Det bästa jag vet är att vara med mina barn.
Det är ofta också det sämsta jag vet.
Att umgås med barn kan, vilket alla föräldrar vet, helt enkelt vara mördande tråkigt.
Det är inte alltid min högsta önskan att stå i en blåsig lekpark i minusgrader och putta en gunga från vilken en sur rumpnisse vrålande påpekar att jag kommer till korta i framställningen av tillräcklig ”räjserfart”.
Det är inte kul att alltid gå upp för tidigt.
Att alltid laga mat jag inte själv vill äta.
Att alltid lägga minst en timme varje kväll på att få barnen att somna.
Att jag hade mer ”egentid” på en vecka innan jag fick barn än jag har haft på de snart fyra åren sedan jag blev pappa.
Men jag har märkt att när det gäller mina barn är termer som ”rolig” och ”tråkig” analytiskt helt oanvändbara. Barnen låter sig inte  mätas på samma skala som något annat. Jag älskar dem mer än livet. Jag vill alltid  vara med dem. Att de ibland driver mig till vansinne är inte ens ett problem. Det är en del av poängen.

Vi lever i en tid som mer än något annat präglas av att vi nästan alltid ger upp.
I ett samhälle som ständigt uppmanar oss att förkasta och kassera. Som till och med försöker göra övergivandet i sig självt till en dygd.
Om vi aldrig får träffa en läkare är det inte vår uppgift att försöka göra vården bättre – vi ska bara byta vårdcentral.
Är barnens lärare dålig? Byt skola.
Vill du ha högre lön? Byt arbetsgivare.
Gjorde ett parti något dåligt? Byt ideologi.
Gillar du inte dig själv? Bli någon annan.
Det här är masskonsumtionens logik, perverterad till modern hyperindividualism.
Hela livet omvandlat till transaktioner, som inte får tyngas ner av otidsenliga lojaliteter eller förpliktelser.
Allt är inte bara utbytbart – för att jaget ska kunna frodas måste allt bytas ut och förverkas. Det är den brända jordens självutveckling.

För den verkligt autonoma individen är till och med relationer numera bara en marknad.
Varje bekant, släkting, vän eller älskare ska mätas och vägas: Vilken nytta gör egentligen den här personen för dig?
Det är bara i en sådan kontext det blir logiskt att säga upp bekantskapen med ”energitjuven”. Dumpa din kille. Sluta prata med din farbror. Sätt mamma på ett hem. Skilj dig.
Ingen del av våra liv är längre fredade från den trendiga städexperten Marie Kondos känslolösa signatur-fråga: ”Does this spark joy?”

Mina barn lär mig något annat.
De lär mig att det liv som är värt att leva inte bara kan vara ett pärlband av handplockade glädjeämnen, omsorgsfullt utvalda för att orsaka det egna jaget så lite lidande som möjligt.
Livet går inte ut på att curla sitt ego ända ner i graven.
Mina barn lär mig att det är tvärtom: Att det enda sättet att vinna i livet är genom att sätta andra framför sig själv.
Och att ingenting som är värt något någonsin kommer utan kamp.

4x
tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag …
… hantera förtroendet med respekt, flit och ödmjukhet.

2  Jag skäms över …
… all fiktion jag någonsin försökt skriva.

3 Min ovanligaste
vana är …
… att jag nog faktiskt aldrig gör en enda ovanlig sak.

4 Jag skulle vägra äta …
… något jag själv hade lagat, om det fanns några rimliga alternativ.

Namn: Niclas Vent.
Ålder: 37.
Familj: Sambo, son och dotter.
Bor: Hägersten.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

David mot Goliat.
Greta mot Trump. Eller rättare sagt Greta mot oss vuxna.
Mot mig.
Denna lilla flicka, Greta Thunberg, 16, har med järnvilja och en gedigen kunskap skapat
en klimatorkan som sveper fram bland unga i Norden, Europa, Amerika, Australien… Med fakta och klarspråk får hon makthavare över
hela världen att darra på ett sätt som endast kan jämföras med 17-åriga fredspristagaren Malalas aktivism för flickors rätt att gå i skolan.

Men Greta talar inte bara till världsledare som Löfven, Trump och Trudeau.
Nej, hon gör det också direkt till mig.
Det krävdes en Greta för att på allvar få upp mina ögon för hur mina handlingar påverkar mina barns framtid. Detta trots att jag i många år skrivit om politiska utspel på området, rapporterat från klimattoppmötet i Paris och tagit del av nya forskningsrön.
Men det är bara Greta som har lyckats tala till mitt hjärta.

