Endast tomten är vaken. Och jag som klivit upp mitt i natten för morgonens radiosändning. Frukosten hoppar jag över, matlusten har liksom inte kommit i gång. Det går inga bussar så här dags så jag har beställt en taxi som nu väntar på mig på uppfarten. Bilens baklyktor lyser som katt-ögon i mörkret.

Som vanligt tar jag vägen via brevlådan, haffar morgontidningarna och hälsar innan jag hoppar in i baksätet. Då bildörren slagit igen upptäcker
jag att jag inte alls sitter i en bil. Tänka sig jag sitter i ett elefanthus! Det är i alla fall så det luktar, som elefanthuset på Kolmården. Lite kobaj och pissoar på en och samma gång. Jag funderar på att be chauffören öppna ett fönster. Men det är närmare tio minus ute och jag väljer att bita ihop. Efter bilen svängt och haft sig inser jag att jag måste ta till ärmen. Jag för jackans ärm till näsan och försöker sila ut min parfymdoft som gömmer sig i tygets fibrer.

Det blir en plågsam tur. Jag öppnar bildörren innan jag betalat, sticker ut näsan och njuter av stadens friska avgaser.

Jag funderar på att säga att han stinker. Men det skulle jag aldrig göra, vill ju inte vara taskig. I stället går jag illamående till studion och tänker att frukosten får vänta.

Nästa incident. Jag är på Landvetter. Flyget är försenat och jag spanar in parfymer. En ny doft vars flaska ser ut som ett torn reas ut. Jag testar
ett sprut. Tänker mig att det ska bli ett pyttesprut, men pumpen är trög. Jag trycker till och hamnar i ett regn. Inser att jag nu stinker parfym och med respekt för eventuella allergiker tar jag av mig rocken, som har fått det mesta av parfymen, och knölar ner den i handbagaget.

Eftersom jag känner att jag fortfarande luktar starkt blir jag tacksam då jag upptäcker att planet nästan är tomt. Jag väljer ett eget säte med nästan inga andra omkring mig.

Boardingen är klar. Tror jag. Men en medel-ålders karl dyker upp och stressar bak i kabinen. När han är framme hos mig undrar han om sätet
vid fönstret är ledigt. Jag nickar och reser mig för att släppa in honom. Och hamnar i mannens odör. Vi snackar smutsig hårbotten och svettig rumpa. Och värre blir det då han luftar de gula svettringarna på skjortan. Jag var inte med på medeltiden men får känslan av att jag hamnat intill en 1400-talsmänniska. Jag funderar på att byta säte. Men just då kommer flygvärdinnan och jag kliver in i sätet igen och önskar att jag
inte hade lagt min parfymerade jacka i hyllan.

Som tur är finns det ventiler på flyg. Jag styr fläkten mot mitt ansikte och suger i mig luftdraget så gott det går.

Man kan ju inte klaga på främmande människors bristfälliga hygien. Men kanske kan vi alla hjälpas åt att sprida detta:

En otvättad kropp stinker. Och det gör den redan efter någon dag. Man kan förebygga stank genom att använda deodorant, en bra och ganska billig produkt som bör användas dagligen. Efter obligatorisk tvagning. Och när vi ändå håller på; kläder kan icke rena sig själva. De behöver med jämna mellanrum tvättas de också. Även kavajer. Vädring räcker ej. Vill du inte följa dessa regler, var god stanna hemma.

Förra veckan berättade jag om min familjs annorlunda jultänk. Att vi väljer skaldjur och skumpa framför dopp i grytan, har skippat alla måsten och gjort icketraditionen till vår trygga julrutin.

Men en tradition som är helig är Söndags reportage ”Så firar kändisarna jul”, där årets mest uppmärksammade svenskar berättar om sin julhelg.

I år avslöjar till exempel Jonas Gardell att hans och maken Marks jular (innan de fick barn) liknade karaktären Pauls i Gardells succéserie Torka aldrig tårar utan handskar. Och Camilla Henemark kommer, för första gången på flera år, inte att vara ensam, utan ska julmysa med fästmön Amanda.

