn gillar allt på listan. Deras smaklökar är redan prepperfierade. De älskar pulvermos, sylt och olika pålägg på tub.

Plötsligt ser jag hallen med nya ögon. Det är en skatt, ett fulländat prepperskafferi. Här finns ekollon, rönnbär och torra gamla pinnar. Rönnbären är laddade med C-vitamin och stora mängder av naturliga antioxidanter. De kan kokas till gelé som håller i evig tid. När krisen väl är ett faktum så kommer skörbjuggen att lysa med sin frånvaro tack vare rönnbären. De röda bären kan faktiskt bli familjens räddning.

När jag googlar ser jag att nätet svämmar över av ekollonrecept, de är tydligen små näringsbomber av fett, protein och kolhydrater. Ekollon är giftiga råa (något som mina barn givetvis har koll på) men i rostad form sägs de vara en delikatess. Pinnarna, nu torra som fnöske, är ved som ska värma oss. Mina barn har säkert redan planer på att göra en brasa i öppna spisen när huset är fullständigt utkylt. Det är en myt att barn är kompetenta. De är mer än så. Nästa gång vi går ut är jag den första att fylla vagnen med kardborrar. Picklad kardborrerot är tydligen gourmetmat i Japan, den är gratis och beskrivs på nätet som en bortglömd resurs. Hoppas bara den passar med rönnbärsgelé. Nu saknas bara en vevradio. Och en rejäl, ordentlig kris.

4x tankar i mitt huvud
1 Min största förebild just nu är …
… Greta Thunberg. Från ensamstrejk till stöttad av världen.

2 Jag stör mig på …
… folk som stör sig på cyklister. Hatet mot cyklister av alla de slag är så svart och intakt. Det måste väl finnas värre saker än folk som cyklar?

3 Folk stör sig på att jag …
… alltid tappar bort mina nycklar. Och min plånbok. Och min mobil. Och mina vantar. Förlåt.

4 Ett barndomsminne jag ofta återkommer till är …
… när jag och min kusin Elin planterade hela vår godispåse i rabatten hos mormor i Lidköping. Vi drömde om att stora godissvampar och träd med polkagrisar skulle växa upp. Vi väntade. Och väntade.

Veckans krönikör
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Familj: Maken Erik, barnen Alfred, 8, Klara, 6, och Adrian, 2.
Bor: Bagarmossen i Stockholm.
Yrke: Reporter på Aftonbladet Söndag.

Jag flåsar ovärdigt när jag når toppen av Brean down, en stigning på 97 meter och drygt 200 stentrappsteg som sicksackar sig uppför berget i icke-ergonomiska steg. Varje kliv är av sorten som kräver ett inre ”åhej!” för att lårmusklerna ska orka häva dig upp.

Jag är på helgvisit hos släkten i engelska Somerset och för att inte helt tappa greppet i mysflödet av te, scones, pints och vinägerchips kör jag dagligen tre varv upp- och nerför kullen. Vid mitt senaste besök för ett drygt år sedan var jag i betydligt bättre form. Jag tog med lätthet hela trappan i ett svep. I dag måste jag pusta några sekunder vid varje kurva för att mota blodsmak och yrsel.

– Well done, you!

En äldre spänstig herre med en jack russellvalp möter mig högst upp. Han ser nyfiket på mig och undrar om jag klarat sträckan utan att stanna.

– Nästan, svarar jag medan jag gullar med valpen och lugnar min andhämtning. Jag avslöjar inte att jag tjuvvilat utan nämner i förbifarten att det är min tredje runda. Min fåfänga och slumrande tävlingsinstinkt kräver det trots att sannolikheten att vi möts igen är försvinnande liten.

– Imponerande, utbrister han och berättar att han själv kommer hit minst ett par gånger i veckan. Han besegrar trappan och promenerar de två kilometrarna till det k-märkta fortet längst ut på halvön. Fästningen, som stod klar 1871, byggdes för att försvara Bristol och Cardiff och var senast bemannad under andra världskriget i en tid då parollen ”keep calm and carry on” myntades för att höja moralen hos den brittiska befolkningen. I dag sköts skansen av stiftelsen The National trust.

Vi pausar en stund. Njuter av utsikten, enas om att landskapet är vackert och att vi har tur med vädret. Det kan vara grinigt vid Bristol Channel, särskilt om hösten.