För säkerhets skull ska jag klargöra att jag aldrig har träffat vare sig flickan eller hennes kända föräldrar, Malena Ernman och Svante Thunberg. Min bild är enbart präglad av artiklar och tv-inslag där hon medverkat.
Att Greta tagit sig innanför skalet på mig och, tror jag, många andra vuxna, beror på att hon är så rättfram och så kunnig.
Till skillnad från politiker som gärna lindar in det svåra säger hon det uppenbara. Och hon ger oss dåligt samvete. Vad är vi för föräldrar om vi lämnar en kraschad planet till våra barn, liksom?
För mig har det satt avtryck i min vardag. Jag bär nu alltid omkring på två tygkassar i handväskan, för att slippa köpa plastpåsar i affären. Väljer helst vegetariskt på lunchmenyn och tar bilen allt mer sällan.
Störst påverkan har hon dock fått kring mina semestertankar och flygresandet.
Nyss hörde jag mig själv säga ”vi var till Miami förra året, nu blir det ingen långresa på länge” till familjen och ”det är inte försvarbart att åka utomlands för att träna” på tjejträffen.
Det är en stor förändring för en person som jag som alltid har älskat, eller rättare sagt älskar, att resa.
Därmed inte sagt att jag har blivit någon klimat-Jesus. Långt därifrån. Jag har mycket kvar att lära.

Men Greta har fått mig att tänka efter. Och kanske på något sätt också gjort mig till en lite bättre människa.
Kanske kommer hon att påverka världens ledare på samma sätt?
Själv har hon sagt att hon tänker fortsätta att fredagsstrejka utanför riksdagshuset till dess att Sverige lever upp till det vi har förbundit oss i Parisavtalet. Hon är inte lierad med
något parti men får rösta i nästa riksdagsval.
Med det engagemang hon och hennes kamrater nu visar tror jag att vi kan gå emot en ungdomsrevolution 2022. Det inger hopp om en bättre framtid.
Tron kan försätta berg, heter det ju.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Mitt hjärta slår lite extra …
… ja, det gör faktiskt det (konstaterade extraslag).

2  I högstadiet var jag …
… antagligen töntigare än jag fattade (spelade tvärflöjt och var hundtokig).

3 Jag mår som bäst när jag …
… lyssnar på musik, så har det alltid varit.

4 Jag är trött på att prata om …
… gubbar, släpp tjejerna loss!

Veckans krönikör

Namn: Anette Holmqvist. Ålder: 51. Familj: Man och två barn. Bor: Bostadsrätt i Stockholmsförort. Yrke: Politik- och samhällsreporter på Aftonbladet.

För ett tag sedan svängde jag och min vän Joacim av vid Potatisrondellen i Mjölby.

Vi parkerade vid en bensinstation och väntade.
Vårt uppdrag var att lämna över en gammal ­radio till en farbror som vi aldrig hade träffat. Det kändes som att vi langade droger, och på sätt och vis är det kanske inte så långt från sanningen.
Varför sitter två medelålders män vid Potatisrondellen i Mjölby med en gammal rörbestyckad radioapparat från 50-talet? En torsdag?
Vi hade varit och handlat begagnad hifi hos Jari 
i Göteborg, en minst sagt färgstark herre och intensiv audiofil. Utsidan av Jaris villa ser helt normal ut. Insidan döljer dock en underbar galenskap. Han har bland annat, med manisk känsla för detaljer, byggt en egen biograf i källaren. Takplattorna har han, för ljudisoleringens skull, hämtat från en riktig bio i Stockholm.
Det är inte vilka takplattor som helst, var så säkra.
För länge sedan designade Jari skottsäkra bilar för diverse dignitärer. I dag samlar och bygger ingenjören ett skottsäkert ljud. Och dealar begagnad hifi.
När affären var avklarad, jag köpte en strömkabel och Jocke ett försteg, undrade Jari om vi kunde ta med oss en radioapparat till en kund som kunde möta upp oss utanför Mjölby.
Varför inte?
Och där sitter vi nu. Jag och Jocke kom för ett tag sedan ut ur garderoben. Vi är audiofiler. Och hur hamnade vi här?

Vi blev personerna som Killinggänget drev med på 90-talet. Humorgruppen satte en röd peruk på Johan Rheborg, döpte karaktären till Farbror Barbro och lät honom utbilda skolbarn i hifi. Farbror Barbros slogan ”Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet” har sedan dess blivit ett begrepp som förlöjligar hifi-nördar i alla tider.
Hifi-missbruket kan delas in i samma kategorier som orkaner.
Kategori 1: Personen börjar intressera sig för vinyl och köper sin första nålvåg för att kunna väga sin pickup (mycket viktigt, annars spårar nåljäveln för hårt eller för mjukt och skivorna och signalen går åt helvete).
Kategori 2: Personen köper sin första rörförstärkare. Ljudrör ger en helt annan och mer levande klang än transistorer, eller hur? Samtidigt börjar hen att drömma om lyxiga amerikanska märken som McIntosh, hifi-världens motsvarighet till motorcykeln Harley Davidson.

Kategori 3: Personen skaffar dämpande fötter till sina högtalare. Det gör naturligtvis underverk för djupet, basen och diskanten. Nu är det illa.
Kategori 4: Personen börjar prata om de obskyra, japanska hifi-märkena Air tight och Leben. Sök hjälp fort.
Kategori 5: Personen bygger en egen hemmabio i källaren med takplattor från en riktig biograf. Det är över.
Själv budade jag nyligen hem ett par ljudrör från 1961 av tyska Telefunken som Abba brukade använda i sina gitarrförstärkare. Jag tillhör därmed kategorin 4,7.