Mer härliga kändisjuldetaljer får ni på sidorna 10–23, men vad vi på Söndag gör i morgon förtäljes enbart här:

Traditionalisten Kristofer pyntar granen med ­levande ljus och dricker bara julmust som lagrats i ett år. ­Naivisten Hanna H har snöbollskrig med syskonen ­(17-34 år gamla) och lurifaxen Marlene håller tummarna för att barnen ska köpa tomtebluffen även i år.

­Johan, lek­ledaren, tävlar om vem som först upp­täcker att farmor somnat framför Kalle och lat­masken Anna tillbringar dagen framför ­brasan – i ­pyjamas. Eremiten ­Gunilla längtar tills ­gästerna makar sig hemåt, först då ­känner hon ­julefrid. Multi­sysslaren ­Veronica ­gosar med katter, dricker ­whisky, spelar spel och äter godis.

Multimamman Åsa bråkar med tonårsdöttrarna om plattången och äter sjukt mycket lax. ­Niclas, friskusen, går en långpromenad ­före frukost, medan ­gottegrisen Jenny smaskar i sig ­enorma mängder pepparkakor och ris à la Malta.

Hanna R, soldyrkaren, firar i en flygplanskabin på väg mot ­varmare breddgrader och den höggravida Emma vilar sig i form inför sin första förlossning.

13 personer, 13 unika julaftnar. Inget konstigt med det. Vi är ju olika.
Och vi gillar det.
God jul!

Som ni kan se i tidningen så liknar min signatur något en läkare kluddat ner. Swisch, swisch och så punkt. Jag har blivit snabb på att rafsa ner det där. Det tar mig inte mer än en och en halv sekund. Under hösten har jag besökt bibliotek och bokhandlar på olika orter. Jag har blivit ombedd att berätta lite om mitt skrivande och om mina böcker. Bland annat har jag varit i Växjö, Visby, Sollentuna, Göteborg och Kalmar. Jag har talat för kvinnojourer, för bokcirklar, bokbloggare och ibland för gäspande ungdomar som har blivit ditsläpade av lärare.
Jag uppskattar denna del av mitt jobb, att möta läsare. Den här gången står jag framför ett gäng i Lerum. Bakom en trave av mina romaner samtidigt som jag kluddar min namnteckning. Jag sveper blicken över de som kommit. Som vanligt sticker några ut. En tjej i min ålder. Hon ler med stängd mun. Det är ett sånt där leende som lyser i ögonen och som gör att kinderna  bullar sig. Jag blir på gott humör då jag tittar på henne och jag får anstränga mig för att rikta uppmärksamheten mot fler än hon.

Längst fram står en annan kvinna som utmärker sig. En gammal, jag skulle gissa på närmare hundra.  Hon är skrynklig upp till det vita hårfästet i pannan och ser mycket skör ut. Jag blir förvånad över att hon saknar både käpp och rullator. Mer förvånande är det att hon konsekvent släpper förbi de som står bakom henne i kön. Kanske är hon förvirrad, tänker jag, och försöker hämta information i hennes ögon. De är små, till synes ofokuserade och svåra att tyda. Ryggen är krökt, huvudet hänger vilket säger mig att hon är trött. Ändå fortsätter hon att släppa förbi julklappsjagare. Då tjejen med leendet ber den äldre damen kliva fram skakar hon bestämt på huvudet. Hon väntar till allra sist innan hon kommer fram. Jag slår upp första sidan i min bok och trycker dit min signatur.
– Jaha, säger jag lite käckt. Vad ska jag skriva?
– Nej, jag ska inte ha någon, säger hon med knarrande röst. Jag tittar upp och känner mig lite dum.
– Jag har ju redan läst den, tillägger hon. Ja, jag är ju årskamrat med Oscar i boken din, säger hon och spänner ögonen i mig. Jag blev nyfiken på om en ungdom som du kunde skriva om min generation.
– Jaha. Och hur faller domen?
– Jag har läst två böcker i höst. Din och Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Jag tänkte att nittioåringar inte ältar så där som Oscar i boken din. Men efter Gardells bok insåg jag att jag haft fel.
Hon sväljer innan hon fortsätter.
– Jag var nämligen en av dom på åttiotalet, viskar hon.
– Vilka dom? frågar jag.
– Dom som Gardell skriver om, dom elaka som inte förstod. Dom som skuffade undan sjuka och fördömde kärlek. Det är smärtsamt att inse det nu, alldeles för sent. I höst har jag verkligen lidit över det som varit, så som Oscar din.

