Sverige var ett skräckfientligt land på 1980-talet. Barn och ungdomar skulle till varje pris skyddas från det hemska videovåldet, som hotade förvandla dem till psykopatiska mordmaskiner. 

Att LÄSA skräck var däremot tillåtet. Kanske är det därför så många svenskar, särskilt i min generation, har ett så speciellt förhållande till Stephen King. Hans tjocka tegelstenar tillhörde den allra bredaste underhållningen. Själv var jag tio år gammal när jag upptäckte honom. Jag blev så rädd att jag fick stresseksem, men jag läste girigt vidare, insmord i apotekets äckelluktande beiga kylbalsam. Det kanske låter som om jag var masochistiskt lagd, men jag tror att vi behöver skräck. Särskilt när vi är unga. 

Skräck i litteratur och på film är ett sätt att, på säkert avstånd, bearbeta rädslorna för det verkliga livet. Så har det alltid varit. Se bara på Grimms sagor. Och ingen levererade dina största rädslor så effektivt som Stephen King. Det handlade om familjer som föll samman. Föräldrar som förvandlades till monster. Mörkret som lurade alldeles under ytan i vardagen. Mörkret inom dig själv, det okontrollerbara som hotade ta över. I hans onda sagor gick ingen säker. Det slutade sällan lyckligt, något som också var unikt i 1980-talets breda underhållning, där tillrättalagda slut med smetiga stråkar var obligatoriska. 

King är inte en fulländad författare. Hans berättelser har den dåliga vanan att flippa ur helt i finalen, eller utmynna i ett gigantiskt antiklimax. Som i ”Det”, där ondskan manifesterar sig som just det som offren är allra mest rädda för. Det är en briljant idé, galet skrämmande – de första tusen sidorna. Sen visar det sig att ondskans verkliga skepnad är en JÄTTESPINDEL. 

Men när King är som bäst är han oöverträffad, och han banade väg för den moderna skräcken. Kritikerna har erkänt honom nu, men det är fortfarande hans första tio år som författare som är hans allra bästa. Därför gläder det mig att många av klassikerna ingår i den nya King-vågen. De förtjänar att upptäckas av en ny generation. Och apotekets kylbalsam luktar godare nu för tiden.  

5 X Kings nya storhetstid:

1. King skriver just nu på en uppföljare till sin första bestseller, ”Varsel” från 1977. Den nya boken, ”Dr Sleep”, handlar något otippat (och oroväckande) om en grupp kringresande vampyrer. 
2. Romanen ”Under the Dome”, om en stad som mystiskt skärmas av från omvärlden, ska bli påkostad tv-serie. Bakom produktionen ligger Steven Spielberg. 
3. Manusförfattaren Dave Kajganich arbetar med en filmversion av ”Det” från 1986. En miniserie som baserades på boken gjorde succé i början av 90-talet. 
4. David Yates och Steve Kloves, som skrivit och regisserat flera av ”Harry Potter”-filmerna, förhandlar om att göra en maffig filmtrilogi av tegelstenen ”Pestens tid” från 1978. 
5. I november släpps Kings nya roman, ”11/22/63”, om två män som reser bakåt i tiden och försöker stoppa mordet på JFK. Jonathan Demme (”När lammen tystnar”) ska skriva manus, producera och regissera filmatiseringen. 

Jag fick panikångest några gånger under bokmässan. Jag trodde att jag skulle svimma, kräkas eller dö. Alternativt bli galen. Börja primalskrika. Lägga mig i fosterställning under ett bokbord och låta frossbrytningarna skaka loss varenda tandfyllning. Årets bokmässa hade sammanlagt 100 000 besökare, och det kändes. Att förflytta sig några meter kunde ta en kvart. Författare med mikrofoner försökte överrösta varandra. Luften var varm och syrefattig. Begagnad. Full av kroppsutsöndringar. Och ändå älskade jag att vara där!

Bokmässan gör mig lycklig. Det är fantastiskt att böcker engagerar så många. Det finns författare som tycker att det är besvärligt att träffa sina läsare. Det finns också författare som ser mötet som en ynnest – för läsarna. De författarna är ohyggligt imponerade av sig själva för att de nådigt bjuder på några sekunder av sin tid. De äcklar mig. Men de är i minoritet.