– I dag ser vi Cardiff, det gjorde vi inte i går, säger mannen belåtet innan han lyfter handen i en hej då-hälsning, säger ”ta da” (på riktigt) och försvinner över krönet.
Själv tar jag mig ner via den betydligt flackare grusvägen vid sidan om branten. När jag når slutet av vägen möts jag av en annan grånande man, klädd i The National trusts röda jumper. Han har precis passerat en vägbom med sin Land rover, men i stället för att låsa bommen och fräsa förbi väntar han in mig.

– Vilken härlig dag! utbrister han och jag nickar.

– Jag ska till fortet för att öppna, fortsätter han utan att jag frågat. Han är osäker på hur många besökare som vågar sig dit. Väderleksrapporten spår spöregn och blåst.

– Det visar sig, säger jag.

– Det gör det, säger han.

Vi skiljs åt, jag går till min hyrbil, sätter mig i förarsätet. Tänker på de två mötena, så oansenliga, så upplyftande.

Hade motionsrundan ägt rum i Sverige, hade jag kanske noterat de två gentlemännen, möjligen sagt ”hej” eller nickat mot dem. Men i England är det snudd på omöjligt att möta en främling utan att stanna upp och småprata. Visst, det kan handla om oväsentligheter som vindriktning och soltimmar, men poängen är att se och bli sedd.

Så viktigt.

Så värdefullt.

Jag tänker på Brexit och sörjer hur trist EU kommer bli utan britter, men tröstar mig med att engelsmännens humör och humor inte kommer att knäckas.
Som sagt: Keep calm and carry on.

3x tankar i mitt huvud:
1. När jag blir pensionär …
… ska jag skogsbada varje dag, läsa mer litteratur och skriva minst en roman per år.

2. Jag får fjärilar i magen när jag …
… tänker på mitt härliga liv som pensionär.

3. I mitt hem skulle jag aldrig kunna var utan …
… min dunbäddmadrass. Som att sova på ett moln.

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott.
Ålder: 54.
Familj: Gift med Daniel, två vuxna barn och whippeten Monty.
Bor: I Stockholm och Järvsö.
Yrke: Redaktionell printchef på Aftonbladet.

Ord som slempropp, barnbeck eller pysventil hade aldrig korsat min väg innan jag blev mamma.
Och ordet egentid existerade inte alls. Tiden bara fanns där, den tickade på, långsamt ibland och snabbt ibland.
På helgerna låg tiden framför mig som en ocean av möjligheter. Tiden var en tjock morgontidning, en kanna varmt te och inga planer framåt.
I dag, åtta år och tre barn senare, blir jag provocerad av tjocka morgontidningar. Nu dricker jag kallt te, skannar rubriker samtidigt som jag försöker mata tvååringen.
Men han vill inte äta, han vill kasta mackor på sina storasyskon. Dessutom måste han av obegriplig anledning just nu ha cykelhjälmen på medan han äter.
– Lälmen! På! hojtar han och pekar på sitt huvud med en kladdig liten hand. Det blir smör i håret, på bordet, på hjälmen.
En enkel frukost efterlämnar ett slagfält av halvdruckna mjölkglas och mackbitar.
Men frukosten får stå kvar eftersom tvååringen plötsligt ska gå ut, naken sånär som på gummistövlar och en smörig hjälm.
Han tar tag i min kjol och drar mig mot ytterdörren.
– Gå ut! Leka parken!

Men jag har funnit en oväntad oas mitt i kaoset.
Det är en grön oas, kan man säga. Kärlen är ju i alla fall målade i en grön nyans.
Här råder ett lugn. Det är ordning och reda. Eller, tja, det ligger en del skräp på marken men det behöver man inte titta på.
Hit kommer människor för att jobba metodiskt och i tysthet. Med lite god vilja kan man kanske säga att en känsla av mindfulness fyller platsen.
Men okej, det är inte ett spa direkt. Mina gränser för lyx har minst sagt förflyttats sedan jag blev mamma. Nu nöjer jag mig alltså med en stund på återvinningsstationen. Jag njuter av att sortera kartonger och plast. Jag njuter av att tänka klart en tanke och av att inte behöva tänka alls.

Men så slår det mig när jag står där med filmjölk droppande längs underarmen. Snart kommer jag återigen att äga all min tid. Barnen växer, de blir stora, det går fort.
Snart kommer ingen vilja ha min hjälp för att trä på galonisar eller för att få alla fingrar att sitta rätt i vanten.
Ingen kommer behöva mig för att bre mackor eller läsa läxor. Ingen kommer krypa upp i mitt knä för en kram.
Vår säng kommer kännas stor och ödslig när inte tre barn sover där.
Jag kommer att kunna läsa morgontidningar i oändlighet och dricka te som är så varmt att jag bränner mig. Jag kommer att kunna tänka klart otaliga tankar och jag kommer ha så mycket tid att jag inte vet vad jag ska göra av den.
Men jag kommer inte att uppskatta det.