Kvinnans ögon tåras. Jag tar hennes hand. Innan jag hittat något att säga har hon gått.
Nu funderar jag över vad vi i min generation en vacker dag kommer ångra. Vilka av våra självklarheter ska komma på skam? Låt mig gissa: miljön.

Jo, jag vet. Man orkar knappt tänka på nyår nu, när man stressar runt i slutspurten inför julen. Men jag skulle vilja slå ett slag för en hederlig gammal tradition: nyårsmaskeraden.
Och det är förstås vanskligt att göra en allmän trendspaning utifrån mitt privata liv, men om jag ändå skulle göra det skulle jag säga att maskeraden är tillbaka. Så mitt bästa tips är att sno ihop en nyårsmaskerad, om du inte redan har planer. Det är så otroligt mycket roligare än du tror. Och lättare.

Viktig information till allmänheten: Nej, det är inte jobbigt med maskerad. Många tror att det krävs en massa tid och pengar för att få ihop en maskeraddräkt. I själva verket är det mycket lättare än att hitta något som lever upp till din diffusa bild av den perfekta finkostymen eller klänningen till tolvslaget. Du vet, den som du rusar runt på mellandagsrean för att hitta, medan du försöker övervinna panikångesten som framkallats av hetsiga folkmassor och provrumsbelysningar som avslöjar exakt hur mycket knäck du åt i jul. Du kanske redan har allt du behöver för en maskerad i din garderob. Förra nyårsafton hade vi maskerad på temat tv-karaktärer. Därför kunde man till exempel göra succé med gamla snickarbyxor och en missklädsam polotröja, som en av internerna från Kvinnofängelset.  Det kan verka som om du ställer ännu ett jobbigt krav på dina gäster genom att välja ett tema, men faktum är att det är precis tvärtom. Det är som när man skrev uppsats i skolan: det var alltid lättare när läraren gav en ett ämne att utgå från. Med en ram att förhålla sig till blir det, paradoxalt nog, lättare att låta fantasin flöda.

Men det allra bästa med en maskerad är att folk faktiskt har roligare. Det är hur lätt som helst att prata med någon man inte känner, om denne någon har klätt ut sig till Björne, Maria Montazami, eller Laura Palmer. Och folk blir roligare. Hämningar släpper. Det är svårt att ta sig själv på alltför stort allvar när man är utklädd till Joker i Rederiet. Det är ett lättare sätt att umgås. Sen hjälpte det förstås att vi serverade Roseanne-portioner mat, och Sue Ellen-anpassade mängder sprit.

Jag och min man Dan är numera vana vid de ­frågande blickarna och kommentarerna:

– Jaha? Barnen åker till England? Utan er, alltså?

Japps. På torsdag, fyra dagar före självaste dopparedagen, sitter Joel och Freja på ett SAS-plan på väg till London. De har nämligen valt att äta julmiddag och öppna paket med den engelska släkten i stället för med oss.

Märkligt? Inte för familjen Scott. Vi har lyckats avdramatisera alla julmåsten. Eller, rättare sagt: Vi har ­förbjudit dem. Enats om att det viktigaste under julen är att få vara ledig, vila och göra vad man vill, snarare än att känna sig fångad av en eller flera av de julplågor som ­beskrivs på sidorna 36–39.

Det betyder inte att jag och min man inte vill fira med farmor i England, eller med släkten i Östersund, men då Dan är brandman funkar det sällan. Han får helt enkelt inte ledigt tillräckligt många skift för att kunna resa bort. Och eftersom hans yrkesval inte ska drabba resten av ­familjen får alla välja sin önskejul.