Jag och Jocke ingår ett litet nätverk som finns över hela Sverige. Vi är hånade, bespottade och underliga. Människan har fortfarande lättare för individer som går ner sig i fotboll eller båtar. Eller som skjuter djur på savannen i Afrika.

Men vi vet också något som de flesta inte låtsas om: det blir skillnad. Din favoritmusik låter bättre med en redig stereo. Vår jakt är, precis som religion och vetenskap, en hopplös strävan efter att hitta någon sorts mening med livet. Den kanske finns 
i och med nästa signalkabel?
”Psst. Är det han?”
Jocke knuffar på mig med armbågen.
En liten anonym herre har stigit ut ur en anonym bil bredvid oss. Det är han. Han ser ut som en snäll språklärare.
Överlämningen av radion går snabbt. Mannen muttrar mest fram enstaviga ord.
Men när han vänder ryggen åt oss och går tillbaka mellan smutsiga vattenpölar har det hänt något.
Stegen är lättare och ryggen rakare.
Det händer säkert inte ofta på en bensinstation vid Potatisrondellen i Mjölby, men när folk borta vid pumparna tittar upp ser de en lycklig man.

4 x tankar i mitt huvud

1 Jag drömmer om att jobba som …

… inget alls. Tänk att vara ekonomiskt oberoende och bara kunna läsa böcker och vattna blommor.

2 Mitt första husdjur hette …

… Pelle och var en gul kanariefågel.

3 Jag gnäller oftast på …

… folk, björkpollen, värme, artister, politik, TV 4, sandstränder, Melodifestivalen, borgare, ja, det mesta.

4 Det mest korkade jag gjort är att …

… inte ställa mig i bostadskön när jag flyttade till Stockholm 1998.

Veckans krönikör

Namn: Markus Larsson. Ålder: 42. Familj: Mor, far, storebror, sambo. Bor: Lägenhet utanför tullarna i Stockholm. Yrke: Rockjournalist.

Öva alltid in din låt! Applådera alltid! Sjung gärna med! Det offentliga samtalet har mycket att lära av 
karaokekulturen.

Jag har alltid varit livrädd för att tala inför folk och är det fortfarande. Icke desto mindre har det alltid funnits en ivrigt stampande liten teater-
apa djupt inom mig som längtat efter att få 
komma ut ibland, och nu har apan hittat sin scen på en karaokekväll söder om Stockholm.

Min tidiga karaokehistoria kan närmast 
beskrivas som katastrofal. I slutet av nittio­talet framförde en killkompis och jag Beautiful souths duett A little time på piren i Brighton. Marinerade i könsroller som vi var sjöng jag kvinnostämman och han mansditon, vilket var väldigt dumt då han har en ljus och någor­lunda musikalisk stämma medan min är låg och omfångsfattig.

Mindre än halvvägs in i låten fick karaokevärdinnan rycka in och ta över. Det tog många år att skaka av sig den nesan, och mina­ karaoke-framträdanden begränsades till att emellanåt vara sidekick till mer musikaliskt begåvade 
bekantskaper.
Men för några år sedan väcktes apan till liv igen på en bar i Midsommarkransen. Kanske var jag tidigare helt enkelt inte mogen för den äkta karaokeupplevelsen men nu, med tv-serien Klippans karaokecup någorlunda färsk i minnet, förstod jag vad det handlade om: Respekt, 
värme och glädje.

Inte behöver du vara Adele eller Mariah Carey för att sjunga karaoke, men inte heller bör du välja låtar av Adele och Mariah Carey om de inte passar dig. Jag insåg att korta, energiska punk- och poplåtar var som klippta och skurna för min inre karaokeapa. Låtar av band som Under­tones, Buzzcocks, Transvision vamp och Gyllene tider ingår nu i min ”repertoar”, och är jag ­lite 
osäker på texten händer det att jag pluggar
in den på toaletten.

Ännu är jag livrädd när mitt namn ropas ut 
och behöver minst ett par, tre enheter innanför karaokevästen, men kicken jag får av att våga gå fram, och glädjen jag känner av att sjunga låtar jag gillar gör det värt det. Men framförallt 
acceptansen och värmen jag känner från de 
andra besökarna. För är det något de ambulerande karaokevärdarna är noga med så är det 
att instruera alla att applådera och sjunga med. Än sen om samma person vecka efter vecka sjunger Calle Schewens vals – applådera
ändå. Gillar du inte låtvalet? 
Applådera ändå (om det inte är 
en typ ­rasistisk låt förstås). 
Sjunger personen så falskt att 
dina hörselgångar skrumpnar? 
Applådera ändå.

”Min” karaokeafton är som bäst i början av kvällen, när vi inte är så många där. Fram på småtimmarna ramlar det yngre gardet in, de som är på 
karaokekväll på ett ironiskt sätt och himlar lite med 
ögonen åt oss som tar det på allvar. Vänta bara, tänker jag. En gång var jag som ni, men snart kommer ni kanske också förstå grejen med 
karaoke. Och 
då kommer era 
inre teaterapor 
att tacka er.

4 x tankar i mitt huvud

1 Om jag träffade mig 
själv för första gången skulle jag …

… misstänksamt undra varför jag verkar så misstänksam.