Jag kommer i stället att sakna en liten kladdig hand som sträcker sig efter mig – och den lilla personen som blir fullkomligt nöjd när jag tar den.

3 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …
… förvånas över att jag odlar brännässlor i en pallkrage på tomten.

2 Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
… hojta. Alltså, jag skäms varje gång. Det måste vara åldern.

3 Det vackraste ord jag vet är…
… klapperstensstrand. Det är roligt att säga och dessutom väldigt fint.

Veckans krönikör

Namn: Karin Herou.

Ålder: 36.

Familj: Maken Erik, barnen Alfred, 8, Klara, 6, och Adrian, 2.

Bor: Bagarmossen i Stockholm.

Yrke: Reporter på Aftonbladet Söndag.

Finns det verkligen rätt ögonblick att ta farväl? Existerar verkligen den skåra i tillvaron då ett slutgiltigt avsked är det enda rimliga, likt ett konserverat vakuum dit känslorna aldrig lyckas nå?

Det brukar påstås att var sak har sin tid och plats, men det skulle ju inte vara här och nu. Om jag ens hade föreställt mig den här stunden så hade jag instinktivt placerat den mycket längre fram i tiden. Det är inte ens säkert att jag skulle vara närvarande, tidens tand gnager ju ner oss alla, men min inre bild bestod ändå av ett mer lågintensivt vemod. Grå tinningar, trasiga höfter och diskussioner om tjänstepensionen. Inte av trasiga jeansknän, sotarmössor, en ryggkutande skara som snarare befinner sig i livets sensommar än dess mörkaste höst eller att Erik Hassle och Anders Wendin skulle sjunga dig till ro
i den eviga vilan.
Från det svartvita fotografiet ler du, sådär som du brukade göra. Lite trotsigt, men fyllt
av nyfikenhet och värme, där du står omgiven av prudentligt knutna kransar, vänligt skrivna hälsningar och blomsterarrangemang. En ögonblicksbild från någonstans i världen där du ser alldeles tillfreds ut. Som att du hade fångat stunden innanför tröjan och värmde den nära bröstet. Bevarat den tills sämre stunder uppenbarade sig, för de gör ju alltid det.

Det finns en bitterhet och sorg i att det här blir det sista jag ser av dig. Att mitt farväl sker i en kyrka omgiven av mestadels främlingar, men ändå några vänner. För även om vi under senare år gled ifrån varandra, du hade din karriär och ditt liv och jag hade mitt, så fanns det alltid ett senare. En tanke om att vårt dobranoc, som vi brukade säga, bara var en lyckönskning i periferin tills vi sågs nästa gång. Inte en ändpunkt från vilken det inte finns någon återvändo.
När jag nåddes av nyheten att du lämnat livet bakom dig skrev jag via mina sociala mediekanaler att det finns så mycket jag vill berätta, men att det fick bli vid en senare tidpunkt. När tillfället kändes rätt och då den klusterbomb som briserat inom mig hade avtagit i styrka.

Då skulle jag förklara för världen hur mycket du har betytt för den människa som är jag. Hur vi under de viktiga tonåren var närmast oskiljaktiga, hur vi växte upp och utvecklades tillsammans, hur begåvad du var och hur du fortsatte att bygga på begåvningen tills också världen visste om det. Om hur vi satt i ditt vardagsrum och lyssnade på Bon Jovi, Queensrÿche, Europe, Thin Lizzy eller Faith no more i högtalare som var större än min säng – så här i efterhand är jag ledsen för att din mamma tvingades utstå decibel-
nivåer som svensk lagstiftning i dag förbjuder – alla våra hyss, upptåg, Rättvisans män på SVT på söndagkvällar, cowboykäk och hur du envist försökte uppmuntra mig till att bli bättre på bas så att vi kunde spela ihop på allvar.
Om just här och nu är rätt tillfälle för detta vet jag inte. Men lika lite som att stunden då jag stod vid ditt porträtt med sorgen och frustrationen bubblande i magen var den objektivt korrekta så har din hastiga bortgång lärt mig att vi måste ta tag i ögonblicket när det uppenbarar sig. Att inte vänta, för senare kanske aldrig kommer.

