Jag har ett problem som jag funderar på rätt ofta – mitt dåliga minne. Författaren Marianne Lesslie hade samma problem och det gick så långt att hon gjorde ett minnestest som avslöjar om personen har början till alzheimer. Ett ganska stort beslut att ta, vill man egentligen veta om man är på väg att bli dement när man är 59 år? Nu gick det bra, Marianne visade inga tecken på någon demenssjukdom, och hela processen resulterade istället i en bok, ”Bättre minne”.

Sjuttonåriga Emily har en blogg om sina två största besattheter: ”Twilight” och James Deen, en 25-årig porrstjärna som medverkat i över tusen porrfilmer med titlar som ”Boobzilla 3”, ”Cameltoe obsessions” och porrparodier på ”30 Rock”, ”Scrubs”, ”Seinfeld” och ”The big Lebowski”. 

– När jag tittar på hans filmer bryr jag mig egentligen inte om sexet, säger Emily i en intervju med tidningen Good.

– Jag tappade intresset för de flesta andra manliga porrskådisar när jag blev ett James-fan, säger 17-åriga Kay i samma intervju.

Tillsammans med andra unga tjejer har de ett bloggnätverk där de delar filmklipp och fantasier med James Deen i huvudrollen. Och majoriteten av de drygt 27 000 som följer honom på Twitter är kvinnor. Deen är unik i porrens värld, där manliga aktörer mest varit rekvisita för de kvinnliga stjärnorna. Han ser bra ut på ett vardagligt sätt, och det är en stor del av förklaringen till hans framgång. För som Good skriver: ”Porr-
maskineriet tillfredsställer alla fantasier, från dvärgar till mormödrar till överviktiga. Men om man vill se en heterosexuell man som inte är direkt avtändande, så är James Deen i princip det enda alternativet”. Det här får mig osökt att tänka på gårdagens manliga porrstjärna, den hårige, fete lille Super Mario-kopian Ron Jeremy.

Det var länge en ”sanning” att kvinnors sexualitet inte är visuell. Det ”bekräftades” av flopparna för ”kvinnlig porr” där man inte fick se mycket av själva sexet, något som min tjejkompis irriterat jämförde med en komedi där någon klippt bort alla skämten. Men enligt en Nielsen-undersökning 2007 var en tredjedel av nätets porrkonsumenter kvinnor. Det är alltså inte konstigt att porren fått sin första flickidol. Men när jag läser Deens blogg, med närbilder och betyg på kroppsöppningar han just penetrerat, blir jag illa till mods när jag tänker på Emily, Kay och de andra. Deras idol ägnar sig ofta åt avancerade former av S&M, och säger att regissörerna sällan vill låta honom utföra oralsex, eftersom kvinnor bara är där för att tillfredsställa männen. 

Det sägs ofta att föräldrar måste prata med sina tonårssöner så att de förstår skillnaden mellan porr och verklighet. Jag hoppas att någon pratar med döttrarna också.

James Deen lockar unga flickor till porren.

5 porrstjärnor som blev mainstream-kändisar

1. Sasha Grey hade huvudrollen i Steven Soderberghs film ”The girlfriend experience”, och spelade sig själv i sjunde säsongen av ”Entourage”. Härnäst spelar hon mot Sharon Stone och Malin Åkerman i en film om porrstjärnan Linda Lovelaces tragiska liv. 

2. Jenna Jameson har medverkat i Eminem-videos, tv-serien ”Family Guy” och filmen ”Private parts”. Hennes bok ”Konsten att älska som en porrstjärna” blev en bästsäljare, och hon är den enda porrstjärna som avbildats som vaxdocka på Madame Tussaud’s. 

3. Traci Lords första stora main-streamroll var mot Johnny Depp i ”Cry baby”. Hon har även spelat i ”Blade” och tv-serierna ”Will & Grace”, ”Gilmore girls” och ”Melrose place”. I boken ”Nattens barn” riktar hon hård kritik mot porrbranschen. 

4. Efter en framgångsrik porrkarriär fick Asia Carrera, som är medlem i Mensa och var en framgångsrik pianist som barn, en roll i bröderna Coens film ”The big Lebowski”.  

5. Veronica Hart, som blivit invald i porrbranschens Hall of fame, har haft roller i tv-serien ”Six feet under” och filmer som ”Magnolia” och ”Boogie Nights”. 

Vi  packar för två veckors höstlov i Indien och jag har bannlyst bärbara dvd-spelare, laptops och smartphones i bagaget.
– Ungar, vi ska ha en helt skärmfri semester, säger jag kaxigt.
Jag har läst Åsa Passanisis artikel på sidorna 32–34 om att många av oss riskerar att bli beroende av vårt nätumgänge. Därför ska min familj nu avgiftas. Men  kommer vi att palla? Leva dygnet runt med varandra, utan flyktmöjligheter till online-världar som SVT play, Facebook och World of warcraft? Vi ska ju inte checka in på ett flott all inclusive-hotell med färgglada vattenrutschbanor, karaokekvällar och arrangerade fotbollsturneringar. Nej, vårt pensionat har varken room service eller flipperspel.
Barnen ser konfunderade ut och Freja, 11, säger:
– Men vad ska vi GÖRA hela tiden?
– Bara vara, svarar jag.
Umgås. Spela kort. Läsa.