De allra flesta av oss ser -bokmässan som en ynnest – för oss. Trots att vi stressar runt som råttor i en labyrint, med vidöppna porer och svettblanka pannor. Vi är glada och tacksamma för att vi kunnat beröra er med våra böcker. Det är ju hela poängen med att skriva! Under min första bokmässa för fem år sen höll jag ett föredrag i Aftonbladets monter, och min enda ”publik” var trötta tanter som vilade benen och sneglade surt på mig för att jag överröstade deras samtal. DET är en stressande upplevelse, tro mig. Så var aldrig rädda för att ”störa” genom att visa intresse. De författare som anser att deras läsare ”stör” är dumma i huvudet och inget att bry sig om. För de flesta av oss finns det inget roligare än att träffa er. Det är först i direktkontakten med er som det känns verkligt: Att vår fantasivärld nu har hittat ut i verkligheten. Och när ni berättar om hur ni upplevde våra böcker, så förstår vi mer om vad det egentligen är som vi har skapat. Böckerna är inte våra, bara för att vi har skrivit dem. Det är först när ni läser böckerna som de blir levande.

Stjärnmingel på bokmässan!

Jag träffade Lennart Hellsing och blev alldeles star struck. När jag är dryga 90 vill jag också dricka vin, uppskatta goda middagar, klä i orange kostym och framför allt: Fortfarande vara nyfiken på de människor jag träffar. 

Kelade lite med deckardrottningen Mari Jungstedt. Man blir alltid på gott humör av henne. 

En av de mest hyllade filmerna på bio just nu är ”Jane Eyre”. Jag har inte hunnit se den ännu, men tänker
definitivt råda bot på detta snarast. Charlotte Brontës roman har filmats ett tjugotal gånger, och blivit nio olika tv-
serier. Så kan den här versionen tillföra något nytt? Jo, det verkar faktiskt så, om jag ska tro kritikerna (vilket jag sällan gör) och mina vänner (alltid). 

Bahytter, krinoliner och tårdränkta spetsnäsdukar är den hetaste trenden i Hollywood. I fredags hade ”De tre musketörerna” svensk biopremiär. Fler klassiker är under produktion. Men varför – och varför just nu? Den vanliga förklaringen är att Hollywood vill tjäna enkla pengar på redan kända varumärken. Och det är säkert sant. Men Hollywood skulle inte tjäna några pengar om ingen ville se de här filmerna. Så varifrån kommer publiksuget? 

Jag tror att det handlar om eskapism. Fantasy, skräck och sci-fi är de genrer som jag håller allra närmast hjärtat, hur gärna jag än vill se ”Jane Eyre”. Men går det inte ut på samma sak? Det är så lätt att känna sig maktlös och uppgiven här i världen. Hur ska vi lösa alla komplicerade, svårgripbara problem, när varje ”lösning” bara verkar skapa nya problem någon annanstans? 

För att fly finns det två alternativ på bio. Antingen flyr man in i framtiden, där apokalypsen redan inträffat, eller där hotet är allvarligt men tydligt (typ glupska utomjordingar). Eller så kan man fly bakåt i tiden, då karaktärernas värld visserligen hotar att rasa samman, men det är åtminstone lätt för dem att förstå HUR och VARFÖR. 

Dessutom är det bara i framtiden eller dåtiden vi kan få de där stora, svepande, på-liv-och-död-kärlekshistorierna. Det blir onekligen mer spännande med en romans som hotar mänsklighetens, eller det egna godsets, framtid. Vår tids relationsproblem, som ”min kille tillbringar för mycket tid framför Facebook”, blir liksom aldrig lika episka.

5 filmklassiker i nyproduktion!

Många läsare har hört av sig till vår matredaktör Johan Gunnarsson och tackat för receptet på ”den godaste kycklingen jag har ätit”.  Så här, alla vänner som missade tidningen med den permesanpanerade kycklingfilén, kommer receptet igen:

Parmesanpanerad kycklingfilé,  4 portioner

4 kycklingfiléer

2 ägg

2 dl ströbröd

1 dl finriven parmesan

1 dl finriven stark ost, gärna lagrad cheddar

1 tsk torkad dragon

Salt

Vitpeppar

Smör

Gör så här:

1. Skiva kycklingfiléerna till två tunnare skivor.

2. Vispa äggen och lägg i kycklingskivorna.

3. Blanda ströbröd, parmesan och osten tillsammans med dragon. Vänd sedan kycklingbitarna i paneringen, det ska täcka runt om. Låt gärna köttbitarna vila i kylen en stund så sätter sig paneringen bättre.

