Hej vänner

I den här veckans Söndag -inom knappa två dygn i en butik nära dig- hittar du bland mycket annat den ovanligt frispråkiga Hollywoodexporten Izabella Scorupco. 

För mig, som var en vild ungdomsperson på 90-talet, är Izabella inte främst skådespelerska, utan en legendarisk stilikon. 1992 var hennes cover på Shirley and companys hit ”Shame shame shame” och den tillhörande videon (Håret! Kläderna! Ciggen! – ja, då var den också het som kattens pyjamas) det snyggaste och coolaste någonsin. Inte för att hon är direkt trist i dag heller. Köp Söndag, bläddra fram till sidan 10 och se själv. Och kolla in videon till ”Shame shame shame” på www.youtube.com på samma gång. 

Happy läsning! – och glöm inte mejla mig och berätta vad du tycker.

Vad har ni på er i dag? 

Så här ser vi på redaktionen ut:

Fan vad jag älskar henne, denna arketypiska mormor, som på amerikanska med svår tysk brytning undervisat en hel värld om ”Zee erection”, ”Zee G-spot”, ”Zee threesome” och så vidare och just nu pratar hon underbart vältaligt i det fantastiska programmet ”Sex, Myths & Women” på TV4+ om att det tar längre tid för mannen att ”ladda om” ju äldre han blir, samt att det är helt okej att vara hur snuskig som helst i sina fantasier.

Hon är 82 år. ÅTTIOTVÅ. Å-T-T-I-O-T-V-Å!!!

En fantastisk pedagog men det är omöjligt – och har alltid varit omöjligt – att se henne snuska sig så att svetten stänker, att rida, suga och – herregud i himlen, NEJ, NEJ, NEJ – DET GÅR INTE. Det är det som gör henne så fantastisk i sitt jobb. Inte för att hon är ful, det menar jag inte och det är hon inte, utan för att en söt liten mormor som är 147 centimeter lång gör helt enkelt inte sånt. Och hon har ALLTID sett ut som en söt liten mormor och söta mormödrar stickar och bakar äppelpaj.

Men inte Dr. Ruth Westheimer! Aldrig!

Hur som helst, res en staty över tanten (och det är ju på sätt och vis det jag gör här).

Och läs på. Hon har haft ett fascinerande liv:

http://en.wikipedia.org/wiki/Ruth_Westheimer

Ta fram en stor bunke.

Ta två delar mörka Småland och blanda med fyra och en halv skedar Stockholm och två gnuttar Skåne. Stänk sedan i ett grannland och två droppar Medelpad. Ställ blandningen i Globen och låt vila. Ta ut bunken och garnera med lite Ångermanland, Uppland och Norrbotten och häll över en skopa Göteborg och vips – du har hela Sveriges Söndag.

Okej, vi har alla valt Stockholm, men bara några få av oss är stockholmare. 

Åsa P: Stockholm

Kristofer: Helsingborg (och Söderhamn)

Katarina: Närpes, Finland

Johan: Växjö

Hanna R: Värnamo

Catharina C: Stockholm

Tommy: Sundsvall

Veronica: Norrtälje

Anna: Härnösand

Gunilla: Bålsta

Agneta: Ystad

Nneka: Göteborg

Tore S: Stockholm (Farsta): Gud i Himlen! Farsta, de stolta höghusen som når upp till änglarna, dricksfontänen – vart tog DOM vägen? – den undersköna entrén till T-banan – allt är så vackert att man gråter!

Elin: Luleå

Hanna H: Upplands Väsby

Ehva Löpp: Sundsvall

Hanna Hallin, redigerare: – Jag läser ”Dödergök” av Katarina Wennstam. Grym författare. Alla hennes böcker är bra. Läs!

Ännu ett franskt termalbads/kurortsmärke lanseras i Sverige. Först kom Vichy, sedan kom Evian och senast kom Avene. Tadam. Nu kommer La Roche Posay. Tacka avregleringen av apoteksmonopolet för det. Märket som betraktas som ett dermatologiskt märke speciellt avsett för känslig hy kommer bara att säljas på Apotek i Sverige. Till serien hör även en solserie som heter Anthelios, speciellt utvecklat för känslig hy. Hudläkaren vid MAS, Agneta Troilius, höll föredrag om känslig hy och presskonferansen hölls på Berns i Stockholm.

Jag satt och såg Plura & Mauros kök i går och nu ska ni höra här: Mauro är ju ett komiskt geni av bästa sort, d.v.s. sprungen ur den torra och djupast sett- vill jag tro – brittiska traditionen.

Hur underbart var det inte att höra honom beskriva Per Gessles frisyr, specifikt luggen, under Gyllene Tider-åren som en ”En korv fönad inåt”. Eller när han föreslog att Grammis-galan skulle läggas ner och att man i stället kunde ”posta alla priser direkt till Lasse Winnerbäck”. Han säger allt det här med ett trött stenansikte som utstrålar: Jag orkar inte mycket mera nu.

Men årets tv-ögonblick hittills är när han nattar Plura med en godnattsaga och Plura vill inte sova och ber om en starköl till… Hahaha! Winnerbäck väntar i köket och undrar likt en trött förälder när Mauro kommer ut:

– Har han somnat nu?

