… Det är ont om äkta stockholmare, de finns inte runt mig på tidningen, de finns inte runt mig på Söder, jag är dränkt i lallare från landsorten och de flyttar hit, de är medelklass, de har fina betyg, de flyttar in till innerstan, antagligen, och de har noll koll på Stockholm. De är käcka. De är framåt. De pratar skit med vem som helst om vad som helst och kallar det ”social begåvning”. De tänker positivt. De gör karriär. De blir omtalade på sin löjliga hemort som lyckade. De går på gym.

De kommer att dö med noll koll på Stockholm.

No disrespect, jag bara redogör för fakta. De har inte blicken högre än tipsen i valfri storstadstidning. Vill de uppleva naturen åker de hem.

När det räcker så bra med att ta röda linjen från Slussen och gå av vid Axelsberg och träffa…

Och, varför ljuga, varje gång jag hänger med Sally Felicia känner jag mig som en tjur och det rycker i baguetten.

Hon älskar mig. Men vänta!

Vänta!

Det här är bara början. Vi går vidare. Häng på! OK? Har jag alla med mig. Jag har fler vänner i Axelsberg, en fin station på röda linjen, halvvägs till Fittja räknat från Slussen. Fåret Berta. Hon och jag är fett tajta.

Sen rör man sig – om man är en infödd stockholmare med klass stil och värdighet – och sån är jag, gott folk – bort mot stans Beverly Hills, Mälarhöjden. Satan i gatan. Bromma – go fuck yourself in the ass! Vill man ha en kalasvilla med sjötomt är det helt klart Mälarhöjden som gäller.

Nånstans i det hela fikade vi också, jag och Jenny alltså, på Lyran. Förr åkte man hit och blev på lyran, allvarligt, nu är det ett fik med garanterat inga rättigheter. Men på Bellmans tid… Gosse!

Sen glider man in och då ser det ut så här. Classy!

Ni undrar – och det med all rätt – finns det nån utsikt att tala om från Lyran. Döm själva!

Ja, och villaomrädet där precis vid vattnet, eller villor och villor, PALATSEN, ligger alltså i Mälarhöjden och jag gick där och jag dreglade och jag kände hela mitt klasshat från 20 år i en tvåa i Farsta på 70 kvm tillhörande Stockholmshem välla upp och nästan kväva mig, men i slutändan vann den goda människan jag har i mig och jag sa till mig själv:

Kul för dom!

Jag gick till restaurang Porto Salvo intill Mälarhöjdens t-bana och tog en Napoletana, pizzornas pizza och jag har 59 miljoner italienare i ryggen vad gäller den saken:

 Jenny – så här ser hon ut…

Tog en pasta frutti di mare:

Porto Salvos skönt bohemiska uteterass:

Och alldeles intill!

Och vad händer där?!?! Jo, grovhångel på bryggan under hopptornet. Fy fan!

Jag rörde mig vidare efter förortskusten, skulle nånting mera kunna hända, som i spänning räknat överträffade vad jag redan varit med om?

Oh, ja.

Café Uddvillans. Läs själva. Jag var inte i vildmarken. Jag var i djungeln. Bland djur!

Jag blev paranoid. Jag blev skräckslagen. Och – som i en ond dröm – dök den upp: Campingen! En ensam rumänsk sexmissbrukare bodde där i sin husbil med en kanot på toppen… Jag ropade: Jenny! Jenny! Jenny! Men allt jag såg var en skylt:

Var var jag? Jag ställde mig frågan i panik och plötsligt gick det upp för mig. Hjälp! Jag var i…

Men då, som den räddande ängel hon är, ropade Jenny: Kom! Kom! Jag ska föra dig i säkerhet. Jag ska ta dig till Kocksgatan på Södermalm!

Allt det här, gott folk, finns 15 minuter med tunnelbana från Sthlms innerstad. OK? Stockholm regerar. Stockholm är bäst.

… Ja, jag vet att jag har lovat att blogga om henne, det står till och med i tidningen, i Aftonbladets söndagsmagasin, no less, men ibland är det faktiskt så när man träfffar nån. I det här fallet The Mighty Linda Bengtzing:

att allt som sägs hamnar i artikeln. Eller i alla fall nära på. Kanske nämnde jag inte att hon bor i Trollbäcken i Tyresö. Jag sa definitivt inte att ungarna från Tyresö i min generation bussades in till mitt gymnasium på Söder, Skanstulls gymnasium, för de hade inte nåt eget gymnasium.

Sen drog de i gång ett gymnasium i Tyresö men då blev ungarna från Tyresö mäkta upprörda och gick i strejk. De skrev på protestlistor. De ville faktiskt komma in till Söder, vem, utom rena och skära idioter, vill inte det?

Gå på gymnasium i Tyresö, varför inte lika gärna köra upp ett järnspett i tvåan?

OK, det finns värre ställen att gå på gymnasium på. Det finns Nacka. Men Tyresö kommer strax efter.

Men tillbaka till Linda. För några år sen var jag nere på Borgholm på Öland och skrev om Rocktåget med Tomas Ledin i spetsen. Jill Johnson var också med. Och Andreas Johnson. Sen, när jag kom tillbaka till hotellet efter den monstruöst tråkiga konserten, stod Linda där och vräkte ur sig ”Jag ljuger så bra” på en liten scen intill baren till ett förinspelat komp på burk. Low budget, big time. Men ändå, klart bättre än Tomas Ledin med fullt band i ryggen. Jag svär på mina döda föräldrars gravar.

