Min lunchträff sväljer sista tuggan av den smörstekta torsken och undrar:

– Jaha, och hur ser era sommarplaner ut då?

– Eh, pja, vi har faktiskt inga. Alls.

Väninnan (som bokat in midsommar med 17 släktingar på skärgårdstorpet, följt av Lisebergshelg, två veckor på Amalfikusten och som slutkläm: anläggande av villaträdgård) lägger ner besticken och ser bekymrad ut:

– Nehej, så ni kommer att spontanboka en sista minuten?

Kanske. Troligtvis inte. Det enda som är riktigt säkert är att ungarna ska till farmor i England under de fem sommarveckor då jag och maken jobbar. I övrigt är almanackan tom. För vi har varken lantställe i behov av nytt soldäck eller någon träkåk som ska skrapas och målas. Vi har en bostadsrätt med balkong och en bryggplats med styrpulpet, så vi kan göra vad vi vill.

När vi vill. Om vi vill. Vilket är ovanligt i dag, enligt ”stressdoktorn” Tomas Danielsson, som på sidorna 32–34 ger sina bästa tips för semesterharmoni. Han menar att många av oss fyller ferien med stugrenoveringar och storstads-sightseeings tills semesterveckorna blir en enda lång kravfylld upplevelsefest – mer utmattande än återhämtande.

– Att göra ingenting och ha lite tråkigt är underskattat, säger jag.

Väninnan är inte övertygad.

– Men NÅGOT måste ni väl ändå fylla all tid med?

Jodå. Vi ska spela whist med barnen, nakenbada från båten, plantera om i balkonglådan och njuta av många glas iskall rosé.

När vi vill. Om vi vill.

Äntligen – fotbollsfesten är igång! Elmander är hel och än så länge har vi inte förlorat en enda poäng. På måndag kommer tusentals svenskar att bänka sig på Olympiastadion i Kiev för heja fram Zlatan och resten av landslaget i första matchen mot Ukraina. På läktaren sitter också spelarnas fruar och flickvänner – men vilka är de egentligen? Och hur är det att leva med ett fotbollsproffs? I veckans Söndag har vi tagit reda på det.

Qaisar Mahmoods bok Jakten på svenskheten landar på mitt bord och omslagstextens första meningar får mig att småskrocka: ”Trösklarna till det svenska folkhemmet är höga och svåra att komma över för många som flyttar hit. Som nyanländ invandrad blir man insläppt i farstun, men väldigt sällan till vardagsrummet”.

Ja, varför är vi svenskar så misstänksamt introverta? Hur kommer det sig att det är absolut knäpptyst i en fullproppad tunnelbanevagn under morgonrusningen och varför tänker bara ett fåtal: ”Det jämnar ut sig” och betalar inte bara sin egen, utan också kompisens stora starka när kollegerna är på after work?

Det kan man fråga sig så här dagen före Nationaldagen. Men så blir det varmt, på riktigt, i några dagar och plötsligt exploderar stan. Det picknickas, jongleras och spelas kubb i parken utanför vårt vardagsrumsfönster. Jag ser hur några småglin kickar boll rakt genom tulpanplanteringen och blir uppläxade av arga tanten på sju trappor. Först hytter hon med fingret, sen satsar hon för fullt och tåfjuttar bollen hårt längs gräsmattan så att en Jack Russell tar ett förskräckt hopsasteg åt sidan. Jag ler och tänker: ”You go, girl” medan grabbarna skamset lommar iväg.

Sedan slås jag av en annan tanke: Vi svenskar är inte introverta. Det är vårt väder som är det. För så fort solen värmer, häggen blommar och engångsgrillarna glöder, lyfter vi våra blickar från trottoarerna och ser varandra.

På gott och ont, tycker nog småglina med fotbollen.

Barnskådisarna från Harry Potter är inte barn längre. Just som jag vant mig vid tanken på att Harry själv, Daniel Radcliffe, är gammal nog att spela familjefar (i mysrysaren Woman In Black) kommer en ännu mer svårsmält filmnyhet. Tom Felton, som vi lärde känna som illbattingen Draco Malfoy, har lämnat Hogwarts bakom sig och ska nu göra en erotisk thriller. Där han ligger med 54-åriga Sharon Stone. 