2 Det äckligaste
 jag vet är …

… kött.

3 Världen vore bra 
mycket vackrare om …

… regnskogen i Amazonas inte skövlas.

4 Ett ord jag använder alldeles för ofta är…

… precis och exakt.

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 44.
Bor: Hägersten.
Yrke: Redigerare och skribent 
på Aftonbladet.

Ambjörn, 4, hejdar sig mitt i sagan.

”Mamma. Jag älskar dig.”
Jag ger honom en kram.
”Jag älskar dig också, det vet du.”
Jag berättar aldrig om mina mörka tankar när jag håller om honom. Att jag oroar mig för hans framtid. Hans livsmiljö, hans fysiska och psykiska hälsa, hans relationer. Inte för att han är mer sårbar eller utsatt än andra barn, utan för att jag tyngs av ständiga larm om klimat-katastrofer, konflikter, skövling och katastrofer. Vad är det för värld han ska växa upp i? Vad har jag gjort?
Jag sväljer och biter ihop. Hans ovillkorliga kärlek är min ångest.

På senaste tiden har jag funderat mycket på det där. Hur vi hanterar sorg, förluster, dåliga nyheter. Vi lever alla på samma planet, ändå har vi olika förhållningssätt till allt som händer. Hur gör andra?

Själv har jag märkt att jag använder fem 
olika strategier när de där dystra stunderna tränger sig på. Inte för att mina knep ändrar något i grunden, utan för att de ger mig något slags respit från verkligheten – en liten fåfänglig bubbla att tanka energi från.

Jag skriver mig fri. I mitt eget huvud 
råder alltid de omständigheter som jag själv valt. Vill jag ha kyla, tecknar jag en frostig dag för mitt inre. Vill jag skrämma mig själv, fantiserar jag ihop en deckarintrig. I berättelsen återtar jag kontrollen över en värld som inte kan kontrolleras.

Jag drar på mig gympaskorna och springer. Det får gärna regna, ja helst piska ner. Jag känner naturens råa krafter in på bara huden. Kampen mot vädrets och gravitationens krafter får mig att glömma framtiden och bara slåss i nuet. Mission accomplished.

Jag tar itu med jobbet, räkningarna, all tråkig admin. Alla de där grejorna som man måste göra ändå, även om världen står 
i brand. För det har jag lärt mig, efter 40 år – oavsett hur hopplöst läget är, måste man ändå panta burkar och betala trängselskatt.

Jag åker till stallet. Där andas jag in den frodiga, syrliga doften av senskördat hösilage, packar höpåsar åt min häst Cazcada och bara låter livet vara.

Om inget av ovanstående hjälper, beklagar jag mig för Dave. Jag kryper ihop i fosterställning på sängen medan han vant knattrar på sin dator. Jag ältar och han bemöter mina tankar med logiska, metodiska argument. Tålmodigt förklarar han vetenskapliga fakta och modeller. På något sätt lyckas han alltid vrida på mina argument. Lyfta fram positiva fakta, på det där trösterika Rosling-sättet.

Och plötsligt vänder det. Jag upptäcker att jag nästan ler. Kanske är det av tacksamhet, för att jag har alla dessa härliga personer och djur i min närhet. För kärleken jag får. Och kärleken jag ger. Den räddar inte världen, men det gör världen värd att älska.

3 x tankar i mitt huvud:

1 Om jag satt 
i riksdagen skulle jag …

… kräva licens för att sätta upp onödiga, fula och blinkande julprydnader (och lagstifta om obligatorisk nedplockning i januari).

2 Min ovanligaste 
vana är …

… att memorera tonarter. Jag lovar, jag kan plocka ut toner på varenda låt som spelas på Radio vinyl.

3 Jag skäms över …

… min totala brist på händighet, som gränsar till lindrig utvecklingsstörning.

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead. Ålder: 41. Familj: Ambjörn, 4, Arvid, 5, Dave, 48. Bor: Stockholm. Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Man lär sig alltid något nytt. Som förra året när jag lärde mig vad 
förkortningen FOMO betyder: Fear Of Missing Out. Rädd att 
missa det som gäller, och att i efterhand få höra: ”Du skulle varit med.”

En skräck som funnits med sedan jag var barn. Rädslan för att komma till skolan på morgonen och höra från kamraterna om allt kul man missat. Eller lite senare i livet – för att komma till jobbet efter helgen och alla undrar: ”Var var du? Vi som hade en sån rolig fest!”
Jag led svårt av fomo som ung, men det avtog med åren, även om det inte försvann helt. På sistone har rädslan smugit sig tillbaka igen. En snabb titt i telefonen räcker – alla andra verkar ha fest.

Jag har under mitt liv försökt mota fomo 
med hjälp av onyttigheter. Under högstadiet 
i uppväxtens Malmö försökte jag fly min lätt mobbade tillvaro genom att ta steget in i rökrutan. Där fanns alla coola, och jag hoppades att min nördstämpel skulle försvinna i rökdimmorna. Men icke. Jag började blossa förgäves; det enda som hände var att jag hamnade i elevrådet.