I fjol var jag och barnen i Jämtland, Dan kom upp lagom till nyår. Andra år har jag och Freja firat på vårt håll, Dan och Joel på sitt. Och i år, som sagt, öppnar ungarna sina paket på juldagen, mumsar kalkon och slipper både Kalle och Karl-Bertil, medan jag och Dan njuter av julsupé bestående av skaldjur och champagne i stället för skinka och grisfötter.

Trist och traditionslöst?
Vet inte det, jag. Att inte ha några traditioner är ju också en ­tradition.

Megan Fox, som blev en stjärna i Transformers-filmerna, har berättat om hur hon ”provfilmade” för rollen: Hon ombads att tvätta regissören Michael Bays Ferrari. Men redan som 15-åring blev hon statist i en nattklubbsscen i hans Bad Boys II. Hon var för ung för att låtsas dricka alkohol. Men hon fick bikini, klackar och cowboyhatt, och Bay lät henne dansa medan man hällde vatten på henne så att ”kläderna” blev våta.

– Det säger en del om hur hans hjärna funkar, sa Fox i en talkshow.

Mmm. Fräsch kille.

När Fox sa att Bay uppför sig som Hitler på inspelningarna var gränsen nådd. Hon fick raskt kicken från den tredje Transformers-filmen (min personliga teori är att det var precis det hon ville.) Michael Bay framställde sig själv som den sköna killen som tog det hela med en klackspark, med citat som ”Megan är Megan, hon vill bara provocera”. Skådespelaren Shia LeBeouf låter däremot nästan gråtfärdig av indignation i en intervju med GQ:

– Hon snackade skit om vår kapten!

Till LA Times sa han att Megan fick lite ”Spice Girls-styrka, sånt där kvinnlig frigörelse-grejs, och det gjorde henne obekväm med att jobba med Michael.”

Ursäkta, nu går jag och spyr lite.

Inget av detta har skadat Michael Bays karriär. Däremot har Fox stämplats som både bitchig och omöjlig att jobba med. Hon anses vara en föredetting. Är det inte väldigt typiskt att ingen tog Fox i försvar? Det var som om det faktum att hon berättade var mycket värre än det hon berättade om. Det blir så tydligt vem som har makten. Och hur omvärlden väljer att tolka det de ser. Jag tänker på alla kvinnliga stjärnor som sägs ha ”gått sängvägen”. Anklagelsen används för att ogiltigförklara deras framgångar. Nästan alla har råkat ut för denna Hollywood-version av ett horrykte på skolgården.

Men varför pratar ingen om männen? De som satt i system att utnyttja unga skådespelerskor med drömmar? Är det ett okej beteende? Är det ett okej system?

Här intill listar jag några kvinnor som berättat om sina erfarenheter av de här männen. I dag är de här kvinnorna tillräckligt framgångsrika, och det har gått tillräckligt lång tid, för att det inte ska kunna slå tillbaka på dem själva. Till skillnad från Megan Fox.

De blev sextrakasserade:

Susan Sarandon berättar i nya amerikanska ELLE om en händelse i början av hennes karriär: ”Jag fick gå in i ett rum, och den här mannen praktiskt taget kastade mig över skrivbordet … Det var verkligen vidrigt.”

Charlize Theron var 19 när hon bjöds hem till en producent för ett ”möte”. Han öppnade i pyjamas och bjöd på en drink. ”Jag tänkte att den här branschen är verkligen avslappnad. Men det stod snart klart vad det handlade om.”

Jenny McCarthy har berättat om en casting för filmen Under belägring 2. Hon var ensam i ett rum med Steven Seagal, och han sa åt henne att ta av sig alla kläder. Seagal har förnekat uppgifterna.

”När jag just börjat som skådis föreslog en person att vi skulle avsluta mötet i sovrummet”, har Gwyneth Paltrow sagt. ”Jag var rätt chockad. Jag kan förstå om nån som inte vet bättre tänker ’Min karriär går åt helvete om jag inte ger honom en avsugning’.”

Lisa Rinna har berättat om hur hon som 24-åring förlorade en stor tv-roll när hon inte ville ligga med producenten på hans kontor. ”Han sa: ’Dra ner trosorna och böj dig fram, och rollen är din’.”