4. Stek kycklingbitarna i smör, några minuter på varje sida. Salta och peppra efter smak.

Servera tillsammans med ris eller rostade grönsaker och en god chutney.

Recept: Johan Gunnarsson  Foto: Sara Ringström

Hollywood är nog västvärldens minst jämställda stad. Manliga stjärnor tjänar betydligt mer än de kvinnliga. Kathryn Bigelow är den enda kvinnliga regissör som vunnit en Oscar (för ”Hurt locker”, 2010) medan 82 personer med penis kammat hem statyetten. Och när en film har en kvinnlig huvudperson satsar man inte pengar. Trots att ungdomsböckerna ”Twilight” och ”Hungerspelen” var enorma världssuccéer fick filmatiseringarna budgetar långt under genomsnittet: 37 respektive 60 miljoner dollar. Samtidigt fick skräpfilmer om Harry Potter-kopior som ”Percy Jackson och kampen om åskviggen” 95 miljoner, och ”Trollkarlens lärling” 150 miljoner.  

Men allra mest eftersatt har Hollywood varit på komedifronten. Det blev så tydligt efter sommarens succé ”Bridesmaids”. För här kom den äntligen. En komedi där det var kvinnor som söp, gjorde bort sig och bråkade. ”Bridesmaids” har inte bara slagit kassarekord för en ”kvinnlig komedi” – den visade också att själva begreppet är ointressant. För den riktigt stora överraskningen för Hollywood var att inte bara kvinnor bänkade sig på bion. Kvinnor kunde alltså vara roliga! Och män var beredda att titta på det! 

På fredag är det biopremiär för ”What’s Your Number?” med Anna Faris. Hon är också filmens producent, och hon har berättat om hur hon försökt sälja komedier till Hollywood i flera år. Det var först efter ”Bridesmaids” som det började röra på sig. Först nu vågar filmbolagen satsa på komedier som inte är pastellfärgade och barntillåtna, om kvinnor som inte är särskilt perfekta eller lyckade, där varken karriär eller familj står i centrum. Fler nya filmprojekt som följer i ”Bridesmaids” fotspår är nu under utveckling. Håll tummarna. Om de visar sig vara snabbproducerade skitfilmer och floppar så lär Hollywood kalla ”Bridesmaids” för ”ett lyckokast”, ett undantag som bekräftade regeln, och döda trenden lika snabbt som den kom. Det vore ett tragiskt efterspel till en fantastisk komedi. 

5 tjejer med rätt att bryta mönstret

1. ”Bridesmaids”, med Kristen Wiig och Maya Rudolph i huvudrollerna, slog kassarekordet för barnförbjudna komedier med kvinnliga huvudpersoner. Tidigare rekordet hölls av den första ”Sex and the city”-filmen.

2. I ”What’s Your Number?”, som har biopremiär på fredag, spelar Anna Faris en kvinna som minns alla sina älskare och hur de brukade ta på henne. Faris beskriver henne som en person som inte försöker få ihop livspusslet, utan ”inte har några bollar alls i luften”. 

3. Hur många filmer har vi inte sett om tonårskillar som försöker förlora oskulden? Snart börjar inspelningen av ”Virgin Mary”, där Abigail Breslin (”Little Miss Sunshine”) och hennes bästis ska bli av med den till 18-årsdagen.

4. Under förra veckans Emmy-gala ställde sig alla de nominerade till ”Årets kvinnliga skådespelerska i en komedi” på scenen tillsammans, för att visa sin solidaritet med varandra. 

Det här är min hyllning till en oförtjänt förlöjligad varelse, som alltför sällan kräver respekt för egen del. Därför gör jag det åt henne. 

Kulturtanten är en alldeles egen art, som oftast rör sig i flock. De uppträder också parvis. Många exemplar är lätta att känna igen på sina böljande tunikor, foträta skor och praktiska frisyrer. Denna skrud möter ofta hån och spe, vilket är mycket orättvist, då så många andra arter i vår fauna – hårdrockare, hiphoppare, dokusåpadeltagare, hipsters och östermalmare, för att bara nämna några exempel – också har sina stilmåsten. Det är dock inte förvånande. Kulturtanten är en art som många ser ner på. Ja, själva ordet ”kulturtant” skvallrar ju om ett illa dolt förakt. För många anser faktiskt fortfarande att det som kvinnor gör, för sitt eget höga nöjes skull, aldrig kan vara något man behöver ta på allvar. Jämför gärna med de medelålders män som är så besatta av fotboll att de reser utomlands för att kunna uppleva VM-matcherna på plats. De målar sig i favoritlagets färger och häckar på läktarna i stora högljudda flockar. Men vem hånar dem för det? 