Gymnasiet, nytt försök. Jag hakade på den 
populära trenden att tura, det vill säga att åka fram och tillbaka över Öresund för att dricka öl på färjan. Detta var inkörsporten till en massa kul och jag fick nya vänner som jag har kvar än 
i dag. Fomon försvann. För gott, trodde jag.
Men nu har den börjat smyga sig på igen, och det beror förstås på sociala medier där mobilen fylls med vännernas middagar, resor, fester och allt möjligt du önskar att du blivit medbjuden på. Jag trycker bittert på ”like” och intalar mig själv att jag nog ändå haft det mycket bättre där jag var …
Men på nyårsafton slog fomo till med full kraft. Jag hade firat jul med min bror och hans familj, som bor i ett kallt, grått och blåsigt Detroit. Därför hade jag och min man även bokat in en solvecka i Florida över nyår. Själva nyårsafton skulle vi fira hos vänner i Miami som bor 
i en fantastisk våning med terrass mot Atlanten – utsikten var perfekt för tolvslagets fyrverkerier utmed berömda South beach. Visst låter det underbart? Eller? Gästerna visade sig förstås vara trevliga, men även mycket stillsamma. Maten var riklig och god, men … ingen drack alkohol. Nu protesterar du säkert: ”Man kan visst ha kul utan alkohol”. Säkert, men tyvärr inte den här gången.

Gästerna talade om nyårsdagens tidiga löprundor och tennisträningar, medan jag grön av fomo sneglade i telefonen på vännernas champagnebubblande fester med serpentiner, roliga hattar, skrålande sång och dans på gatorna. När värden några minuter i tolv fyllde på mitt glas med ingefärsdricka längtade jag bort från den ljumma Floridanatten till iskalla Sverige och att skåla i lika iskall champagne. Så det blev till att gå och lägga sig strax efter tolvslaget, utan champagnesnurr i huvudet.

Men inget ont som inte har något gott med sig– aldrig har jag varit så pigg morgonen efter en nyårsfest! Vi gick upp tidigt, njöt av en magisk morgonpromenad på stranden, struntade i bakispizzan och plötsligt var gårdagens fomo-ångest som bortblåst!

Och efteråt märkte vi att det var VÅR nyårsafton som nog fick flest likes.

4 x tankar i mitt huvud

1 Jag drömmer om 
att jobba som …

… solstolsuthyrare på 
Ipanema-stranden i Rio.
2 Mitt första 
husdjur hette …

… Murran och var en jättesöt svart katt som grannarna skänkte bort. Mina föräldrar var inte lika glada.

3 Jag gnäller oftast på …

… produktutveckling av tekniska prylar. Uppdateringar gör mig vansinnig.

4 Det mest korkade 
jag gjort …

… är köpet av min första 
bil, en Volvo Duett, som gick sönder efter en kilometer 
och fick skrotas.

Veckans krönikör

Namn: Nils Franchell. Ålder: 61.

Familj: Maken Pär Jonasson.

Bor: Lägenhet i Hammarby Sjöstad, Stockholm. Yrke: Redaktör för Aftonbladets papperstidning.

Det blir som vanligt bråttom. Just i dag går det ändå raskt att fixa ärenden på apoteket och att förlänga SL-kortet och tunnelbanan går som på räls och folk står liksom inte i vägen för mig. Mycket bra.

Och så ska jag bara köpa några förnödenheter 
i min närbutik.
Det är utan överdrift så att om man kommer 
in i en gång i min pyttelilla lokala livsmedelsaffär och ser att det är stopp i den gången, till exempel i form av en annan kund, då får man backa ut ur gången och välja alternativ färdväg.
Att vända sig om, om man har minsta lilla handväska eller gudförbjude ryggsäck, innebär risk att välta en hel hylla.

Så jag far omkring i den enkelriktade labyrinten. In i en gång, oj stopp, backa, välja annan väg, oj stopp.

Och så vidare.
Och tiden går.
Och hela tiden är de där. Föräldrarna med det OÄNDLIGA tålamodet.
Föräldrarna vars värld kretsar kring barnet.
Föräldrarna som förklarar och förklarar och förklarar för treåringen att de inte ska köpa 
russin i dag. Även om russinpaketet är fint och färgglatt. För russin har de hemma.
Och med ännu oändligare tålamod väntar de medan treåringen försöker omfamna hela godishyllan på dess strategiska plats vid kassan. De upprepar lugnt att det inte blir godis i dag för det är inte lördag och det är bara på lördag man får äta godis för alla andra dagar är godis giftigt.
Eller nej, det säger de inte. De förklarar hur snabba kolhydrater påverkar den mänskliga 
organismen.
Och kassakön, den bara växer.

Till slut kommer jag hem och kompisen på 
besök från Göteborg berättar om sin tunnelbanefärd. Om ett barn i ej talför ålder som försökt att med sina till buds stående medel påkalla sin förälders uppmärksamhet. Föräldern, djupt försjunken i sin mobiltelefon, hyssjade åt barnet 
i sittvagnen, och släppte inte skärmen med 
blicken. Min kompis tycker att hon ser det ofta, föräldrar som missar chansen att interagera med sina barn.