Den erotiska thrillern är ett fenomen som var som störst medan Tom Felton fortfarande tultade runt i blöjbyxor. Och Sharon Stone var genrens grande dame, med filmer som den fantastiska Basic Instinct och den fruktansvärda Sliver. Andra klassiker från eran är Farlig förbindelse, Skamgrepp, Jade, Sea of Love, Ensam ung kvinna söker, Boxing Helena och Wild Things. Det var filmer där duken ofta fylldes av närbilder på Michael Douglas hängrumpa. Där man hade het sex till Enigma-låtar. Där hjälten lockades in på moraliska villovägar av kvinnor. Män ville nämligen alltid ha sex, var som helst och när som helst. Den kvinna som tog initiativ till sex hade däremot aldrig rent mjöl i påsen. Hon var ofelbart en sinnessjuk stalker eller en manshatande psykopat – särskilt om hon red honom genom att hångla med andra kvinnor. 

Det gjordes otaliga parodier på de här filmerna. Andra filmer, som Showgirls, blev oavsiktliga parodier på sig själva. Och så har vi förstås Madonnas försök att peta ner Sharon Stone från den erotiska thrillertronen. Resultatet, Älska till döds, blev förvisso oförglömligt, men av helt fel orsaker. Här stånkar sig Madonna och Willem Dafoe mekaniskt igenom en rad krystade scener, där krossat glas på motorhuvar och droppande stearin är en del av förspelet. 

Ingen erotisk thriller hade dittills varit så oerotisk och ospännande. Cirkeln slöts inte förrän 2006, då Basic Instinct 2 blev den första film i genren som lyckades vara ännu sämre. Och nu ska alltså Sharon Stone försöka sig på en comeback igen. Genren som gjorde henne till stjärna är också på väg tillbaka, om än i moderniserad form. Frågan är om vi som var med på 1990-talet verkligen kan ta den på allvar igen. 

Mats Strandberg

På söndag uppvaktas de flesta av Sveriges 2,7 miljoner mammor på mors dag med en blomsterkvast och möjligen frukost på säng. Fel, fel, fel, enligt en undersökning som Svensk handel har gjort. För runt 40 procent av alla mödrar vill hellre ha på en god middag än snittblommor.

Nåja, nu tror ju inte vi på Söndag att någon mor som får en vacker bukett blir bindgalen av besvikelse. Men – vill du vara helt säker på att lilla mamma blir riktigt nöjd och glad, då skickar du med veckans Söndag också. Den kostar en tia extra, men du får en supermascara från Face på köpet (värde 119 kr). Och en sån vill ALLA kvinnor ha: Mödrar, döttrar, svärmödrar, systrar, fastrar, mostrar…

Ja, du fattar? Köp flera, vetja!

På tisdag är det högtidsstund för alla rojalister, då lillsessan Estelle döps i Slottskyrkan under överinseende av Europas blåblodiga och politiska potentater. I dagens Söndag avslöjar vår hovexpert, Jenny Alexandersson, att nätta 400 gäster är bjudna. Gissningsvis är de som tillhör den bernadottska falangen fler än antalet tillresande Ockelbobor. För, eftersom det är en tronföljare som ska upptas i Kristi kyrka, är det extra viktigt att traditionerna följs till punkt och pricka. Och självklart är det de kungliga riterna som ska bevaras, snarare än Daniels släktseder.

För hur skulle det se ut om prinsen propsade på att hans dotter skulle bära Westlings familjesärk när det finns en kunglig 106-årig version som alla bernadotter döpts i sedan Gustaf Adolf var bebis? 

Eller om Victoria bejakade sin folklighet fullt ut och beställde en flaska kranvatten från Bagarmossen till dopfunten istället för, som nu, H2O från en källa på Solliden?

Jo, det ska jag tala om: Den kungliga glansen skulle mattas ännu lite mer. Att Victoria gjorde sin personlige tränare till prins var vågat nog. Många hovfanatiker tyckte att en man av folket som gemål till vår blivande drottning var så nymodigt att det skulle utarma monarkin.

Modernast av allt vore så klart om Vickan och Danne skulle skippa dopets heliga sakrament och ställa till med en rejäl namngivningsbaluns för Estelle Silvia Ewa Mary. Men, då skulle kungakramarna säkerligen få tokfnatt, kicka ut kronprinsessparet från Haga slott ögonaböj och forsla dem till en hyrestrea. 

I Bagarmossen.

Författaren E L James har berättat att det började med hennes medelålderskris. Hon skrev sexberättelser på nätet om Bella och Edward från Twilight. Edward förvandlades till en hunkig multimiljonär med fyrkantig haka och sadistiska böjelser. Bella blev en oskuldsfull collegestudent som faller för honom – och ger sig ut på en sexuell upptäcktsresa i hans tortyrkammare. 