Vi landar i den lilla byn Odayam i sydvästra Indien och kastar oss iväg på delfinsafari, elefantridning och utflykter till pittoreska byar. Vi håller ett hysteriskt aktivitetstempo, vågar inte ha en trist sekund.
Men så kommer vi in i Indienlunken. Växlar ner. Äter maratonfrukost på hotellets strandterrass medan byns fiskare delar upp morgonfångsten, ett högljutt och dramatiskt skådespel som pågår i timmar. Vi spelar ett parti whist, läser The Times of India, bodysurfar, pratar, tar en loj promenad, äter sen lunch på  favoritstrandhaket, kör en whist-omgång till och avslutar dagen med att se solen gå ner i det Arabiska havet.
Joel, 14, summerar semestern:
– Vi gör egentligen ingenting, men jag har aldrig tråkigt.
Nej, inte jag heller. Jag har återupptäckt min underbara familj. Och är så glad över att vi fortfarande gillar varandra, IRL.
I det Riktiga Livet.

När fisket är över delas fångsten upp och näten lagas. Skådespelet pågår i många timmar.

Nöjda fiskare.

Solen går ned i Arabiska havet. Magiskt.

Om jag säger ”fjälster”, vad säger du då? Jag hade i alla fall ingen aning om vad det var innan min gode kollega Johan Gunnarsson återkom från korvbindarkursen på Taylor&Jones här i Stockholm.

I helgens tidning får du läsa allt om hur det gick – och dessutom bjuder vi på 7 läckra korvrecept att laga till julbordet. Lamm merguez…, Beef chipotle… Mmmmm!

För mer rörlig guide till korvbinderiet, klicka på klippet nedan:

Vad fjälster är? Skinnet man stoppar korven i.

På fredag är det final i årets ”Idol”. Men frågan är om någon egentligen vill vinna? Tittar man tillbaka på säsongerna genom åren är det tydligt att det har gått mycket bättre för tvåan, trean eller femman – men det finns ett undantag: Agnes Carlsson. Söndag lyckades fånga stjärnan mellan skivinspelningar och uppträdanden och i veckans Söndag berättar hon om varför just hon tagit världen med storm.

”Dela med dig, eller snåla? En vanlig fråga får man tåla. Om du har lite julmat, vill du dela det med mig? Eller tar du hela själv? VA?”

Johan valde självklart att dela med sig. Se så fint Gunnarssongruppen delar på lunchlådan.

Här kommer ett svindlande faktum. Håll i er. Rihannas nya skiva, ”Talk that talk”, är hennes sjätte på sex år. Därmed har hon släppt lika många album som Michael Jackson hann med före sin död. Produktionstakten i popfabriken är skyhög. Ingen vågar ta en paus längre, inte ens en kafferast, för inget skrämmer musikindustrin så mycket som ett ögonblicks tystnad. Inte ens när Britney Spears bröt samman 2007 märktes det på topplistorna. Skiv-bolaget hade knappt slutat släppa singlar från senaste skivan förrän hon gjorde ”comeback” med ett helt nytt -album. Det var uppenbart att det var alldeles för tidigt. Och under Britneys senaste turné märktes att hon fortfarande bara är en skugga av sitt forna jag. 

Madonna har ofta kallats för den hårdast arbetande kvinnan i branschen. Skivan hon jobbar på nu är visserligen hennes tolfte, men betänk då att det är 28 år sen hon debuterade. Med Rihannas takt hade hon varit inne på sitt tjugoåttonde album nu. Hade ”True blue” och ”Like a prayer” blivit klassiker i så fall? Svaret är, naturligtvis, nej. När Madonna och Prince och Jackson släppte skivor blev de världshändelser. Vi väntade på dem. Vi lyssnade på dem från början till slut, om och om igen. Det var just album, med en genomgående tanke, där låtordningen betydde något. Inte, som nu, en samling potentiella singlar. Jag är medveten om att jag låter som en nostalgisk dinosaurie här, men jag längtar inte tillbaka till hur det var förr. Den enorma tillgång vi alla har till musik numera är alldeles för spännande. 

Vad jag däremot saknar är pauserna. Tiden att skapa nya klassiker. Vad hade Britney inte kunnat åstadkomma om hon fått komma tillbaka med full kraft? Och Lady Gaga går, trots att hon är smart och begåvad, på tomgång. Hur mycket skulle hon inte kunna utvecklas om hon tog ledigt ett år? Hur skönt skulle det inte vara att sakna henne lite?

– Jag tror man blir utbytbar om man bara släpper en skiva vart tredje år, sa Rihannas manager Jay Brown häromveckan.