– Jaså? säger jag. Jag tycker tvärtom.
Och så beskriver jag hur jag i min pyttelilla 
lokala livsmedelsaffär haft lust att gå fram och 
ryta DET BLIR INGET GODIS I DAG, PUNKT SLUT.
Sätta ned foten, liksom.
Min kompis ser bestört ut och säger att hon tycker att fler föräldrar borde bete sig så.
Alltså inte som jag, då.
Utan som dem som tar sig tid, lyssnar, 
förklarar varför man inte ska köpa russin. Eller godis. Om man nu inte ska det.

Men ALLA ANDRA! invänder jag. Barn måste lära sig att ALLA ANDRA måste kunna komma fram! Det går inte an att tro att hela världen kan stanna upp medan man själv får en lång russinförklaring.

Säger jag.
– Varför inte? säger min kompis.
– Men JAG då? säger jag.
– Vadå du?
– Jag måste ju kunna handla. På trettio sekunder blankt. Jag har ju bråttom.
– Varför har du bråttom?
– Jag måste ju hem!
– Varför det?
Jag måste ge upp. Självklart måste jag ge upp. Jag har ju faktiskt nästan aldrig mer bråttom än någon annan. Fast just den här dagen ville jag ju hem och träffa min kompis.
För det är ju ganska skönt med någon som tar sig tid 
och lyssnar på en, det får jag medge.

4 x tankar i mitt huvud

1 Jag drömmer om 
att jobba som …

… en sån som textar skyltar i affärer och menyer på restauranger.

2 Mitt första husdjur var …

… en massa icke-namngivna akvariefiskar. Konstigt nog missade jag chansen att namnge dem, eftersom att namnge individer är det roligaste man kan göra. Men jag tror att jag aldrig knöt an till fiskindividerna.

3 Jag gnäller oftast på …

… tiden. Att den går för fort. Eller är för kort.

4 Det mest korkade 
jag gjort är att …

… jag aldrig flyttat utomlands, till ett klimat där huden trivs bättre.

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter.

Ålder: 49.

Familj: Två barn.

Bor: Stockholm.

Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Varför är jag så besatt av Riksväg 90?
Den går från Härnösand upp till 
Vilhelmina. Ungefär 30 mil. För de flesta är det kanske bara en skitväg 
i Norrland. Men inte för mig. För mig är det 
den viktigaste vägen som finns.

Det var liksom på den allt började. Eller det var det väl inte. Allt började med att jag läste böckerna om Barna Hedenhös, stenåldersungarna som reste ut i världen, mötte andra folk och kulturer och tog det bästa med sig hem till det primitiva Sverige.
De var internationalister i ordets rätta 
mening. De var mer än det, de tog mig till 
och med ut i rymden, till månen och till Mars.
Barna Hedenhös och deras skapare, Aftonbladets Bertil Almqvist, väckte mitt intresse för världen utanför Sollefteå. Väckte min längtan efter att upptäcka vad som fanns bortom älvkröken, bortanför Multråberget.
När jag var 19 ställde Lasse Modin och jag oss vid vägkanten vid Riksväg 90 i Sollefteå, höll upp tummarna och liftade till Bagdad. Redan när vi kom ner till Lundekarusellen vid Sandöbrons södra fäste kände vi att vi Var På Väg. 
Ett halvår senare var vi hemma igen.
Året därpå gjorde min vän Ulf Söderberg och jag samma sak. Södra utfarten. Lundekarusellen och vidare till Nepal. Vi skildes åt i Katmandu. Men jag var tillbaka vid Lundekarusellen 
efter ett år igen. Riksväg 90, hemma …
Vägen går genom vad som inte allt för länge sen var en pulserande pulsåder av liv, arbete 
och oändliga framtidsmöjligheter.

Nu ser det annorlunda ut. Livet längs Vägen och längs Ångermanälven strax intill har förvandlats till oigenkännlighet. Skrumpnat ihop.

Fabrikerna och sågverken i det en gång så stolta Röda Ådalen är borta.
Ja, inte alla, några jättar finns kvar, men alla de andra … Folk som gillar övergivna platser tycker om att komma hit och smyga omkring 
i de gamla byggnaderna som blir mer och mer livsfarliga för varje år.
Några kämpar förvisso på längs Vägen. De 
är mina hjältar som stretar i en uppförsbacke och under villkor som ingen som bor på till 
exempel Södermalm i Stockholm ens kan göra sig en föreställning om.
Inte jag heller egentligen, jag har ju lyckats glida omkring på räkmackan hela livet.

Jag behöver inte se de tomma butiksfönstren 
i Bollstabruk varje dag, eller för den delen gå 
förbi det nedlagda Hotell Appelberg i Sollefteå. Appelberg låg precis vid gamla Riksväg 90 innan vägen drogs om och flyttades upp några hundra meter från den nedlagda järnvägsstationen.

Nu klyver Riks 90, för övrigt utsedd till Sveriges överlägset sämsta väg av Motormännen för några år sen, stan mitt itu innan den svänger 
av och ut över den nya bron över älven – bara några hundra meter från det nedlagda BB på Sollefteå sjukhus. När sjukhuset invigdes 1961 klassades det som Sveriges modernaste.
Just som 90:an kommer in till Sollefteå 
passerar den gamla I21 och när vägen 
lämnar stan på andra sidan älven så går den förbi T3. Båda regementena är förstås nedlagda. Liksom Arméns hundskola som också låg alldeles intill vägen.