Helen Mirren berättade 2007 om hur regissören Michael Winner 1964 bad henne visa upp sin kropp och snurra runt på en audition. ”Jag kände mig förnedrad och arg”, sa hon. Winner försvarade sig motsägelsefullt i The Guardian: ”Jag kommer inte ihåg händelsen och om jag gjorde det menade jag inte allvar. Jag gjorde bara vad castingfolket sa åt mig och för det blir jag svartmålad!”

I somras träffade en av mina närmsta vänner en ny flickvän. Det här är en vän som jag har haft i många år. Vi har jobbat ihop, hjälpt varandra genom glädje och sorg. Jag skulle nog närmast beskriva honom som en bror och jag vet att han beskriver mig på ett liknade sätt. Det finns ingen attraktion mellan oss, och kanske är det en förutsättning för att vi ska fortsätta vara så nära varandra.

I början av sommaren var det lite rörigt och osäkert i min väns nya relation och han visste inte riktigt om de efter sommaren skulle fortsätta vara ett par. Min vän och jag tog en fika och han berättade att han var förälskad och jag fick se en bild på tjejen. Vacker. Rött hår med vågor som faller till axlarna och så ett blygt leende. Han berättade att hon var varm, att de hade mycket gemensamt. Till exempel att de båda är skickliga skidåkare. Men, sa han bekymrat, mina förälskelser håller sällan i längden eftersom jag tröttnar. Jag nickade, jag känner ju till det där. Så fort fel och brister började sippra fram genom förälskelsens rosa filter brukade hans känslor svalna.

Jag la min hand över hans axlar.

– Någon gång måste du bestämma dig. Du kanske ska gå all in den här gången. Tänk om du redan nu skulle bestämma dig för att ge er relation en ärlig chans. Tänk om du ska försöka acceptera att ingen är helt perfekt. Inte heller hon. Så, om du inte vill vara singel resten av livet, vilket jag ju VET att du inte vill så tycker jag att du ska våga satsa den här gången! sa jag.

Sommaren gick och jag fick ett sms av min vän. Min metod visade sig fungera. Jag skickade en glad gubbe tillbaka.

På min bokrelease i september får jag ett sms från min vän där han och hans nya tjej lämnar återbud. Ingen gratulation. Vi kommer överens om en ny tid. En kvart innan vårt nya möte får jag ett nytt återbud. Jag ber honom höra av sig då han mår bättre. Ett par veckor går och då jag och min man sitter och äter middag ringer min mobil. Min vän frågar om han ringt olämpligt. Jag ber att få ringa upp efter middagen. Men min vän låter stressad och säger att vi kan höras en annan dag i stället.

Jag försöker ändå ringa tillbaka. Inget svar. Jag gör ett nytt försök nästa dag. Då trycker han bort mitt samtal. Tre dagar senare ringer min vän på min mans mobil och ber att få tala med mig.

– Jag har tvingats radera ditt nummer, hon är så svartsjuk på dig att det inte är klokt, säger han och darrar på rösten.

Det tar några sekunder innan jag lyckas ta in vad han menar.

– Har du inte berättat att jag är lyckligt gift och har barn?

– Det hjälper inte. Hon avskyr dig. Och vår vänskap.

Sedan den dagen hörs min vän och jag bara i smyg. På hans villkor. Alltihop är så sorgligt. För mig och min man som förlorat en normal relation med en vän. Och för min vän som ju måste smussla. Men framför allt är det sorgligt för henne. För det mest brutala med svartsjukan är att den som drabbas per automatik förlorar. Hon har ju hamnat precis där hon befarat. Nämligen utanför.

I morgon är det dags igen. Då samlas snillen, kungligheter och politiska potentater för att champagnemingla på en av världens flottaste fester, Nobelbanketten.

Tyvärr ingår jag inte i kretsen av de cirka    1 300 som fått ett flådigt inbjudningskort, utan kommer att följa ­jippot från tv-soffan, klädd i raggsockor och mysbyxor och avundsjukt sucka: Vad är väl en bal i Blå hallen?