Dobranoc, min kära vän. Kanske ses vi nån gång när tiden har krökt sig och dimensionerna mött varandra igen.
Då ska jag ta farväl på riktigt. För du är inte värd något mindre än det.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Min största förebild just nu är …
… Greta Thunberg. Motivering? Behöver du ens fråga så har du inte fattat någonting.

2 Folk stör sig
på att jag …
… har en tendens att stänga in mig och vara otillgänglig. Introversionen är ett rött skynke mot tillvaron jag troligtvis kommer bära med mig hela livet.

3 Jag stör mig på att …
… defekter likt elsparkcyklar erbjuds helt öppet till människor som inte kan hantera den upplevda frihet dessa mackapärer innebär. Förinta genast. Eller reglera fanskapen i alla fall.

4 Ett barndomsminne jag återkommer till …
… är de stunder jag fick besöka ovanvåningen på farmors hus i Läckeby. Det finns stoff för en hel krönika där. Vi får se om jag får skriva den också.

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling. Ålder: 46.
Familj: För närvarande under utökning.
Bor: I lägenhet i Vasastan i Stockholm.
Yrke: Bildredaktör och skribent på
Aftonbladet.

It must be a bloody small sticker”, säger sjuåriga kusin Mia från Australien samtidigt som hon inspekterar min dotters finger.
Mia ser inget klistermärke. Inte ens ett litet. Men hon tittar länge och noga, vrider och vänder på fingret.
Till slut konstaterar hon: Nej, det finns inget klistermärke. Du ljuger!
Min dotter, som är 4, insisterar:
– Yes, I have a sticka!
Förnärmad och besviken promenerar hon sedan raskt ut ur rummet och in i köket där vi vuxna sitter.
– Mamma, Mia säger att jag inte har en sticka i fingret, fast jag har det.
Hon hoppar upp i mitt knä. Tårarna rinner längs kinderna.
Kusin Mia kommer efter:
– Jag har kollat och hon har inget klistermärke på fingret. I promise, she is lying.

Jag, barnens australiensiska pappa och hans släktingar, har precis avslutat en högljudd
diskussion om skillnader och likheter mellan Sverige och Australien. Om vad som är bättre och sämre i de olika länderna och i ländernas olika samhällssystem.
Det är en evighetsdiskussion under den här perioden i mitt liv, tjafset om vilket land som är bäst pågår för jämnan.
Och precis när ännu ett samtal är i gång kommer barnen som är ett resultat av våra olika
världar in i rummet. Och känner sig förrådda av varandra. De förstår varandra lika lite som vi vuxna förstår varandra.
Båda barnen har varit ärliga. Bägge har tolkat situationen rätt utifrån sitt perspektiv. Ändå blir det fel.
Samma situation råder vid vuxenbordet. Jag har rätt. Och det har australienarna också.
Men det blir fel. Perspektiven är för olika.
Barn med olika språk och olika kulturer integrerar på samma sätt som vuxna. De utgår ifrån sin verklighet, sin sanning. Sin värld.
Och den är ju sann, ju.
Men det betyder inte att den andres behöver vara fel. Men det blir fel.
Mia hade rätt, klistermärke heter sticker på engelska. Och i Australien uttalas sticker med
a på slutet, alltså ”sticka”.
Min dotter hade rätt. Hon vet inte att det svenska ordet sticka heter ”splint” på engelska, så hon använder det näst bästa alternativet, det vill säga: det svenska ordet ”sticka”.
Resultatet blir en kulturkrock, där fokus flyttas från stickan i fingret till att: ”Du ljuger”, ”Du har fel.”

Jag tänker ofta på den här händelsen, som nu ligger många år bakåt tiden. Den är bra, för den gör världen begriplig. Den har lärt mig att förstå varför människor med olika erfarenheter och från olika delar av världen, kan ha en annan sanning än den jag uppfattar som självklar.
En annan uppfattning, som utgår från andra erfarenheter, behöver inte vara fel bara för att den inte passar in i den världsbild som är sann för mig.
Det slitna uttrycket: Två sidor av varje mynt, försöker förklara samma sak fast på ett annat sätt.
Många uppfattar världen som orolig just nu. I ett sådant läge kan det vara värdefullt att reflektera över att den egna sanningen inte alltid är den enda sanna versionen av verkligheten.

3 x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på…
… hur skönt det ska få bli att sova.

2 För att imponera på mig…
… behöver man vara ärlig och ha en moralisk kompass.

3 Jag är besatt av…
… ingenting just nu.

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Ålder: 47.

Familj: Tre döttrar, varav två vuxna,
och en katt.

Bor: Stockholm.

Yrke: Redaktör på Aftonbladet.