Och nu har 90:an blivit av med sina lampor. Den går som ett becksvart, trafikfarligt stråk genom Sollefteå.

Trafikverket fick nämligen för sig att vägen ligger utanför detaljplanerat område och som ett led i den senaste förbättringen plockade man bort lyktstolparna strax innan jul.
Nedlagt, nedsläckt. Så ser den nya tiden ut.

4x tankar i mitt huvud

1 Jag drömmer om att jobba som …

… reporter på din favorit-tidning tills jag dör.

2 Mitt första husdjur hette …

… Mosti och var en 
ilsken lapphund.
3 Jag gnäller oftast på …

… SJ.

4 Det mest korkade 
jag gjort är att …

… strunta i läxorna i plugget.

Veckans krönikör

Namn: Svante Lidén. Ålder: 66.
Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala, vuxna sönerna Magnus och Einar. Bor: Lägenhet 
i Uppsala. Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Jag är väl inte så gammal. På tv:n är en man som är så arg. Alltså jättearg! Han ser helt normal ut. Till en början. Men ju argare han blir desto mer rubbad ser han ut. 
 Ögonen får en annan ton, pupillerna blir små. Han kämpar emot. Det gör han varje gång jag tittar. Och jag förstår ju varför. Ingen vill väl förvandlas till en jättestor grön knäppgök med larvig frilla och spräckta byxor? Men den här gubben verkar inte ha så bra självbehärskning så det blir samma visa som förra gången: Han blir stor och grön och tappar talförmågan. Rasande flackar han omkring och välter allt som kommer i hans väg.

– Är det så där man blir när man blir riktigt arg ligger jag risigt till, skämtade jag när vi hoppade hage på skolgården någon dag senare.
Citatet hade jag snott. Någon vuxen hade sagt det och jag tyckte det lät fränt. Min kompis började genast göra sig till, härma förvandlingen, spärra upp ögonen innan hon gjorde det som bara hon kunde: vända ut och in på ögonlocken. Usch! Vi fnissade.

Jag var väl inte så gammal. Men arg var jag ofta. Lite så där pre-Hulken. Det är jag fortfarande.

Och nej, det är ingen charmig arghet. Det är ingen ilska jag låter synas eller ger uttryck för. 
Jag är ingen hetlevrad kärring eller en söt lilla My. Fan heller! Min ilska saknar etikett. Min ilska söndrar och härskar. Men bara inom mig.
Min ilska är även banal. Ja, den är så extremt dum och barnslig att jag blir förbannad. I dag blev jag till exempel skitarg över att tvättstugan såg ut som ett bombat skithus. Det var väl en rätt så rimlig reaktion. Jag fick ställa mig och sopa och torka golv innan jag ens började tvätta. ”Skitgrisar” muttrade jag under tiden. Lite knasigt att prata tyst för sig själv är det väl kanske men 
fortfarande inte helt orimligt. Eller hur? Och 
sedan borde jag väl ha släppt det där. Golvet blev blankt, tvättmaskinerna avtorkade. Dags för tillfredsställelsen och lugnet att infinna sig. Men nej nej nej. Och nu kommer det orimliga: Hela vägen upp till lägenheten går jag och fantiserar om hur jag läxar upp dem, ja de ansiktslösa skitgrisarna alltså.
Och det räcker inte där. Jag hinner laga en 
kycklinggryta och nästan börja äta innan ilskan lägger sig. Ja, det går ju å andra sidan rätt snabbt att hacka lök och få till en middag när man är arg. Men det är ju så urbota enfaldigt! Som om jag, om jag ens fick chansen, skulle skälla ut någon? Jag 
är inte en person som ryter till åt folk. Jo, i mitt 
huvud. Tydligen. Ändå kan jag inte låta bli att 
gå och koka för mig själv. Smida planer. Ge till-
baka. Uppfostra folk. De som är idioter. Det finns så många av dem.

Ja, jag inser så klart att jag själv är en idiot. 
En arg idiot. Lite som Hulken, men med avsevärt mycket snyggare frilla och med väsentligt 
mycket mer sans. Min arghet skadar ju i alla 
fall ingen. Bara mig själv. För det är jobbigt 
och energikrävande.

Det är inte bara bagateller som plumpa 
kommentarer eller en skitig tvättstuga som framkallar min ilska, nej det finns allvarligare 
saker också. Orättvisor, mäns våld, fattiga och sjuka som inte får hjälp, ja allt det där man läser om i tidningarna varje dag. Det gör mig ibland så arg att jag inte kan sova.

Så hur gör man för att få sinnesro? Hur blir man lite mer cool?

Säg nu inte att jag ska lyssna på delfinljud eller på en sådan där 
inspelning där en filbunke till man säger att jag ska slappna av 
i fingrar och tår. Det är bannemej tortyr! Och jag har provat yoga men blev stressad över att det gick så långsamt.
Kanske är jag ett hopplöst fall. Snart fyller jag 47 och sedan är det väl dags att börja tänka på blodtrycket. Jag går utför. Och jag gör det skitförbannad. Lite som Hulken. Men återhållsamt och med stil.