Jo, säkert alldeles, alldeles underbar och jag kan inte låta bli att fantisera om att någon dag få vara en av de där galaklädda gästerna, som (enligt Stockholm stads hemsida) ”avnjuter en fantastisk middag som är speciellt utvald varje år och vars innehåll hemlighålls i det längsta”.

Blåsan är redan fixad. Min brudklänning från 1999 skulle passa alldeles utmärkt. Det är ingen bridezillabakelse, snarare en krämvit aftondröm med ett liv i krossad sammet och kjol i sidenduchesse, draperad i tunnaste tyll och strösslad med små iskristall-liknande blommor. Och eftersom jag och min man valde jämtländskt vinterbröllop finns det även en elegant fotsid kappa som matchar perfekt. Jag skulle till och med kunna go all royal och pryda håruppsättningen med min tiara. Så länge jag inte häftar på den midjekorta slöjan, kommer ingen ana att stassen är densamma som jag sa ”ja” i.

Nu vill jag bara flagga för att jag är glutenintolerant och inte stormförtjust i tryffel. Vad bordsplaceringen anbelangar, kan jag konversera obehindrat på engelska, medan franska och tyska kräver ett par glas champagne för att flöda fritt.
Så, ärade medlemmar i Nobelstiftelsen: Ja tack, jag kommer.
Vilket år ni än behagar.

Jag leder mina barn över grusgången och in genom grinden till förskolan. Min stora dotter hälsar glatt på kompisar och pedagoger och berättar vad alla heter.

Sen skyndar hon in till sin avdelning där en pedagog tar emot med öppen famn, vi vinkar och det sista jag ser är mjukhunden Bamses grå nos som sticker ut ur min dotters röda ryggsäck.

Hon älskar verkligen sin förskola. Jag står kvar en stund och tänker på hur stor min äldsta tjej blivit. Hon går inte längre i den yngsta gruppen. Hon går i mellangruppen. I gruppen som räknar, gömmer bokstäver i skogen och sopsorterar. Hon kan säga rullande r och tar ibland hand om sin lillasyster då deras grupper möts ute på gården. I sandlådan gör de geggamoja och när jag hämtar dem är deras overaller pepparkaksbruna. Det är både härligt och lite sorgligt att se barnen växa och utvecklas. Det går ju så snabbt. Gissar att alla föräldrar känner igen sig i det.

Maj-Lis är tre och ett halvt år nu och tiden har rusat. Det är inget man kan göra åt saken. Samtidigt som jag som förälder önskar sakta ner tidens ångvält lite, stressar samhället i dag på våra barns uppväxt. Hur ska man annars förklara det här med att barnen nu förtiden kastas ut från förskolan det året de fyller sex? Jag förstår inte varför våra barn ska gå i förskoleklass eller nollan i stället för att vara kvar i det trygga, där barn fortfarande får vara barn.

I min familj och vänskapskrets finns det barn som går i nollan. Samtliga har intygat att det varit en chock att att se sitt barn börja i förskoleklass. Från förskolans trygghet till en skolgård med större barn. När du lämnar din fem, sexåring i nollan är det inte säkert att det finns en pedagog som sätter sig på huk för att hälsa ditt barn välkommen. Nej, för nu går ditt barn i SKOLAN och där är grupperna större,  alltså färre vuxna. I nollan ska barnen lära sig saker. Läsa till exempel. Men pedagogerna är fortfarande, som allra oftast, förskolepedagoger och inte grundskolepedagoger. Och jag misstänker att pedagogiken skiljer dessa åt och att konflikter därför kan uppstå då barnen börjar ettan och ska börja läsa där. Dessutom skulle barnen självklart kunna lära sig EXAKT samma sak på förskolan som i nollan. Bara det att vuxentätheten och tryggheten är större på förskolan.

Jag undrar varför det är så viktigt att våra barn ska börja skolan ett år tidigare än min generation gjorde? Allt pekar på att människan lever allt längre, så varför måste vi bli stora så satans snabbt? Jag avskyr nollan. Framför allt avskyr jag själva idén med att våra barn ska gå där. JAG FATTAR INTE VARFÖR.