Meningen med livet-diskussion var också topp. Plura:

– Man knullar och får ungar, vad är grejen? Livet är helt meningslöst.

Bild 1: Tore S Börjesson & Plura Jonsson i Norrköping…

Bild 2: Mauro Scocco – Sveriges roligaste man…

Känner du dig låg, sviken eller bara lite ledsen? Ta då countrylegendaren Hank Williams i handen och vandra med honom längs bitterhetens stinkande stig. Att vältra sig i ynkedom är en fin gammal klassisk manlig gren. Och inget fel med det. Det är när vi erkänner att skiten finns vi kan göra oss av med den. Men Hank kunde aldrig liksom någonsin ta sig ur deppvältrandet, utan fastnade där med bägge fötterna djupt ner i den sugande, kalla leran.

Hank Williams kan som ingen annan till ett litet struttigt, glatt komp sjunga de mest bittra, cyniska sånger som över huvud taget är kända för mänskligheten. Och som han gör det. Lyssna till klassikern ”Your cheating heart” i vilken han anklagar sin fru för otrohet. Efter det vill du absolut inte vara ihop med någon mer.

Historien om Hank kan ju bara inte sluta lyckligt tänker du. Du tänker helt rätt. Hank hittades död 1953 i sin Cadillac bara 29 år gammal. Han hade injicerat vitamin B12 och morfin. I bilen låg några urdruckna ölburkar samt en nästan färdigskriven låttext.

Hans sista singel hette ”I’ll never get out of this world alive”.

Jag gjorde mitt bästa, men fotografernas torpeder, Sillstryparen från Karlskrona och Prins Gustav från Gävle, knäckte mig. Eller rättare sagt, jag vek ner mig.

Igår hade vi konferens för feature (den del av tidningen som snor ihop alla bilagor, däribland Söndag) på Münchenbryggeriet i Stockholm och det hela avslutades med middag och rödtjut. Well, fel av mig, det avslutades inte, det är det kapsylen handlar om: att hänga med längst på fest. Att inte vara den som viker ner sig.

Så när stället stängde var vi en tapper skara som drog vidare till Söders hjärta för lite efterfest. Att jag sitter på jobbet och skriver det här inlägget 08.26 är väl bevis nog för att det inte blev någon blötare tillställning. Men taxikvittot säger hemfärd 01.24 och det var ju ganska sent.

Anyway, skaran som drog till hjärtat var märkligt nog ett axplock av feature, så gott som en representant för varje redaktion: jag från Söndag, Flipper-Nina från Kropp&Hälsa, Johan på Resa, Simon Templar från Härligt Hemma, Cissi V från royalisterna, plåtisarnas Gustav&Marco och bossarnas Steffen. Och säkert någon till. Kul var det i vilket fall, men en efter en droppade vi av.

Till slut stod jag med ett tomt glas, tittade på plåtisarnas nyinkomna bägare med skummande, tjeckisk pilsners och var på vippen att ropa in en själv. Men då insåg jag att jag var chanslös. De hade krossat mig.

Jag fick nöja mig med bronset – en bronskapsyl – och vem som vann vet jag icke. Jag sätter en slant på den gamle Sillstryparen. Om en halvtimme vet vi, då går plåtisarna på.

BREAKING NEWS!

Sillstryparen från Karlskrona tog guld.

– Gustav och jag gick samtidigt, han tog bussen och jag och syrran en taxi. Vi fortsatte till ett annat ställe vid Stadion, hälsar han glatt.

Matvänner!

I kväll skriver vi torsdag och i morgon är det fredag och därmed helg. Kanske funderar du på vad du ska bjuda dina kompisar på till helgen? Mitt förslag är Chili con carne. Inte radhusvarianten med köttfärs och bönor (ve och fasa). Chili con carne betyder ”chili med kött”. Och inget annat.

Vad som är en ”äkta” chili con carne har diskuterats vilt. Vänner har blivit fiender genom åren över vad som ska ingå och inte ingå. Men utgår man från chili och kött så är det en bra början, eller hur?

Jag har utgått från det här receptet. Inte helt utan framgång om jag oblygt får säga det själv. Visst, det är mycket text men det är inte krångligt. Efter att ha lagat den några gånger har jag blivit djärvare och hällt i mörk öl, samt testat med mexikansk öl. Bägge har funkat utmärkt. Det blir bara lite olika karaktär på grytan. Men låt grytan puttra länge. Och lite till. Och ännu lite till. När du tror att den puttrat klart, så låter du den puttra lite till. Enligt mitt tyckte ska det nästan bli en helt sönderfallen massa. Tre timmar är absolut inte för mycket, beroende på hur stora du gör köttbitarna.

Jag kan också varmt rekommendera (jättegott, som mat-Tina skulle sagt) att använda sig av chipotle pasta, alltså rökt chili på burk eller flaska. Tror att Tabasco också har någon variant på temat. Jag brukar ösa i ganska mycket jag, men skär ner lite på de andra starka kryddorna då. Prova dig fram. 

Så. Vik lördag eftermiddag åt att laga en underbar chili och impa på polarna! Till det här dricker man förstås jättekall öl, förslagsvis Corona med en klyfta lime nertryckt i flaskan.