4 x tankar i mitt huvud

1Mitt hjärta slår 
lite extra av/när …

… jag blir arg.

2 I högstadiet var jag …

… blyg men modig.

3 Jag mår som bäst när…

… jag är med mina vänner eller får hänga med en hund.
4 Jag är trött på 
att prata om…

… Ingmar Bergman.

Veckans krönikör

Namn: Veronica Larsson. Ålder: 46.
Familj: En jättegullig pojkvän och 
en jättesnäll mamma och bror. 
Bor: I söderförort till Stockholm. 
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Det finns tillfällen då luften vid 
Karlbergs slott känns lite lättare att andas. När den fyller lungorna med en lugnande flämtning som liksom lägger en vänlig hand runt hjärtat, ett ögonblick av frid i det annars så uppskruvade innerstadstempot. En plats där du kan gråta, skratta och, inte minst, leva med en tacksam lättnad i sinnet.

Jag vet egentligen inte hur många gånger jag har stått här under mina mer än två decennier som invånare i huvudstaden. Betraktat city-myllret på vänster hand, ackompanjerat av 
Pampaslänkens stadiga sus i ryggen och med den vackra strandpromenaden i Hornsberg några få steg bort. Under de snart tio år jag har bott på andra sidan Rörstrandsgatans uteserveringsmyller har platsen alltid haft en speciell dragningskraft på mig. I såväl glädje som i sorg har den liksom kallat på mig, med ett löfte om att den förstår. Att den inte klandrar, skuldbelägger eller ifrågasätter. Att kanalen som skiljer Kungsholmen från Vasastan koncentrerar en speciell visdom i sitt halvgrumliga vatten, som sedermera ansluter till Mälaren på andra sidan Europavägen.

Det var här jag ofta sökte kraft när livet var som mörkast. Den där vintern för mer än 20 år sen då ljuset hade brunnit ner och livslusten flöt ut likt en sakta stelnande stearinmassa över köksbordet. De där månaderna då en avgrund öppnade sig under mina fötter, och jag föll handlöst däri. En svart sörja av skam, sorg, självhat och desperation fyllde lungorna. Jag var fet, olycklig, otröstligt ledsen – och, handen på hjärtat, fullkomligt omöjlig att ha att göra med.

Ur ett fågelperspektiv framstår detta som fullkomligt absurt. I själva skarven mellan två av 1990-talets sista år hade jag nämligen uppnått mycket av det jag bara ett halvdecennium tidigare siktade mot. Jag hade nyss fått det där statusjobbet som tidigare kändes som en ouppnåelig dröm, jag hade en sambo som tyckte om och stod ut med mig, bostadsproblemen var lösta via en hyfsat rymlig bonusetta i ett attraktivt område. Ja. Jag hade ju lyckats. Så varför kände jag då en sorg och desperation som tycktes vilja slita sönder min hela existens? Gick igenom 
en tillvaro berövad på smak, lukt, färg och kontraster?

Jag har i efterhand förstått att det handlade om en regressiv reaktion. Summan av en rad känslomässiga trauman som jag bara begravt 
i mitt inre utan att bearbeta. Jag hade i för många år bitit ihop, förträngt, slätat över – kapslat in det så bräddfyllt att när det till slut exploderade spred sig splittret till dem som stod mig närmast. Min familj, mina vänner, min partner tvingades stå ut med ett ångestsår som skvätte blod och tårar över det som borde vara fint och tryggt.

Men jag hade tur. Bottenslaget blev en början på en period av återhämtning och återuppbyggnad. En smärtsam men viktig process där jag var tvungen att omvärdera mycket jag länge tagit för sanning, likt en mental armhävning upp ur dyn. Och även om denna resa lär pågå livet ut har den på vägen burit med sig en styrka jag aldrig trodde var möjlig.
Kanske är det detta Karlbergskanalens stilla vatten viskar till mig när jag står på dess strand. Att avståndet från när jag stod på dess motsatta sida, rödgråten och sårig, är så mycket mer än verklighetens hundra meter.
Det handlar om livet självt. Och inte minst, om skillnaden mellan att leva det eller att blott överleva.

4 x tankar i mitt huvud

1 Om jag satt i riksdagen skulle jag …

… göra mitt bästa för att ett visst parti, som bisarrt nog lockar nära nog en femtedel av väljarskaran, skulle tvingas fortsätta sin tid 
i skamvrån. Skit ska skit ha.
2 Jag skäms över…

… mina pinsamt oputsade fönster. Ibland är det lilla det stora.

3 Min ovanligaste 
vana är …

… måhända att jag laddar och tajmar kaffebryggaren innan jag går och lägger mig.

4 Jag skulle vägra äta…

… något animaliskt. Så enkelt är det.

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling. Ålder: 45. Familj: Här och där och lite överallt. Bor: I Vasastan i Stockholm. Yrke: Bildredaktör och skribent på Aftonbladet.