E L James gav sedan ut berättelserna som en boktrilogi, med huvudpersonerna omdöpta till Anastasia och Christian. Nu har de sålt i miljonupplagor och ska ges ut i över trettio länder. I höst är det dags för Sverige.

Fifty Shades of Grey är nu ett så stort fenomen att böckerna sägs ha skapat en helt ny genre – och om du tyckte ”tantsnusk” var ett nedvärderande begrepp, smaka på ” mommy porn”, det vill säga ”mammaporr”. Det antas att läsekretsen består av sexuellt frustrerade mammor på väg mot sin egen medelålderskris. Och det har gjort många upprörda. Mammor ska ju inte tänka på sex (om det inte är för att bli mammor igen)! 

Jag blev så irriterad på det där. Jag började läsa böckerna och ville gilla dem, men jag klarade bara av den första. Inte för att jag är pryd, utan för att språket är så hopplöst att det är en masochistisk övning att uthärda det – och inte på det bra sättet. 

När Anastasia för hundraelfte gången utropat ”holy crap” och ”holy Moses”, eller refererat till sin ”inre gudinna”, när Christian tar av sig småbyxorna ville jag kasta boken i väggen. 

Men det stora problemet med böckerna är rötterna från Twilight. För fastän Fifty Shades of Grey kan verka som en berättelse om sexuell frigjordhet, så finns samma moral där under ytan. 

Anastasia är en fin flicka, har inte haft sex, har aldrig ens varit full, och hon förstår inte själv att hon är snygg fastän alla andra säger det. Christian är en psykopatisk stalker men är egentligen en jättefin kille, om bara Anastasia lyckas få honom att inse det och lösa hans problem åt honom. 

Det är det verkligt perversa.

Mats Strandberg

Det höll inte hela vägen för Sveriges folkkäraste landslag, Tre kronor. Trist, tycker vi såklart, för aldrig är vi svenskar lika blågula som när hockey-VM avgörs. Och sällan har väl vi haft lika många NHL-proffs på isen som i år. Men hur är det att leva ihop med en professionell hockeyspelare? Det vet Emma Zetterberg, som berättar om sin och ”Zätas” vardag i veckans Söndag.

Du får också reda på 10 saker du förmodligen inte visste om Loreen och vi har träffat både Di Leva och bluffpiloten Thomas Salme, som flög trafikflygplan i 13 år – utan certifikat. En märklig historia om ett annorlunda livsöde som kretsade kring att upprätthålla en lögn. Tills bubblan sprack …

TV3 ska för första gången göra en svensk version av Project Runway, det amerikanska tävlingsprogrammet där ett gäng modedesigners lever tillsammans och tävlar mot varandra. Varje vecka utsätts de för mer eller mindre skruvade utmaningar, och resultaten bedöms av en kunnig jury. Den svenska versionen börjar sändas i höst, och jag är skeptisk. För det första pratar vi om TV3, kanalen som får allt att se fult, billigt och blodfattigt ut. Inte den bästa förutsättningen för en tävling i en så glammig gren som mode. För det andra lyckas sällan  eller ens någonsin  försvenskningar leva upp till sina amerikanska förlagor. Just det faktum att vi kan jämföra får den låga kvalitén att framstå som i nivå med botten av helvetesgapet. Jag försökte se svenska Top Model och det räckte inte ens med en skämskudde, jag var tvungen att gömma mig bakom soffan. För det tredje: De tävlande. I USA är de lika färgstarka som sina tyger. De är verkligt begåvade. De tar risker. De är hungriga. De vet vad som står på spel. För dem blir tävlingen ett episkt äventyr av Shakespeare-mått, och vi tittare rycks med i dramat. I svenska realitytävlingar har deltagarna lämnat tryggheten i sina medelklasshem och lyckas knappt engagera sig själva, ännu mindre oss som tittar. 

Men det roligaste med det amerikanska -Project Runway är att jämföra sina -egna åsikter med gästdomarnas. De tillhör -modevärldens mest framgångsrika personligheter. Det är de som ger tyngd åt programmet. Och här tror jag TV3 kommer få de största problemen. Den svenska modebranchens elit utgörs av en ängslig liten skara, som aldrig skulle befatta sig med en TV3-produktion. I skrivande stund är inga medverkande klara, men jag ska äta upp min hatt, -moderiktig eller ej, om det blir -mycket tyngre namn bland gästdomarna än den så kallade super-stylisten Jonas. 

Mats Strandberg