Jag tror att det är precis tvärtom. Jag tror pauser är bra. Och som en extra bonus så lär risken för att stjärnorna bränner ut sig, så att de till exempel ställer in konserter med bara några minuters varsel, bli mindre.

Förbluffande fakta från popfabriken*

Ke$has ”Tik Tok” har sålt i fler exemplar än någon Beatles-singel. 

Jag brukar ofta få höra: ”Men oj, vad du är lik Pernilla Wahlgren”. Vad fröken Wahlgren tycker om det, har jag ingen aning om, men själv blir jag ytterligt smickrad av kommentaren. Min teori är att det är något med leendet och möjligen ögonen som utlöser den där ”lika som bär”-reaktionen, men jag lovar att likheterna slutar vid hakspetsen. För medan Pernilla är känd för att vara kvinnligt petite och trippa omkring i eleganta klackar, hasar jag helst runt i rejäla Blundstones och oddsen för att adjektiven ”näpen” och ”nätt” kommer att nämnas i samband med mitt namn är lika med noll. Inte har jag Pernillas julmystalang heller. Medan jag mallar mig i flera veckor om jag gjort julgotter med ungarna, är hon typen som kör ”all in”. Det Wahlgrenska firandet börjar med ett rejält första adventsmingel, följs av lussebak, julklappslackande och kulminerar på julafton med en gran pyntad à la Walt Disney och ett julbord där honunglaserade revbensspjäll och farfars specialsenap är favoriter i repris varteviga år.

Hennes fäbless för jul hänger delvis ihop med att hon delar födelsedag med självaste Jesusbarnet. Den har dessutom resulterat i kok/pynt/livsstilsboken ”Pernillas jul”, en glittrig hyllning till årets största högtid. I dagens Söndag bjuder hon på smarriga recept och personliga anekdoter om hur hon fixar sin alldeles egen Pernillajul. Men hemma hos familjen Scott sätts inga saffrans-surdegar. Det knåpas inte heller ihop några halmtomtar till skolans julmarknad. Hemma hos oss kommer lussebullarna från Konsum och pyntet från Rusta.

Och tänka sig: det blir jul i alla fall.

Det är mindre än en månad kvar till jul och nu drar köpfesten igång på allvar. Klappar ska inhandlas och för varje år ökar konsumtionen.
Men samtidigt väljer allt fler svenskar att hoppa av shoppingtåget. 
Söndag har träffat några av dem i veckans bilaga där de delar med sig av sina bästa ”sluta shoppa”-tips. Om det låter läskigt att sluta shoppa är det inget mot vad vår reporter Anna Flemmert utsatte sig för. Hon sov en natt på ett spökhotell mitt ute i Jämtlandsskogen. Klockan fem på morgonen viner vinden ute, det är becksvart  och mobilen har ingen täckning. Då börjar lampan i rummet att tända och släcka sig själv…
Hur det gick för Anna läser du i veckans Söndag.
Bland mycket annat.
Trevlig helg, allihop!

Min kompis jämförde en gång USA med en outhärdlig lillasyster: ”Tillräckligt okunnig för att tro att hon vet allt. Alltid övertygad om att hon är bäst i världen – och hon låter ingen glömma det. Alltid lika kränkt när inte världen håller med. Alltid redo att ta till nävarna när något inte passar. Och ändå lyckas hon på något sätt charma oss, om och om igen, fastän det ouppfostrade lilla kräket alldeles nyss fick oss att undra om inte barnaga fått ett oförtjänt dåligt rykte.”

Det här var under Bush-eran. Sedan dess har lillsyrran fått sig några rejäla törnar. Hon har tvingats inse att världen inte är en enda stor hejaklack åt just henne. Men framför allt har hon drabbats av en rejäl dos självkritik. Se bara på Occupy Wall Street-rörelsen. 

Så om USA har en identitetskris, så tror jag att det är en starkt bidragande orsak till att amerikanska tv-kanaler nu drar i gång västernserier på löpande band. Det brukar sägas att ”tre är en trend”: för att kunna peka på att något är en trend måste man visa minst tre exempel. Lyss då till det faktum att minst TIO västernserier är på gång i USA. Det här är inte en trend – det är en tsunami av klirrande sporrar, pangande pistoler och vinande piskor. Den kom så plötsligt, och det kan inte vara en slump. 

Förr var västernfilmer och västernserier ofta ett exempel på det allra sämsta med amerikansk kultur: En skamlös omskrivning av historien, med blodtörstiga indianer som anföll oskyldiga, gudfruktiga familjer. Det har förstås alltid funnits lysande undantag. Och numera handlar västerngenren nästan alltid om en betydligt ärligare, och modigare, titt i backspegeln. Historierna om västern är berättelsen om hur det amerikanska samhället byggdes. Jag tror den nya västernvågen handlar om ett sug efter att fundera på hur allt egentligen blev som det blev. Det är ett väldigt typiskt – och väldigt -nyttigt – beteende hos någon som har en identitets-kris. Det kan nog bli folk av den här lillasystern, ska ni se. 

7 x den nya västernvågen!