Eller vänta, det kanske jag visst gör. Kan det vara så att våra barn kostar pengar på förskolan? Ja, det gör de ju. Hum … låt mig tänka efter … Förskolan och nollan kanske egentligen är samma sak? Men eftersom vi nu kallar det nollan betyder det att skolans regler ska gälla. Ja, nu förstår jag. Det handlar om PENGAR. Vi är mer kostnadseffektiva när vi tvingar våra barn bli stora snabbt. Nollan är lågbudgetvarianten av förskolan. Applåder och trumvirvel! Skit i hur barnen har det, bara det är billigt.

I dag är det första advent, och kapplöpningen mot julafton har officiellt inletts. Så även i tv-tablåerna. För varje dag som går kommer de att fyllas med alltfler julfilmer, stabbigare än en Janssons frestelse, sockersötare än ett helt knäckkok. Särskilt Kanal 5 och TV3 har, ju närmare den 24 december vi kommer, knappt en programpunkt utan ordet ”tomte” eller ”jul” i titeln.

Tokroligt klumpiga amerikanska familjefäder får veta att de är självaste jultomten. Lillgamla ungar avstyr föräldrarnas skilsmässa genom att fixa julstämningen. Singeltjejer i perfekt makeup dricker varm choklad med båda händerna runt koppen, tills en singelkille i stickat fastnar med bilen i snön utanför deras mysiga lilla stuga. Hårt arbetande föräldrar som missar barnens basebollmatcher och julspel får besök av feer, julänglar eller talande snögubbar som lär dem en viktig läxa om de rätta värdena. Lille Kevin är Ensam hemma – för fjärde gången. Filmernas äppelkindade sentimentalitet känns som ett hån, särskilt just när de flesta av oss bråkar och stressar som mest inför julen.

Och sen är det alla tv-serier som gör en ”julspecial”. De innehåller ofta en krystad twist som gör att karaktärerna tvingas ge hemlösa en fin jul på det lokala soppköket. De hemlösas uppgift är att få huvudpersonerna att inse hur lyckligt lottade de själva är.

Ingen jul var komplett i Beverly Hills om inte rekorderlige Brandon släpade hem en hemlös man för att duscha av honom och mata honom med kalkon. Familjen blev rörd av sin egen fantastiska godhet, innan de kastade ut honom på gatan igen.

Irakkriget har alstrat ett populärt alternativ till den hemlöse. Huvudpersonerna träffar en tårögd kvinna vars man slåss för frihet och demokrati och därför inte kan komma hem till jul. Sen går de hem till sin egen tomtebolycka och kramar sina barn lite extra hårt.

De allra flesta julfilmer är ondska förklädd till godhet. Cynism som låtsas vara hjärtevärme. Skenhelighet som skiner igenom.

Men det finns några undantag, och på listan här under presenterar jag några favoriter som räcker hela vägen fram till julafton.

Första advent: A nightmare before christmas (1993). Tim Burtons animerade film har en alldeles egen sorts mörkt skruvad julstämning.

Andra advent: Die hard (1988). Om du trodde att du hade det stressigt inför julen, njut av att se Bruce Willis försöka rädda sin fru, som blivit tagen gisslan av tyska terrorister på en julfest.

Tredje advent: Stilla natt, blodiga natt (1974). I skräckklassikern (med originaltiteln Black christmas) terroriseras collegetjejer av en seriemördare under jullovet. Om detta inte är nog, kolla in julkalkonen Santa’s slay från 2005, där jultomten visar sig vara en sadistisk mördare.

Fjärde advent: Bad Santa (2003). Billy Bob Thornton är varuhustomten som super, svär och har sex med olämpliga personer. En riktigt rolig anti-julfilm som på något sätt, i slutändan, ger dig riktig julstämning.

Julafton: Gremlins (1984). En filmklassiker för hela familjen. Men på Gremlinsjulbordet serveras inga moralkakor. Här är det i stället små gröna monster som förstör julaftonen.