Jag har haft många tillfällen att studera kulturtanten i hennes naturliga miljö. Och jag får alltmer respekt för henne ju bättre jag lär känna henne. Kulturtanten bär hela kultur-Sverige på sina späda axlar. Hon går på konserter, konstutställningar och boksigneringar, och på teater både på Dramaten och i klaustrofobiska källarlokaler. Hade hon varit född i en annan generation, eller haft andra möjligheter, hade hon kanske själv varit konstnär. Nu följer hon istället konsten, med stor passion. 

Nästa vecka är det den stora bokmässan i Göteborg, en av årets stora höjdpunkter i kulturtantkalendern. Man skulle faktiskt kunna kalla bokmässan för kulturtantens egen Pride-festival. Här får de för en gångs skull uppleva att vara i majoritet. Träffa likasinnade, utbyta erfarenheter och utbringa vitvinsskålar. 

Så låt oss passa på att hylla kulturtanten. Inte bara denna vecka, utan alla veckor på året. Och måtte aldrig denna fantastiska art dö ut. 

Så känner du igen en klassisk kulturtant:

• På Gudrun Sjödén-tunikan
• På den stora, pråliga broschen …
• … eller på afrikanskt inspirerade träsmycken.
• Hon har oftast kortklippt frisyr i en eller flera nyanser
• … och hon dricker helst vitt vin. 

Häromveckan hade MTV sin stora Video Music Awards-gala i USA – den enda kvällen på året då MTV fortfarande låtsas vara en musikkanal. Årets -gala hade en ny kategori: ”Bästa video med ett budskap”. Det -säger en hel del om hur tydlig det senaste årets trend inom list-popen varit. 

Det har kallats för poptimism: Låtar som tar ställning mot mobbing, påminner om att vi alla är lika mycket värda, uppmanar till jämlikhetstänkande, och peppar fansen att tro på sig själva. Och en vecka före MTV-galan hade musikkanalen VH1 sin andra Do Something-gala, som ”hyllar ungdomars kamp för sociala förändringar”. Där nomineras också poplåtar, artister, tv-serier, organisationer och skådisar som försökt göra något bra för världen. Do Something är en stor plattform på nätet som vill hjälpa ungdomar att ”se behovet av att göra något, tro på att de kan göra det, och få dem att sätta igång”. Målet är att ha två miljoner medlemmar i år. 

Naturligtvis har den här trenden mötts med en hel del cynism. Särskilt bland vita, heterosexuella, medelålders medelklassmän som jobbar som journalister – det är ju alltid de som är först att fnysa ”politiskt korrekt”. Och jag kan bli så jävla trött på det. Det är så lätt för dem att säga.

Jag vet att jag hade dyrkat Lady Gaga för hennes budskap när jag själv var tonåring. Och sen jag började skriva böcker för tonåringar har jag fått så många fina, men också sorgliga och upprörande, mejl från läsarna att jag vet att det är minst lika tufft att vara tonåring och inte passa in i dag. Det är väl därför poptimismen fått ett sånt genomslag. Och det gör mig glad, särskilt efter 00-talet där alla kvinnor verkade sjunga om att de var en sexy babe, och alla män verkade sjunga om hur många sexy babes som ville ha dem.

5 X övriga nominerade till mtv-galan för sina budskap:

1. Katy Perry, ”Firework”: Om att tro på sig själv och sitt eget värde. Perry tillägnade låten till ”It gets better”-kampanjen.
2. Eminem feat. Rihanna, ”Love the way you lie”: Om misshandel i hemmet, något som båda artisterna har erfarenheter av. 
3. Rise Against, ”Make it stop (September’s children)”: En låt som inspirerades av de tragiska självmorden bland hbt-tonåringar i USA hösten 2010. Frontmannen Tim McIlrath har berättat att den också handlar om hans homosexuella barndomsvän som tog sitt liv. 
4. Taylor Swift, ”Mean”:  ”Det kommer alltid att finnas elaka människor”, har Swift sagt om sin låt. ”Du kan inte kontrollera det, du kan bara kontrollera hur du bemöter det. Den här låten handlar om hur jag bemöter det.”
5. Pink, ”Fucking perfect”: En hyllning till alla som någonsin känt att de inte är helt perfekta. Vilket är rätt många av oss.