Ett unikt gig visar det sig nu. För Linda kommer aldrig igen att göra ett singback-gig. Om inte pengarna är fruktansvärt rätt:

– Aldrig igen! Fast… det är inte riktigt sant, alla måste vi ha mat på bordet och får jag ett bra erbjudande så OK, men jag gör såna grejer kanske en gång i halvåret. Max.

I en artikel jag läste innan jag träffade Linda så stod det att hon drog in runt 750 000 i årslön.

Hon har mat på bordet.

Nåväl, från det ena till det andra. Jag ger er nu min 4-åriga dotter Ella. Hon har tagit hål i öronen. Här händer det::

Min förra ex-fru som var italienska från Genua, alltså inte min senaste ex-fru, som är mamma till Ella, och kommer från den skånska obygden Vejbystrand, hävdade med emfas att bara WHITE TRASH tar hål i öronen på sina barn men då tänkte jag:

Har Keith Richards hål i öronen?

JA!

JA!

JA!

Han har ta mig 17 hål mellan näsväggarna. Så det så!

Det blev ett livsavgörande projekt för mig att ta hål i öronen på mina barn. Jag har lyckats med alla utom Qim som är äldst men vägrar. Rebecka, 16, har det. Och nu oxå Ella, 4:

Hon är stolt. Hon är ta mig fan redo att flytta hemifrån:

Framför allt är hon Ella Paloma Viola Börjesson:

Två tunga namn inom hudvården är just nu i Stockholm för att föreläsa på SIDESCOs världskongresss ute i Älvsjö. Dr DEnnis Gross och Dr Diana Howard. Jag har naturligtvis träffat dem. Håll utkik efter intervjuer i Söndag framöver. I helgen är det hår/hudvärdsmässa för branchfolk på Stockholmsmässan. Hud&Kosmetik heter den. Återkommer med trendspaning därifrån snarast!

Flygtrafiken i hela Europa stoppades och tusentals människor tvingades fly. Då tog svenske Johan motorcykeln upp till Eyjafjallajökull. Varför? Och varför tror Linda Bengtzing att hennes dagbok skulle vara värd miljoner. Och, inte minst, hur är det att växa upp som dotter till Mick Jagger? 

Allt detta och mycket därtill får ni svar på om ni köper helgens Söndag. Så här ser den ut, missa inte!

Det finns roligt. Och så finns roligt. Det här, det är verkligen roligt. 

Min morgon startade med att mina kollegor Åsa och Johan ropade: ”Hanna, du tävlar för Tyskland i Melodifestivalen!” Efter lite undersökning ser jag att jag minsann är en smula lik schlagersångerskan Lena Meyer-Landrut. 

Bra! Nu när Anna Bergendahl är utslagen vet jag vem jag ska rösta i finalen. Hehe.

Vem fan bryr sig om Eurovision en dag som denna?

Klassiska Nalen är i kväll spelplats för übercoola Black Rebel Motorcycle Club från LA (som råkar vara både mitt å kollega Hannas favvosäte over there. En gång träffade jag både Lemmy och Slash på The Onion, samma kväll, och det räcker för mig)

Nalen är för övrig ett utsökt ställe för hårdkokt musik. För några år sedan spelade världens bästa Turbonegro där och det var en fröjd att se Euroboy och Hank von Helvete röja runt bland alla stenpelare och kristallkronor.

Mest chockad över den aftonen var dock min mamma. Hon var förstås inte där, men hon blev avis som få på mig när jag ringde och berättade om kvällen. Hon växte upp i Stockholm (och flyttade till Småland först långt senare) men morfar tillät aldrig att hon gick på Nalen och dansade – det var alldeles för stökigt. Stökigt I like!

Jag håller med Hanna. Jättetrist att vår Anna inte gick vidare. Hon strålade verkligen. 

Men vi har ju en möjlighet till slog det mig. Tyskland. 

För visst fanken är det Söndags egen Hanna  som representerar Tyskland i år.

Lika som bär, i alla fall. 

Såg ni schlagern i går? Suck. Suck. Suck. Anna Bergendahl var bäst. Ändå kom hon inte ens till final. VEM ska vi skicka för att det ska gå vägen? En cirkusartist som Holland? Män i glitterkalsonger som Litauen? Nä, jag säger som dagens etta:

Nej, det är jag inte. Men på Facebook har en sjuka och/eller farsot spridit sig: att skriva sina inlägg på engelska. Surgubben i mig vaknar och rasar. Ja, rasar. 

Varför? ”Ja men jag har så många vänner över hela världen och jag reser överallt hela tiden och skaffar mig ständigt nya vänner över hela världen och nu är engelska mitt nya språk och jag vill att alla som inte har vänner över hela världen och inte reser överallt i hela världen verkligen ska känna hur ’special’ och ’international’ jag är i motsats till deras 9 till 5-liv med radhus och barn som jag utåt föraktar men i hemlighet vill vara en del av”.

Sluta med det där tramset. Nu. Töntar.